Galnaste av faderskärlekar i Kejsarn av Portugallien

Kejsarn av Portugallien betraktas av många som en av Selma Lagerlöfs vackraste böcker. Jag föredrar hennes mer sagolika verk – som Gösta Berlings saga och En herrgårdssägen – men känner samtidigt att jag inte kan motstå denna berättelse om ett smärtsamt avsked mellan förälder och barn.

Många lyfter ivrigt den komplexa psykologin bakom karaktären Jan i Skrolyckas totala sammanbrott efter att dottern Klara Gulla lämnat torpet i Värmland för livet i Stockholm. Komplex psykologi eller inte, jag tycker ändå att Kejsarn av Portugallien är en otroligt fin bok i det sorgliga.

Selma Lagerlöf böcker
Bokomslaget till Bonnier pockets 2017-utgåva av Selma Lagerlöfs Kejsarn av Portugallien. Mycket fint, eller hur? Det här är en läsvärd bok. Jag älskar början där Jan i Skrolycka ventilerar sitt missnöje över att bli pappa. Att han pratar med värmländsk dialekt gör inte saken sämre.

Jan i Skrolycka vill först inte ha barn

Jag kan inte komma på någon annan författare än Selma Lagerlöf som jag tycker skriver så bra börjor. Hon är bäst på detta, enligt min mening. Redan de första raderna i Kejsarn av Portugallien avgör saken för mig: det här är en bok jag kommer tokgilla att läsa. Vad är det som är så märkvärdigt med de inledande orden? Jan i Skrolycka vill inte ha barn. Medan frun är på väg att föda sitter han vid vedskjulet och surar över tillvaron – på värmländsk dialekt. Helfestligt och faktiskt lite otippat. Jag skrattar högt av förtjusning:

Jag undrar just om nån tänker, att jag är glad åt å ta emot det här barnet, mumlade han, där han satt, och med detsamma sparkade han till en liten vedpinne, så att den flög ända ut på gården. För det är allt nätt opp den värsta olycka, som jag kunde råka ut för. När vi gifte oss, Kattrinna å jag, så var det, för det att vi hade tröttnat på å gå som dräng å piga hos Erik i Falla å ville sätta fötterna under eget bord, men visst inte, för att vi skulle få barn.

(Stycket är direkt hämtat ur Kejsarn av Portugallien från 1914)

Sedan blir det ju ändå så att Jan i Skrolycka älskar nyfödda dottern Klara Gulla från första ögonkastet, och det är denna stora faderskärlek Kejsarn i Portugallien handlar om. Under sina unga år är Klara Gulla bara till glädje för föräldrarna. Hon charmar hela bygden, människorna och miljön som gör Selma Lagerlöfs bok så himla levande. Kejsarn av Portugallien utkom 1914 men utspelar sig på 1860- eller 1870-talet i Värmland. Lagerlöfs penna väcker liv i historien, i de svunna tiderna, som också Gösta Berlings saga är ett lysande exempel på.

Förlamande sorg när dottern flyttar

Jan i Skrolycka och dottern Klara Gulla får många lyckliga år tillsammans. När hon blir äldre drabbas hon av rastlöshet. Hon vill ut på äventyr, flytta till Stockholm och se hur långt hon kan nå där. Den dag Klara Gulla flyttar blir Jan som förlamad, bortdomnad av sorg inombords.

Det värsta slaget mot hans hjärta kommer dock något senare, när han får reda på att Klara Gulla råkat illa ut i huvudstaden. Hjärtat brister och Jans värld rämnar. Han orkar inte ens vara Jan längre, utan blir Kejsarn av Portugallien, som väntar på den upphöjda kejsardotterns återkomst.

Du kan ju tänka dig hur människorna i bygden reagerar på Jans plötsliga sinnesförvirring – Karln är alldeles tossig! Ganska snart börjar de flesta leva sig in i Jans villfarelser, eller spela med i dem. Hur kan man annat än att känna medlidande med denne man som har mist sitt allt? Det är dessutom svårt att inte tro på en person som är så övertygande…

Kejsarn av Portugalliens osvikliga faderskärlek

Selma Lagerlöfs Kejsarn av Portugallien utkom 1914, och varken före eller efter har vi väl sett ett liknande exempel på exakt hur galen faderskärlek kan bli. Rätta mig gärna om jag har fel!

Men det är ingen kontrollerande kärlek. Tvärtom sätter Jan Klara Gullas lycka i främsta rummet, han offrar till och med sin egen lycka för att hon ska få chans att förverkliga sig själv. Han tror på dottern in i det sista, som ingen annan gör. En förälders osvikliga kärlek.

Det är just nu när jag skriver dessa avslutande rader som jag inser hur sant det är att Kejsarn av Portugallien har något tidlöst över sig; vilken förälder kan inte känna igen sig i ångesten att behöva klippa navelsträngen? Förhoppningsvis är det inte lika uppslitande som i detta litterära exempel.

Så måste jag stanna upp. Vad vet egentligen jag som inte ens är förälder, jag som bara kan gissa hejvilt? Det kändes i alla fall bra att generalisera lite.

Bokinformation

Originaltitel: Kejsarn av Portugallien
Svensk titel:
Serie: Albert Bonniers klassiker
Författare: Selma Lagerlöf
Översättare:
Utgivningsår: 2017 (2014)
Bokförlag: Bonnier pocket
Sidantal: 272

Kärlekens förvandlande kraft i En herrgårdssägen

Selma Lagerlöfs Gösta Berlings saga gjorde ett starkt intryck på mig. Faktiskt så starkt att jag nu läser min sjätte Selma Lagerlöf-bok sedan slutet på juni. Det här blogginlägget kommer jag helt och hållet tillägna En herrgårdssägen, en berättelse som är lika fantastisk som Gösta Berlings saga och som har en del mörker i sig i form av en fiolspelande getabock, en skendöd samt av det skrämmande väsendet fru Sorg. Jag gillar ju det mörka – en av anledningarna till att jag är svag för Lagerlöf – men tackar heller inte nej till en bra kärlekshistoria. En herrgårdssägen innehåller såväl kärlek som kusligheter, som Selma Lagerlöfs böcker lyxigt nog brukar göra.  

Bokomslaget till Bonnier pockets 2017-version av Selma Lagerlöfs En herrgårdssägen. Återigen ett vackert omslag till ett sagolikt innehåll, som rymmer både kärlek och kusligheter. Här är 1890-talstexten omskriven så att den passar oss läsare på 2010-talet.

Motvillig student blir galen getabock

Huvudkaraktären i En herrgårdssägen heter Gunnar Hede. Han är arvtagare till den fina gården Munkhyttan, hemmet han älskar av hela sitt hjärta. Gårdens tillgångar har börjat sina och ansvaret att återställa Munkhyttans forna glans ligger nu på honom.

Visst vill Gunnar göra sitt yttersta för att rusta upp gården, det är bara det att lusten att spela fiol rasar i blodet på honom. Han måste få spela sin musik och väljer i begäret bort allt annat, som att sköta studierna vid Uppsala universitet.

När han en dag spelar på gatorna i Uppsala möter han för första gången unga Ingrid, flickan som leder sin blinde morfar och som redan då känner sig djupt berörd av Gunnar. Föga anar de att det är just Ingrid som senare ska bli Gunnars räddning.

I ett desperat försök att återupprätta Munkhyttans rikedom lägger Gunnar musiken på hyllan och blir kringresande säljare. Han kastar sig in i det djärva säljuppdraget att forsla hundratals getter från Norrland till Värmland, men kör fast i de snöpinade skogarna.

Getterna dör och Gunnar blir fattigare än någonsin. Efter en rad jobbiga händelser är det detta som knuffar honom utför galenskapens stup. Från och med nu kommer jag som läsare få känna honom som Getabocken, som getmannen med en fiol som spelar av sig själv.

Fosterdotter begravs levande

Medan Gunnar Hede i sin djuriska galenskap drar fram i skogarna skriver Selma Lagerlöf ett annat spår i En herrgårdssägen. Nu har Ingrid blivit fosterdotter i en prästfamilj. Hon duger inte så mycket till, går mest omkring och dagdrömmer. Prästerskapet förtvivlar över hennes onytta. Så händer det att de en dag påträffar Ingrid livlös. Vad de inte vet är att hon är skendöd, borttynad av otillfredsställda drömmar, och de begraver henne därför levande.

För andra gången i livet korsas Gunnars och Ingrids vägar. Getabocken hör hennes rop på hjälp och öppnar kistan. Ingrid lovar Getabocken att lära den självspelande fiolen nya låtar, om han bara vill ta med henne bort därifrån. Getabocken älskar att höra Ingrids fiolspel och förälskar sig i henne, och just då är det som om lite av Gunnar vaknar igen. Finns det hopp för honom, ett hopp i form av en ung kvinnas kärlek?

Kan kärleken vinna förståndet tillbaka?

Stycke ur Selma Lagerlöfs En herrgårdssägen

Samtidigt är Munkhyttan hårt drabbad av fru Sorg. Detta skröpliga sorgeväsen har flyttat in på gården och fyllt den med mörker, damm och fladdermöss.

Hon gick genom en massa salar och rum, hon såg dem för sig med grå lärftsöfverdrag på möblerna, tyllklädda taflor och ljuskronor, och på golfven ett tjockt lager af damm, som hvirflade upp, då hon gick. Men till sist kom hon in i ett rum, där hon aldrig förr varit, det var ett ganska litet rum, där väggarna och taket voro svarta.

 Men då hon såg bättre efter, var ej rummet svartmåladt, ej heller öfverdraget med svart tyg, utan det var så mörkt, därför öfver tak och vägg hängde flädermus vid flädermus, hela rummet var ej annat än ett stort läderlappsbo. En ruta var ute i ett fönster, så att man kunde förstå, hur djuren kunnat komma in i en sådan otrolig mängd, att de klädde hela rummet. De hängde där i orörlig vintersömn, intet enda rörde på sig, då hon trädde in.

Men hon själf greps af sådan fasa vid denna syn, att hon började rysa och darra. Det var förfärligt med denna massa af djur, som hon så tydligen såg hänga där. Alla hade de svarta vingarna svepta om sig som kappor, alla hade slagit in en enda lång klo i väggen och hängde på denna, sofvande den mest orörliga sömn.

(Stycket är direkt hämtat ur En herrgårdssägen från 1899)

Åtminstone är det just så här Ingrid föreställer sig Gunnars hem. En herrgårdssägen förvecklar sig så att hon själv får rum på den sorgehärjade gården.

Hänger på kraften i Ingrids kärlek

Gunnar Hedes mor tror nämligen att Ingrid kan få sonen att bli sig själv igen – har hon inte med egna ögon bevittnat hur han ser på den lilla fröken när denna spelar fiolen för honom? Så sätter alltså modern sitt sista hopp till Ingrid och bjuder in henne att bo på Munkhyttan.

Ingrid vet att Gunnars väl och ve hänger på henne nu. Men det är inte alla gånger så lätt att älska en galen getabock. Många gånger tvivlar hon själv på kraften i kärleken – men Selma Lagerlöf skriver gärna lyckliga slut och låter Ingrid få sin Gunnar i en dramatisk upplösning med bittra tårar och hjärtan i brand.

Med det drar ju också sorgen sig bort från Munkhyttan och jag tror att de alla sedan lever lyckliga i alla sina dagar.

Selma Lagerlöfs En herrgårdssägen från 1899

Som jag skrev inledningsvis finns det många likheter mellan En herrgårdssägen från 1899 och debutromanen Gösta Berlings saga från 1891 – läs och jämför själv, vet jag! Selma Lagerlöf väver saga i saga, verklighet i dröm, och till slut är jag som läsare bortkollrad av den oerhörda fantasifullheten.

Under min och pappas promenad igår försökte jag berätta för honom hur mycket rikare min syn på människa och natur har blivit sedan jag började läsa Selma Lagerlöfs böcker. Han såg ut som ett frågetecken. Men något i den här stilen:

Nu tittar jag på gammelmorfars gamla fiol och väntar mig att den ska spela för mig, tycker jag mig se dunkla fladdermusrum i de gamla trähusen och får jag kalla kårar när jag tänker på skendöda… Tack vare böcker som en En herrgårdssägen blir vardagen lite mera pirrig.

Bokinformation

Originaltitel: En herrgårdssägen
Svensk titel:
Serie: Albert Bonniers klassiker
Författare: Selma Lagerlöf
Översättare:
Utgivningsår: 2017 (1899)
Bokförlag: Bonnier pocket
Sidantal: 197

Fotografering av sommarblommor i kvällsljuset

vilda sommar blommor
Jag har inte en aning om vilka vilda blommor det är jag egentligen fotograferar. Jag vet bara att jag tycker att blomstren är vackra, att de gör mig glad. Är man naturromantiker så är man! Nedanför följer massor av blombilder från min lilla fotostund ikväll. Jag visar upp dem i samma ordning som jag fotograferat dem (med denna bild som enda undantag).

På vägen hem från den välgörande stunden i Apelviken idag gick jag över en äng. Gräset var gulnat av solen och värmen, men en och annan sommarblomma lyste upp delar av ängen. Jag går runt med en orimlig noja inför att alla vackra blommor kommer försvinna – om inte idag så imorgon – och blev därför löjligt glad över blomstren denna tokvarma julidag.

vilda sommar blommor
vilda sommar blommor
vilda sommar blommor
vilda sommar blommor

Jag bar med mig bilden av dem under eftermiddagen och inpå kvällen. När jag såg det gyllene kvällsljuset bestämde jag mig härligt spontant för att bege mig ut med kameran och fotografera blommorna jag sett tidigare.

vilda sommar blommor
vilda sommar blommor
vilda sommar blommor
vilda sommar blommor

Det är så otroligt meditativt att strosa runt med kameran i näven, att stanna upp och titta på fina saker. Att försöka skapa något nytt av det jag har rakt framför näsan. Jag har inte en aning om vilka blommor det är jag har fotograferat nu ikväll, som vanligt då. Har nämligen inte gjort slag i saken att skaffa en flora ännu.

vilda sommar blommor
vilda sommar blommor
vilda sommar blommor
vilda sommar blommor

Den ena promenaden ledde till den andra. Efter min lilla fotostund bland sommarblommorna ringde jag till pappsen för att höra om han ville med ut på en kvällspromenad. Vi går tillsammans nästan varje dag. Du kan inte ana under hur många mil vi filosoferat om livet – och bråkat om politik.  

En välgörande stund i Apelviken

När syskonbarnen skulle till Apelviken kunde jag inte hålla mig borta. Klart att jag måste plaska i havet och bygga sandslott med dem! Efter att i ett par dagar ha stannat inomhus för att slippa mer inflammation i sommarvärmen traskade jag så ner till stranden, där stora delar av familjen väntade.

Av princip lägger jag inte upp bilder på barnen i mitt liv. De är för små för att fatta beslutet om att vara med på bild i en blogg själva och jag vill inte fatta det beslutet åt dem. Här får du istället en bild på en annan representativ varelse: en fiskmås. Det var väldigt många fiskmåsar i Apelviken i Varberg idag…

Det var säkert 30 grader varmt. Minst. Hujedamej! Den gassande solen hade dock värmt upp havet så pass att badtemperaturen pendlade mellan 22 och 24 grader. Jag hade väntat mig att få en kallchock vid det första doppet – men vad härligt det var i vattnet! Sådär underbart lindrande för hela kroppen. Jag kunde riktigt känna hur inflammationen i ryggen och nacken drog sig tillbaka, så lite kompensation för den jobbiga värmen fick jag allt.

… Men mest av allt var där MYCKET folk. Alltså JÄTTEMYCKET folk. Fanns inte en parkering att få efter 11-tiden. Tur att jag bor på gångavstånd från Apelviken, sisådär en 10 minuters promenad bort.

Hur mycket värk jag än har en dag brukar jag ändå träffa syskonbarnen. Jag har kommit fram till att få vara med dem är välgörande på så många sätt att jag hellre får stå ut med ännu mera värk efteråt. Idag var inget undantag. Att få bada tillsammans med det äldsta syskonbarnet Leia, att få hålla hennes lilla hand i vattnet, att få höra hennes gapskratt segrade över allt annat idag.

Havet höll en badtemperatur på mellan 22 och 24 grader idag. Hur skönt och lindrande som helst!

Jag hade laddat för att bygga världens största sandslott. Varken Leia eller Lova var särskilt pepp på det. Nej, vi skulle istället gräva världens djupaste grop och sedan inte gräva alls. Det var mycket roligare att leka pirater och leta rätt på skatter i form av snäckor, eller att smita ner till vattenbrynet igen och igen.  

Det var ju ett sådant här sandslott jag och mina syskonbarn Leia och Lova skulle bygga. Jag fick fota någon annans sandslott istället. 🙁

När syskonbarnen lämnat Apelviken passade jag på att flyta runt i det ljumma vattnet. Det här kan ha varit den bästa smärtlindringen jag haft på flera veckor – i alla fall naturlig sådan. Jag älskar enkla, naturliga lösningar av det här slaget. Så ett tips till mina värkvänner som lider av den jobbiga sommarvärmen: leta upp ett hav eller en sjö med hyfsat varm badtemperatur och ta ett dopp.

Kreativa sätt att skilja ett brudpar i Min bäste väns bröllop

Jobb, sömn, jobb, sömn, jobb, en och annan film. Jag tog Christoffer på orden när han häromveckan sa att han gärna tittar på romantiska komedier tillsammans med mig. Igår kväll fick det bli den gamla godingen Min bäste väns bröllop med den underbart charmiga och vackra Julia Roberts i huvudrollen. Jag har tyckt om filmen sedan jag såg den på bio 1997 – så varför inte skriva om den i brist på andra händelser i den väldigt vardagliga vardagen (och medan jag väntar på att få ork till att ta tag i resten)?

Tragiskt att vara ogift när man är 28 år fyllda…?

Min bäste väns bröllop heter My best friend’s wedding i original. Julia Roberts spelar huvudrollen i denna romantiska komedi, som jag såg på bio 1997 och har sett många gånger sedan dess.

Det är tragiskt att vara ogift vid 28 års ålder. Faktiskt så tragiskt att man ingår en pakt med sin bäste vän, som dyrt och heligt lovar att gifta sig med en om båda är ogifta när det aktningsvärda 28-årsstrecket passerats. Det är i alla fall en pakt som Julianne och bäste vännen Michael ingått, berättar just Julianne under en middag med en annan vän. Jag och Christoffer skrattar unisont – vad gamla vi känner oss nu och så sjukt fånigt det är med hela den här äktenskapshetsen.

Det (o)rimliga i att skilja ett brudpar åt

Men det är verkligen inte fånigt för Julianne. Tvärtom blir det på fullaste allvar för henne när Michael ringer och säger att han har träffat sitt livs kärlek och ska gifta sig med denna om bara några dagar. Då går det upp för Julianne att hon har älskat Michael hela tiden, under deras nio år långa vänskap. Hon vägrar acceptera att han ska gifta sig med den andra och beger sig av till bröllopsfirandet fast besluten att förstöra bröllopet, att skilja brudparet åt.

Det här är alltså upptakten till en romantisk komedi om vänskap, olycklig kärlek och flera kreativa sätt att förstöra ett bröllop. Egentligen borde man ju förfäras över Juliannes fula metoder, men hur kan man vara arg när taskigheterna rör till det så för henne? När hon slits mellan sina själviska impulser och viljan att göra rätt mot den blivande bruden, som kanske inte är så dum? Det är nog ändå så att Julianne innerst inne själv tycker att beteendet är orimligt.

En av de härligaste scenerna i Min bäste väns bröllop

Nu har jag skrivit en mycket längre text om Min bäste väns bröllop än vad jag tänkte från början. Jag kan inte sätta punkt förrän jag har berättat om en av de främsta anledningarna till varför jag har sett filmen så många gånger. Rupert Everett i rollen som den där andre vännen, George. Han är gay, ska det tilläggas. Så nej, ingen spirande romans där, inte.

Julianne drar ganska så hänsynslöst in George i planerna att förstöra bröllopet. Han får spela hennes fästman – japp, svartsjukeknepet – men är inte överdrivet entusiastisk. För att ge tillbaka hittar han på den mest otroliga berättelse om hur de träffades och stämmer upp till sång på en middagsbjudning med hela brudföljet.

Låten han sjunger är Aretha Franklins I say a little prayer. Jag har älskat låten ända sedan dess, på biovisningen 1997. Än idag kan jag tycka att just denna musikaliska scen är en av de härligaste filmscenerna någonsin. Tänk dig en överklassmiddag där alla gästerna plötsligt börjar sjunga med den största iver… Superkul! Alla är sååå glada för Juliannes skull, att hon också har funnit sann kärlek i livet.

Filminformation

Originaltitel: My best friend’s wedding
Svensk titel: Min bäste väns bröllop
Produktionsår: 1997
Filmbolag: Sony Pictures Entertainment
Regissör: P.J. Hogan
Längd: 105 minuter

Sovit i 20 av dygnets 24 timmar

fatigue, sjukdomsrelaterad utmattning

Förra sommarens extremhetta slog undan benen på mig. Till skillnad från vad många tror är värme inte nödvändigtvis bra för oss med värk. Värmen kan i sig öka inflammationen i kroppen, ju mer inflammation desto mer ont. Så är det dessutom något med den kvava, fuktiga luften som min kropp inte klarar av. Kroppen drabbas av total utmattning och det finns inget annat att göra än att sova, sova, sova i en vecka, månad eller så.

Mitt i förra sommaren slutade kroppen fungera, trots järnvilja, och jag fann mig sovande i 16 till 20 av dygnets 24 timmar under juli och augusti. Den vakna tiden var jag en zombie, i en dimma. Kanske inte så märkligt då att ett av mina främsta mål för den här sommaren har varit att orka mer, hur jag nu kan påverka det? Jag har försökt hålla tågan och energin uppe, varit tacksam att jag orkat jobba och träna någorlunda och även om utmattningen så sakta smugit sig på igen.

Jag har för varje dag känt mig mer och mer stapplig. Benen skakar när jag går, marken gungar under fötterna, hjärnan kokar, det svartnar för ögonen och jag som i normalfallet har en handstyrka motsvarande en fjärdedels normalstyrka orkar långa stunder knappt lyfta fjärrkontrollen.

Fatigue – sjukdomsrelaterad utmattning när kroppen säger stopp

Det är en fantastiskt fin sommardag anno 2019 och jag har återigen legat platt fall i värkig utmattning, sovit 20 av dygnets 24 timmar. Sommarvärmen är uppenbarligen en trigger för min värk, det som till slut får kroppen att säga stopp och hamna i ett skov av så kallad fatigue, sjukdomsrelaterad utmattning.

Jag tror inte att jag kommer påverkas lika svårt av fatigue den här sommaren, inte om jag jämför med förra sommaren då jag var borta i fyra fem sex veckor. Vet inte ens hur länge eftersom tillvaron var ett töcken av smärta och sömn. Utmattningen var nog faktiskt större än smärtan, när jag tänker tillbaka på den sjukt jobbiga perioden.

Det är inte ovanligt att vi med kronisk smärta drabbas av utmattning. Våra kroppar går trots allt på högvarv hela tiden, hjärnan bombarderas med smärtsignaler och får därmed aldrig vila. Det är inte så mycket som krävs för att man ska knockas helt och hållet. För mig råkar det vara sommarvärme och lufttryck, för någon annan kan det vara vinterkyla och träning.

Ingen värk är den andra lik, men vi drabbade gör alla mer än så gott vi kan.

Läs mer om hur värme kan påverka smärta

Jag ska bli bättre på att dela med mig av bra lästips angående kronisk smärta och relaterade symtom – så här kommer ett par förslag på vidare läsning. Förra sommaren skrev jag artikeln Kan sommarvärmen göra den kroniska smärtan värre? till min andra sajt Bättre hälsa. Denna artikel är i sin tur ett referat på den engelska och läkargranskade artikeln How hot weather impacts pain på Everyday health. Förutom att berätta vad som händer i värkkroppen när det blir varmt finns i bägge artiklarna även konkreta tips på hur du kan skona kroppen lite grann från värmen.

Från Marstrand till Tjörn – roadtrip i Bohuslän

Roadtrip i Bohuslän, Pilane skulpturpark
Jag inleder detta blogginlägg med ett av mina favoritfotografier från torsdagens roadtrip i Bohuslän. Här inramas Jaume Plensas 14 meter höga Anna-skulptur i Pilane skulpturpark av gröna blad.

Hmm… en roadtrip i Bohuslän. Skulle inte det vara något? I onsdags kände jag och bästa vännen Therese spontant för att vi måste uppleva M-a-a-arstrand, Tjörn och alla andra bohuslänska platser. På torsdagsmorgonen hoppade jag in i hennes lilla SEAT och så gasade vi uppåt längs västkusten på ett sånt där härligt tantvis, med en framåtlutad kropp över ratten och näsan in i vindrutan. Jag älskar Thereses unika körstil! (Jag som inte har körkort ska såklart inte kaxa för mycket men kan inte låta bli. Det görs med 110 procent kärlek.)

Från Varberg till Marstrand

Avståndet mellan Varberg och Marstrand är närmare 12 mil. När man har gött tjejsnack susar bilfärden förbi, och det var det som hände oss. Snart var vi framme i den soldränkta turiststad vi kallar M-a-a-arstrand. Skönt att inte vara den enda som inte fattar hur man ska uttala Marstrand rätt.

Upplevelser på Marstrand

roadtrip i Bohuslän, färja i Marstrand
Här står jag och bästa vännen Therese på färjan mellan Koön och Marstrandsön i just Marstrand. På fotot syns både hamnen och Carlstens fästning i småstadssilhuetten.

I vilket fall var vi alltså framme i Marstrand, vårt första stopp på roadtrippen i Bohuslän. För att komma över till Marstrandsön måste vi först åka Marstrandsfärjan från färjeläget på Koön. Överfarten tog ett par minuter – hur smidigt som helst! Redan på färjan Lasse-Maja förstod jag varför Marstrand är ett så omtyckt resmål. Ljuvliga små trähus och kullerstensgator som ringlar upp mot Carlstens fästning; en mycket scenisk stadsmiljö i den bohuslänska skärgården.

Stadsvandring

Jag fotograferar Therese när vi går på Marstrands kullerstensgator. Är barnsligt nöjd med fotot, som fångar såväl den fina Therese som det mysiga stadslandskapet.

Klockan var strax efter 10. Än så länge var Marstrand lite morgontrött, gatorna tomma i de långa förmiddagsskuggorna. Det var fint att kunna stadsvandra utan att behöva trängas med andra turister.

roadtrip i Bohuslän, Marstrand
Ännu fler bilder på småstadslandskapet på Marstrandsön…

Marstrand är en idyllisk skärgårdsstad. Gamla trähus omgärdade av mormorsträdgårdar i blom, ett och annat litet café, småbutiker, kullerstensgator och backar. Både Carlstens fästning och havet är stående inslag i staden. 

roadtrip i Bohuslän, Marstrandsön

Carlstens fästning

Carlstens fästning var en av dagens höjdpunkter. Hela fästningen är ett museum. Man betalar inträde och får sedan ströva relativt fritt på området, som bjuder på allt från mörka fängelseceller till storslagna vyer över Marstrand och öarna runtomkring.

Carlstens fästning
Carlstens fästning fotograferad från baksidan. Det enda sättet att få med en större del av fasaden.

Bygget av Carlstens fästning började 1658. Fästningen har därefter byggts till, utvecklats under flera hundra års tid. Platsen har utsatts för två militäraktioner, en gång på 1600-talet och en annan på 1700-talet. Främst har Carlstens fästning använts som fängelse och arbetsläger. I svensk lag har det till och med funnits ett straff vid namnet marstrandsarbete.

Carlstens fästning
Så här ser det ut innanför murarna…

Vilka var fångarna på Carlstens fästning? Visserligen skickades mördare och våldtäktsmän hit, men här satt även småtjuvar och lösdrivare fängslade. När jag och Therese gick runt i fängelsecellerna och läste på skyltarna slogs vi av vilka löjliga förseelser en del av fångarna var straffade för – vi hittade även en spännande person i fästningens 1800-talshistoria. Den påhittige tjuven Lasse-Maja.

Carlstens fästning
… och så här.

Lasse-Maja hette egentligen Lars Larsson Molin. Han tjuvade mycket framgångsrikt, hade nämligen ett extraordinärt knep. Genom att klä ut sig till kvinna lyckades han gång på gång undvika att åka fast, tills han slutligen blev påkommen och dömdes till livstids marstrandsarbete i fängelset på Carlstens fästning. Lasse-Maja arbetade som kock. Han måste varit sjuhelsikes bra på matlagning för han benådades efter 26 års fångenskap.

Carlstens fästning
Tunnlar och passager förbinder de olika delarna av Carlstens fästning. Det finns en del mörka utrymmen här.

Det var alldeles varmt och vindstilla på Carlstens fästning under vårt besök. Jag som bor i Varberg, och som varit på Varbergs fästning mulna och blåsiga dagar, kan enkelt föreställa mig hur ogästvänlig denna plats annars hade kunnat vara. Atmosfären i fängelsecellerna och lönngången hade en mörk udd som det var ändå, utan att behöva förstärkning av vädret. Jag vet faktiskt inte om jag hade vågat gå i lönngången helt ensam, den fick det att kittla av ett lätt obehag i magen.

Carlstens fästning

Marstrands hamn

På vägen ner från Carlstens fästning gick vi återigen genom den charmiga småstaden, tillbaka till hamnen och färjeläget för att äta. Det var nu lunchtid och betydligt livligare på Marstrands gator. Flera av matställena ligger intill vattnet, och det var just ett av dessa ställen vi valde att slå oss ner på. Veganmaten var väl sisådär, en tråkig sallad, men utsikten över det glittrande vattnet kompenserade för den mediokra lunchen.

I väntan på färjan kom vi på den geniala idén att gå runt Marstrandsön – och missade självfallet färjan på sekunden. Eftersom färjan går med max 15 minuters mellanrum är det ingen katastrof, men efter att också ha sett den lilla strandpromenaden och badplatserna var vi redo att fortsätta vår roadtrip i Bohuslän. Vi – Therese – tantstyrde bilen mot Tjörn och Pilane skulpturpark, som hon har velat visa mig efter ett av sina studiebesök.

Från Marstrand till Tjörn

Jag och Therese är oförbätterliga tidsoptimister. När vi snackar oss samman inför våra utflykter och äventyr tror vi att vi ska hinna med hur mycket som helst. Klockan var över 13 då vi insåg att vi fick ge upp tanken på att först åka till Tjörn, därefter till Orust, Lysekil och de andra sevärda platserna i Bohuslän. Det fanns för mycket vi ville göra på Tjörn för att vi skulle hinna med något annat. Över Tjörnbron och mot upplevelserna!

Upplevelser på Tjörn

På Tjörn finns mängder av upplevelser för de konst- och kulturintresserade, som vi båda är men på olika sätt. Vår roadtrip skulle föra oss till två av de bästa sevärdheterna: Pilane skulpturpark och Nordiska akvarellmuseet. Trots alla Thereses superlativer om skulpturparken hade jag inte fattat att den skulle vara så häftig, men här var den i all sin surrealistiska prakt och dessutom på ett forntida gravfält mitt ute i ingenstans.

Pilane skulpturpark

Pilane skulpturpark… Var börjar jag? Det här kan vara något av det coolaste jag sett. Någonsin. Så är också platsen rankad som en av de 10 bästa skulpturparkerna i Europa. Redan sett från parkeringen skjuter det gigantiska, vita huvudet upp i landskapet, som ett hologram eller en pappersfigur på den knallblå himlen.

Roadtrip i Bohuslän, Pilane skulpturpark
Här avtecknar sig det vita Anna-huvudet mot den knallblå himlen. Det här fotot har jag valt att ha med för att visa hur naturen i Pilane skulpturpark ser ut.

Den spanske konstnären Jaume Plensa har gjort Anna, utan jämförelse den mest ikoniska skulpturen i Pilane. Anna-huvudet följde oss vart vi än gick i parken, och oavsett vid vilken av de 18 skulpturerna vi stannade längs promenadstigen. Flera av skulpturerna är placerade högt uppe på de bohuslänska klipporna, så jag var tvungen att klättra för att få de perfekta fotografierna. Uscha, sommarvärmen från eftermiddagssolen och träningsvärken i låren från veckans tidigare pass!

Roadtrip i Bohuslän, Pilane skulpturpark
Den här skulpturen heter What holds me back carries me further och är gjord av den tjeckiska konstnären Klara Kristalova. För att överhuvudtaget få ett skapligt fotografi av konstverket var jag tvungen att klättra upp på höjden där den står och fota under skulpturens kjol och uppåt. *Rodnar*

Glasfiber, patinerad brons, galvaniserat stål och carraramarmor är exempel på material Pilane-skulpturerna är gjorda av. Förtjusta mummel i stil med Å, DET HÄR ÄR SÅ SALVADOR DALÍ hördes från flera av besökarna, och jag kunde inte annat än att hålla med. Jag hade en surrealistisk känsla under hela besöket i Pilane skulpturpark.

Roadtrip i Bohuslän, Pilane skulpturpark
Här ramar den amerikanska konstnären Helaine Blumenfelds surrealistiska marmorstaty Taking risks in Anna-skulpturen. Så smart planerat!

Upplägget uppmuntrar till att man som besökare ska kliva in i den drömlika utställningen, uppleva den på nära håll. Det är fritt fram att klättra upp till skulpturerna, gå runt dem, känna på dem. Gå in i dem, som i fallet med skulpturen Optic Labyrinth av Conrad Shawcross. Anna-huvudet framträder som en synvilla… men så är många av skulpturerna också optiska illusioner. Mindfucking, mindbending.

Roadtrip i Bohuslän, Pilane skulpturpark
Therese är på väg in i skulpturen och labyrinten Optic Labyrinth av den brittiske konstnären Conrad Shawcross. Det här är ett fint exempel på de interaktiva konstverken i Pilane skulpturpark.

Nordiska akvarellmuseet

Roadtrip i Bohuslän, Nordiska akvarellmuseet
Nordiska akvarellmuseet från utsidan. Den vackra symboliken i att museibyggnaden ligger nere vid vattnet…

Nordiska akvarellmuseet ligger i Skärhamn och bara några kilometer från Pilane skulpturpark. Skärhamn är i sin egen rätt en sevärdhet, men museet med de så omtalade akvarellutställningarna var på väg att stänga för kvällen så vi skyndade dit.

Roadtrip i Bohuslän, Nordiska akvarellmuseet, målningar av Mats Gustafsson
Akvarellmålningar från sommarutställningen på Nordiska akvarellmuseet i Skärhamn. Konstnären är Mats Gustafsson och han är känd för sina flytande naturmotiv, målningar i rörelse och förändring. Man får inte fotografera med blixt inne på museet så ljuset i bilderna är verkligen kasst. Jag har gjort vad jag har kunnat för att stabilisera det i efterhand– men icke!

Nordiska akvarellmuseet har ett fantastiskt fint läge i hamnen. Byggnaden är modern, smälter samman med klipporna och havet. Jag har hört så bra saker om museet att jag hade väntat mig ett stort sådant. Jag upplevde det i själva verket som ganska litet.

Roadtrip i Bohuslän, Nordiska akvarellmuseet, målningar av Lars Lerin
Lars Lerins underbart fina och fängslande collage av svenska hus och hem. Jag misstänker att Therese fascinerades av det politiska budskapet i collaget, precis som jag. Vi tittade på målningarna länge.

Men den ringa storleken gjorde mig inte så mycket, för det viktigaste är trots allt kvaliteten på utställningarna. Jag tyckte mycket om det jag såg på museet, från utställningen med Mats Gustafssons levande natur- och modeakvareller till Lars Lerins akvarellmålningar av hus och hem i Sverige.

Roadtrip i Bohuslän, Nordiska akvarellmuseet, målningar av Martin Jacobson
Denna akvarellmålning är gjord av Martin Jacobson. Jag fastnade för hans naturmålningar som har sagolika stämningar och talar direkt till min fantasi. Det är precis så här jag tänker på mina skogspromenader.

Överraskande nog fick vi även se ett gäng av Gunilla Bergströms originalbilder från Alfons Åberg-böckerna. Så mycket igenkänning och nostalgi från barndomen! Att gå på den här typen av konstmuseum är inte riktigt Thereses grej – snäll kompis jag har som ändå går med – men jag är säker på att hon tyckte det var roligt att se Alfons Åberg-bilderna.

Skärhamn

Roadtrip i Bohuslän, Skärhamn
Här har du hamnen i Skärhamn på Tjörn.

Vilken kustidyll! Vår roadtrip i Bohuslän fick ett perfekt avslut i och med vår lilla vandring i Skärhamns hamnområde med rödmålade fiskebodar. Jag och Therese hade typ en deal: först Nordiska akvarellmuseet och sedan glasscaféet en bit bort.

Roadtrip i Bohuslän, Skärhamn
Jag blir nervös när jag ser hur trångt det är i Skärhamns hamn. Inget båtliv för mig, tack!

Varken glasscaféet eller restaurangerna i fiskebodarna imponerade med veganalternativen, det blev därför inget stilla, utdraget kvällsmys i hamnen, som vi hade hoppats på. Klockan var ändå efter 19 och vi var nöjda med vår upplevelserika dag, så det var dags att åka hem till Varberg.

Roadtrip i Bohuslän, Skärhamn
Skärhamn är idylliskt som sjutton.

Från Tjörn till Varberg

Du kan ju tänka dig trösten i att MAX fanns på hemvägen och som ett hägrande stopp mitt i den 14 mils långa resan från Skärhamn på Tjörn till Varberg i Halland. Jag brukar tycka att hemresor är urtrista, men just den här färden hem var rolig. Vi spelade 90-talsmusik och fulsjöng hela vägen. En kul, energigivande musikalisk nostalgitripp tillbaka till sången och dansen på tonårsrummet.  

Stapla stenar för fokus, lugn…

stenskulpturer i Varberg, staplade stenar vid Varbergs kusthotell, stenar på Subbehalvön
Här är en stenskulptur i närbild. Folk som vandrar på Subbehalvön vid Varbergs kusthotell stannar alltså för att stapla stenar på varandra. Vissa dagar är här säkert 20 30 skulpturer. Att stapla stenar är en övning i mindfulness, och som ger både fokus, lugn och medveten närvaro. Under tiden försvinner allt annat än uppgiften, de salta vindarna och det brusande havet. Det är en mäktig miljö att stanna upp och vara i.

… Eller för att det är en rolig grej. Jag vet inte när eller hur traditionen att stapla stenar på Subbehalvön vid Varbergs kusthotell började. Här är stenskulpturerna i alla fall, nästan varje dag och så även ikväll. Jag går och lyssnar på ljudboken Trollbunden, första delen i Margit Sandemos bokserie Sagan om Isfolket, men hajar till när jag ser de många stenformationerna. De ger onekligen kustlandskapet med de hårda klipporna och böljande vågorna ett smått overkligt utseende.

Jag stannar och tittar på stenarna, blir frestad att stapla sten på sten jag också, försjunka i ett totalt fokus, andas lugnt medan jag balanserar stenarna på varandra. Men det här är bara en kort runda för att lindra värken i nacken och ryggen, för att komma bort från datorn en stund och för att få nytt syre. Jag måste traska hemåt, uppbåda ett annat fokus. Nu ska jag plöja igenom uppgiftshögen . På tal om Sagan om Isfolket – så underbart att få återstifta bekantskapen med böckerna!

stenskulpturer i Varberg, staplade stenar vid Varbergs kusthotell, stenar på Subbehalvön
Stenarna kommer troligen från ett gammalt stenbrott på Subbehalvön i Varberg. Fotot ger en viss bild av hur många stenskulpturer det kan vara åt gången. Visst är formationerna ändå lite overkliga när man ser dem så här?

Bästa vännen hemma och redo för sommaräventyr

Sedan ett par veckor tillbaka har jag gått runt med en bubblande känsla i magen. Bara Almedalsveckan kvar och efter det får jag ha min bästa vän Therese för mig själv. Både jag och hon har haft fullt upp under våren och försommaren, men nu får vi några härliga, halvlediga dagar tillsammans.

bff
Min bff Therese, personen som har stöttat mig i över 20 år och den syster jag själv valt. Hon är nyss hemkommen från politikerveckan i Almedalen där hon bland annat medverkat i panelsamtal. Hur häftigt är det inte med en så smart och framgångsrik bästa vän?! <3 <3 <3

Jag brukar säga att jag förutom mina två underbara syskonbarn har två livskamrater att bli gammal med: Therese och Christoffer. Just för att det är så uppenbart hur mycket jag älskar min bästa vän tror många att det är hon som är min sambo, och inte Christoffer. När jag och Christoffer blev tillsammans utbrast släkten förfärat MEN THERESE, DÅ!? (Jag och bffen skrattar gott åt detta än idag.)

Första lediga kvällen för Thereses del måste vi ju fira och jag hade det perfekta stället åt oss. Inget annat än Bastard Burgers, som har revolutionerat mitt vegoliv och som gör att bägge kan äta hamburgare och dricka milkshake. För övrigt mat Therese (och resten av vänkretsen) tycker mycket om och som jag kan vara lite nja-njaej till – tills jag åt på Bastard Burgers i Varberg och plötsligt blev mer öppensinnad.

vego, mat, vegansk mat, vegoburgare, vegansk pommestallrik
Den veganska maträtten Animal (Friendly) Style på Bastard Burgers i Varberg. Det är pommes frites jag främst gillar och inte så mycket hamburgare. Så den här gången fick det bli en rejäl pommestallrik med räfflade pommes, alspånsrökt tofu, jalapeños, lök och hamburgerdressing i en välsmakande röra.

Känslan har varit att det var sååå längesen vi sågs (i realiteten en vecka eller så). Det som jag först trodde skulle bli en och en halv timmes middag sprang iväg till en flera timmars vänträff, och vi hade faktiskt ganska mycket att prata om. Livet, Almedalen och de kommande sommaräventyren stod på samtalsmenyn. Så blev det snack om en och annan bok och tv-serie på det, som det ska vara.

På torsdag väntar en gemensam roadtrip till en än så länge okänd plats – vi kommer koka ihop en sjuhelsikes endagsresa och det bästa av allt är att de rikliga samtalen fortsätter då. Jag kan inte erinra mig att vi någonsin varit tysta tillsammans under de 20+ år vi hängt ihop.

Tungt med städning när man har värk

Jag hade tänkt visa en osmickrande närbild på kaoset här hemma. Tomma kartonger, krukväxter med bladlöss, kläder utspridda på värsta tonårsvis, dammiga golv och ett berg av disk… Jag och Christoffer hann halvt om halvt städa bort tvåveckorsröran först – eller så fegade jag helt enkelt ur från att visa denna sida av min vardag. Jag känner inte att kaoset representerar mitt hem, mig.

Men så gör det ju det. På ett sätt, i vissa perioder. Under dessa perioder brukar jag kalla lägenheten för mitt sjukdomskaos, och jag fasar för att någon ska spontanknacka på hemma hos oss.

Eftersom jag så sällan bjuder hem eller släpper in någon då, är det få som tror något annat än att det alltid är oklanderligt fint i Jönsson-Larsson-hushållet. Ha och tji!

Det lättaste vore ju att städa med en gång. Då hade jag sluppit fasan och ångesten över stöket. Det är bara det att städning kan knäcka värkkroppen, trigga ett rejält skov. Om jag städar ett par timmar orkar jag sällan göra något mer den dagen och då rämnar planeringen kring arbetsuppgifter och deadlines helt, och det finns det inte alltid utrymme för.

Många dagar måste jag välja vad jag ska lägga min lilla ork på och eftersom jag ofta lovat kunder textleverans måste skrivandet prioriteras före ALLT.

Jag är också envis. Aldrig i livet att jag vill lägga över hela ansvaret på Christoffer, som visserligen inte har värk men som precis som jag driver eget företag och har väldigt fullt upp. Jag vill till varje pris vara med och bidra till vardagen, jag blir stärkt av det. Samtidigt blir jag nedslagen av att det är aldrig är riktig balans i hemmet. Jag som älskar ordning, reda och doften av såpa.