Fotografering av sommarblommor i kvällsljuset

vilda sommar blommor
Jag har inte en aning om vilka vilda blommor det är jag egentligen fotograferar. Jag vet bara att jag tycker att blomstren är vackra, att de gör mig glad. Är man naturromantiker så är man! Nedanför följer massor av blombilder från min lilla fotostund ikväll. Jag visar upp dem i samma ordning som jag fotograferat dem (med denna bild som enda undantag).

På vägen hem från den välgörande stunden i Apelviken idag gick jag över en äng. Gräset var gulnat av solen och värmen, men en och annan sommarblomma lyste upp delar av ängen. Jag går runt med en orimlig noja inför att alla vackra blommor kommer försvinna – om inte idag så imorgon – och blev därför löjligt glad över blomstren denna tokvarma julidag.

vilda sommar blommor
vilda sommar blommor
vilda sommar blommor
vilda sommar blommor

Jag bar med mig bilden av dem under eftermiddagen och inpå kvällen. När jag såg det gyllene kvällsljuset bestämde jag mig härligt spontant för att bege mig ut med kameran och fotografera blommorna jag sett tidigare.

vilda sommar blommor
vilda sommar blommor
vilda sommar blommor
vilda sommar blommor

Det är så otroligt meditativt att strosa runt med kameran i näven, att stanna upp och titta på fina saker. Att försöka skapa något nytt av det jag har rakt framför näsan. Jag har inte en aning om vilka blommor det är jag har fotograferat nu ikväll, som vanligt då. Har nämligen inte gjort slag i saken att skaffa en flora ännu.

vilda sommar blommor
vilda sommar blommor
vilda sommar blommor
vilda sommar blommor

Den ena promenaden ledde till den andra. Efter min lilla fotostund bland sommarblommorna ringde jag till pappsen för att höra om han ville med ut på en kvällspromenad. Vi går tillsammans nästan varje dag. Du kan inte ana under hur många mil vi filosoferat om livet – och bråkat om politik.  

En välgörande stund i Apelviken

När syskonbarnen skulle till Apelviken kunde jag inte hålla mig borta. Klart att jag måste plaska i havet och bygga sandslott med dem! Efter att i ett par dagar ha stannat inomhus för att slippa mer inflammation i sommarvärmen traskade jag så ner till stranden, där stora delar av familjen väntade.

Av princip lägger jag inte upp bilder på barnen i mitt liv. De är för små för att fatta beslutet om att vara med på bild i en blogg själva och jag vill inte fatta det beslutet åt dem. Här får du istället en bild på en annan representativ varelse: en fiskmås. Det var väldigt många fiskmåsar i Apelviken i Varberg idag…

Det var säkert 30 grader varmt. Minst. Hujedamej! Den gassande solen hade dock värmt upp havet så pass att badtemperaturen pendlade mellan 22 och 24 grader. Jag hade väntat mig att få en kallchock vid det första doppet – men vad härligt det var i vattnet! Sådär underbart lindrande för hela kroppen. Jag kunde riktigt känna hur inflammationen i ryggen och nacken drog sig tillbaka, så lite kompensation för den jobbiga värmen fick jag allt.

… Men mest av allt var där MYCKET folk. Alltså JÄTTEMYCKET folk. Fanns inte en parkering att få efter 11-tiden. Tur att jag bor på gångavstånd från Apelviken, sisådär en 10 minuters promenad bort.

Hur mycket värk jag än har en dag brukar jag ändå träffa syskonbarnen. Jag har kommit fram till att få vara med dem är välgörande på så många sätt att jag hellre får stå ut med ännu mera värk efteråt. Idag var inget undantag. Att få bada tillsammans med det äldsta syskonbarnet Leia, att få hålla hennes lilla hand i vattnet, att få höra hennes gapskratt segrade över allt annat idag.

Havet höll en badtemperatur på mellan 22 och 24 grader idag. Hur skönt och lindrande som helst!

Jag hade laddat för att bygga världens största sandslott. Varken Leia eller Lova var särskilt pepp på det. Nej, vi skulle istället gräva världens djupaste grop och sedan inte gräva alls. Det var mycket roligare att leka pirater och leta rätt på skatter i form av snäckor, eller att smita ner till vattenbrynet igen och igen.  

Det var ju ett sådant här sandslott jag och mina syskonbarn Leia och Lova skulle bygga. Jag fick fota någon annans sandslott istället. 🙁

När syskonbarnen lämnat Apelviken passade jag på att flyta runt i det ljumma vattnet. Det här kan ha varit den bästa smärtlindringen jag haft på flera veckor – i alla fall naturlig sådan. Jag älskar enkla, naturliga lösningar av det här slaget. Så ett tips till mina värkvänner som lider av den jobbiga sommarvärmen: leta upp ett hav eller en sjö med hyfsat varm badtemperatur och ta ett dopp.

Kreativa sätt att skilja ett brudpar i Min bäste väns bröllop

Jobb, sömn, jobb, sömn, jobb, en och annan film. Jag tog Christoffer på orden när han häromveckan sa att han gärna tittar på romantiska komedier tillsammans med mig. Igår kväll fick det bli den gamla godingen Min bäste väns bröllop med den underbart charmiga och vackra Julia Roberts i huvudrollen. Jag har tyckt om filmen sedan jag såg den på bio 1997 – så varför inte skriva om den i brist på andra händelser i den väldigt vardagliga vardagen (och medan jag väntar på att få ork till att ta tag i resten)?

Tragiskt att vara ogift när man är 28 år fyllda…?

Min bäste väns bröllop heter My best friend’s wedding i original. Julia Roberts spelar huvudrollen i denna romantiska komedi, som jag såg på bio 1997 och har sett många gånger sedan dess.

Det är tragiskt att vara ogift vid 28 års ålder. Faktiskt så tragiskt att man ingår en pakt med sin bäste vän, som dyrt och heligt lovar att gifta sig med en om båda är ogifta när det aktningsvärda 28-årsstrecket passerats. Det är i alla fall en pakt som Julianne och bäste vännen Michael ingått, berättar just Julianne under en middag med en annan vän. Jag och Christoffer skrattar unisont – vad gamla vi känner oss nu och så sjukt fånigt det är med hela den här äktenskapshetsen.

Det (o)rimliga i att skilja ett brudpar åt

Men det är verkligen inte fånigt för Julianne. Tvärtom blir det på fullaste allvar för henne när Michael ringer och säger att han har träffat sitt livs kärlek och ska gifta sig med denna om bara några dagar. Då går det upp för Julianne att hon har älskat Michael hela tiden, under deras nio år långa vänskap. Hon vägrar acceptera att han ska gifta sig med den andra och beger sig av till bröllopsfirandet fast besluten att förstöra bröllopet, att skilja brudparet åt.

Det här är alltså upptakten till en romantisk komedi om vänskap, olycklig kärlek och flera kreativa sätt att förstöra ett bröllop. Egentligen borde man ju förfäras över Juliannes fula metoder, men hur kan man vara arg när taskigheterna rör till det så för henne? När hon slits mellan sina själviska impulser och viljan att göra rätt mot den blivande bruden, som kanske inte är så dum? Det är nog ändå så att Julianne innerst inne själv tycker att beteendet är orimligt.

En av de härligaste scenerna i Min bäste väns bröllop

Nu har jag skrivit en mycket längre text om Min bäste väns bröllop än vad jag tänkte från början. Jag kan inte sätta punkt förrän jag har berättat om en av de främsta anledningarna till varför jag har sett filmen så många gånger. Rupert Everett i rollen som den där andre vännen, George. Han är gay, ska det tilläggas. Så nej, ingen spirande romans där, inte.

Julianne drar ganska så hänsynslöst in George i planerna att förstöra bröllopet. Han får spela hennes fästman – japp, svartsjukeknepet – men är inte överdrivet entusiastisk. För att ge tillbaka hittar han på den mest otroliga berättelse om hur de träffades och stämmer upp till sång på en middagsbjudning med hela brudföljet.

Låten han sjunger är Aretha Franklins I say a little prayer. Jag har älskat låten ända sedan dess, på biovisningen 1997. Än idag kan jag tycka att just denna musikaliska scen är en av de härligaste filmscenerna någonsin. Tänk dig en överklassmiddag där alla gästerna plötsligt börjar sjunga med den största iver… Superkul! Alla är sååå glada för Juliannes skull, att hon också har funnit sann kärlek i livet.

Filminformation

Originaltitel: My best friend’s wedding
Svensk titel: Min bäste väns bröllop
Produktionsår: 1997
Filmbolag: Sony Pictures Entertainment
Regissör: P.J. Hogan
Längd: 105 minuter

Sovit i 20 av dygnets 24 timmar

fatigue, sjukdomsrelaterad utmattning

Förra sommarens extremhetta slog undan benen på mig. Till skillnad från vad många tror är värme inte nödvändigtvis bra för oss med värk. Värmen kan i sig öka inflammationen i kroppen, ju mer inflammation desto mer ont. Så är det dessutom något med den kvava, fuktiga luften som min kropp inte klarar av. Kroppen drabbas av total utmattning och det finns inget annat att göra än att sova, sova, sova i en vecka, månad eller så.

Mitt i förra sommaren slutade kroppen fungera, trots järnvilja, och jag fann mig sovande i 16 till 20 av dygnets 24 timmar under juli och augusti. Den vakna tiden var jag en zombie, i en dimma. Kanske inte så märkligt då att ett av mina främsta mål för den här sommaren har varit att orka mer, hur jag nu kan påverka det? Jag har försökt hålla tågan och energin uppe, varit tacksam att jag orkat jobba och träna någorlunda och även om utmattningen så sakta smugit sig på igen.

Jag har för varje dag känt mig mer och mer stapplig. Benen skakar när jag går, marken gungar under fötterna, hjärnan kokar, det svartnar för ögonen och jag som i normalfallet har en handstyrka motsvarande en fjärdedels normalstyrka orkar långa stunder knappt lyfta fjärrkontrollen.

Fatigue – sjukdomsrelaterad utmattning när kroppen säger stopp

Det är en fantastiskt fin sommardag anno 2019 och jag har återigen legat platt fall i värkig utmattning, sovit 20 av dygnets 24 timmar. Sommarvärmen är uppenbarligen en trigger för min värk, det som till slut får kroppen att säga stopp och hamna i ett skov av så kallad fatigue, sjukdomsrelaterad utmattning.

Jag tror inte att jag kommer påverkas lika svårt av fatigue den här sommaren, inte om jag jämför med förra sommaren då jag var borta i fyra fem sex veckor. Vet inte ens hur länge eftersom tillvaron var ett töcken av smärta och sömn. Utmattningen var nog faktiskt större än smärtan, när jag tänker tillbaka på den sjukt jobbiga perioden.

Det är inte ovanligt att vi med kronisk smärta drabbas av utmattning. Våra kroppar går trots allt på högvarv hela tiden, hjärnan bombarderas med smärtsignaler och får därmed aldrig vila. Det är inte så mycket som krävs för att man ska knockas helt och hållet. För mig råkar det vara sommarvärme och lufttryck, för någon annan kan det vara vinterkyla och träning.

Ingen värk är den andra lik, men vi drabbade gör alla mer än så gott vi kan.

Läs mer om hur värme kan påverka smärta

Jag ska bli bättre på att dela med mig av bra lästips angående kronisk smärta och relaterade symtom – så här kommer ett par förslag på vidare läsning. Förra sommaren skrev jag artikeln Kan sommarvärmen göra den kroniska smärtan värre? till min andra sajt Bättre hälsa. Denna artikel är i sin tur ett referat på den engelska och läkargranskade artikeln How hot weather impacts pain på Everyday health. Förutom att berätta vad som händer i värkkroppen när det blir varmt finns i bägge artiklarna även konkreta tips på hur du kan skona kroppen lite grann från värmen.

Från Marstrand till Tjörn – roadtrip i Bohuslän

Roadtrip i Bohuslän, Pilane skulpturpark
Jag inleder detta blogginlägg med ett av mina favoritfotografier från torsdagens roadtrip i Bohuslän. Här inramas Jaume Plensas 14 meter höga Anna-skulptur i Pilane skulpturpark av gröna blad.

Hmm… en roadtrip i Bohuslän. Skulle inte det vara något? I onsdags kände jag och bästa vännen Therese spontant för att vi måste uppleva M-a-a-arstrand, Tjörn och alla andra bohuslänska platser. På torsdagsmorgonen hoppade jag in i hennes lilla SEAT och så gasade vi uppåt längs västkusten på ett sånt där härligt tantvis, med en framåtlutad kropp över ratten och näsan in i vindrutan. Jag älskar Thereses unika körstil! (Jag som inte har körkort ska såklart inte kaxa för mycket men kan inte låta bli. Det görs med 110 procent kärlek.)

Från Varberg till Marstrand

Avståndet mellan Varberg och Marstrand är närmare 12 mil. När man har gött tjejsnack susar bilfärden förbi, och det var det som hände oss. Snart var vi framme i den soldränkta turiststad vi kallar M-a-a-arstrand. Skönt att inte vara den enda som inte fattar hur man ska uttala Marstrand rätt.

Upplevelser på Marstrand

roadtrip i Bohuslän, färja i Marstrand
Här står jag och bästa vännen Therese på färjan mellan Koön och Marstrandsön i just Marstrand. På fotot syns både hamnen och Carlstens fästning i småstadssilhuetten.

I vilket fall var vi alltså framme i Marstrand, vårt första stopp på roadtrippen i Bohuslän. För att komma över till Marstrandsön måste vi först åka Marstrandsfärjan från färjeläget på Koön. Överfarten tog ett par minuter – hur smidigt som helst! Redan på färjan Lasse-Maja förstod jag varför Marstrand är ett så omtyckt resmål. Ljuvliga små trähus och kullerstensgator som ringlar upp mot Carlstens fästning; en mycket scenisk stadsmiljö i den bohuslänska skärgården.

Stadsvandring

Jag fotograferar Therese när vi går på Marstrands kullerstensgator. Är barnsligt nöjd med fotot, som fångar såväl den fina Therese som det mysiga stadslandskapet.

Klockan var strax efter 10. Än så länge var Marstrand lite morgontrött, gatorna tomma i de långa förmiddagsskuggorna. Det var fint att kunna stadsvandra utan att behöva trängas med andra turister.

roadtrip i Bohuslän, Marstrand
Ännu fler bilder på småstadslandskapet på Marstrandsön…

Marstrand är en idyllisk skärgårdsstad. Gamla trähus omgärdade av mormorsträdgårdar i blom, ett och annat litet café, småbutiker, kullerstensgator och backar. Både Carlstens fästning och havet är stående inslag i staden. 

roadtrip i Bohuslän, Marstrandsön

Carlstens fästning

Carlstens fästning var en av dagens höjdpunkter. Hela fästningen är ett museum. Man betalar inträde och får sedan ströva relativt fritt på området, som bjuder på allt från mörka fängelseceller till storslagna vyer över Marstrand och öarna runtomkring.

Carlstens fästning
Carlstens fästning fotograferad från baksidan. Det enda sättet att få med en större del av fasaden.

Bygget av Carlstens fästning började 1658. Fästningen har därefter byggts till, utvecklats under flera hundra års tid. Platsen har utsatts för två militäraktioner, en gång på 1600-talet och en annan på 1700-talet. Främst har Carlstens fästning använts som fängelse och arbetsläger. I svensk lag har det till och med funnits ett straff vid namnet marstrandsarbete.

Carlstens fästning
Så här ser det ut innanför murarna…

Vilka var fångarna på Carlstens fästning? Visserligen skickades mördare och våldtäktsmän hit, men här satt även småtjuvar och lösdrivare fängslade. När jag och Therese gick runt i fängelsecellerna och läste på skyltarna slogs vi av vilka löjliga förseelser en del av fångarna var straffade för – vi hittade även en spännande person i fästningens 1800-talshistoria. Den påhittige tjuven Lasse-Maja.

Carlstens fästning
… och så här.

Lasse-Maja hette egentligen Lars Larsson Molin. Han tjuvade mycket framgångsrikt, hade nämligen ett extraordinärt knep. Genom att klä ut sig till kvinna lyckades han gång på gång undvika att åka fast, tills han slutligen blev påkommen och dömdes till livstids marstrandsarbete i fängelset på Carlstens fästning. Lasse-Maja arbetade som kock. Han måste varit sjuhelsikes bra på matlagning för han benådades efter 26 års fångenskap.

Carlstens fästning
Tunnlar och passager förbinder de olika delarna av Carlstens fästning. Det finns en del mörka utrymmen här.

Det var alldeles varmt och vindstilla på Carlstens fästning under vårt besök. Jag som bor i Varberg, och som varit på Varbergs fästning mulna och blåsiga dagar, kan enkelt föreställa mig hur ogästvänlig denna plats annars hade kunnat vara. Atmosfären i fängelsecellerna och lönngången hade en mörk udd som det var ändå, utan att behöva förstärkning av vädret. Jag vet faktiskt inte om jag hade vågat gå i lönngången helt ensam, den fick det att kittla av ett lätt obehag i magen.

Carlstens fästning

Marstrands hamn

På vägen ner från Carlstens fästning gick vi återigen genom den charmiga småstaden, tillbaka till hamnen och färjeläget för att äta. Det var nu lunchtid och betydligt livligare på Marstrands gator. Flera av matställena ligger intill vattnet, och det var just ett av dessa ställen vi valde att slå oss ner på. Veganmaten var väl sisådär, en tråkig sallad, men utsikten över det glittrande vattnet kompenserade för den mediokra lunchen.

I väntan på färjan kom vi på den geniala idén att gå runt Marstrandsön – och missade självfallet färjan på sekunden. Eftersom färjan går med max 15 minuters mellanrum är det ingen katastrof, men efter att också ha sett den lilla strandpromenaden och badplatserna var vi redo att fortsätta vår roadtrip i Bohuslän. Vi – Therese – tantstyrde bilen mot Tjörn och Pilane skulpturpark, som hon har velat visa mig efter ett av sina studiebesök.

Från Marstrand till Tjörn

Jag och Therese är oförbätterliga tidsoptimister. När vi snackar oss samman inför våra utflykter och äventyr tror vi att vi ska hinna med hur mycket som helst. Klockan var över 13 då vi insåg att vi fick ge upp tanken på att först åka till Tjörn, därefter till Orust, Lysekil och de andra sevärda platserna i Bohuslän. Det fanns för mycket vi ville göra på Tjörn för att vi skulle hinna med något annat. Över Tjörnbron och mot upplevelserna!

Upplevelser på Tjörn

På Tjörn finns mängder av upplevelser för de konst- och kulturintresserade, som vi båda är men på olika sätt. Vår roadtrip skulle föra oss till två av de bästa sevärdheterna: Pilane skulpturpark och Nordiska akvarellmuseet. Trots alla Thereses superlativer om skulpturparken hade jag inte fattat att den skulle vara så häftig, men här var den i all sin surrealistiska prakt och dessutom på ett forntida gravfält mitt ute i ingenstans.

Pilane skulpturpark

Pilane skulpturpark… Var börjar jag? Det här kan vara något av det coolaste jag sett. Någonsin. Så är också platsen rankad som en av de 10 bästa skulpturparkerna i Europa. Redan sett från parkeringen skjuter det gigantiska, vita huvudet upp i landskapet, som ett hologram eller en pappersfigur på den knallblå himlen.

Roadtrip i Bohuslän, Pilane skulpturpark
Här avtecknar sig det vita Anna-huvudet mot den knallblå himlen. Det här fotot har jag valt att ha med för att visa hur naturen i Pilane skulpturpark ser ut.

Den spanske konstnären Jaume Plensa har gjort Anna, utan jämförelse den mest ikoniska skulpturen i Pilane. Anna-huvudet följde oss vart vi än gick i parken, och oavsett vid vilken av de 18 skulpturerna vi stannade längs promenadstigen. Flera av skulpturerna är placerade högt uppe på de bohuslänska klipporna, så jag var tvungen att klättra för att få de perfekta fotografierna. Uscha, sommarvärmen från eftermiddagssolen och träningsvärken i låren från veckans tidigare pass!

Roadtrip i Bohuslän, Pilane skulpturpark
Den här skulpturen heter What holds me back carries me further och är gjord av den tjeckiska konstnären Klara Kristalova. För att överhuvudtaget få ett skapligt fotografi av konstverket var jag tvungen att klättra upp på höjden där den står och fota under skulpturens kjol och uppåt. *Rodnar*

Glasfiber, patinerad brons, galvaniserat stål och carraramarmor är exempel på material Pilane-skulpturerna är gjorda av. Förtjusta mummel i stil med Å, DET HÄR ÄR SÅ SALVADOR DALÍ hördes från flera av besökarna, och jag kunde inte annat än att hålla med. Jag hade en surrealistisk känsla under hela besöket i Pilane skulpturpark.

Roadtrip i Bohuslän, Pilane skulpturpark
Här ramar den amerikanska konstnären Helaine Blumenfelds surrealistiska marmorstaty Taking risks in Anna-skulpturen. Så smart planerat!

Upplägget uppmuntrar till att man som besökare ska kliva in i den drömlika utställningen, uppleva den på nära håll. Det är fritt fram att klättra upp till skulpturerna, gå runt dem, känna på dem. Gå in i dem, som i fallet med skulpturen Optic Labyrinth av Conrad Shawcross. Anna-huvudet framträder som en synvilla… men så är många av skulpturerna också optiska illusioner. Mindfucking, mindbending.

Roadtrip i Bohuslän, Pilane skulpturpark
Therese är på väg in i skulpturen och labyrinten Optic Labyrinth av den brittiske konstnären Conrad Shawcross. Det här är ett fint exempel på de interaktiva konstverken i Pilane skulpturpark.

Nordiska akvarellmuseet

Roadtrip i Bohuslän, Nordiska akvarellmuseet
Nordiska akvarellmuseet från utsidan. Den vackra symboliken i att museibyggnaden ligger nere vid vattnet…

Nordiska akvarellmuseet ligger i Skärhamn och bara några kilometer från Pilane skulpturpark. Skärhamn är i sin egen rätt en sevärdhet, men museet med de så omtalade akvarellutställningarna var på väg att stänga för kvällen så vi skyndade dit.

Roadtrip i Bohuslän, Nordiska akvarellmuseet, målningar av Mats Gustafsson
Akvarellmålningar från sommarutställningen på Nordiska akvarellmuseet i Skärhamn. Konstnären är Mats Gustafsson och han är känd för sina flytande naturmotiv, målningar i rörelse och förändring. Man får inte fotografera med blixt inne på museet så ljuset i bilderna är verkligen kasst. Jag har gjort vad jag har kunnat för att stabilisera det i efterhand– men icke!

Nordiska akvarellmuseet har ett fantastiskt fint läge i hamnen. Byggnaden är modern, smälter samman med klipporna och havet. Jag har hört så bra saker om museet att jag hade väntat mig ett stort sådant. Jag upplevde det i själva verket som ganska litet.

Roadtrip i Bohuslän, Nordiska akvarellmuseet, målningar av Lars Lerin
Lars Lerins underbart fina och fängslande collage av svenska hus och hem. Jag misstänker att Therese fascinerades av det politiska budskapet i collaget, precis som jag. Vi tittade på målningarna länge.

Men den ringa storleken gjorde mig inte så mycket, för det viktigaste är trots allt kvaliteten på utställningarna. Jag tyckte mycket om det jag såg på museet, från utställningen med Mats Gustafssons levande natur- och modeakvareller till Lars Lerins akvarellmålningar av hus och hem i Sverige.

Roadtrip i Bohuslän, Nordiska akvarellmuseet, målningar av Martin Jacobson
Denna akvarellmålning är gjord av Martin Jacobson. Jag fastnade för hans naturmålningar som har sagolika stämningar och talar direkt till min fantasi. Det är precis så här jag tänker på mina skogspromenader.

Överraskande nog fick vi även se ett gäng av Gunilla Bergströms originalbilder från Alfons Åberg-böckerna. Så mycket igenkänning och nostalgi från barndomen! Att gå på den här typen av konstmuseum är inte riktigt Thereses grej – snäll kompis jag har som ändå går med – men jag är säker på att hon tyckte det var roligt att se Alfons Åberg-bilderna.

Skärhamn

Roadtrip i Bohuslän, Skärhamn
Här har du hamnen i Skärhamn på Tjörn.

Vilken kustidyll! Vår roadtrip i Bohuslän fick ett perfekt avslut i och med vår lilla vandring i Skärhamns hamnområde med rödmålade fiskebodar. Jag och Therese hade typ en deal: först Nordiska akvarellmuseet och sedan glasscaféet en bit bort.

Roadtrip i Bohuslän, Skärhamn
Jag blir nervös när jag ser hur trångt det är i Skärhamns hamn. Inget båtliv för mig, tack!

Varken glasscaféet eller restaurangerna i fiskebodarna imponerade med veganalternativen, det blev därför inget stilla, utdraget kvällsmys i hamnen, som vi hade hoppats på. Klockan var ändå efter 19 och vi var nöjda med vår upplevelserika dag, så det var dags att åka hem till Varberg.

Roadtrip i Bohuslän, Skärhamn
Skärhamn är idylliskt som sjutton.

Från Tjörn till Varberg

Du kan ju tänka dig trösten i att MAX fanns på hemvägen och som ett hägrande stopp mitt i den 14 mils långa resan från Skärhamn på Tjörn till Varberg i Halland. Jag brukar tycka att hemresor är urtrista, men just den här färden hem var rolig. Vi spelade 90-talsmusik och fulsjöng hela vägen. En kul, energigivande musikalisk nostalgitripp tillbaka till sången och dansen på tonårsrummet.  

Stapla stenar för fokus, lugn…

stenskulpturer i Varberg, staplade stenar vid Varbergs kusthotell, stenar på Subbehalvön
Här är en stenskulptur i närbild. Folk som vandrar på Subbehalvön vid Varbergs kusthotell stannar alltså för att stapla stenar på varandra. Vissa dagar är här säkert 20 30 skulpturer. Att stapla stenar är en övning i mindfulness, och som ger både fokus, lugn och medveten närvaro. Under tiden försvinner allt annat än uppgiften, de salta vindarna och det brusande havet. Det är en mäktig miljö att stanna upp och vara i.

… Eller för att det är en rolig grej. Jag vet inte när eller hur traditionen att stapla stenar på Subbehalvön vid Varbergs kusthotell började. Här är stenskulpturerna i alla fall, nästan varje dag och så även ikväll. Jag går och lyssnar på ljudboken Trollbunden, första delen i Margit Sandemos bokserie Sagan om Isfolket, men hajar till när jag ser de många stenformationerna. De ger onekligen kustlandskapet med de hårda klipporna och böljande vågorna ett smått overkligt utseende.

Jag stannar och tittar på stenarna, blir frestad att stapla sten på sten jag också, försjunka i ett totalt fokus, andas lugnt medan jag balanserar stenarna på varandra. Men det här är bara en kort runda för att lindra värken i nacken och ryggen, för att komma bort från datorn en stund och för att få nytt syre. Jag måste traska hemåt, uppbåda ett annat fokus. Nu ska jag plöja igenom uppgiftshögen . På tal om Sagan om Isfolket – så underbart att få återstifta bekantskapen med böckerna!

stenskulpturer i Varberg, staplade stenar vid Varbergs kusthotell, stenar på Subbehalvön
Stenarna kommer troligen från ett gammalt stenbrott på Subbehalvön i Varberg. Fotot ger en viss bild av hur många stenskulpturer det kan vara åt gången. Visst är formationerna ändå lite overkliga när man ser dem så här?

Bästa vännen hemma och redo för sommaräventyr

Sedan ett par veckor tillbaka har jag gått runt med en bubblande känsla i magen. Bara Almedalsveckan kvar och efter det får jag ha min bästa vän Therese för mig själv. Både jag och hon har haft fullt upp under våren och försommaren, men nu får vi några härliga, halvlediga dagar tillsammans.

bff
Min bff Therese, personen som har stöttat mig i över 20 år och den syster jag själv valt. Hon är nyss hemkommen från politikerveckan i Almedalen där hon bland annat medverkat i panelsamtal. Hur häftigt är det inte med en så smart och framgångsrik bästa vän?! <3 <3 <3

Jag brukar säga att jag förutom mina två underbara syskonbarn har två livskamrater att bli gammal med: Therese och Christoffer. Just för att det är så uppenbart hur mycket jag älskar min bästa vän tror många att det är hon som är min sambo, och inte Christoffer. När jag och Christoffer blev tillsammans utbrast släkten förfärat MEN THERESE, DÅ!? (Jag och bffen skrattar gott åt detta än idag.)

Första lediga kvällen för Thereses del måste vi ju fira och jag hade det perfekta stället åt oss. Inget annat än Bastard Burgers, som har revolutionerat mitt vegoliv och som gör att bägge kan äta hamburgare och dricka milkshake. För övrigt mat Therese (och resten av vänkretsen) tycker mycket om och som jag kan vara lite nja-njaej till – tills jag åt på Bastard Burgers i Varberg och plötsligt blev mer öppensinnad.

vego, mat, vegansk mat, vegoburgare, vegansk pommestallrik
Den veganska maträtten Animal (Friendly) Style på Bastard Burgers i Varberg. Det är pommes frites jag främst gillar och inte så mycket hamburgare. Så den här gången fick det bli en rejäl pommestallrik med räfflade pommes, alspånsrökt tofu, jalapeños, lök och hamburgerdressing i en välsmakande röra.

Känslan har varit att det var sååå längesen vi sågs (i realiteten en vecka eller så). Det som jag först trodde skulle bli en och en halv timmes middag sprang iväg till en flera timmars vänträff, och vi hade faktiskt ganska mycket att prata om. Livet, Almedalen och de kommande sommaräventyren stod på samtalsmenyn. Så blev det snack om en och annan bok och tv-serie på det, som det ska vara.

På torsdag väntar en gemensam roadtrip till en än så länge okänd plats – vi kommer koka ihop en sjuhelsikes endagsresa och det bästa av allt är att de rikliga samtalen fortsätter då. Jag kan inte erinra mig att vi någonsin varit tysta tillsammans under de 20+ år vi hängt ihop.

Tungt med städning när man har värk

Jag hade tänkt visa en osmickrande närbild på kaoset här hemma. Tomma kartonger, krukväxter med bladlöss, kläder utspridda på värsta tonårsvis, dammiga golv och ett berg av disk… Jag och Christoffer hann halvt om halvt städa bort tvåveckorsröran först – eller så fegade jag helt enkelt ur från att visa denna sida av min vardag. Jag känner inte att kaoset representerar mitt hem, mig.

Men så gör det ju det. På ett sätt, i vissa perioder. Under dessa perioder brukar jag kalla lägenheten för mitt sjukdomskaos, och jag fasar för att någon ska spontanknacka på hemma hos oss.

Eftersom jag så sällan bjuder hem eller släpper in någon då, är det få som tror något annat än att det alltid är oklanderligt fint i Jönsson-Larsson-hushållet. Ha och tji!

Det lättaste vore ju att städa med en gång. Då hade jag sluppit fasan och ångesten över stöket. Det är bara det att städning kan knäcka värkkroppen, trigga ett rejält skov. Om jag städar ett par timmar orkar jag sällan göra något mer den dagen och då rämnar planeringen kring arbetsuppgifter och deadlines helt, och det finns det inte alltid utrymme för.

Många dagar måste jag välja vad jag ska lägga min lilla ork på och eftersom jag ofta lovat kunder textleverans måste skrivandet prioriteras före ALLT.

Jag är också envis. Aldrig i livet att jag vill lägga över hela ansvaret på Christoffer, som visserligen inte har värk men som precis som jag driver eget företag och har väldigt fullt upp. Jag vill till varje pris vara med och bidra till vardagen, jag blir stärkt av det. Samtidigt blir jag nedslagen av att det är aldrig är riktig balans i hemmet. Jag som älskar ordning, reda och doften av såpa.

Ska inte sjuka också få känna meningsfullhet?

En regntung sommardag stapplar en svårt cancersjuk kvinna fram i motionsspåren. Jag och pappa möter henne på vår promenad, stannar och pratar. Hon är så uppenbart sjuk, i ett sent cancerskede och vet inte ens om hon kommer överleva. Äntligen fri från Försäkringskassans häxjakt har hon nu stött på ett annat problem. Människor i hennes omgivning tycker inte att hon ska få vara på sin kolonilott, för om man är SÅ SJUK som man säger att man är ska man minsann hålla sig borta från livets nöjen. Och ja, jag har brett på lite för att göra en poäng här.

Jag frustar till, både när jag lyssnar på kvinnans berättelse och skriver denna text. Hur skrattretande är det inte att man vill ta ifrån en person med cancer i stadium IV den sak som får henne att komma ut, träffa lite folk och göra något helande? Grön rehabilitering är inget hokus pokus utan ett medicinskt faktum: många sjuka mår bra av att påta i jorden och pyssla om växter.

Jag har inte cancer men är, som många vet, kroniskt sjuk och är väldigt ofta i kontakt med andra sjuka. Ett återkommande inslag i både min egen och i andras vardag är just detta skuld- och skambeläggande av en när man har lite roligt. Det är som om sjukdomen – och hela personen med det – tappar i legitimitet om man orkar mer en dag eller om man förmår att ha ett liv trots sjukdomen.

Skuld- och skambeläggandet är säkerligen värst av sjukskrivna, de som inte förmår arbeta men som ägnar sig åt ett intresse eller en syssla de mår bra av. Omgivningen ser kanske 30 minuter av den sjukas dag, när personen har orkat sig ut en stund men inte resten av dagen efter att just den där lilla, härliga stunden har triggat skovet.

Sen är det ju så med sjukdomar att man mår bättre vissa dagar, och varför då inte passa på att träffa vännen man saknar, gå ut och dansa eller att plantera nya lökar i rabatten? Det kan vara dessa små tillfällen som gör att den sjuka håller mentalt. Även när symptomen är som värst och livsglädjen därmed inte är på topp.

Ifrågasättandet – Du orkade hålla igång igår, hur kan du må så dåligt idag?* – kan vara en av de mest knäckande sakerna med att vara sjuk. Man går igenom något väldigt jobbigt och gör sitt bästa för att vara glad och så stör sig delar av omgivningen på att man visar glädje, ork, jävlar anamma.

Gläds för personen istället, för att hen har ett ställe att gå till och känner att hen får göra något meningsfullt. Det är svårt som det är att komma dit att man kan känna glädje och meningsfullhet trots att hela livet vänts uppochner.

*En artikel jag skrivit till min andra sajt Bättre hälsa.

Dinosaurier på Universeum och vegokäk på Café Sirius

t rex
En verklighetstrogen Tyrannosaurus på Universeums tillfälliga dinosaurieutställning.

Ska jag kolla på gamla klänningar och svensk 1900-talskonst eller på skräckinjagande dinosaurier och läsvärda fantasyböcker? Det är en kall, nästan lite höstlig sommardag när den populärkulturella nörden i mig vinner över museinörden. Jag har för ont i kroppen och är för trött för att orka ett kulturhistoriskt museimaraton i Göteborg idag. Universeum får det bli, bestämmer jag mig på tåget från Varberg till Göteborg – och ett besök på Science fiction bokhandeln för att käka på Café Sirius. Även om jag inte mår hundra idag är det skönt att komma hemifrån och slippa datorn.

Akvarier, regnskog och dinosaurier på Universeum i Göteborg

Svenska vatten och exotiska akvarier

Vad är Universeum i Göteborg? Ett museum, ett upplevelsecentrum? Svårt att ringa in exakt, men även jag som vuxen upptäcker redan i den första avdelningen Vattnets väg att jag lär mig massor nytt. Här har Universeum byggt upp miljöer så att vi besökare kan se hur livet ser ut i exempelvis Västerhavet och Östersjön. Vattnets väg leder i ett snyggt flöde vidare till Akvariehallen med sina exotiska fiskar.

sjöhäst på Universeum i Göteborg
När man fotograferar genom ett tjockt akvarieglas blir bilderna inte så bra. Annars är ju motivet otroligt sött. En sjöhäst.
clownfisk på Universeum i Göteborg
Titta Nemo! Det säger nästan varenda unge när clownfisken simmar ut från reven i akvariet.

Akvariehallen på Universeum rymmer både små och stora akvarier. Universeum säger själva att de har några av världens största akvarier, med tillsammans över 3 miljoner liter vatten. Jag är löjligt skraj för hajar och stannar istället lite extra framför sjöhästarna och clownfiskarna. Det slår mig hur fridfullt det är att blicka in i ett akvarium. Reptilariet är inte lika stillsamt denna dag. Tvärtom är det fart i ormarna, som gapar stort och väser åt oss åskådare. Superhäftigt.

Fåglar och apor i Regnskogen

Mitt vad jag själv tycker stämningsfulla foto från Regnskogen på Universeum i Göteborg.
Små gångar, trappor och hängbroar binder samman de olika våningarna och sektionerna i Regnskogen på Universeum.

Jag har begett mig till Universeum för att titta på dinosaurieutställningen. Men det är i Regnskogen jag drabbas av en sån total hänförelse att jag inte riktigt kan slita mig härifrån. Växter, hängbroar, extrem luftfuktighet, Amazonfloden i miniatyr, trädkojor, fåglar och apor om vartannat. Det är inte så lite fantastiskt vad Universeum lyckats åstadkomma här – som en annan värld. Jag har alltid undrat hur det skulle vara att ha tukaner flaxande över huvudet, i det fria. Nu vet jag. Typ.

En röd ibis äter från ett av fågelborden.

Det enda kruxet med regnskogen på Universeum är att luftfuktigheten triggar smärtan ännu mer. Jag som redan har en skitdag med sprängvärk i hela kroppen kommer få det rejält kämpigt från och med nu. Det är på grund av smärtan jag till slut lämnar Regnskogen, men inte förrän jag fått beundra de tvåfärgade tamarinderna på riktigt nära håll och på så sätt fått lite balsam. Jag skyndar genom rymden och labbet och lägger min sista kraft på dinosaurierna. DINOSAURIERNA.

Jag ser både tvåfärgade tamarinder…
… och tukaner på vägen ut från Universeums regnskog.

Dinosaurier på Göteborgs häftigaste takterrass

Dinosaurieutsällningen på Universeum i Göteborg
Den tillfälliga dinosaurieutställningen på Universeum i Göteborg är belägen på byggnadens takterrass.
stegosaurus
En verklighetstrogen Stegosaurus i närbild.

Just nu har Universeum Göteborgs häftigaste takterrass. Fin utsikt över staden, restaurangen Taktäppan och så konstfullt uppbyggda miljöer med dinosaurer. Inga fjantiga dinosaurier i plast. Jag menar dinosaurier som rör på sig och låter, dinosaurier med stålskelett, motorer, realistiska skinn och tänder. Verklighetstrogna dinosaurier. Tyrannosaurus rex, Triceratops, Velociraptor, Brachiosaurus och flera andra dinosaurier i naturliga storlekar. Jag vet inte vilka som är mest exalterade, vi vuxna eller barnen?

Brachiosaurus
Denna Brachiosaurus är enorm.

Snabb vila och vegokäk på Café Sirius i Göteborg

vegan mat i Göteborg
Den veganska maträtten Melodias på Café Sirius i Göteborg.

När jag når Science fiction bokhandeln och Café Sirius bortanför Göteborgs domkyrka har jag också nått min fysiska gräns. Hur ont jag än har måste jag äta och det får bli vegokäk i form av vegansalladen Melodia. Café Sirius ligger inne på Science fiction bokhandeln och är en underbar plats. Här samlas fantastikfantaster för att filosofera, spela brädspel, läsa och skriva nästa stora bok.

Brädspel på Café Sirius i Göteborg
Café Sirius på Science fiction bokhandeln i Göteborg. Här spelas det brädspel. Det finns en hylla med spel man kan vraka och välja från. Jag älskar det här stället.

Pissig värkdag eller inte, jag älskar att vara här och inspireras. Jag sitter dock inte kvar så länge eftersom jag snabbt vill botanisera i vad jag tycker Sveriges bästa utbud av böcker innan jag sätter mig på tåget hem till Varberg. Tågresan går inte fort nog, trots lite verklighetsflykt i form av första boken i Margit Sandemos serie Sagan om Isfolket. Tack vare den nya säsongen av Stranger things kan jag fortsätta nörda väl hemma – men nu i ryggläge.

Café Sirius på Science fiction bokhandeln i Göteborg
Ingången till Café Sirius finns inne i Science fiction bokhandeln.

Ett och halvt avsnitt senare sover jag som en stock. När jag vaknar efter två timmar känner jag mig genomsliten. Var det värt att pressa mig själv så på Universeum? Ja, helt klart. Jag ler fortfarande åt aporna och dinosaurierna. Det är ett bra betyg, och jag vill inte låta värken hindra mig från att ha roligt.