Från Marstrand till Tjörn – roadtrip i Bohuslän

Roadtrip i Bohuslän, Pilane skulpturpark
Jag inleder detta blogginlägg med ett av mina favoritfotografier från torsdagens roadtrip i Bohuslän. Här inramas Jaume Plensas 14 meter höga Anna-skulptur i Pilane skulpturpark av gröna blad.

Roadtrip i Bohuslän. I onsdags kände jag och bästa vännen Therese spontant för att vi måste uppleva M-a-a-arstrand, Tjörn och alla andra bohuslänska platser. På torsdagsmorgonen hoppade jag in i hennes lilla SEAT och så gasade vi uppåt längs västkusten på ett sånt där härligt tantvis, med en framåtlutad kropp över ratten och näsan in i vindrutan. Jag älskar Thereses unika körstil! (Jag som inte har körkort ska såklart inte kaxa för mycket men kan inte låta bli. Det görs med 110 procent kärlek.)

Från Varberg till Marstrand

Avståndet mellan Varberg och Marstrand är närmare 12 mil. När man har gött tjejsnack susar bilfärden förbi, och det var det som hände oss. Snart var vi framme i den soldränkta turiststad vi kallar M-a-a-arstrand. Skönt att inte vara den enda som inte fattar hur man ska uttala Marstrand rätt.

Upplevelser på Marstrand

roadtrip i Bohuslän, färja i Marstrand
Här står jag och bästa vännen Therese på färjan mellan Koön och Marstrandsön i just Marstrand. På fotot syns både hamnen och Carlstens fästning i småstadssilhuetten.

I vilket fall var vi alltså framme i Marstrand, vårt första stopp på roadtrippen i Bohuslän. För att komma över till Marstrandsön måste vi först åka Marstrandsfärjan från färjeläget på Koön. Överfarten tog ett par minuter – hur smidigt som helst! Redan på färjan Lasse-Maja förstod jag varför Marstrand är ett så omtyckt resmål. Ljuvliga små trähus och kullerstensgator som ringlar upp mot Carlstens fästning; en mycket scenisk stadsmiljö i den bohuslänska skärgården.

Stadsvandring

Jag fotograferar Therese när vi går på Marstrands kullerstensgator. Är barnsligt nöjd med fotot, som fångar såväl Therese som stadslandskapet.

Klockan var strax efter 10. Än så länge var Marstrand lite morgontrött, gatorna tomma i de långa förmiddagsskuggorna. Det var fint att kunna stadsvandra utan att behöva trängas med andra turister.

roadtrip i Bohuslän, Marstrand
Ännu fler bilder på småstadslandskapet på Marstrandsön…

Marstrand är en idyllisk skärgårdsstad. Gamla trähus omgärdade av mormorsträdgårdar i blom, ett och annat litet café, småbutiker, kullerstensgator och backar. Både Carlstens fästning och havet är stående inslag i staden. 

roadtrip i Bohuslän, Marstrandsön

Carlstens fästning

Carlstens fästning var en av dagens höjdpunkter. Hela fästningen är ett museum. Man betalar inträde och får sedan ströva relativt fritt på området, som bjuder på allt från mörka fängelseceller till storslagna vyer över Marstrand och öarna runtomkring.

Carlstens fästning
Carlstens fästning fotograferad från baksidan. Det enda sättet att få med en större del av fasaden.

Bygget av Carlstens fästning började 1658. Fästningen har därefter byggts till, utvecklats under flera hundra års tid. Platsen har utsatts för två militäraktioner, en gång på 1600-talet och en annan på 1700-talet. Främst har Carlstens fästning använts som fängelse och arbetsläger. I svensk lag har till och med straffet marstrandsarbete funnits.

Carlstens fästning
Så här ser det ut innanför murarna…

Vilka var fångarna på Carlstens fästning? Visserligen skickades mördare och våldtäktsmän hit, men här satt även småtjuvar och lösdrivare fängslade. När jag och Therese gick runt i fängelsecellerna och läste på skyltarna slogs vi av vilka löjliga förseelser en del av fångarna var straffade för – vi hittade även en spännande person i fästningens 1800-talshistoria. Den påhittige tjuven Lasse-Maja.

Carlstens fästning
… och så här.

Lasse-Maja hette egentligen Lars Larsson Molin. Han tjuvade mycket framgångsrikt, hade nämligen ett extraordinärt knep. Genom att klä ut sig till kvinna lyckades han gång på gång undvika att åka fast, tills han slutligen blev påkommen och dömdes till livstids marstrandsarbete i fängelset på Carlstens fästning. Lasse-Maja arbetade som kock. Han måste varit sjuhelsikes bra på matlagning för han benådades efter 26 års fångenskap.

Carlstens fästning
Tunnlar och passager förbinder de olika delarna av Carlstens fästning. Det finns en del mörka utrymmen här.

Det var alldeles varmt och vindstilla på Carlstens fästning under vårt besök. Jag som bor i Varberg, och som varit på Varbergs fästning mulna och blåsiga dagar, kan enkelt föreställa mig hur ogästvänlig denna plats annars hade kunnat vara. Atmosfären i fängelsecellerna och lönngången hade en mörk udd som det var ändå, utan att behöva förstärkning av vädret. Jag vet faktiskt inte om jag hade vågat gå i lönngången helt ensam, den fick det att kittla av ett lätt obehag i magen.

Carlstens fästning

Marstrands hamn

På vägen ner från Carlstens fästning gick vi återigen genom den charmiga småstaden, tillbaka till hamnen och färjeläget för att äta. Det var nu lunchtid och betydligt livligare på Marstrands gator. Flera av matställena ligger intill vattnet, och det var just ett av dessa ställen vi valde att slå oss ner på. Veganmaten var väl sisådär, en tråkig sallad, men utsikten över det glittrande vattnet kompenserade för den mediokra lunchen.

I väntan på färjan kom vi på den geniala idén att gå runt Marstrandsön – och missade självfallet färjan på sekunden. Eftersom färjan går med max 15 minuters mellanrum är det ingen katastrof, men efter att också ha sett den lilla strandpromenaden och badplatserna var vi redo att fortsätta vår roadtrip i Bohuslän. Vi – Therese – tantstyrde bilen mot Tjörn och Pilane skulpturpark, som hon har velat visa mig efter ett av sina studiebesök.

Från Marstrand till Tjörn

Jag och Therese är oförbätterliga tidsoptimister. När vi snackar oss samman inför våra utflykter och äventyr tror vi att vi ska hinna med hur mycket som helst. Klockan var över 13 då vi insåg att vi fick ge upp idén om att först åka till Tjörn, därefter till Orust, Lysekil och de andra sevärda platserna i Bohuslän. Det fanns för mycket vi ville göra på Tjörn för att vi skulle hinna med något annat. Över Tjörnbron och mot upplevelserna!

Upplevelser på Tjörn

På Tjörn finns mängder av upplevelser för de konst- och kulturintresserade, som vi båda är men på olika sätt. Vår roadtrip skulle föra oss till två av de bästa sevärdheterna: Pilane skulpturpark och Nordiska akvarellmuseet. Trots alla Thereses superlativer om skulpturparken hade jag inte fattat att den skulle vara så häftig, men här var den i all sin surrealistiska prakt och dessutom på ett forntida gravfält mitt ute i ingenstans.

Pilane skulpturpark

Pilane skulpturpark… Var börjar jag? Det här kan vara något av det coolaste jag sett. Någonsin. Så är också platsen rankad som en av de 10 bästa skulpturparkerna i Europa. Redan sett från parkeringen skjuter det gigantiska, vita huvudet upp i landskapet, som ett hologram eller en pappersfigur på den knallblå himlen.

Roadtrip i Bohuslän, Pilane skulpturpark
Här avtecknar sig det vita Anna-huvudet mot den knallblå himlen. Det här fotot har jag valt att ha med för att visa hur naturen i Pilane skulpturpark ser ut.

Den spanske konstnären Jaume Plensa har gjort Anna, utan jämförelse den mest ikoniska skulpturen i Pilane. Anna-huvudet följde oss vart vi än gick i parken, och oavsett vid vilken av de 18 skulpturerna vi stannade längs promenadstigen. Flera av skulpturerna är placerade högt uppe på de bohuslänska klipporna, så jag var tvungen att klättra för att få de perfekta fotografierna. Uscha, sommarvärmen från eftermiddagssolen och träningsvärken i låren från veckans tidigare pass!

Roadtrip i Bohuslän, Pilane skulpturpark
Den här skulpturen heter What holds me back carries me further och är gjord av den tjeckiska konstnären Klara Kristalova. För att överhuvudtaget få ett skapligt fotografi av konstverket var jag tvungen att klättra upp på höjden där den står och fota under skulpturens kjol och uppåt. *Rodnar*

Glasfiber, patinerad brons, galvaniserat stål och carraramarmor är exempel på material Pilane-skulpturerna är gjorda av. Förtjusta mummel i stil med Å, DET HÄR ÄR SÅ SALVADOR DALÍ hördes från flera av besökarna, och jag kunde inte annat än att hålla med. Jag hade en surrealistisk känsla under hela besöket i Pilane skulpturpark.

Roadtrip i Bohuslän, Pilane skulpturpark
Här ramar den amerikanska konstnären Helaine Blumenfelds surrealistiska marmorstaty Taking risks in Anna-skulpturen. Så smart planerat!

Upplägget uppmuntrar till att man som besökare ska kliva in i den drömlika utställningen, uppleva den på nära håll. Det är fritt fram att klättra upp till skulpturerna, gå runt dem, känna på dem. Gå in i dem, som i fallet med skulpturen Optic Labyrinth av Conrad Shawcross. Anna-huvudet framträder som en synvilla… men så är många av skulpturerna också optiska illusioner. Mindfucking, mindbending.

Roadtrip i Bohuslän, Pilane skulpturpark
Therese är på väg in i skulpturen och labyrinten Optic Labyrinth av den brittiske konstnären Conrad Shawcross. Det här är ett fint exempel på de interaktiva konstverken i Pilane skulpturpark.

Nordiska akvarellmuseet

Roadtrip i Bohuslän, Nordiska akvarellmuseet
Nordiska akvarellmuseet från utsidan. Den vackra symboliken i att museibyggnaden ligger nere vid vattnet…

Nordiska akvarellmuseet ligger i Skärhamn och bara några kilometer från Pilane skulpturpark. Skärhamn är i sin egen rätt en sevärdhet, men museet med de så omtalade akvarellutställningarna var på väg att stänga för kvällen så vi skyndade dit.

Roadtrip i Bohuslän, Nordiska akvarellmuseet, målningar av Mats Gustafsson
Akvarellmålningar från sommarutställningen på Nordiska akvarellmuseet i Skärhamn. Konstnären är Mats Gustafsson och han är känd för sina flytande naturmotiv, målningar i rörelse och förändring. Man får inte fotografera med blixt inne på museet så ljuset i bilderna är verkligen kasst. Jag har gjort vad jag har kunnat för att stabilisera det i efterhand– men icke!

Nordiska akvarellmuseet har ett fantastiskt fint läge i hamnen. Byggnaden är modern, smälter samman med klipporna och havet. Jag har hört så bra saker om museet att jag hade väntat mig ett stort sådant. Jag upplevde det i själva verket som ganska litet.

Roadtrip i Bohuslän, Nordiska akvarellmuseet, målningar av Lars Lerin
Lars Lerins underbart fina och fängslande collage av svenska hus och hem. Jag misstänker att Therese fascinerades av det politiska budskapet i collaget, precis som jag. Vi tittade på målningarna länge.

Men den ringa storleken gjorde mig inte så mycket, för det viktigaste är trots allt kvaliteten på utställningarna. Jag tyckte mycket om det jag såg på museet, från utställningen med Mats Gustafssons levande natur- och modeakvareller till Lars Lerins akvarellmålningar av hus och hem i Sverige.

Roadtrip i Bohuslän, Nordiska akvarellmuseet, målningar av Martin Jacobson
Denna akvarellmålning är gjord av Martin Jacobson. Jag fastnade för hans naturmålningar som har sagolika stämningar och talar direkt till min fantasi. Det är precis så här jag tänker på mina skogspromenader.

Överraskande nog fick vi även se ett gäng av Gunilla Bergströms originalbilder från Alfons Åberg-böckerna. Så mycket igenkänning och nostalgi från barndomen! Att gå på den här typen av konstmuseum är inte riktigt Thereses grej – snäll kompis jag har som ändå går med – men jag är säker på att hon tyckte det var roligt att se Alfons Åberg-bilderna.

Skärhamn

Roadtrip i Bohuslän, Skärhamn
Här har du hamnen i Skärhamn på Tjörn.

Vilken kustidyll! Vår roadtrip i Bohuslän fick ett perfekt avslut i och med vår lilla vandring i Skärhamns hamnområde med rödmålade fiskebodar. Jag och Therese hade typ en deal: först Nordiska akvarellmuseet och sedan glasscaféet en bit bort.

Roadtrip i Bohuslän, Skärhamn
Jag blir nervös när jag ser hur trångt det är i Skärhamns hamn. Inget båtliv för mig, tack!

Varken glasscaféet eller restaurangerna i fiskebodarna imponerade med veganalternativen, så det blev inget stilla, utdraget kvällsmys i hamnen, som vi hade hoppats på. Klockan var ändå efter 19 och vi var nöjda med vår upplevelserika dag, så det var dags att åka hem till Varberg.

Roadtrip i Bohuslän, Skärhamn
Skärhamn är idylliskt som sjutton.

Från Tjörn till Varberg

Du kan ju tänka dig trösten i att MAX fanns på hemvägen och som ett hägrande stopp mitt i den 14 mils långa resan från Skärhamn på Tjörn till Varberg i Halland. Jag brukar tycka att hemresor är urtrista, men just den här färden hem var rolig. Vi spelade 90-talsmusik och fulsjöng hela vägen. En kul, energigivande musikalisk nostalgitripp tillbaka till sången och dansen på tonårsrummet.  

Peter Jöback på Liseberg – och en hjärtevärmande kväll med mamma

Peter Jöback uppträder på Stora scenen på Liseberg
När Peter Jöback uppträder på Stora scenen på Liseberg får man räkna med en tät publik. Jag tränger mig fram för att knäppa av några foton. Röken uppe på scenen gör det omöjligt att fotografera snyggt. Jag trodde verkligen att jag fick till det; min lilla segergest och mitt stora, oerhört självbelåtna flin lockade till en del skratt i publikhavet. #sakervibaragör

Jag och mamma älskar musikaler. Ibland åker vi till London bara för att gå på West End och då blir det gärna tre fyra fem musikaler i ett nafs. Idag räckte det att vi begav oss till Liseberg i Göteborg för att få lyssna på en av världens bästa musikalartister. Peter Jöback uppträdde på Stora scenen. Mamma var snäll och körde dit, så att vi sjuklingar inte skulle trötta ut oss för mycket och kunde åka hem när kropparna sa stopp. Tryggt.

Det har varit så mycket sjukdom och död i den allra närmaste kretsen de senaste åren att jag tror vi glömt bort att göra roliga saker tillsammans. Aldrig att vi har gått ner oss totalt – Jönssons kämpar alltid på – men ibland tar livet en sådan vändning att man först och främst får fokusera på att ta sig igenom dagen, veckan och året. Att resa till London eller att gå på musikaler är just då kanske inte prio ett.

Slänggungan på Liseberg, åkattraktioner
På bilden ser du Slänggungan, en av åkattraktionerna på Liseberg. Jag tycker det blir så fint när fotografiet suddas ut av bara farten, om du förstår hur jag menar?

Jag ser det som ett väldigt gott tecken att vi har börjat göra små utflykter igen, att vardagen har blivit lite, lite stabilare. Först en middag på Pinchos vid Heden, därefter tokspel på godishjulen på Liseberg – mamma älskar lyckohjulen – och sedan en konsert med en av de främsta. Både jag och mamma tycker Peter Jöback levererade hjärta, smärta och fest.

Det var en fin och personlig konsert. Hur mycket smälter man inte när Peter Jöback sjunger Guldet blev till sand ur Kristina från Duvemåla eller The music of the night ur The Phantom of the opera? Jag tycker om denna något äldre Jöback, som sjunger med livserfarenhet och skämtar om sin egen andfåddhet på scen.

Peter Jöback på Liseberg, musik på Stora scenen
Peter Jöback och Frida Öhrn sjunger Everybody hurts. Fantastiskt fint! Berörande på djupet.

Tillsammans med sångerskan Frida Öhrn gjorde han en träffande vacker version av R.E.M:s klassiker Everybody hurts. Vilken diva Frida Öhrn är btw! Jag menar det i ordets mest positiva bemärkelse. Hon kan verkligen inta en scen och sjunga som ingen annan – en perfect match till Peter Jöback. Så hade hon så galet snygga kläder också. Wow!

I Gösta Berlings saga räddas försupen präst till ett flärdfullt liv

Jag har haft bestämda åsikter om Selma Lagerlöfs debutroman Gösta Berlings saga. Boken är så snustorr att jag kommer få plåga mig igenom den, har jag tänkt utan att egentligen ha en susning. Nu när jag har läst verket måste jag medge att jag har haft fel. Gösta Berlings saga kan vara en av de bästa läsupplevelser jag haft. Lagerlöfs klassiker från 1891 passar mig perfekt, jag som älskar skrönor och sägner.

Försupne Gösta Berling får inte längre vara präst

Äntligen stod prästen i predikstolen. Så inleder Selma Lagerlöf debutromanen Gösta Berlings saga från 1891.

Äntligen stod prästen i predikstolen. Om inte Gösta Berling kan leverera sitt livs bästa predikan är det kört. Han kommer åka ut från församlingen med huvudet före. Församlingsborna har fått nog av hans försupenhet. Gösta är Gösta och i denna minst sagt utmanande stund grips han av gudomlig inspiration och predikar så väl att man bönar och ber att han ska stanna kvar som präst.

Nu blir det ändå så att Gösta förlorar prästämbetet – hur ska jag inte röja här. Det får du läsa själv. Han vandrar runt i Värmland, som en fattig och deprimerad man. Just som han ska göra slut på sitt elände räddas han av majorskan på Ekeby. Hon är rik och mäktig, äger inte färre än sju bruk i Värmland. Majorskan känner samhörighet med Gösta Berling och bjuder in honom att vara kavaljer på hennes Ekeby gård.

Gösta Berlings många eskapader på Ekeby gård  

Selma Lagerlöf tecknar Gösta Berlings levnadsporträtt – och vilket liv han lever! Det är fantastiskt i ordets alla bemärkelser. Han är emellanåt en ganska svårmodig man men är alltid beredd att hitta på ofog i Värmlands skogar. Livet är en fest får en ny innebörd när jag tänker på Göstas liv på Ekeby, dessa ständiga dryckeslag och middagar tillsammans med de andra kavaljererna och förnäma i trakten.

Många kvinnor faller för Göstas charm – och de som inte gör det drar han sig inte för att röva bort i natten. Majorskan är dessvärre en av de kvinnor som drabbas hårt av Gösta. Efter att ha tagit hand om och stöttat honom driver han och kavaljererna bort henne från Ekeby och tar därefter över styret av gården. Hur det sedan går för majorskan får läsaren följa i ett av de många sidospåren i Gösta Berlings saga.

Selma Lagerlöfs vackra väv av sagor

Bokomslaget till Bonnier pockets 2017-utgåva av Selma Lagerlöfs Gösta Berlings saga. Jag tycker det är väldigt fint. Omslaget matchar dessutom de andra pocketböckerna med Lagerlöfs klassiker.

Selma Lagerlöfs förmåga att göra en vacker väv av sagor får mig att tänka på epos av Homeros eller Vergilius. Likt de gamla eposen innehåller Gösta Berlings saga ett myller av livsöden, här med Gösta som den gemensamma nämnaren. Boken blir aldrig spretig, bara ofantligt rik och jag tycker den är en otroligt fin hyllning till berättelsetraditionen i Värmland.

I Gösta Berlings saga finns hövisk kärlek, skogsväsen, gränslös girighet och trolldom. Kapitlen skildrar allt från flärdfulla aftnar till sanslösa uppfinningar. Det är saga i saga i saga… Jag vet inte riktigt vilket annat svenskt verk jag ska jämföra med för att bättre illustrera Lagerlöfs intrikata hantverk. Kanske att det är så enkelt att det saknar motstycke.

Bokinformation

Originaltitel: Gösta Berlings saga
Svensk titel:
Serie: Albert Bonniers klassiker
Författare: Selma Lagerlöf
Översättare:
Utgivningsår: 2017 (1891)
Bokförlag: Bonnier pocket
Sidantal: 369

Helt magiskt i Disneys nya Aladdin

Ett färgstarkt Agrabah lockar mig till biosalongen för att se Disneys nya Aladdin en andra gång. Det var längesen jag sveptes bort så totalt av en film och jag har längtat efter att få känna magin igen, trots att det bara gått en vecka mellan biobesöken.

Tecknade Aladdin öppnade en helt ny värld

Officiell filmposter för Disneys nya Aladdin.

Den nya Aladdin från 2019 bygger på den tecknade filmen från 1992. Det är ingen överdrift att påstå att Aladdin från 1992 och uppföljarna till filmen öppnade en helt ny värld för mig. En värld full av fantastik och äventyr. Jag tror att många av oss 80-talister har en innerlig relation till Aladdin, Anden, Jasmine, Abu, Jago och den flygande mattan. När man tycker om något så mycket blir man lite nervös inför dess makeover.

Till skillnad från många kritiker tycker jag Disney hanterar Aladdin varsamt, jag som är så eld och lågor att jag alltså sett filmen två gånger på bio. Berättelsen och karaktärerna är desamma. Gatpojken Aladdin blir kär i Prinsessan Jasmine och förvandlar sig med en magisk lampas – eller snarare med en magisk andes – hjälp till Prins Ali. Romansen utspelar sig i Agrabah, ett myller av människor, starka färger, skimrande sand, Bollywood och street.

Älskade Disneyfigurer i egna tolkningar

Det är omöjligt för sultanens dotter att äkta en gatpojke. Hon måste gifta sig med en kunglighet, så säger i alla fall Agrabahs uråldriga lag. I den animerade 1990-talsversionen av Aladdin är Jasmine mest bekymrad över orättvisan i lagen, om jag ska hårdra det hela. I 2019-versionen har Jasmine fått en ännu mer aktiv roll och hon framträder som en tämligen slipad politiker med drömmen att själv få bli sultan över Agrabah och göra riket till en bättre plats för alla som lever där. Inte minst för de fattiga.

Både Aladdin och hans alter ego Prins Ali uppmuntrar helhjärtat Jasmines dröm att bli sultan – men vem av personerna är han? Han väver lögn i lögn. Det sprakar och gnistrar mellan Mena Massoud och Naomi Watts, skådespelarna som spelar Aladdin respektive Jasmine. Will Smith spelar Anden, och gör den så älskade figuren till en helt egen karaktär med en lite mer cool och avslappnad personlighet än Robin Williams annars underbart energiska anden i lampan.

Lagom gammalt, lagom nytt i nya Aladdin

För mig hängde mycket på hur väl Disney skulle balansera allt det jag älskar från gamla Aladdin med nya scener att ta till mig, rakt in i hjärtat. Det är bland annat i den utsökta balansen mellan gammalt och nytt som jag tycker att mycket av 2019-versionens storhet ligger.

Samtidigt som jag dras med i nostalgin när Anden med rapparens tyngd sjunger Friend like me, fängslas jag av scenen när Aladdin och Jasmine dansar Bollywood – eller när den onde trollkarlen Jafar förvandlar papegojan Jago till ett gigantiskt monster i ett sista desperat försök att få tag på den magiska lampan.

Eller när Prinsessan Jasmine sjunger Speechless. Wow! Den nya låten befäster hennes styrka i metalliknande toner. Så mäktigt! För att inte tala om kläderna. 2019-Aladdin är värd att ses bara för att häpna över Jasmines spektakulära garderob. En utstyrsel för varje av dygnets timmar, som det sägs i filmen.

Filminformation

Originaltitel: Aladdin
Svensk titel:
Produktionsår: 2019
Filmbolag: Disney
Regissör: Guy Ritchie
Längd: 128 minuter