Hemsökta platser i Göteborg

Gustaf Adolfs torg i Göteborg
Min bästa nördkompis Jessica bläddrar i guideboken Spökhus i Göteborg. Vi ska precis börja vår lilla rundtur vid Gustaf Adolfs torg.

Jag har några få oprövade drömmar kvar. En av dem är att bli spökjägare. Fascinationen för det övernaturliga – och de flesta andra av mina nördintressen – delar jag med Jessica. Vi läste arkeologi tillsammans för en herrans massa år sedan och nördar fortfarande ner oss i udda ämnen. Idag har vi tagit ett första steg mot att upptäcka hemsökta platser i Göteborg och till vår hjälp har vi haft guideboken Spökhus i Göteborg, som inte bara innehåller spännande fakta om hemsökta hus utan korta berättelser om flera aspekter av det magiska och mystiska Göteborg.  

Statyn på Gustaf Adolfs torg

Gustaf II Adolf staty
Här har du Gustaf II Adolf i egen hög person. Extra skoj att en fågel sitter på hans huvud just nu.

Hela dagen har varit novembermörk och regntung. Grånaden har ramat in spökletardagen perfekt, bidragit med mysstämning. Vår tur i det hemsökta Göteborg började självfallet vid den ikoniska Gustaf II Adolf-statyn på Gustaf Adolfs torg. Konungen ska ha varit intresserad av det ockulta och det sägs att staden byggdes precis här för att han fick ett omen. När han och hans mannar blickade ut över landskapet från Otterhälla och diskuterade huruvida platsen var lämplig för att anlägga den nya staden hördes ett fågelskri. En liten, liten fågel jagades av en stor örn och för att undkomma rovfågeln landade den framför konungens fötter. Örnen började då cirkla ovanför kungen och mannarna och detta var alltså ett gott tecken. Här ska staden ligga, sa Gustaf II Adolf och pekade nedför Otterhällas sluttning, berättas det i Spökhus i Göteborg.  

Börsen

spökar i Börshuset i Göteborg
Kan Börsen vara Göteborgs läskigaste spökhus?

Börsen, eller egentligen Börshuset, på Östra Hamngatan 21 och alltså beläget i anslutning till Gustaf Adolfs torg bär på många spökhistorier. Här knarras det i trappor, hörs det steg och oväsen i korridorerna och gungar ljuskronorna av sig själva. Spökhus i Göteborg förtäljer om en särskild händelse, den när klockorna stannade inför två journalister som skulle skriva om spökerierna på Börsen. Klockorna togs med till urmakaren och så fort de packades upp ur lådorna började de fungera igen. Väl tillbaka på sina platser i Börshuset slutade de åter fungera. Detta ska ha upprepats två gånger – till allas häpnad. En dag drog en kall vind genom rummen och klockorna började fungera som de skulle, sägs det.

Frimurarhuset

Södra Hamngatan 31 i Göteborg
Vad är det egentligen som pågår i Frimurarhuset på Södra Hamngatan 31?

Hur intressant är inte Frimurarorden? Jag hade gärna haft inblick i den och blir alldeles till mig när Jessica berättar om de hemska rykten som omger Frimurarhuset på Södra Hamngatan 31 i Göteborg. Det sägs att frimurarna dricker blod och äter barn i källaren… Som skrivet, rykten! Det måste vara något alldeles visst med Frimurarhusets källare, för om den berättas det också att det finns underjordisk gång som leder till Tyska kyrkans krypta. Hur passagen blev till är egentligen en annan, äldre historia som sträcker sig tillbaka till 1700-talet. Den forne husägaren Rosenschütz lät bygga gången för att kunna sörja sin hädangångna älskade i lugn och ro. Sorgen varade inte så länge. Han skaffade sig ett eget harem.

Norra Hamngatan 6

Nej, jag håller med, ingen vidare trevlig syn. Men låt mig påminna om att här på Norra Hamngatan 6 har DEN (!) Emanuel Swedenborg dinerat och fjärrskådat.

Enligt Spökhus i Göteborg var det i huset på Norra Hamngatan 6 som Emanuel Swedenborg fick sin vision om ett brinnande Stockholm, en vision som visade sig bli sann. Det var på en supé i 1700-talets Göteborg som den då gamle fjärrskådaren förutsåg den så kallade Mariabranden, som härjade i huvudstaden. Det var ingen vacker bild jag fick på huset – någon har haft en kanske inte så rolig kväll. (Med tanke på flaskan och spyan.)

Kronhuset

Kronhuset är ett av Göteborgs äldsta hus. Jag tycker det är jättevackert och kanske inte fullt så dystert eller otäckt som det ser ut.

Kronhuset på Kronhusgatan 1D byggdes någon gång omkring 1640-talet och kan därmed vara ett av Göteborgs äldsta hus. Byggnaden användes först som spannmålsmagasin men snart uppläts den åt militären. Det var också här som Sveriges riksdag invigdes 1660. Men det är inte detta som gör Kronhuset intressant i sammanhanget. På denna plats ska en predikantson ha sålt sin själ till Djävulen i utbyte mot framgång och rikedomar. Det blev en skandal i slutet på 1600-talet. Eftersom gamla rättsprotokoll inte berättar vilket straff predikantsonen fick, tror man att fadern utnyttjade sin makt för att få honom friad.

Jessica kan vara dagens läskigaste syn. Notera det hotfulla ansiktsuttrycket. 😉💖

Vid Kronhuset avslutade jag och Jessica vår lilla rundtur för att gå och fika och sedan traska vidare till Science fiction bokhandeln. Får se vilken stadsdel vi ska utforska nästa gång.

Helloweentider på SVT Play

Skräckfilmens legender

Har du sett Skräckfilmens legender på SVT Play? Denna fråga har den senaste veckan cirkulerat runt i forum där jag är med, och inte utan kollektiv förundran. Skräckfilmens legender är något så ovanligt som en välproducerad dokumentärserie om skräckfilmernas historia. Som grädde på moset streamar SVT även klassiska skräckfilmer just nu. Det här är min chans att se Night of Living Dead från 1968 och att upptäcka för mig nya titlar, som Spider Baby från 1967.

7 olika skräckteman i Skräckfilmens legender  

Varje av de sju avsnitten i Skräckfilmens legender behandlar en subgenre inom skräcken. Jag älskar tätt sammanhållna teman! Kanske är det också därför denna dokumentärserie faller mig så väl i smaken. Att ikoner som Stephen King, Linda Blair, Quentin Tarantino och Jamie Lee Curtis under ledning av Eli Roth reflekterar kring filmerna bidrar också till min wow-känsla. Vad handlar de olika avsnitten om?

1. Zombies

Zombiefilmerna är först ut i avsnittet Zombies. Mycket fokus ligger på George Romeros skräckklassiker Night of the Living Dead (1968) och Dawn of the Dead (1978). Även en av mina favoritserier The Walking Dead (2010-) får vara med på ett hörn. Genom att visa filmklipp illustrerar experterna varför zombier har varit, och fortfarande är, så viktiga symboler för vårt samhälle.

2. Slashers: Då

Nog för att jag har sett min beskärda del av skräckfilmer med Jason, Freddy och Chucky, men slashers är verkligen ingen favorit. Jag tycker de är äckliga – inte läskiga. Får inte ens en kick av dem. I vilket fall, det andra avsnittet handlar om tidiga slashers i stil med Motorsågsmassakern (1974) och Alla helgons blodiga natt (1978). Även om jag ogillar de blodiga scenerna uppskattar jag det kulturhistoriska värdet till tusen. Jättespännande att få komma bakom kulisserna på dessa kultrullar.

3. Slashers: Nu

Jag var tio när Scream (1996) kom och jag ville förbannat gärna köpa filmen. Har nog aldrig behövt tjata på och försökt övertala mamma så mycket som jag gjorde då, Scream som hade rykte om sig att uppmuntra till våld och att visa ovanligt hänsynslösa knivattacker. Det tredje avsnittet i Skräckfilmens legender handlar om den ”moderna” tidens slashers, om filmer som Scream men också om När lammen tystnar (1991) och tortyrporren som blev STOR efter 9/11.  

4. Demoner

Det fjärde avsnittet om demoner är det avsnitt jag gillar mest i Skräckfilmens legender. Inte för att vara sån, va, men jag tror att jag har sett det mesta i fältet och läst min beskärda del av litteratur om demoniska hemsökelser. Här diskuteras demoner utifrån Rosemarys baby (1968) och Exorcisten (1973), som ett par exempel. Hur inspirerande är det inte att få höra Linda Blair berätta om hur det var att spela den besatta Regan?

5. Mordiska bestar

Mordiska bestar kallas det femte avsnittet i Skräckfilmens legender och jag som har en fin relation till Stephen Kings skräckroman Det (1986) och som dessutom gillar 2017-filmatiseringen av boken kan ju inte annat än att mysa. Det får extra mycket kärlek i avsnittet, liksom Frankenstein (1931), Hajen (1975), Gremlins (1984) och The Shape of Water (2017). Underbara monsterfilmer, enligt min mening!

6. Vampyrer

Jag har bara börjat titta på det sjätte avsnittet om vampyrer. I tonåren var vampyrer typ det bästa, coolaste och sexigaste jag visste. Så jag har väl sparat det smaskigaste till sist. Av det lilla jag hunnit se av avsnittet tas filmerna Dracula (1931), En vampyrs bekännelser (1994), Twilight (2008) och tv-serien True Blood (2008-2014) upp i de nördiga samtalen.

7. Spöken

När jag skriver detta inlägg om Helloweentider och Skräckfilmens legender kommer jag på mig själv med att tycka lika mycket om det sjunde avsnittet om spöken som det fjärde om demoner. Det övernaturliga och hemsökelser räknas som mina största passioner i livet, och så har det varit så långt tillbaka jag kan minnas. Övernaturlig skräck är därmed också det jag vurmar mest för inom skräckgenren. I detta avsnitt pratas det särskilt mycket om Poltergeist (1982), The Ring (2002 och om The Shining (1980), som Stephen King öppet erkänner att han kanske inte är överväldigande förtjust i.   

5 sevärdheter på SVT Play så här i Helloweentider

1. Skräckfilmens legender (2019)
2. Night of the Living Dead (1968)
3. Spider Baby (1967)
4. Mänskligt villebråd (1932)
5. A Bucket of Blood (1959)

Lyssnar spänt på Creepypoddens nya Anstaltsserien

läskiga poddar

Jag och Creepypodden har ett långvarigt förhållande. Visst, ibland knakar relationen lite snarare än att spraka, men överlag är den fin. Givande. Som jag har berättat i ett tidigare blogginlägg om tv-serien A Haunting slappnar jag av till skräck och kusligheter. Det är helt enkelt det som får mig att hamna i mysstämning. Sedan flera år tillbaka har Creepypodden varit det jag lyssnat på när jag klockan fem sex på morgonen ger upp soffan och går och lägger mig i sängen, när jag inte vill något hellre än att få sova eller bara komma till ro i kroppen. Över 20 år med värk har gett mig allvarliga sömnstörningar. För det mesta ligger jag därför och tittar på tv på nätterna. Men på morgonkvisten brukar kroppen vara redo för sömn och då är det alltså Creepypodden som gäller.

Nya Anstaltsserien på Creepypodden

Eftersom det är halloweentider har Creepypodden trappat upp produktionen. Under sex dagar släpper de ett nytt avsnitt om dagen. De olika poddavsnitten hänger samman men är ändå fristående, de ingår i Anstaltsserien som ursprungligen är skriven av Matt Dymerski. Serien inleds med att en anställd på en anstalt läser patientjournalerna och i dessa successivt inte bara upptäcker skrämmande saker med patienterna utan med hela anstalten. Jag har för ovanlighetens skull kvällslyssnat på Creepypodden, när jag ikväll suttit och pysslat vid köksbordet. Jag har lyssnat spänt och inte fullt så avslappnat som jag brukar. Även om Anstaltsserien inte handlar om spöken är den ganska ryslig. Jo, faktiskt! Det är än så länge bara mitt i veckan, så jag väntar med iver på att resten av avsnitten ska släppas.

Invigning på Hallands konstmuseum i Halmstad

fotograf Lotta Antonsson
Fotografen Lotta Antonsson mixar foto och vackra material till symboliskt laddade fotografier. Just nu pågår en jättefin utställning med hennes konst. Jag var tvungen att fotografera i kvällsljuset och utan blixt, svårt att få till perfekta bilder då (om man inte har bättre kamerautrustning).

När man är kulturtant är det så oerhört bra att ha en Therese som bästa vän. I egenskap av kultur- och näringslivspolitiker i region Halland får “min” Therese nämligen inbjudningar till spännande evenemang. Jag får vara hennes plus one. I våras var jag med henne på en jubileumskväll på Halmstads slott – helt galet surrealistiskt var det! En av de mest udda saker jag varit med om. På ett upplevelserikt, fint sätt. Ikväll fick jag följa med henne på invigningen av Hallands konstmuseum, som efter flera års om- och tillbyggnad nu ska öppnas.

Therese vandrar upp mot invigningskvällen på Hallands konstmuseum.

Jag är alltid så kluven inför den här typen av evenemang. Jag tycker det är himla roligt att få vara med om upplevelsen och är samtidigt nervös inför minglet. Att mingla är helt enkelt inte min grej, brukar jag intala mig och så går det ändå förvånansvärt smidigt. Det var just med mingel som invigningskvällen på Hallands konstmuseum inleddes, tillsammans med en plocktallrik. De hade gjort en vegansk tallrik till mig – hur snällt är inte det? Efter minglet följde invigningstal och därefter öppnades utställningarna.

Handmålat handfat på en av toaletterna. Jag brukar inte fotografera toaletter, men gjorde ett undantag ikväll.

Therese kom på den genialiska idén att vi kunde undvika trängseln genom att gå åt andra hållet. Så vi gick baklänges genom utställningarna och kunde därmed beundra konstverken i lugn och ro. Vi kunde titta närmare på de handmålade kakelplattorna på toaletterna, gå flera varv i biblioteket. Måste ju fotografera alla de vackra trädetaljerna för att kunna visa Christoffer dem, han som är finsnickare och älskar att designa inredning.

En del av det stiliga biblioteket på Hallands konstmuseum. Inredningen är gjord i ljust trä. Sedan jag träffade Christoffer tittar jag alltid extra noga på hantverk i trä.

Konsten kommer verkligen till sin rätt i den ”nya” museibyggnaden. Jag imponeras av hur snyggt uppbyggda utställningarna är. De är tematiskt uppbyggda, snarare än kronologiskt eller stilmässigt. Svårt att beskriva det med ord, det var kort och gott effektfullt. Engagerande. Särskilt roligt att halländsk konst är som en röd tråd genom samtliga utställningarna på Hallands konstmuseum.

konstnär Olle Bærtling
En pytteliten del av Olle Bærtling-utställningen. Han var en halländsk konstnär som fick ett internationellt erkännande.

Utställningen med halmstadkonstnären Olle Bærtlings verk ska vara lite av museets stolthet. Jag känner mig inte riktigt hemma bland den här typen av geometriska, matematiska estetik. Egentligen är det väl så att jag inte förstår den. Borde gå på en av museets guidade visningar om Olle Bærtlings konst. Den utställning som fångade min fulla uppmärksamhet var den med Lotta Antonssons feministiska fotografier. Hon är för övrigt en varbergsfotograf.

Återigen till Lotta Antonsson-utställningen. Fotografier, snäckor och havssand i en symboliskt och visuellt stark kombination. Jag ska tillbaka och fota i dagsljus.

Therese går helt klart också igång på denna form av konst, på fotografier med laddade budskap. Det är därför härligt att få dela upplevelserna med henne. De brukar utmynna i politiska och filosofiska diskussioner med såväl djup som skratt – och att jag lär mig nya saker. Hon är skarp, min bästa vän.

Invigningen av Hallands konstmuseum avslutas med att jag och Therese betraktar ljusspelet på museiväggarna. Det sätter neonfärger på kvällen. Jag gillar mitt misslyckade kvällsfoto.

”Lagom” läskiga spökhistorier för barn är svårt…

”Lagom” läskiga spökhistorier för barn är svårt. Det har jag inte minst märkt under mina år i Varbergs skolor, där jag en och annan gång gått över en gräns i mitt berättande. Nej, det är inte jag som lärt era barn Svarta madam (vill få den biten överstökad)!

Men en person har verkligen lyckats hitta balansen mellan för läskigt och för mesigt, barnboksförfattaren Mårten Melin. Han har skrivit den fantastiska serien Spöksystrar, som utgörs av ett gäng mysrysliga, lättlästa kapitelböcker.

Mårten Melins Spöksystrar
Hur underbart fint är inte detta omslag till den första boken i Mårten Melins serie Spöksystrar!? Hanna Granlund har illustrerat samtliga böckerna i serien.

I serien får läsaren följa bästa kompisarna Nila och Maj. De har en lite speciell relation, för Maj är ett spöke. De två möts en dag – och under smått otäcka omständigheter – när Nila genar över kyrkogården. Därefter blir de oskiljaktiga. Maj bestämmer sig till och med för att börja i Nilas klass, hur det nu är möjligt för ett spöke att gå i skolan?

Just nu arbetar jag en hel del på min barnblogg Vi växer så det knakar och jag har precis lagt upp ett inlägg om Mårten Melins Spöksystrar, blir oerhört inspirerad av att det går så bra för bloggen. Hade gärna gått in i skapandet kring den ännu mer.

Toca Life-spel och ett barns skoningslösa funderingar

Jag har de bästa syskonbarnen i världen. De har i sin tur världens bästa faster, vill jag tillägga. Moi. När nu femåriga Leia föddes förändrades mitt liv totalt och har på så många sätt varit underbart sedan dess. Leia och hennes lillasyster Lova är mitt livs största kärlekar.

En liten, liten del av Toca World.

Det går lite i vågor, men under perioder brukar jag och Leia träffas för att spela spel tillsammans. Vi har samma favoritgenre, dockskåpsappar på plattan. Där är Toca Life-spelen oöverträffade vad gäller spelupplevelse – i alla fall hittills.

En av åkattraktionerna på nöjesfältet. Söta gubbar, eller hur?

Idag blev Toca Life-upplevelsen ännu större när vi skaffade Toca World. Toca World är som en The Sims-värld för barn. Man kan gå runt i världen, utforska olika miljöer och spela olika karaktärer, jamen, som i ett dockhus. Alla Toca Life-spel slås samman i denna enda, storartade värld.

På farmen där man kan sköta djur och odla växter.

Virtuellt har vi åkt massor av skojiga åkattraktioner på nöjesfält, dykt efter fiskar och snäckor samt drivit vår egen farm med regnbågsfärgade lamadjur. Det är sådana här grejer som man drömmer om att få göra irl.

Just som vi är inne i Toca World tittar Leia upp på mig med en filosofisk blick:
– Ska du inte ha några barn, Sandra?
– Nej, det ska jag inte och jag behöver inga när jag älskar dig och Lova så mycket, svarar jag.
En nick.

Vi spelar på. Så tittar Leia, alltså fem år, upp igen:
– Det måste bli väldigt ensamt för dig som är så oälskad. [Typ så.]
– Jag är väl inte oälskad? säger jag.
Och det är faktiskt sant. Jag är galet bortskämd med kärlek.
– Din farmor och farfar älskar mig över allt, din pappa älskar mig, Christoffer älskar mig. Du älskar mig.
Hela tiden tittar hon skeptiskt på mig och skakar på huvudet:
– Nähä, nej, nope.
Och sedan ett gapflabb.

Finaste, roligaste Leia i mitt hjärta.

Musikaler i London – ett absolut favoritnöje

wicked london musikal
Det är väldigt grönt i foajén på Apollo Theatre i London. Skälet? Wicked: The Musical såklart!

Mamma fyllde 55 i somras. Pappa gav henne en resa till London i present, och jag fick snyltåka med. Så oerhört snällt och lyxigt! Londonresor är något jag och mamma delar tillsammans. Det finns massor av skäl att bege sig till storstaden. Mitt och mammas främsta gemensamma skäl är musikaler, det är rentav ett av våra absoluta favoritnöjen.

Jag är som jag är och brukar ha sett till att ha bokat musikaler och upplevelser långt i förväg. Men inte den här gången. Det enda som var inbokat var mammas favoritmusikal The Phantom of the Opera, som hon har velat se igen sedan länge.

Jag har själv varit spänd av förväntan inför att få se musikalen. Nu är det Tim Howar från Mike + The Mechanics som spelar fantomen, du vet de som gjort dundersuccélåten ”Looking back over my shoulder, I can see that look in your eye…”

Det är sällan helt okej att fotografera inne på teatrarna i London – i synnerhet inte om man har tänkt publicera bilderna på sin blogg. Detta, i kombination med att jag är så sönderarbetad för tillfället har gjort att jag inte haft så mycket inspiration att resefotografera i London. Ganska så nyss hemkommen från resan och fortfarande trött, nöjer jag mig med att berätta om musikalerna jag och mamsen varit på.

Wicked: The Musical i London

wicked london musikal
Mamma utanför Apollo Theatre i London, redo att se Wicked-musikalen och en aning trött på dottern som måste ta hundra foton.

En av sakerna jag älskar med mamma – förutom att hon är den bästa mamman i världen – är att hon är så otroligt intresserad av populärkultur. Finns inte en chans att jag någonsin kommer kunna titta ikapp alla de filmer och tv-serier hon sett. Hon älskar – ÄLSKAR – fantasy och sagor. Precis som jag.

När mamma frågade om vi inte skulle se Wicked igen tog mitt hjärta ett glädjeskutt. Wicked: The Musical är min favoritmusikal och paradlåten Defying Gravity kan vara min mest lyssnade låt någonsin, vilket inte säger så lite.

Första gången vi såg Wicked: The Musical på Apollo Theatre i London blev jag en aning besviken. Det var något vajsing med ljudet. Man vill inte att en sådan sak ska påverka upplevelsen, särskilt inte när resten är så underbart. Men det gjorde den, tyvärr.

Nu såg vi alltså om Wicked-musikalen och vilken upprättelse det blev. ALLT satt som smäck och jag kunde leva mig in i Trollkarlen från Oz-världen på riktigt. Denna musikal utspelar sig i just fantasilandet Oz och bygger på en spin-off av L. Frank Baums klassiska barnböcker.

Wicked handlar om hur den snälla, gröna häxan Elphaba blir the Wicked Witch of the West, en inte fullt så snäll häxa. Fortfarande en grön en, dock. På den nya skolan lär Elphaba känna den vackra, populära Glinda. Hur omaka de än är blir de bästa vänner – och kära i samma drömprins.

De vill bara så olika saker. Glinda bryr sig mest om att passa in, att beundras. För Elphaba är idealen viktigast, och hon gillar inte hur landet Oz behandlar de utstötta varelserna. Vad har hänt med invånarnas medkänsla? När Elphaba och Glinda måsta välja sida, glider de ifrån varandra. Elphaba är beredd att använda sina magiska krafter för att rädda varelserna undan Oz-bornas förtryck.

The Phantom of the Opera i London

the phantom of opera london musikal
Utanför Her Majesty’s Theatre i London, i väntan på att dörrarna ska öppnas till The Phantom of the Opera-musikalen.

The Phantom of the Opera är musikalernas musikal. Om det är en enda musikal du ska se är det denna. Så bra och ”musikalig” är den. Det är inte bara sången, dansen och skådespeleriet som briljerar, inte heller bara manuset. Det är helheten, detaljerna. Kostymerna och rekvisitan är häpnadsväckande – vilka otroliga konsthantverk!

The Phantom of the Opera-musikalen går på Her Majesty’s Theatre i London. Ganska så exakt i smeten på West End, strax bortom Piccadilly Circus. Musikalen bygger på Gaston Leroux bokklassiker Fantomen på operan, som också filmatiserats vid upprepade tillfällen. Musikalen är bättre än någon annan version, inklusive boken, om jag får säga så? Lite hädiskt är det, allt.

The Phantom of the Opera utspelar sig i operahuset i Paris under 1800-talets andra hälft. På operan härjar den musikaliska, krävande och skrämmande fantomen. När han inte är nöjd låter han personalen veta det med råge. Men det finns en av sångerskorna som han är svag för, Christine Daaé. Hon sjunger som en ängel.

Fantomen har bestämt sig för att göra Christine till sin. Kanske att det hade lyckats om det inte hade varit för Raoul. Raoul – greve de Chagny – är en av operans oväntade investerare. Han är även Christines barndomskärlek. När han hör henne sjunga förälskar han sig i henne på nytt och inleder en intensiv uppvaktning.

Galen av svartsjuka rövar fantomen bort Christine till sin underjordiska kammare – wow, vilken makalös scen på det mest spektakulärt, vrickade sätt. Den bara måste upplevas live:

In sleep he sang to me
In dreams he came
That voice which calls to me
And speaks my name

Tina: The Tina Turner Musical i London

Tina Turner london musikal
Utanför Aldwych Theatre i London, förväntansfull att få uppleva Tina: The Tina Turner Musical för första gången.

Jag och mamma har sett en del musikaler. Både Wicked och Phantom of Opera såg vi om, så vår sista musikalafton i London ville vi se något helt nytt. Mamma fick välja och valet föll på Tina: The Tina Turner Musical. Denna musikal är ett slags biografi av den världsberömda musikern Tina Turners stundom tragiska liv.

Här var jag med om något jag aldrig upplevt förut. Mitt i den första akten åker ridån tvärt ner. Musiken tystnar. Det blir knäpptyst. Sedan ett sorl bland publiken – vad står på? Ett tillfälligt avbrott utannonseras. Vi väntar i säkert en halvtimme och när showen sprakar igång igen är huvudrollsinnehavaren utbytt.

Frånsett missödet visade sig Tina Turner-musikalen vara mycket sevärd. Vad jag gillade mest med den är hur snyggt berättelsen om Tinas liv vävs samman med och gestaltas av hennes egen musik. Tack vare detta är musikalen ett intimt personporträtt av en av vår tids stora legender. Häftigt nog avslutas musikalen med en Tina Turner-konsert där publiken får sjunga och dansa med. Det blev fart på Aldwych Theatre i London.

A Haunting – tv-serie om hemsökta hus i USA

Min box med de fyra första säsongerna i skräck-tv-serien A Haunting. Många av mina saker får behålla nyskicket, men den här boxen är så välanvänd att den nästan rasar samman.

Under mulna och regniga dagar blir det mycket lättare för mig att komma till ro inomhus. När jag inte känner behovet att vara ute i solen är det som om luften går ur mig och då hinner även värken ikapp. Vila är inte bara välkommet, det är ett måste. Vilken tur att jag i dagarna upptäckt att det finns ”nya” avsnitt i min favoritserie A Haunting och vad snällt att jag dessutom tillåtit mig ha ett par lugna förmiddagar.

Hur paradoxalt det än låter finns det inget som får mig att komma till ro så som att titta på skräck. Faktiskt brukar jag slockna när spänningen är som tätast. A Haunting är en skräck-tv-serie om paranormala fenomen och hemsökta hus i USA. Den började sändas på Discovery Channel redan 2005 och har i skrivande stund kommit upp i 10 säsonger, men då genom sändningar på även Destination America och TLC.

Många av avsnitten kretsar kring kända fall, som A Haunting in Connecticut där Ed och Lorraine Warren undersökte huset och bistod vid en exorcism. Lorraine berättar själv om sina övernaturliga upplevelser i flera av avsnitten, liksom de som drabbats av hemsökelserna och spökjägarna som bistått dem gör. Det ger de otäcka berättelserna en större tyngd, känner jag.

Är hemsökelserna i A Haunting mer spännande än i en skräckfilm?

Kan det vara så att A Haunting är mer spännande än en skräckfilm? Med The Conjuring som enda undantag tycker jag det. Utan att lägga in en värdering i huruvida berättelserna i tv-serien är sanna eller inte, riktigt njuter jag av att dras in i dem. De är underhållande, får det att kittlas sådär härligt i maggropen.

A Haunting är en mycket berättande tv-serie. Dokumentära och dramatiserade inslag varvas med varandra, och det är främst de som bor i de hemsökta husen som delar med sig av sina upplevelser. Att titta på A Haunting är lite av min sagostund, och det händer ofta att jag blundar och därmed bara lyssnar till det som sägs.

Vilka av avsnitten i tv-serien levererar bäst hemsökta hus?

Jag gillar smygande skräck och är därför inget fan av så kallade ”jump scares”. Enligt min mening går A Haunting mer och mer åt ”jump scares”- och överdrivna specialeffekter-hållet för varje säsong. Så samtliga avsnitten i de fyra första säsongerna är mina självklara favoriter. Kanske beror det också på att tv-serien ännu känns fräsch och nytänkande i de första säsongerna.

A Haunting in Connecticut är ett av de bästa avsnitten i A Haunting-serien. Det är just denna berättelse som skräckfilmen The Haunting in Connecticut bygger på och jag har även läst Ed och Lorraine Warren-boken om det otäcka begravningshemmet som den svårt sjukdomsdrabbade barnfamiljen flyttar in i.*

Som i så många andra av tv-avsnitten i A Haunting handlar A Haunting in Connecticut om demonisk aktivitet. Hemsökelserna i USA verkar vara betydligt mer dramatiska än de paranormala fenomenen i Sverige. Det är ju otroligt fascinerande i sig… Visst är det?

The Haunting of Summerwind påminner om det hemsökta Amityville och är ett annat exempel på ett hemsökt hus med näst intill demonisk aktivitet. Sallie’s House – ett av de kändaste spökhusen i USA – är ytterligare ett. Googla ”the sallie house” så får du upp massor av fängslande sökträffar.

Var någonstans kan man se A Haunting?

Ett par av de senare A Haunting-säsongerna ligger uppe på TV4 Play. Där har tv-serien döpts till Onda andars hus. Jag har boxar med fyra-fem av de äldre säsongerna hemma, men annars brukar jag fusktitta på Youtube. Jag söker då på ”a haunting season 10”, som exempel och får i och med det upp avsnitten i just den säsongen. Boxarna har jag för övrigt köpt på Amazon.com. Jag är osäker på om de går att få tag på i Sverige.

Noter

* Ed och Lorraine Warren-boken om hemsökelsen i Connecticut heter In a Dark Place och bygger på såväl Warren-parets som Snedeker-familjens fasansfulla upplevelser i det gamla begravningshemmet.  

En kulturrik roadtrip på landsbygden i Kungsbacka

Tjolöholms slott sett från slottsträdgården. De piskande kustvindarna har gett buskarna en rolig, böjd form.

Här går det undan! Jag har inte ens skrivit färdigt om min och bästa vännen Thereses roadtrip i Bohuslän innan vi hann ge oss ut på nya äventyr och jag således fått massor av nytt bloggmaterial. Ännu en gång hämtade Therese upp mig för en heldag tillsammans. Nu bar det av till landsbygden i grannkommunen Kungsbacka, så det blev inte så långt att åka i den bemärkelsen. Denna roadtrip blev en kulturmix av historia och mat.

Flärdfullt på Tjolöholms slott

Den här synen möter mig och Therese när vi traskar grusvägen upp mot Tjolöholms slott. Magnifik fasad, eller hur?
Stranden och havet som smälter samman med Tjolöholms slottsträdgård.

Tjolöholms slott ligger i Fjärås, nära staden Varberg där jag bor. Detta till trots – och att jag dessutom varit på bilutställningen Tjolöholms Classic Motor åtskilliga gånger – har jag aldrig varit inne på slottet. Jag har faktiskt inte heller besökt slottsparken. Men idag skulle jag äntligen få besöka slottet. Så här i efterhand kan jag inte fatta att jag inte gjort det förut. Wow, så fint och alla tänkbara superlativer!

Det är här, i det orientaliska rummet, som utställningen Bohemian Luxury Liberty Style på Tjöholms slott börjar.
Inför Bohemian Luxury Liberty Style har Tjolöholms slott låtit sy upp och/eller lånat kläder från Fashion and Textile Museum i London. Många av föremålen är lånade från det anrika varuhuset Liberty på Regent Street i London. Njut av den flärdfulla prakten!

Vi anlände till slottet på förmiddagen, ungefär en halvtimme före vi skulle gå på den guidade utställningen Bohemian Luxury Liberty Style. Det var mulet. De mörka molnen välvde över Tjolöholm och stranden nedanför slottsträdgården. Jag gillade att se Tjolöholms slott så här, med ett stämningsfullt väder som gör det redan ganska dystra slottet ännu dystrare. Det är magnifikt hur väl slottsparken smälter samman med den omgivande naturen – romantiska inslag, kanske?

Klockan 11 slogs dörrarna upp till utställningen Bohemian Luxury Liberty Style. Utställningen är uppbyggd kring inrednings- och modeföremål från det anrika varuhuset Liberty på Regent Street i London. Föremålen avspeglar såväl Tjolöholms slotts historia som Arts and Crafts-rörelsen kring förra sekelskiftet. Vi började i den orientaliskt inspirerade entrén och fortsatte sedan slottsturen rum för rum.

När vi går ut genom dörren till baksidan av Tjolöholms slott knockas vi av denna inbjudande syn…
… Givetvis styr vi stegen från terrassen till trädgården. Det är Therese som går där framme, hon i svart klänning.

Hemodlat i Mariebergs gårdsbutik

Vi stannar till vid Mariebergs gårdsbutik i Fjärås som är vida känd för sin utsökta pepparrot.

På Tjolöholms slott vaknade värsta tänkbara fotomonstret i mig. Stackars Therese, säger jag bara! Vilken fin vän jag har som alltid väntar på mig med ett beundransvärt tålamod. Efter flera timmars hänförelse och fotograferande fick till och med jag ge upp. Om vi skulle hinna äta på Skårs gård, som vi tänkt, måste vi åka nu. Men vi hann med ett litet stopp på vägen från Tjolöholm, vid Mariebergs gårdsbutik i Fjärås. Gårdsbutiken är vida känd för sin utsökta, hemodlade pepparrot, som också säljs i förädlad form.

Mariebergs gårdsbutik odlar och förädlar sin egen pepparrot.

Smakrikt på Skårs gård

Skårs gård i Gällinge, på landsbygden i Kungsbacka är en annan mycket omtyckt plats. Här serveras det chokladfrukost varje helg, året runt. Therese har talat varmt om chokladfrukosten, att besöka den får bli ett litet kommande höstprojekt. Vid vårt besök hade gården fortfarande sommaröppet, och med en smakrik sommarbuffé.

Bara en liten del av sommarbuffén på Skårs gård i Fjärås… Personalen fixade en särskild vegantallrik till mig, men här finns redan goda sallader och tillbehör. Chokladfröknäcket är min favorit.

Det fanns några veganska rätter i form av olika matiga sallader på buffén. Personalen slängde därutöver ihop en egen tallrik till mig och gav mig efterrätt i form av sorbetglass, istället för våfflorna med mjölk och ägg i på buffén. Jag kände mig jättebra bemött på Skårs gård – långt från alla matställen anstränger sig så när det kommer en oanmäld vegan.

Historiskt i Äskhults by

De gamla, gamla husen i Äskhults by i Fjärås. Vi gick in i dem både under och efter den guidade turen.

Har du varit i den där gamla byn? Så kan det låta ibland och då syftar i alla fall mina bekanta på Äskhults by i Fjärås. Äskhult är en bevarad 1800-talsby med rötter i 1600- och 1700-talen – hur häftigt är inte det? Klockan var närmare 15 när vi parkerade bilen nedanför byn och började traska upp mot den, upp längs en grusväg, förbi en kohage och blomsteräng. Vi var framme i rättan tid, guidningen skulle precis börja.

Hela byn bjuder på autentiska 1800-talsmiljöer.

Guidningen förde oss till var och en av de små gårdarna i Äskhult, in i trähusen och tillbaka i tiden. Jag gillar när information byggs upp kring berättelser, och denna guidade tur var sannerligen berättelserik. Skildringar av familjerna i Äskhults by blandades med nedslag i 1800-talets levnadsvillkor och i svensk folktro. Både jag och Therese tyckte jättemycket om besöket – och inte minst den guidade turen i byn.

Till och med naturlandskapet i Äskhults by är återskapad för att återspegla platsen under 1800-talet. Idylliskt.

Sött på Bräutigams Marsipan & Konfektyr

Bräutigams Marsipan & Konfektyr i Fjärås. Ser du hur mycket gott här finns?

Bräutigams i Fjärås har tillverkat chokladpraliner och marsipan i närmare 150 år. Mycket av deras godis, som salt karamell tryffel-chokladkakan och irish cream-marsipanbröden jag köpte till Christoffer, är fortfarande handgjort. Fram till idag hade jag aldrig besökt Bräutigams, så att åka hit var ett särskilt önskemål från mig och besöksmålet passade också bra som ett sista stopp på roadtrippen. Som vegan kan jag äta långt från allt i den här typen av butiker, men där fanns ändå ett par saker jag kunde mumsa på, som superlena marsipanbröd med överdrag av mörk choklad och en himmelskt god svartavinbärssorbet. Japp, Bräutigams har även egentillverkad glass. Hit ska jag återvända med mitt glassmonster till sambo.

Några av dagens inköp hos Bräutigams. Christoffer kommer bli så glad när jag kommer hem. Sorbetglassen med smak av äkta svarta vinbär är dock bara min.

En dag full av inspiration

Ännu en dag att glädjas åt och jag har, som skrivet, samlat på mig massor av nytt bloggmaterial. Jag ska skriva ett inlägg om enbart Bohemian Luxury Liberty Style-utställningen på Tjolöholms slott och ett annat om att besöka Äskhults by.

Galnaste av faderskärlekar i Kejsarn av Portugallien

Kejsarn av Portugallien betraktas av många som en av Selma Lagerlöfs vackraste böcker. Jag föredrar hennes mer sagolika verk – som Gösta Berlings saga och En herrgårdssägen – men känner samtidigt att jag inte kan motstå denna berättelse om ett smärtsamt avsked mellan förälder och barn.

Många lyfter ivrigt den komplexa psykologin bakom karaktären Jan i Skrolyckas totala sammanbrott efter att dottern Klara Gulla lämnat torpet i Värmland för livet i Stockholm. Komplex psykologi eller inte, jag tycker ändå att Kejsarn av Portugallien är en otroligt fin bok i det sorgliga.

Selma Lagerlöf böcker
Bokomslaget till Bonnier pockets 2017-utgåva av Selma Lagerlöfs Kejsarn av Portugallien. Mycket fint, eller hur? Det här är en läsvärd bok. Jag älskar början där Jan i Skrolycka ventilerar sitt missnöje över att bli pappa. Att han pratar med värmländsk dialekt gör inte saken sämre.

Jan i Skrolycka vill först inte ha barn

Jag kan inte komma på någon annan författare än Selma Lagerlöf som jag tycker skriver så bra börjor. Hon är bäst på detta, enligt min mening. Redan de första raderna i Kejsarn av Portugallien avgör saken för mig: det här är en bok jag kommer tokgilla att läsa. Vad är det som är så märkvärdigt med de inledande orden? Jan i Skrolycka vill inte ha barn. Medan frun är på väg att föda sitter han vid vedskjulet och surar över tillvaron – på värmländsk dialekt. Helfestligt och faktiskt lite otippat. Jag skrattar högt av förtjusning:

Jag undrar just om nån tänker, att jag är glad åt å ta emot det här barnet, mumlade han, där han satt, och med detsamma sparkade han till en liten vedpinne, så att den flög ända ut på gården. För det är allt nätt opp den värsta olycka, som jag kunde råka ut för. När vi gifte oss, Kattrinna å jag, så var det, för det att vi hade tröttnat på å gå som dräng å piga hos Erik i Falla å ville sätta fötterna under eget bord, men visst inte, för att vi skulle få barn.

(Stycket är direkt hämtat ur Kejsarn av Portugallien från 1914)

Sedan blir det ju ändå så att Jan i Skrolycka älskar nyfödda dottern Klara Gulla från första ögonkastet, och det är denna stora faderskärlek Kejsarn i Portugallien handlar om. Under sina unga år är Klara Gulla bara till glädje för föräldrarna. Hon charmar hela bygden, människorna och miljön som gör Selma Lagerlöfs bok så himla levande. Kejsarn av Portugallien utkom 1914 men utspelar sig på 1860- eller 1870-talet i Värmland. Lagerlöfs penna väcker liv i historien, i de svunna tiderna, som också Gösta Berlings saga är ett lysande exempel på.

Förlamande sorg när dottern flyttar

Jan i Skrolycka och dottern Klara Gulla får många lyckliga år tillsammans. När hon blir äldre drabbas hon av rastlöshet. Hon vill ut på äventyr, flytta till Stockholm och se hur långt hon kan nå där. Den dag Klara Gulla flyttar blir Jan som förlamad, bortdomnad av sorg inombords.

Det värsta slaget mot hans hjärta kommer dock något senare, när han får reda på att Klara Gulla råkat illa ut i huvudstaden. Hjärtat brister och Jans värld rämnar. Han orkar inte ens vara Jan längre, utan blir Kejsarn av Portugallien, som väntar på den upphöjda kejsardotterns återkomst.

Du kan ju tänka dig hur människorna i bygden reagerar på Jans plötsliga sinnesförvirring – Karln är alldeles tossig! Ganska snart börjar de flesta leva sig in i Jans villfarelser, eller spela med i dem. Hur kan man annat än att känna medlidande med denne man som har mist sitt allt? Det är dessutom svårt att inte tro på en person som är så övertygande…

Kejsarn av Portugalliens osvikliga faderskärlek

Selma Lagerlöfs Kejsarn av Portugallien utkom 1914, och varken före eller efter har vi väl sett ett liknande exempel på exakt hur galen faderskärlek kan bli. Rätta mig gärna om jag har fel!

Men det är ingen kontrollerande kärlek. Tvärtom sätter Jan Klara Gullas lycka i främsta rummet, han offrar till och med sin egen lycka för att hon ska få chans att förverkliga sig själv. Han tror på dottern in i det sista, som ingen annan gör. En förälders osvikliga kärlek.

Det är just nu när jag skriver dessa avslutande rader som jag inser hur sant det är att Kejsarn av Portugallien har något tidlöst över sig; vilken förälder kan inte känna igen sig i ångesten att behöva klippa navelsträngen? Förhoppningsvis är det inte lika uppslitande som i detta litterära exempel.

Så måste jag stanna upp. Vad vet egentligen jag som inte ens är förälder, jag som bara kan gissa hejvilt? Det kändes i alla fall bra att generalisera lite.

Bokinformation

Originaltitel: Kejsarn av Portugallien
Svensk titel:
Serie: Albert Bonniers klassiker
Författare: Selma Lagerlöf
Översättare:
Utgivningsår: 2017 (2014)
Bokförlag: Bonnier pocket
Sidantal: 272