A Haunting – spännande tv-serie om hemsökta hus i USA

Min box med de fyra första säsongerna i skräck-tv-serien A Haunting. Många av mina saker får behålla nyskicken, men den här boxen är så välanvänd att den nästan rasar samman.

Under mulna och regniga dagar blir det mycket lättare för mig att komma till ro inomhus. När jag inte känner behovet att vara ute i solen är det som om luften går ur mig och då hinner även värken ikapp. Vila är inte bara välkommet, det är ett måste. Vilken tur att jag i dagarna upptäckt att det finns ”nya” avsnitt i min favoritserie A Haunting och vad snällt att jag dessutom tillåtit mig ha ett par lugna förmiddagar.

Hur paradoxalt det än låter finns det inget som får mig att komma till ro så som att titta på skräck. Faktiskt brukar jag slockna när spänningen är som tätast. A Haunting är en skräck-tv-serie om paranormala fenomen och hemsökta hus i USA. Den började sändas på Discovery Channel redan 2005 och har i skrivande stund kommit upp i 10 säsonger, men då genom sändningar på även Destination America och TLC.

Många av avsnitten kretsar kring kända fall, som A Haunting in Connecticut där Ed och Lorraine Warren undersökte huset och bistod vid en exorcism. Lorraine berättar själv om sina övernaturliga upplevelser i flera av avsnitten, liksom de som drabbats av hemsökelserna och spökjägarna som bistått dem gör. Det ger de otäcka berättelserna en större tyngd, känner jag.

Är hemsökelserna i A Haunting mer spännande än i en skräckfilm?

Kan det vara så att A Haunting är mer spännande än en skräckfilm? Med The Conjuring som enda undantag tycker jag det. Utan att lägga in en värdering i huruvida berättelserna i tv-serien är sanna eller inte, riktigt njuter jag av att dras in i dem. De är underhållande, får det att kittlas sådär härligt i maggropen.

A Haunting är en mycket berättande tv-serie. Dokumentära och dramatiserade inslag varvas med varandra, och det är främst de som bor i de hemsökta husen som delar med sig av sina upplevelser. Att titta på A Haunting är lite av min sagostund, och det händer ofta att jag blundar och därmed bara lyssnar till det som sägs.

Vilka av avsnitten i tv-serien levererar bäst hemsökta hus?

Jag gillar smygande skräck och är därför inget fan av så kallade ”jump scares”. Enligt min mening går A Haunting mer och mer åt ”jump scares”- och överdrivna specialeffekter-hållet för varje säsong. Så samtliga avsnitten i de fyra första säsongerna är mina självklara favoriter. Kanske beror det också på att tv-serien ännu känns fräsch och nytänkande i de första säsongerna.

A Haunting in Connecticut är ett av de bästa avsnitten i A Haunting-serien. Det är just denna berättelse som skräckfilmen The Haunting in Connecticut bygger på och jag har även läst Ed och Lorraine Warren-boken om det otäcka begravningshemmet som den svårt sjukdomsdrabbade barnfamiljen flyttar in i.*

Som i så många andra av tv-avsnitten i A Haunting handlar A Haunting in Connecticut om demonisk aktivitet. Hemsökelserna i USA verkar vara betydligt mer dramatiska än de paranormala fenomenen i Sverige. Det är ju otroligt fascinerande i sig… Visst är det?

The Haunting of Summerwind påminner om det hemsökta Amityville och är ett annat exempel på ett hemsökt hus med näst intill demonisk aktivitet. Sallie’s House – ett av de kändaste spökhusen i USA – är ytterligare ett. Googla ”the sallie house” så får du upp massor av fängslande sökträffar.

Var någonstans kan man se A Haunting?

Ett par av de senare A Haunting-säsongerna ligger uppe på TV4 Play. Där har tv-serien döpts till Onda andars hus. Jag har boxar med fyra-fem av de äldre säsongerna hemma, men annars brukar jag fusktitta på Youtube. Jag söker då på ”a haunting season 10”, som exempel och får i och med det upp avsnitten i just den säsongen. Boxarna har jag för övrigt köpt på Amazon.com. Jag är osäker på om de går att få tag på i Sverige.

Noter

* Ed och Lorraine Warren-boken om hemsökelsen i Connecticut heter In a Dark Place och bygger på såväl Warren-parets som Snedeker-familjens fasansfulla upplevelser i det gamla begravningshemmet.  

En kulturrik roadtrip på landsbygden i Kungsbacka

Tjolöholms slott sett från slottsträdgården. De piskande kustvindarna har gett buskarna en rolig, böjd form.

Här går det undan! Jag har inte ens skrivit färdigt om min och bästa vännen Thereses roadtrip i Bohuslän innan vi hann ge oss ut på nya äventyr och jag således fått massor av nytt bloggmaterial. Ännu en gång hämtade Therese upp mig för en heldag tillsammans. Nu bar det av till landsbygden i grannkommunen Kungsbacka, så det blev inte så långt att åka i den bemärkelsen. Denna roadtrip blev en kulturmix av historia och mat.

Flärdfullt på Tjolöholms slott

Den här synen möter mig och Therese när vi traskar grusvägen upp mot Tjolöholms slott. Magnifik fasad, eller hur?
Stranden och havet som smälter samman med Tjolöholms slottsträdgård.

Tjolöholms slott ligger i Fjärås, nära staden Varberg där jag bor. Detta till trots – och att jag dessutom varit på bilutställningen Tjolöholms Classic Motor åtskilliga gånger – har jag aldrig varit inne på slottet. Jag har faktiskt inte heller besökt slottsparken. Men idag skulle jag äntligen få besöka slottet. Så här i efterhand kan jag inte fatta att jag inte gjort det förut. Wow, så fint och alla tänkbara superlativer!

Det är här, i det orientaliska rummet, som utställningen Bohemian Luxury Liberty Style på Tjöholms slott börjar.
Inför Bohemian Luxury Liberty Style har Tjolöholms slott låtit sy upp och/eller lånat kläder från Fashion and Textile Museum i London. Många av föremålen är lånade från det anrika varuhuset Liberty på Regent Street i London. Njut av den flärdfulla prakten!

Vi anlände till slottet på förmiddagen, ungefär en halvtimme före vi skulle gå på den guidade utställningen Bohemian Luxury Liberty Style. Det var mulet. De mörka molnen välvde över Tjolöholm och stranden nedanför slottsträdgården. Jag gillade att se Tjolöholms slott så här, med ett stämningsfullt väder som gör det redan ganska dystra slottet ännu dystrare. Det är magnifikt hur väl slottsparken smälter samman med den omgivande naturen – romantiska inslag, kanske?

Klockan 11 slogs dörrarna upp till utställningen Bohemian Luxury Liberty Style. Utställningen är uppbyggd kring inrednings- och modeföremål från det anrika varuhuset Liberty på Regent Street i London. Föremålen avspeglar såväl Tjolöholms slotts historia som Arts and Crafts-rörelsen kring förra sekelskiftet. Vi började i den orientaliskt inspirerade entrén och fortsatte sedan slottsturen rum för rum.

När vi går ut genom dörren till baksidan av Tjolöholms slott knockas vi av denna inbjudande syn…
… Givetvis styr vi stegen från terrassen till trädgården. Det är Therese som går där framme, hon i svart klänning.

Hemodlat i Mariebergs gårdsbutik

Vi stannar till vid Mariebergs gårdsbutik i Fjärås som är vida känd för sin utsökta pepparrot.

På Tjolöholms slott vaknade värsta tänkbara fotomonstret i mig. Stackars Therese, säger jag bara! Vilken fin vän jag har som alltid väntar på mig med ett beundransvärt tålamod. Efter flera timmars hänförelse och fotograferande fick till och med jag ge upp. Om vi skulle hinna äta på Skårs gård, som vi tänkt, måste vi åka nu. Men vi hann med ett litet stopp på vägen från Tjolöholm, vid Mariebergs gårdsbutik i Fjärås. Gårdsbutiken är vida känd för sin utsökta, hemodlade pepparrot, som också säljs i förädlad form.

Mariebergs gårdsbutik odlar och förädlar sin egen pepparrot.

Smakrikt på Skårs gård

Skårs gård i Gällinge, på landsbygden i Kungsbacka är en annan mycket omtyckt plats. Här serveras det chokladfrukost varje helg, året runt. Therese har talat varmt om chokladfrukosten, att besöka den får bli ett litet kommande höstprojekt. Vid vårt besök hade gården fortfarande sommaröppet, och med en smakrik sommarbuffé.

Bara en liten del av sommarbuffén på Skårs gård i Fjärås… Personalen fixade en särskild vegantallrik till mig, men här finns redan goda sallader och tillbehör. Chokladfröknäcket är min favorit.

Det fanns några veganska rätter i form av olika matiga sallader på buffén. Personalen slängde därutöver ihop en egen tallrik till mig och gav mig efterrätt i form av sorbetglass, istället för våfflorna med mjölk och ägg i på buffén. Jag kände mig jättebra bemött på Skårs gård – långt från alla matställen anstränger sig så när det kommer en oanmäld vegan.

Historiskt i Äskhults by

De gamla, gamla husen i Äskhults by i Fjärås. Vi gick in i dem både under och efter den guidade turen.

Har du varit i den där gamla byn? Så kan det låta ibland och då syftar i alla fall mina bekanta på Äskhults by i Fjärås. Äskhult är en bevarad 1800-talsby med rötter i 1600- och 1700-talen – hur häftigt är inte det? Klockan var närmare 15 när vi parkerade bilen nedanför byn och började traska upp mot den, upp längs en grusväg, förbi en kohage och blomsteräng. Vi var framme i rättan tid, guidningen skulle precis börja.

Hela byn bjuder på autentiska 1800-talsmiljöer.

Guidningen förde oss till var och en av de små gårdarna i Äskhult, in i trähusen och tillbaka i tiden. Jag gillar när information byggs upp kring berättelser, och denna guidade tur var sannerligen berättelserik. Skildringar av familjerna i Äskhults by blandades med nedslag i 1800-talets levnadsvillkor och i svensk folktro. Både jag och Therese tyckte jättemycket om besöket – och inte minst den guidade turen i byn.

Till och med naturlandskapet i Äskhults by är återskapad för att återspegla platsen under 1800-talet. Idylliskt.

Sött på Bräutigams Marsipan & Konfektyr

Bräutigams Marsipan & Konfektyr i Fjärås. Ser du hur mycket gott här finns?

Bräutigams i Fjärås har tillverkat chokladpraliner och marsipan i närmare 150 år. Mycket av deras godis, som salt karamell tryffel-chokladkakan och irish cream-marsipanbröden jag köpte till Christoffer, är fortfarande handgjort. Fram till idag hade jag aldrig besökt Bräutigams, så att åka hit var ett särskilt önskemål från mig och besöksmålet passade också bra som ett sista stopp på roadtrippen. Som vegan kan jag äta långt från allt i den här typen av butiker, men där fanns ändå ett par saker jag kunde mumsa på, som superlena marsipanbröd med överdrag av mörk choklad och en himmelskt god svartavinbärssorbet. Japp, Bräutigams har även egentillverkad glass. Hit ska jag återvända med mitt glassmonster till sambo.

Några av dagens inköp hos Bräutigams. Christoffer kommer bli så glad när jag kommer hem. Sorbetglassen med smak av äkta svarta vinbär är dock bara min.

En dag full av inspiration

Ännu en dag att glädjas åt och jag har, som skrivet, samlat på mig massor av nytt bloggmaterial. Jag ska skriva ett inlägg om enbart Bohemian Luxury Liberty Style-utställningen på Tjolöholms slott och ett annat om att besöka Äskhults by.

Galnaste av faderskärlekar i Kejsarn av Portugallien

Kejsarn av Portugallien betraktas av många som en av Selma Lagerlöfs vackraste böcker. Jag föredrar hennes mer sagolika verk – som Gösta Berlings saga och En herrgårdssägen – men känner samtidigt att jag inte kan motstå denna berättelse om ett smärtsamt avsked mellan förälder och barn.

Många lyfter ivrigt den komplexa psykologin bakom karaktären Jan i Skrolyckas totala sammanbrott efter att dottern Klara Gulla lämnat torpet i Värmland för livet i Stockholm. Komplex psykologi eller inte, jag tycker ändå att Kejsarn av Portugallien är en otroligt fin bok i det sorgliga.

Selma Lagerlöf böcker
Bokomslaget till Bonnier pockets 2017-utgåva av Selma Lagerlöfs Kejsarn av Portugallien. Mycket fint, eller hur? Det här är en läsvärd bok. Jag älskar början där Jan i Skrolycka ventilerar sitt missnöje över att bli pappa. Att han pratar med värmländsk dialekt gör inte saken sämre.

Jan i Skrolycka vill först inte ha barn

Jag kan inte komma på någon annan författare än Selma Lagerlöf som jag tycker skriver så bra börjor. Hon är bäst på detta, enligt min mening. Redan de första raderna i Kejsarn av Portugallien avgör saken för mig: det här är en bok jag kommer tokgilla att läsa. Vad är det som är så märkvärdigt med de inledande orden? Jan i Skrolycka vill inte ha barn. Medan frun är på väg att föda sitter han vid vedskjulet och surar över tillvaron – på värmländsk dialekt. Helfestligt och faktiskt lite otippat. Jag skrattar högt av förtjusning:

Jag undrar just om nån tänker, att jag är glad åt å ta emot det här barnet, mumlade han, där han satt, och med detsamma sparkade han till en liten vedpinne, så att den flög ända ut på gården. För det är allt nätt opp den värsta olycka, som jag kunde råka ut för. När vi gifte oss, Kattrinna å jag, så var det, för det att vi hade tröttnat på å gå som dräng å piga hos Erik i Falla å ville sätta fötterna under eget bord, men visst inte, för att vi skulle få barn.

(Stycket är direkt hämtat ur Kejsarn av Portugallien från 1914)

Sedan blir det ju ändå så att Jan i Skrolycka älskar nyfödda dottern Klara Gulla från första ögonkastet, och det är denna stora faderskärlek Kejsarn i Portugallien handlar om. Under sina unga år är Klara Gulla bara till glädje för föräldrarna. Hon charmar hela bygden, människorna och miljön som gör Selma Lagerlöfs bok så himla levande. Kejsarn av Portugallien utkom 1914 men utspelar sig på 1860- eller 1870-talet i Värmland. Lagerlöfs penna väcker liv i historien, i de svunna tiderna, som också Gösta Berlings saga är ett lysande exempel på.

Förlamande sorg när dottern flyttar

Jan i Skrolycka och dottern Klara Gulla får många lyckliga år tillsammans. När hon blir äldre drabbas hon av rastlöshet. Hon vill ut på äventyr, flytta till Stockholm och se hur långt hon kan nå där. Den dag Klara Gulla flyttar blir Jan som förlamad, bortdomnad av sorg inombords.

Det värsta slaget mot hans hjärta kommer dock något senare, när han får reda på att Klara Gulla råkat illa ut i huvudstaden. Hjärtat brister och Jans värld rämnar. Han orkar inte ens vara Jan längre, utan blir Kejsarn av Portugallien, som väntar på den upphöjda kejsardotterns återkomst.

Du kan ju tänka dig hur människorna i bygden reagerar på Jans plötsliga sinnesförvirring – Karln är alldeles tossig! Ganska snart börjar de flesta leva sig in i Jans villfarelser, eller spela med i dem. Hur kan man annat än att känna medlidande med denne man som har mist sitt allt? Det är dessutom svårt att inte tro på en person som är så övertygande…

Kejsarn av Portugalliens osvikliga faderskärlek

Selma Lagerlöfs Kejsarn av Portugallien utkom 1914, och varken före eller efter har vi väl sett ett liknande exempel på exakt hur galen faderskärlek kan bli. Rätta mig gärna om jag har fel!

Men det är ingen kontrollerande kärlek. Tvärtom sätter Jan Klara Gullas lycka i främsta rummet, han offrar till och med sin egen lycka för att hon ska få chans att förverkliga sig själv. Han tror på dottern in i det sista, som ingen annan gör. En förälders osvikliga kärlek.

Det är just nu när jag skriver dessa avslutande rader som jag inser hur sant det är att Kejsarn av Portugallien har något tidlöst över sig; vilken förälder kan inte känna igen sig i ångesten att behöva klippa navelsträngen? Förhoppningsvis är det inte lika uppslitande som i detta litterära exempel.

Så måste jag stanna upp. Vad vet egentligen jag som inte ens är förälder, jag som bara kan gissa hejvilt? Det kändes i alla fall bra att generalisera lite.

Bokinformation

Originaltitel: Kejsarn av Portugallien
Svensk titel:
Serie: Albert Bonniers klassiker
Författare: Selma Lagerlöf
Översättare:
Utgivningsår: 2017 (2014)
Bokförlag: Bonnier pocket
Sidantal: 272

Kärlekens förvandlande kraft i En herrgårdssägen

Selma Lagerlöfs Gösta Berlings saga gjorde ett starkt intryck på mig. Faktiskt så starkt att jag nu läser min sjätte Selma Lagerlöf-bok sedan slutet på juni. Det här blogginlägget kommer jag helt och hållet tillägna En herrgårdssägen, en berättelse som är lika fantastisk som Gösta Berlings saga och som har en del mörker i sig i form av en fiolspelande getabock, en skendöd samt av det skrämmande väsendet fru Sorg. Jag gillar ju det mörka – en av anledningarna till att jag är svag för Lagerlöf – men tackar heller inte nej till en bra kärlekshistoria. En herrgårdssägen innehåller såväl kärlek som kusligheter, som Selma Lagerlöfs böcker lyxigt nog brukar göra.  

Bokomslaget till Bonnier pockets 2017-version av Selma Lagerlöfs En herrgårdssägen. Återigen ett vackert omslag till ett sagolikt innehåll, som rymmer både kärlek och kusligheter. Här är 1890-talstexten omskriven så att den passar oss läsare på 2010-talet.

Motvillig student blir galen getabock

Huvudkaraktären i En herrgårdssägen heter Gunnar Hede. Han är arvtagare till den fina gården Munkhyttan, hemmet han älskar av hela sitt hjärta. Gårdens tillgångar har börjat sina och ansvaret att återställa Munkhyttans forna glans ligger nu på honom.

Visst vill Gunnar göra sitt yttersta för att rusta upp gården, det är bara det att lusten att spela fiol rasar i blodet på honom. Han måste få spela sin musik och väljer i begäret bort allt annat, som att sköta studierna vid Uppsala universitet.

När han en dag spelar på gatorna i Uppsala möter han för första gången unga Ingrid, flickan som leder sin blinde morfar och som redan då känner sig djupt berörd av Gunnar. Föga anar de att det är just Ingrid som senare ska bli Gunnars räddning.

I ett desperat försök att återupprätta Munkhyttans rikedom lägger Gunnar musiken på hyllan och blir kringresande säljare. Han kastar sig in i det djärva säljuppdraget att forsla hundratals getter från Norrland till Värmland, men kör fast i de snöpinade skogarna.

Getterna dör och Gunnar blir fattigare än någonsin. Efter en rad jobbiga händelser är det detta som knuffar honom utför galenskapens stup. Från och med nu kommer jag som läsare få känna honom som Getabocken, som getmannen med en fiol som spelar av sig själv.

Fosterdotter begravs levande

Medan Gunnar Hede i sin djuriska galenskap drar fram i skogarna skriver Selma Lagerlöf ett annat spår i En herrgårdssägen. Nu har Ingrid blivit fosterdotter i en prästfamilj. Hon duger inte så mycket till, går mest omkring och dagdrömmer. Prästerskapet förtvivlar över hennes onytta. Så händer det att de en dag påträffar Ingrid livlös. Vad de inte vet är att hon är skendöd, borttynad av otillfredsställda drömmar, och de begraver henne därför levande.

För andra gången i livet korsas Gunnars och Ingrids vägar. Getabocken hör hennes rop på hjälp och öppnar kistan. Ingrid lovar Getabocken att lära den självspelande fiolen nya låtar, om han bara vill ta med henne bort därifrån. Getabocken älskar att höra Ingrids fiolspel och förälskar sig i henne, och just då är det som om lite av Gunnar vaknar igen. Finns det hopp för honom, ett hopp i form av en ung kvinnas kärlek?

Kan kärleken vinna förståndet tillbaka?

Stycke ur Selma Lagerlöfs En herrgårdssägen

Samtidigt är Munkhyttan hårt drabbad av fru Sorg. Detta skröpliga sorgeväsen har flyttat in på gården och fyllt den med mörker, damm och fladdermöss.

Hon gick genom en massa salar och rum, hon såg dem för sig med grå lärftsöfverdrag på möblerna, tyllklädda taflor och ljuskronor, och på golfven ett tjockt lager af damm, som hvirflade upp, då hon gick. Men till sist kom hon in i ett rum, där hon aldrig förr varit, det var ett ganska litet rum, där väggarna och taket voro svarta.

 Men då hon såg bättre efter, var ej rummet svartmåladt, ej heller öfverdraget med svart tyg, utan det var så mörkt, därför öfver tak och vägg hängde flädermus vid flädermus, hela rummet var ej annat än ett stort läderlappsbo. En ruta var ute i ett fönster, så att man kunde förstå, hur djuren kunnat komma in i en sådan otrolig mängd, att de klädde hela rummet. De hängde där i orörlig vintersömn, intet enda rörde på sig, då hon trädde in.

Men hon själf greps af sådan fasa vid denna syn, att hon började rysa och darra. Det var förfärligt med denna massa af djur, som hon så tydligen såg hänga där. Alla hade de svarta vingarna svepta om sig som kappor, alla hade slagit in en enda lång klo i väggen och hängde på denna, sofvande den mest orörliga sömn.

(Stycket är direkt hämtat ur En herrgårdssägen från 1899)

Åtminstone är det just så här Ingrid föreställer sig Gunnars hem. En herrgårdssägen förvecklar sig så att hon själv får rum på den sorgehärjade gården.

Hänger på kraften i Ingrids kärlek

Gunnar Hedes mor tror nämligen att Ingrid kan få sonen att bli sig själv igen – har hon inte med egna ögon bevittnat hur han ser på den lilla fröken när denna spelar fiolen för honom? Så sätter alltså modern sitt sista hopp till Ingrid och bjuder in henne att bo på Munkhyttan.

Ingrid vet att Gunnars väl och ve hänger på henne nu. Men det är inte alla gånger så lätt att älska en galen getabock. Många gånger tvivlar hon själv på kraften i kärleken – men Selma Lagerlöf skriver gärna lyckliga slut och låter Ingrid få sin Gunnar i en dramatisk upplösning med bittra tårar och hjärtan i brand.

Med det drar ju också sorgen sig bort från Munkhyttan och jag tror att de alla sedan lever lyckliga i alla sina dagar.

Selma Lagerlöfs En herrgårdssägen från 1899

Som jag skrev inledningsvis finns det många likheter mellan En herrgårdssägen från 1899 och debutromanen Gösta Berlings saga från 1891 – läs och jämför själv, vet jag! Selma Lagerlöf väver saga i saga, verklighet i dröm, och till slut är jag som läsare bortkollrad av den oerhörda fantasifullheten.

Under min och pappas promenad igår försökte jag berätta för honom hur mycket rikare min syn på människa och natur har blivit sedan jag började läsa Selma Lagerlöfs böcker. Han såg ut som ett frågetecken. Men något i den här stilen:

Nu tittar jag på gammelmorfars gamla fiol och väntar mig att den ska spela för mig, tycker jag mig se dunkla fladdermusrum i de gamla trähusen och får jag kalla kårar när jag tänker på skendöda… Tack vare böcker som en En herrgårdssägen blir vardagen lite mera pirrig.

Bokinformation

Originaltitel: En herrgårdssägen
Svensk titel:
Serie: Albert Bonniers klassiker
Författare: Selma Lagerlöf
Översättare:
Utgivningsår: 2017 (1899)
Bokförlag: Bonnier pocket
Sidantal: 197

Flera kreativa sätt att skilja ett brudpar åt i Min bäste väns bröllop

Jobb, sömn, jobb, sömn, jobb, en och annan film. Jag tog Christoffer på orden när han häromveckan sa att han gärna tittar på romantiska komedier tillsammans med mig. Igår kväll fick det bli den gamla godingen Min bäste väns bröllop med den underbart charmiga och vackra Julia Roberts i huvudrollen. Jag har tyckt om filmen sedan jag såg den på bio 1997 – så varför inte skriva om den i brist på andra händelser i den väldigt vardagliga vardagen (och medan jag väntar på att få ork till att ta tag i resten)?

Tragiskt att vara ogift när man är 28 år fyllda…?

Min bäste väns bröllop heter My best friend’s wedding i original. Julia Roberts spelar huvudrollen i denna romantiska komedi, som jag såg på bio 1997 och har sett många gånger sedan dess.

Det är tragiskt att vara ogift vid 28 års ålder. Faktiskt så tragiskt att man ingår en pakt med sin bäste vän, som dyrt och heligt lovar att gifta sig med en om båda är ogifta när det aktningsvärda 28-årsstrecket passerats. Det är i alla fall en pakt som Julianne och bäste vännen Michael ingått, berättar just Julianne under en middag med en annan vän. Jag och Christoffer skrattar unisont – vad gamla vi känner oss nu och så sjukt fånigt det är med hela den här äktenskapshetsen.

Det (o)rimliga i att skilja ett brudpar åt

Men det är verkligen inte fånigt för Julianne. Tvärtom blir det på fullaste allvar för henne när Michael ringer och säger att han har träffat sitt livs kärlek och ska gifta sig med denna om bara några dagar. Då går det upp för Julianne att hon har älskat Michael hela tiden, under deras nio år långa vänskap. Hon vägrar acceptera att han ska gifta sig med den andra och beger sig av till bröllopsfirandet fast besluten att förstöra bröllopet, att skilja brudparet åt.

Det här är alltså upptakten till en romantisk komedi om vänskap, olycklig kärlek och flera kreativa sätt att förstöra ett bröllop. Egentligen borde man ju förfäras över Juliannes fula metoder, men hur kan man vara arg när taskigheterna rör till det så för henne? När hon slits mellan sina själviska impulser och viljan att göra rätt mot den blivande bruden, som kanske inte är så dum? Det är nog ändå så att Julianne innerst inne själv tycker att beteendet är orimligt.

En av de härligaste scenerna i Min bäste väns bröllop

Nu har jag skrivit en mycket längre text om Min bäste väns bröllop än vad jag tänkte från början. Jag kan inte sätta punkt förrän jag har berättat om en av de främsta anledningarna till varför jag har sett filmen så många gånger. Rupert Everett i rollen som den där andre vännen, George. Han är gay, ska det tilläggas. Så nej, ingen spirande romans där, inte.

Julianne drar ganska så hänsynslöst in George i planerna att förstöra bröllopet. Han får spela hennes fästman – japp, svartsjukeknepet – men är inte överdrivet entusiastisk. För att ge tillbaka hittar han på den mest otroliga berättelse om hur de träffades och stämmer upp till sång på en middagsbjudning med hela brudföljet.

Låten han sjunger är Aretha Franklins I say a little prayer. Jag har älskat låten ända sedan dess, på biovisningen 1997. Än idag kan jag tycka att just denna musikaliska scen är en av de härligaste filmscenerna någonsin. Tänk dig en överklassmiddag där alla gästerna plötsligt börjar sjunga med den största iver… Superkul! Alla är sååå glada för Juliannes skull, att hon också har funnit sann kärlek i livet.

Filminformation

Originaltitel: My best friend’s wedding
Svensk titel: Min bäste väns bröllop
Produktionsår: 1997
Filmbolag: Sony Pictures Entertainment
Regissör: P.J. Hogan
Längd: 105 minuter

Från Marstrand till Tjörn – roadtrip i Bohuslän

Roadtrip i Bohuslän, Pilane skulpturpark
Jag inleder detta blogginlägg med ett av mina favoritfotografier från torsdagens roadtrip i Bohuslän. Här inramas Jaume Plensas 14 meter höga Anna-skulptur i Pilane skulpturpark av gröna blad.

Hmm… en roadtrip i Bohuslän. Skulle inte det vara något? I onsdags kände jag och bästa vännen Therese spontant för att vi måste uppleva M-a-a-arstrand, Tjörn och alla andra bohuslänska platser. På torsdagsmorgonen hoppade jag in i hennes lilla SEAT och så gasade vi uppåt längs västkusten på ett sånt där härligt tantvis, med en framåtlutad kropp över ratten och näsan in i vindrutan. Jag älskar Thereses unika körstil! (Jag som inte har körkort ska såklart inte kaxa för mycket men kan inte låta bli. Det görs med 110 procent kärlek.)

Från Varberg till Marstrand

Avståndet mellan Varberg och Marstrand är närmare 12 mil. När man har gött tjejsnack susar bilfärden förbi, och det var det som hände oss. Snart var vi framme i den soldränkta turiststad vi kallar M-a-a-arstrand. Skönt att inte vara den enda som inte fattar hur man ska uttala Marstrand rätt.

Upplevelser på Marstrand

roadtrip i Bohuslän, färja i Marstrand
Här står jag och bästa vännen Therese på färjan mellan Koön och Marstrandsön i just Marstrand. På fotot syns både hamnen och Carlstens fästning i småstadssilhuetten.

I vilket fall var vi alltså framme i Marstrand, vårt första stopp på roadtrippen i Bohuslän. För att komma över till Marstrandsön måste vi först åka Marstrandsfärjan från färjeläget på Koön. Överfarten tog ett par minuter – hur smidigt som helst! Redan på färjan Lasse-Maja förstod jag varför Marstrand är ett så omtyckt resmål. Ljuvliga små trähus och kullerstensgator som ringlar upp mot Carlstens fästning; en mycket scenisk stadsmiljö i den bohuslänska skärgården.

Stadsvandring

Jag fotograferar Therese när vi går på Marstrands kullerstensgator. Är barnsligt nöjd med fotot, som fångar såväl den fina Therese som det mysiga stadslandskapet.

Klockan var strax efter 10. Än så länge var Marstrand lite morgontrött, gatorna tomma i de långa förmiddagsskuggorna. Det var fint att kunna stadsvandra utan att behöva trängas med andra turister.

roadtrip i Bohuslän, Marstrand
Ännu fler bilder på småstadslandskapet på Marstrandsön…

Marstrand är en idyllisk skärgårdsstad. Gamla trähus omgärdade av mormorsträdgårdar i blom, ett och annat litet café, småbutiker, kullerstensgator och backar. Både Carlstens fästning och havet är stående inslag i staden. 

roadtrip i Bohuslän, Marstrandsön

Carlstens fästning

Carlstens fästning var en av dagens höjdpunkter. Hela fästningen är ett museum. Man betalar inträde och får sedan ströva relativt fritt på området, som bjuder på allt från mörka fängelseceller till storslagna vyer över Marstrand och öarna runtomkring.

Carlstens fästning
Carlstens fästning fotograferad från baksidan. Det enda sättet att få med en större del av fasaden.

Bygget av Carlstens fästning började 1658. Fästningen har därefter byggts till, utvecklats under flera hundra års tid. Platsen har utsatts för två militäraktioner, en gång på 1600-talet och en annan på 1700-talet. Främst har Carlstens fästning använts som fängelse och arbetsläger. I svensk lag har det till och med funnits ett straff vid namnet marstrandsarbete.

Carlstens fästning
Så här ser det ut innanför murarna…

Vilka var fångarna på Carlstens fästning? Visserligen skickades mördare och våldtäktsmän hit, men här satt även småtjuvar och lösdrivare fängslade. När jag och Therese gick runt i fängelsecellerna och läste på skyltarna slogs vi av vilka löjliga förseelser en del av fångarna var straffade för – vi hittade även en spännande person i fästningens 1800-talshistoria. Den påhittige tjuven Lasse-Maja.

Carlstens fästning
… och så här.

Lasse-Maja hette egentligen Lars Larsson Molin. Han tjuvade mycket framgångsrikt, hade nämligen ett extraordinärt knep. Genom att klä ut sig till kvinna lyckades han gång på gång undvika att åka fast, tills han slutligen blev påkommen och dömdes till livstids marstrandsarbete i fängelset på Carlstens fästning. Lasse-Maja arbetade som kock. Han måste varit sjuhelsikes bra på matlagning för han benådades efter 26 års fångenskap.

Carlstens fästning
Tunnlar och passager förbinder de olika delarna av Carlstens fästning. Det finns en del mörka utrymmen här.

Det var alldeles varmt och vindstilla på Carlstens fästning under vårt besök. Jag som bor i Varberg, och som varit på Varbergs fästning mulna och blåsiga dagar, kan enkelt föreställa mig hur ogästvänlig denna plats annars hade kunnat vara. Atmosfären i fängelsecellerna och lönngången hade en mörk udd som det var ändå, utan att behöva förstärkning av vädret. Jag vet faktiskt inte om jag hade vågat gå i lönngången helt ensam, den fick det att kittla av ett lätt obehag i magen.

Carlstens fästning

Marstrands hamn

På vägen ner från Carlstens fästning gick vi återigen genom den charmiga småstaden, tillbaka till hamnen och färjeläget för att äta. Det var nu lunchtid och betydligt livligare på Marstrands gator. Flera av matställena ligger intill vattnet, och det var just ett av dessa ställen vi valde att slå oss ner på. Veganmaten var väl sisådär, en tråkig sallad, men utsikten över det glittrande vattnet kompenserade för den mediokra lunchen.

I väntan på färjan kom vi på den geniala idén att gå runt Marstrandsön – och missade självfallet färjan på sekunden. Eftersom färjan går med max 15 minuters mellanrum är det ingen katastrof, men efter att också ha sett den lilla strandpromenaden och badplatserna var vi redo att fortsätta vår roadtrip i Bohuslän. Vi – Therese – tantstyrde bilen mot Tjörn och Pilane skulpturpark, som hon har velat visa mig efter ett av sina studiebesök.

Från Marstrand till Tjörn

Jag och Therese är oförbätterliga tidsoptimister. När vi snackar oss samman inför våra utflykter och äventyr tror vi att vi ska hinna med hur mycket som helst. Klockan var över 13 då vi insåg att vi fick ge upp tanken på att först åka till Tjörn, därefter till Orust, Lysekil och de andra sevärda platserna i Bohuslän. Det fanns för mycket vi ville göra på Tjörn för att vi skulle hinna med något annat. Över Tjörnbron och mot upplevelserna!

Upplevelser på Tjörn

På Tjörn finns mängder av upplevelser för de konst- och kulturintresserade, som vi båda är men på olika sätt. Vår roadtrip skulle föra oss till två av de bästa sevärdheterna: Pilane skulpturpark och Nordiska akvarellmuseet. Trots alla Thereses superlativer om skulpturparken hade jag inte fattat att den skulle vara så häftig, men här var den i all sin surrealistiska prakt och dessutom på ett forntida gravfält mitt ute i ingenstans.

Pilane skulpturpark

Pilane skulpturpark… Var börjar jag? Det här kan vara något av det coolaste jag sett. Någonsin. Så är också platsen rankad som en av de 10 bästa skulpturparkerna i Europa. Redan sett från parkeringen skjuter det gigantiska, vita huvudet upp i landskapet, som ett hologram eller en pappersfigur på den knallblå himlen.

Roadtrip i Bohuslän, Pilane skulpturpark
Här avtecknar sig det vita Anna-huvudet mot den knallblå himlen. Det här fotot har jag valt att ha med för att visa hur naturen i Pilane skulpturpark ser ut.

Den spanske konstnären Jaume Plensa har gjort Anna, utan jämförelse den mest ikoniska skulpturen i Pilane. Anna-huvudet följde oss vart vi än gick i parken, och oavsett vid vilken av de 18 skulpturerna vi stannade längs promenadstigen. Flera av skulpturerna är placerade högt uppe på de bohuslänska klipporna, så jag var tvungen att klättra för att få de perfekta fotografierna. Uscha, sommarvärmen från eftermiddagssolen och träningsvärken i låren från veckans tidigare pass!

Roadtrip i Bohuslän, Pilane skulpturpark
Den här skulpturen heter What holds me back carries me further och är gjord av den tjeckiska konstnären Klara Kristalova. För att överhuvudtaget få ett skapligt fotografi av konstverket var jag tvungen att klättra upp på höjden där den står och fota under skulpturens kjol och uppåt. *Rodnar*

Glasfiber, patinerad brons, galvaniserat stål och carraramarmor är exempel på material Pilane-skulpturerna är gjorda av. Förtjusta mummel i stil med Å, DET HÄR ÄR SÅ SALVADOR DALÍ hördes från flera av besökarna, och jag kunde inte annat än att hålla med. Jag hade en surrealistisk känsla under hela besöket i Pilane skulpturpark.

Roadtrip i Bohuslän, Pilane skulpturpark
Här ramar den amerikanska konstnären Helaine Blumenfelds surrealistiska marmorstaty Taking risks in Anna-skulpturen. Så smart planerat!

Upplägget uppmuntrar till att man som besökare ska kliva in i den drömlika utställningen, uppleva den på nära håll. Det är fritt fram att klättra upp till skulpturerna, gå runt dem, känna på dem. Gå in i dem, som i fallet med skulpturen Optic Labyrinth av Conrad Shawcross. Anna-huvudet framträder som en synvilla… men så är många av skulpturerna också optiska illusioner. Mindfucking, mindbending.

Roadtrip i Bohuslän, Pilane skulpturpark
Therese är på väg in i skulpturen och labyrinten Optic Labyrinth av den brittiske konstnären Conrad Shawcross. Det här är ett fint exempel på de interaktiva konstverken i Pilane skulpturpark.

Nordiska akvarellmuseet

Roadtrip i Bohuslän, Nordiska akvarellmuseet
Nordiska akvarellmuseet från utsidan. Den vackra symboliken i att museibyggnaden ligger nere vid vattnet…

Nordiska akvarellmuseet ligger i Skärhamn och bara några kilometer från Pilane skulpturpark. Skärhamn är i sin egen rätt en sevärdhet, men museet med de så omtalade akvarellutställningarna var på väg att stänga för kvällen så vi skyndade dit.

Roadtrip i Bohuslän, Nordiska akvarellmuseet, målningar av Mats Gustafsson
Akvarellmålningar från sommarutställningen på Nordiska akvarellmuseet i Skärhamn. Konstnären är Mats Gustafsson och han är känd för sina flytande naturmotiv, målningar i rörelse och förändring. Man får inte fotografera med blixt inne på museet så ljuset i bilderna är verkligen kasst. Jag har gjort vad jag har kunnat för att stabilisera det i efterhand– men icke!

Nordiska akvarellmuseet har ett fantastiskt fint läge i hamnen. Byggnaden är modern, smälter samman med klipporna och havet. Jag har hört så bra saker om museet att jag hade väntat mig ett stort sådant. Jag upplevde det i själva verket som ganska litet.

Roadtrip i Bohuslän, Nordiska akvarellmuseet, målningar av Lars Lerin
Lars Lerins underbart fina och fängslande collage av svenska hus och hem. Jag misstänker att Therese fascinerades av det politiska budskapet i collaget, precis som jag. Vi tittade på målningarna länge.

Men den ringa storleken gjorde mig inte så mycket, för det viktigaste är trots allt kvaliteten på utställningarna. Jag tyckte mycket om det jag såg på museet, från utställningen med Mats Gustafssons levande natur- och modeakvareller till Lars Lerins akvarellmålningar av hus och hem i Sverige.

Roadtrip i Bohuslän, Nordiska akvarellmuseet, målningar av Martin Jacobson
Denna akvarellmålning är gjord av Martin Jacobson. Jag fastnade för hans naturmålningar som har sagolika stämningar och talar direkt till min fantasi. Det är precis så här jag tänker på mina skogspromenader.

Överraskande nog fick vi även se ett gäng av Gunilla Bergströms originalbilder från Alfons Åberg-böckerna. Så mycket igenkänning och nostalgi från barndomen! Att gå på den här typen av konstmuseum är inte riktigt Thereses grej – snäll kompis jag har som ändå går med – men jag är säker på att hon tyckte det var roligt att se Alfons Åberg-bilderna.

Skärhamn

Roadtrip i Bohuslän, Skärhamn
Här har du hamnen i Skärhamn på Tjörn.

Vilken kustidyll! Vår roadtrip i Bohuslän fick ett perfekt avslut i och med vår lilla vandring i Skärhamns hamnområde med rödmålade fiskebodar. Jag och Therese hade typ en deal: först Nordiska akvarellmuseet och sedan glasscaféet en bit bort.

Roadtrip i Bohuslän, Skärhamn
Jag blir nervös när jag ser hur trångt det är i Skärhamns hamn. Inget båtliv för mig, tack!

Varken glasscaféet eller restaurangerna i fiskebodarna imponerade med veganalternativen, det blev därför inget stilla, utdraget kvällsmys i hamnen, som vi hade hoppats på. Klockan var ändå efter 19 och vi var nöjda med vår upplevelserika dag, så det var dags att åka hem till Varberg.

Roadtrip i Bohuslän, Skärhamn
Skärhamn är idylliskt som sjutton.

Från Tjörn till Varberg

Du kan ju tänka dig trösten i att MAX fanns på hemvägen och som ett hägrande stopp mitt i den 14 mils långa resan från Skärhamn på Tjörn till Varberg i Halland. Jag brukar tycka att hemresor är urtrista, men just den här färden hem var rolig. Vi spelade 90-talsmusik och fulsjöng hela vägen. En kul, energigivande musikalisk nostalgitripp tillbaka till sången och dansen på tonårsrummet.  

Peter Jöback på Liseberg – och en hjärtevärmande kväll med mamma

Peter Jöback uppträder på Stora scenen på Liseberg
När Peter Jöback uppträder på Stora scenen på Liseberg får man räkna med en tät publik. Jag tränger mig fram för att knäppa av några foton. Röken uppe på scenen gör det omöjligt att fotografera snyggt. Jag trodde verkligen att jag fick till det; min lilla segergest och mitt stora, oerhört självbelåtna flin lockade till en del skratt i publikhavet. #sakervibaragör

Jag och mamma älskar musikaler. Ibland åker vi till London bara för att gå på West End och då blir det gärna tre fyra fem musikaler i ett nafs. Idag räckte det att vi begav oss till Liseberg i Göteborg för att få lyssna på en av världens bästa musikalartister. Peter Jöback uppträdde på Stora scenen. Mamma var snäll och körde dit, så att vi sjuklingar inte skulle trötta ut oss för mycket och kunde åka hem när kropparna sa stopp. Tryggt.

Det har varit så mycket sjukdom och död i den allra närmaste kretsen de senaste åren att jag tror vi glömt bort att göra roliga saker tillsammans. Aldrig att vi har gått ner oss totalt – Jönssons kämpar alltid på – men ibland tar livet en sådan vändning att man först och främst får fokusera på att ta sig igenom dagen, veckan och året. Att resa till London eller att gå på musikaler är just då kanske inte prio ett.

Slänggungan på Liseberg, åkattraktioner
På bilden ser du Slänggungan, en av åkattraktionerna på Liseberg. Jag tycker det blir så fint när fotografiet suddas ut av bara farten, om du förstår hur jag menar?

Jag ser det som ett väldigt gott tecken att vi har börjat göra små utflykter igen, att vardagen har blivit lite, lite stabilare. Först en middag på Pinchos vid Heden, därefter tokspel på godishjulen på Liseberg – mamma älskar lyckohjulen – och sedan en konsert med en av de främsta. Både jag och mamma tycker Peter Jöback levererade hjärta, smärta och fest.

Det var en fin och personlig konsert. Hur mycket smälter man inte när Peter Jöback sjunger Guldet blev till sand ur Kristina från Duvemåla eller The music of the night ur The Phantom of the opera? Jag tycker om denna något äldre Jöback, som sjunger med livserfarenhet och skämtar om sin egen andfåddhet på scen.

Peter Jöback på Liseberg, musik på Stora scenen
Peter Jöback och Frida Öhrn sjunger Everybody hurts. Fantastiskt fint! Berörande på djupet.

Tillsammans med sångerskan Frida Öhrn gjorde han en träffande vacker version av R.E.M:s klassiker Everybody hurts. Vilken diva Frida Öhrn är btw! Jag menar det i ordets mest positiva bemärkelse. Hon kan verkligen inta en scen och sjunga som ingen annan – en perfect match till Peter Jöback. Så hade hon så galet snygga kläder också. Wow!

I Gösta Berlings saga räddas försupen präst till ett flärdfullt liv

Jag har haft bestämda åsikter om Selma Lagerlöfs debutroman Gösta Berlings saga. Boken är så snustorr att jag kommer få plåga mig igenom den, har jag tänkt utan att egentligen ha en susning. Nu när jag har läst verket måste jag medge att jag har haft fel. Gösta Berlings saga kan vara en av de bästa läsupplevelser jag haft. Lagerlöfs klassiker från 1891 passar mig perfekt, jag som älskar skrönor och sägner.

Försupne Gösta Berling får inte längre vara präst

Äntligen stod prästen i predikstolen. Så inleder Selma Lagerlöf debutromanen Gösta Berlings saga från 1891.

Äntligen stod prästen i predikstolen. Om inte Gösta Berling kan leverera sitt livs bästa predikan är det kört. Han kommer åka ut från församlingen med huvudet före. Församlingsborna har fått nog av hans försupenhet. Gösta är Gösta och i denna minst sagt utmanande stund grips han av gudomlig inspiration och predikar så väl att man bönar och ber att han ska stanna kvar som präst.

Nu blir det ändå så att Gösta förlorar prästämbetet – hur ska jag inte röja här. Det får du läsa själv. Han vandrar runt i Värmland, som en fattig och deprimerad man. Just som han ska göra slut på sitt elände räddas han av majorskan på Ekeby. Hon är rik och mäktig, äger inte färre än sju bruk i Värmland. Majorskan känner samhörighet med Gösta Berling och bjuder in honom att vara kavaljer på hennes Ekeby gård.

Gösta Berlings många eskapader på Ekeby gård  

Selma Lagerlöf tecknar Gösta Berlings levnadsporträtt – och vilket liv han lever! Det är fantastiskt i ordets alla bemärkelser. Han är emellanåt en ganska svårmodig man men är alltid beredd att hitta på ofog i Värmlands skogar. Livet är en fest får en ny innebörd när jag tänker på Göstas liv på Ekeby, dessa ständiga dryckeslag och middagar tillsammans med de andra kavaljererna och förnäma i trakten.

Många kvinnor faller för Göstas charm – och de som inte gör det drar han sig inte för att röva bort i natten. Majorskan är dessvärre en av de kvinnor som drabbas hårt av Gösta. Efter att ha tagit hand om och stöttat honom driver han och kavaljererna bort henne från Ekeby och tar därefter över styret av gården. Hur det sedan går för majorskan får läsaren följa i ett av de många sidospåren i Gösta Berlings saga.

Selma Lagerlöfs vackra väv av sagor

Bokomslaget till Bonnier pockets 2017-utgåva av Selma Lagerlöfs Gösta Berlings saga. Jag tycker det är väldigt fint. Omslaget matchar dessutom de andra pocketböckerna med Lagerlöfs klassiker.

Selma Lagerlöfs förmåga att göra en vacker väv av sagor får mig att tänka på epos av Homeros eller Vergilius. Likt de gamla eposen innehåller Gösta Berlings saga ett myller av livsöden, här med Gösta som den gemensamma nämnaren. Boken blir aldrig spretig, bara ofantligt rik och jag tycker den är en otroligt fin hyllning till berättelsetraditionen i Värmland.

I Gösta Berlings saga finns hövisk kärlek, skogsväsen, gränslös girighet och trolldom. Kapitlen skildrar allt från flärdfulla aftnar till sanslösa uppfinningar. Det är saga i saga i saga… Jag vet inte riktigt vilket annat svenskt verk jag ska jämföra med för att bättre illustrera Lagerlöfs intrikata hantverk. Kanske att det är så enkelt att det saknar motstycke.

Bokinformation

Originaltitel: Gösta Berlings saga
Svensk titel:
Serie: Albert Bonniers klassiker
Författare: Selma Lagerlöf
Översättare:
Utgivningsår: 2017 (1891)
Bokförlag: Bonnier pocket
Sidantal: 369

Helt magiskt i Disneys nya Aladdin

Ett färgstarkt Agrabah lockar mig till biosalongen för att se Disneys nya Aladdin en andra gång. Det var längesen jag sveptes bort så totalt av en film och jag har längtat efter att få känna magin igen, trots att det bara gått en vecka mellan biobesöken.

Tecknade Aladdin öppnade en helt ny värld

Officiell filmposter för Disneys nya Aladdin.

Den nya Aladdin från 2019 bygger på den tecknade filmen från 1992. Det är ingen överdrift att påstå att Aladdin från 1992 och uppföljarna till filmen öppnade en helt ny värld för mig. En värld full av fantastik och äventyr. Jag tror att många av oss 80-talister har en innerlig relation till Aladdin, Anden, Jasmine, Abu, Jago och den flygande mattan. När man tycker om något så mycket blir man lite nervös inför dess remake.

Till skillnad från många kritiker tycker jag Disney hanterar Aladdin varsamt, jag som är så eld och lågor att jag alltså sett filmen två gånger på bio. Berättelsen och karaktärerna är desamma. Gatpojken Aladdin blir kär i prinsessan Jasmine och förvandlar sig med en magisk lampas – eller snarare med en magisk andes – hjälp till Prins Ali. Romansen utspelar sig i Agrabah, ett myller av människor, starka färger, skimrande sand, Bollywood och street.

Älskade Disneyfigurer i egna tolkningar

Det är omöjligt för sultanens dotter att äkta en gatpojke. Hon måste gifta sig med en kunglighet, så säger i alla fall Agrabahs uråldriga lag. I den animerade 1990-talsversionen av Aladdin är Jasmine mest bekymrad över orättvisan i lagen, om jag ska hårdra det hela. I 2019-versionen har Jasmine fått en ännu mer aktiv roll och hon framträder som en tämligen slipad politiker med drömmen att själv få bli sultan över Agrabah och göra riket till en bättre plats för alla som lever där. Inte minst för de fattiga.

Både Aladdin och hans alter ego prins Ali uppmuntrar helhjärtat Jasmines dröm att bli sultan – men vem av personerna är han? Han väver lögn i lögn. Mitt i lögnerna sprakar och gnistrar det mellan Mena Massoud och Naomi Watts, skådespelarna som spelar Aladdin respektive Jasmine. Will Smith spelar Anden, och gör den så älskade figuren till en helt egen karaktär med en lite mer cool och avslappnad personlighet än Robin Williams annars underbart energiska anden i lampan.

Lagom gammalt, lagom nytt i nya Aladdin

För mig hängde mycket på hur väl Disney skulle balansera allt det jag älskar från gamla Aladdin med nya scener att ta till mig, rakt in i hjärtat. Det är bland annat i den utsökta balansen mellan gammalt och nytt som jag tycker att mycket av 2019-versionens storhet ligger.

Samtidigt som jag dras med i nostalgin när Anden med rapparens tyngd sjunger Friend like me, fängslas jag av scenen när Aladdin och Jasmine dansar Bollywood – eller när den onde trollkarlen Jafar förvandlar papegojan Jago till ett gigantiskt monster i ett sista desperat försök att få tag på den magiska lampan.

Eller när Prinsessan Jasmine sjunger Speechless. Wow! Den nya låten befäster hennes styrka i metalliknande toner. Så mäktigt! För att inte tala om kläderna. 2019-Aladdin är värd att ses bara för att häpna över Jasmines spektakulära garderob. En utstyrsel för varje av dygnets timmar, som det sägs i filmen.

Filminformation

Originaltitel: Aladdin
Svensk titel:
Produktionsår: 2019
Filmbolag: Disney
Regissör: Guy Ritchie
Längd: 128 minuter