Jag rör mig mer och mer i närområdet, utforskar de otaliga skogsstigarna. Det här berättade jag om i ett inlägg förra veckan.
Det är något med obestämdheten i stegen som får hjärtat att sjunga glädjesånger, jag älskar att låta mig ledas av nyfikenhet och skönhet.
Ser jag något spännande eller vackert är det numera dit jag går och så kan jag hålla på i timmar.
Jag tror jag har hittat en av mina favoritplatser. Det är en liten skogsdunge med vitsippor över hela marken och där många av blomstren nästan är vinröda.
Du vet hur somliga vitsippor blir rosa på grund av den sura marken? Blommorna i min lilla dunge är till och med ännu färgrikare än så, den mörkaste, mörkaste rosa.
Kan inte få nog av dem.