Dr Westerlund i mitt köksfönster

dr westerlund doftpelargon

Dr Westerlund, Doktor Westerlunds blomma, rosengeranium, geranium eller helt enkelt doftpelargon. Nu står ett par krukor med de ljuvligt doftande växterna i mitt köksfönster och sprider vår. Ett byte till skira gardiner och vit lampa gör att köket badar i ljus, äntligen kan jag trivas i det. Lägenheten har känts så mörk under coronavintern, mörk och trist och sliten, skrikande efter förnyelse.

doktor westerlunds blomma rosengeranium
Två krukväxter blev det. Väntar på att komplettera med ett par påskkaktusar, de borde komma snart.

Krukväxter – och givetvis textilier – är egentligen sådana enkla saker att byta ut och ändå påverkar de hela atmosfären. Jag vill fortsätta i samma våranda, förnya. Ändra på det lilla. Men behöver verkligen röja bland alla prylar först, ta ett krafttag runt hemmet. Har blivit så matt i tagen av allt hemmajobbande. Hemmet känns inte riktigt som ett hem längre, det är mitt kontor.

Dr Westerlund exploderar i citrusdoft

Så den där lilla, lilla förändringen. Gnistan som tänder kärleken till hemmet, mina Dr Westerlund, bland annat. Jag stryker fingrarna mot dem och så fylls hela köket av deras citrusdoft. Doften är inte en aning av citron, den är en explosion av fräschhet och motar bort lukten av instängdhet, som inte ens ständigt öppna fönster lyckats göra.

dr westerlund i fönster
Ännu inga blommor på krukväxten.

Hur skulle de citrusaktiga bladen smaka i mitt vatten eller i min sockerkaka eller i min sallad? Sakta ner funderingarna, Sandra, plantornas fortlevnad först och främst. Jag är ganska ny på det här med krukväxter och förmådde inte hålla mina små palettblad vid liv genom vintermörkret. Med Dr Westerlund i köksfönstren har jag min nya chans att få något att växa.

skatbo utanför fönstret
På tal om köksfönster… det här mastodontiska skatboet reser sig likt en skyskrapa i trädet utanför fönstret. Det finns till och med en skata bland grenarna. Jag har ganska nyligen läst en bok om kråkfåglar och dessutom skrivit ett litet boktips om den. Känner ju en nästan barnslig förtjusning inför de små liven.

Om jag har det minsta av gammelmormors gröna fingrar i mig kommer kanske även mina blommor frodas. Hon var en fena på skötsel av doftpelargoner, har mamma berättat och försvunnit bort i de glada minnena av väldiga plantor.

Det var aldrig meningen att jobbet skulle bli viktigare än vilan

jobb ska inte vara viktigare än vila

Genom sjukdom, genom sorg. Jag har alltid haft jobbet. Som jag jobbat! För varje kris ett nytt projekt och bitarna har fallit på plats igen. Tills pusslet än en gång slagits sönder och jag måste börja om.

Det är märkligt hur jobbstressen kan döva annan stress, stress som gör ondare och som ligger bortom en människas kontroll. Jag lärde mig tidigt att arbetsnarkomani är en överlevnadsstrategi och det har ju ändå funkat för mig. Saker – till och med jag – har blomstrat i de kargaste tider. Om än ansträngt, vissa gånger.

Eftersom arbetet funnits här hemma, i mina tankar, i mina fingrar och vid datorn har inget någonsin hindrat mig från att jobba mer. Bara mina egna gränser, och jag har varit gränslös. När blev jobbet viktigare än vilan? Det var aldrig meningen att det skulle bli så, men nånstans längs vägen var det precis det som hände.

Jag tror att om man – läs om jag – vågar ge vilan plats i sjukdomen, i sorgen så blir dagarna mindre av en kamp. Det finns verkligen andra delar av livet att ge kärlek och ibland måste man kanske inte heller ge allt.

Kanske räcker det att bara andas?

Cthulhu vaknar av H.P. Lovecraft

cthulhu vaknar av h p lovecraft

Fasligheter, det gillar jag. Inget ljus i min vardag utan en gnutta mörker. Mitt intresse för H.P. Lovecrafts noveller går i vågor, på något sätt driver jag alltid tillbaka till de ruskiga berättelserna. På sistone har det blivit både HBO:s Lovecraft Country och novellen Cthulhu vaknar, och jag tror minsann det vankas brädspel och rollspel som utspelar sig i Lovecrafts värld.  

Cthulhu vaknar alternativt The Call of Cthulhu är en av skräckförfattarens mest ikoniska noveller. Vad handlar denna Lovecraft-berättelse om? När en gammal forskare dör lämnar han efter sig mängder av anteckningar och en märklig lerfigurin, som en yngre släkting blir nyfiken på.

Den gamle mannen var expert på antika språk och hade snubblat över ett mysterium kring en varelse som förefaller uppenbara sig på vitt skilda platser. Samma varelse som figurinen föreställer, ska tilläggas, den ofattbara blandningen mellan bläckfisk, drake och människa.

Varelsen sägs komma från en uråldrig värld, en värld som är mycket äldre än människans tidsålder på jorden. Cthulhu, så kallas detta monstrum och det visar sig även i människors drömmar. Många av de som kommer i Cthulhus väg blir antingen galna eller dör, så egentligen borde den yngre släktingen låta anteckningarna vara.

Mycket av det H.P. Lovecraft skrev berör uråldriga mysterier och vetenskapsmän som utforskar dem i en relativ samtid. Jag är ju själv utbildad antropolog och klassisk arkeolog och tilltalas därför av den här formen av fantastiska världar, där det finns en föreställning om forna – stundom hotfulla – civilisationer. Ancient Aliens, typ.

Dessutom läser jag gärna om skräckvärldar som smälter samman med vår värld, min egen tillvaro blir mer spännande så.

Mer information om Cthulhu vaknar

cthulhu vaknar novell

Originaltitel: The Call of Cthulhu
Serie:
Författare: H.P. Lovecraft
Översättare: Oskar Källner
Utgivningsår: 2016
Bokförlag: Fafner förlag
Sidantal: 40 sidor (?), e-bok

Så annorlunda solnedgången hade varit på en målad tavla

solen går ner över apelviken

Solnedgång och Apelviken lyste som smält guld. Jag var alldeles rusig av skönheten, av den friska luften. Havsdoften. Sältan och tången. Gyllenljuset.

apelviken i varberg genom grenar

Vilken skatt jag förde med mig hem i kameran! Likt en impressionist hade jag troligen fångat hur solens sista strålar drog över stranden, bortåt, bortåt.

Men det hade jag givetvis inte. Jag lyckades inte fånga det ögat såg på bild. Inte den här solnedgången. Kanske aldrig någon solnedgång.

apelviken varberg

Medan jag bläddrade igenom fotografierna från kvällens fotomeditation slog det mig att ingen kamerabild kan bli så träffsäker som en målad tavla. Det är något magiskt med målarens blick och hand och med det som sker däremellan.

Löparklubben för cancersystrar av Josie Lloyd

parkbänk i påskbergsskogen

Nästan varje dag möter jag löparentusiaster, det hör liksom skogspromenaderna till att bli omsprungen av snabbfotingar. Då går jag ändå raskt. När jag kopplar samman bilderna av de som löptränar med bilderna av parkbänkarna och sjukhuset i området kan jag inte längre hålla Josie Lloyds roman Löparklubben för cancersystrar borta från tankarna. Bokens verkliga historia börjar på ett sjukhus och en parkbänk.

Närmare bestämt när huvudkaraktären Keira väntar på ett cancerbesked och hon får syn på en hurtigt och självsäkert springande tjej. Vad Keira inte vet då är att deras vägar ska korsas många gånger. De har nämligen bröstcancer båda två. Den så avundsvärt hurtiga och självsäkra tjejen blir hennes största stöttepelare när de möts upp för att springa genom de värsta dagarna. Snart ansluter sig flera kvinnor och de bildar just en löparklubb för cancersystrar.

murgröna i påskbergsskogen
Murgrönan i Påskbergsskogen får symbolisera hur starka vi är tillsammans, om vi bara lyssnar på och möts utifrån varandras förutsättningar.

Jag har inte cancer, jag är däremot canceranhörig eller vad jag numera ska kalla mig. En sak jag inte riktigt har kunnat förstå är hur den cancerdrabbade personen lyckats leva på i stort sett som vanligt. Inte för att hen inte varit chockad eller ledsen eller så. Men från dag ett har personen bestämt sig för att allt inte ska få kretsa kring cancern och jag har många gånger tänkt att jag kanske inte skulle hantera situationen likadant.

För mig är Löparklubben för cancersystrar en aha-upplevelse. När jag följer Keira i hennes vardag – en blandning av cancerundersökningar och familjeliv – inser jag att var och en måste få äga sin egen reaktion. Det finns inget rätt eller fel när det kommer till cancerreaktioner. Nej, det viktigaste är att omgivningen är lyhörd inför vad den med cancer behöver. Även om det innebär stöd inför att springa ett maraton samtidigt som effekterna av cellgiftsbehandlingen rasar i kroppen.

Mer information om Löparklubben för cancersystrar

löparklubben för cancersystrar bok

Originaltitel: The Cancer Ladies Running Club
Serie:
Författare: Josie Lloyd
Översättare: Maria Bodner Gröön
Utgivningsår: 2020
Bokförlag: Etta
Sidantal: 425

Kråkor: Ett porträtt av Cord Riechelmann

gråkråka i apelviken

”Jag tycker om kråkor. Jag tycker om hur de går, flyger och skriker åt varandra. Jag lyssnar gärna på deras kraxande…”

– Cord Riechelmann

Samma, samma. Jag känner också så inför kråkfåglarna och är uppenbarligen tillräckligt fascinerad av dem för att låna Cord Riechelmanns essä Kråkor: Ett porträtt på biblioteket. Den är en förtjusande liten skrift, knappt över 150 sidor lång och väl sammanhållen tack vare att den handlar om dessa fåglar. Rätt och slätt.

Jag läser gärna naturessäer, älskar när författaren suddar ut gränserna mellan natur och kultur. Det tycker jag Riechelmann lyckas särskilt väl med. Boken rymmer personliga betraktelser av allt från korpar till skator, och forskningsstudier varvas med kulturanalyser. På så sätt växer en mångsidig bild av kråkfåglarna fram.

När jag nu har läst om alla smarta saker kråkor gör kommer jag nog tänka på dem ännu mer som fantastiska små personligheter. Det här är liksom fåglar med koll på sina omgivningar. Riechelmann belyser hur och varför människan stundom tillskriver fåglarna dåliga egenskaper – hur kan man ogilla kråkor? Det frågar jag mig.

Det yttersta skräckexemplet är ju Alfred Hitchcocks Fåglarna. Men runt om i världen verkar människan vilja jaga bort kråkfåglarna från städerna, från landsbygderna. Samtidigt har de små liven en särställning i många kulturer – tänk bara korparna Hugin och Munin – och uppskattas så även på många håll. Kanske för deras otroliga intellekts och fiffighets skull.

Med Kråkor: Ett porträtt gillar jag hur den spänstiga litteraturen lämnar plats åt ett lexikon över världens kråkfåglar på slutet. Lexikonet innehåller koncis information om varje fågel, givetvis med kompletterande fågelbilder. Skriften är den första boken i samlingen Naturläror och jag ser redan fram emot att läsa nästa bok i serien, den handlar om Fjärilar och är skriven av en viss Andrea Grill.

Mer information om Kråkor: Ett porträtt

kråkor: ett porträtt av cord riechelmann

Originaltitel: Krähen
Serie: Naturläror
Författare: Cord Riechelmann
Översättare: Nina Katarina Karlsson
Utgivningsår: 2018
Bokförlag: Ersatz
Sidantal: 155

Nattdrömde om snödroppar – och plötsligt var de där

snödroppar i våren

Jag hade en vacker dröm i natt, jag drömde om vårblommor. Jag drömde att rabatterna utanför fönstret lyste lila och vita, av krokusar och snödroppar. Övertygad om att våren var i blom, det var jag. När jag i morse tittade ut genom fönstret kunde jag inte riktigt tro ögonen: i rabatterna endast frasiga löv.

träd och löv i vattenpöl
Trädet speglas i vattenpölen. Jag gillar vattenpölar, hur världen ter sig i dem.

Underbara nattdrömmar, underbar nattsömn. Jag somnade klockan åtta i går kväll. Det händer väl en gång vart femte år eller aldrig. Lade mig med förlamande smärta i nacken och ryggen, vaknade utan den så ofattbara värken. Ofattbar för att det ibland gör så ont att inte ens jag – jag som levt med värk i nästan hela livet – vet vad jag ska göra av den. Lida mig genom den, kanske? Men i dag alltså ingen skärande udd.

blommor dunbollar
Nöjesparken genom vissna allium, tror jag.

För en gångs skull fullkomlig nattsömn i kombination med nattdrömmar om vårblommor – det måste väl ändå vara ett tecken? Sannerligen, och så solen. Ljuset. Solljuset drog mig ut ur lägenheten. Med kameran redo i handen gick jag genom kopparskimrande skog, hoppfull om att parkens rabatter skulle lysa i åtminstone vitt.

Det gjorde de också, snödroppar lite här och var.

Hur skulle jag klara mig utan det vi har?

ankdammen i påskbergsskogen

Jag tänkte att jag skulle skriva något litet om hur utmanande det är att fotografera i grånaden, om besvikelsen när ljuset vägrar samarbeta. Och så hade jag tänkt skriva några rader om de fina, fina änderna vid ankdammen. Men tankarna dröjer sig kvar vid eftermiddagssamtalet jag hade med min sambo Christoffer, det långa telefonsamtalet.

gräsänder vid ankdammenankor damm varberg
Ankorna trodde jag kom med mat. De steg upp ur dammen, gick i ett led mot mig och vände besvikna tillbaka till vattnet. Varken de eller ljuset bjöd egentligen in till fotografering.

Min Christoffer är nog världens pratigaste sambo. Han riktigt bubblar av tankar och ord, och jag älskar det. Som en av mina barndomsvänner beskriver det: med honom är det som att prata med sina bästa tjejkompisar. Det är liksom inte bara prat – eller jo, ibland – men oftast har han nya reflektioner om sig själv och om oss och om allt det som sker människor emellan.

ankor på isankdamm med vilda ankor
Isen ligger kvar över ankdammen, ett lager tillräckligt tjockt för att bära en gräsand.

Tillsammans kan vi snacka känslor och relationer i timmar. Som i dag när han bara ville säga hej och nästan en och en halv timme svischade förbi för att vi vred och vände på livet i såväl små som stora drag. Vi har varit ihop i sex år och med endast få undantag har det varit precis så här sedan dag ett. Jag vet ärligt talat inte hur jag skulle klara mig utan det vi har.

Den bästa födelsedagspresenten

hallandsgården halmstad

Utflykten till Hallandsgården i Halmstad, så avlägsen och ändå så nära. Under några dagar i somras kändes allt nästan – men bara nästan – som vanligt. Jag och bästa vännen Therese upptäckte omgivningarna så coronasäkert vi kunde och hamnade på friluftsmuseet. Vilken förtjusande plats! Linet blommade och jag trixade med kameran så att Therese kunde gå genom ett blåskimrande blomsterfält, älskar att leka med perspektiven.

På grund av corona och sjukdom träffas vi inte ofta, Therese och jag. Jag håller mig borta från det mesta för att skydda och samtidigt kunna vara med min familj, det är hos dem jag villhöver vara nu. Men i dag unnades jag den bästa födelsedagspresenten. Det blev en träff med Therese, en fika och promenad i skogsstråken runt hörnet och på minst två meters avstånd.

friluftsmuseet hallandsgården
De blå linblommorna i förgrunden, Therese i bakgrunden.

När träffades vi senast? Det var på hennes födelsedag i november. Jag skulle lämna en present utanför hennes dörr och det visade sig att hon inte var hemma. Var är du? förhörde jag mig då på telefon och det slutade med att jag åkte efter henne till affären. Bara för att på två meters håll ge henne födelsedagspresenten och få se henne, min ena livskamrat. Inget skulle någonsin skilja oss åt och så kom corona.

Det är inte bara i dag jag känner mig tacksam för att jag har Therese i mitt liv. Att få dela livet med en bästa vän är en av de vackraste gåvorna jag fått.

Varbergs fästning i februarisolnedgången

Det är så märkligt, under gårdagen våndades jag när jag avverkade jobb inomhus. Kände mig så trött och hängig, helt utan skärpa. Närmare kvällen drabbades jag i stället av lust att bege mig ut i solnedgången.

Med ljudboken Alla blommor i Paris i öronen och kameran i handen vandrade jag så i den ännu riviga kvällsluften. Tror det tog max tio minuter och sedan var jag i min nästan-bästa form, känslan av slitenhet som bortblåst.

Subbehalvön är en av mina favoritplatser i närmiljön och där tillbringade jag en del av solnedgången, ville så gärna se färgskiftningarna sänka sig över havet. Från halvön vid kurortsområdet finns många vackra vyer över Varbergs fästning.

I går såg jag fästningen resa sig ur diset och ståta mellan vissna lövverk. Himlafärgerna var rika, åt ena hållet alldeles gyllene och åt andra blekt rodnande. Nu möts vintern och våren på mitten.