Sov du lilla vide ung

videvisan

I mitt barndomskvarter växte tjocka videsnår och de små, små videkissarna var en alltid lika välkommen syn. Nu var de inte bara ludna knoppar, de var jamande katter som ville bli klappade, som ville att jag skulle stryka dem mot kinden. De var små barn – sagoväsen, kanske älvfolk – sovande i filtar. Var det inte jag hade sett dem i sångboken Nu ska vi sjunga, i illustrationen av Elsa Beskow?

”Sov du lilla vide ung
än så är det vinter.
Än så sova björk och ljung,
ros och hyacinter.”

– Zacharias Topelius

Jag gick förbi ett snår med videungar i går och kunde såklart inte låta bli att drömma mig tillbaka till Videvisan och dagarna när jag verkligen trodde att världen omkring mig var befolkad av oknytt. Då var det så självklart att videkissarna i själva verket var katter eller barn eller något annat än just ludna knoppar. Videungar och videkissar, så kallas knopparna trots allt. Sådana namn måste väl ändå betyda något magiskt?

En sak vet jag i alla fall att de betyder: att det snart är vår.

Fåglar i svensk poesi av Sten Hidal

sten hidals fåglar i svensk poesi

”Fåglar och diktning hör samman. Till stor del beror detta på att människans första litterära försök hade bunden form och därmed kan kallas lyrik i ordets vida mening. Och fåglar har människan alltid varit omgiven av, alltid kunnat se och höra.”

– Sten Hidal

Balkongdörren öppen, fågelkvittret letar sig in i vardagsrummet. Det är förmiddag och jag ligger nersjunken i soffan med Sten Hidals Fåglar i svensk poesi framför näsan. Tänker – nej, känner djupt inom mig – att en lördag hade kunnat börja mycket, mycket sämre än så här. Det är fridfullt att börja dagen med läsning, kanske den bästa starten jag kan få.

Ett specialintresse för fåglar, är det vad jag har? Nej, inte så värst. Däremot har jag ett specialintresse för att läsa om naturen i kulturen och dit hör Hidals litteraturhistoriska bok. Jag vill dessutom lära mig mer om min närmiljö. Därför försöker jag fördjupa mig i såväl fauna som flora, strövtågen i hembygden blir rikare så.

Faktabok om fågelpoesi lyfter fram många författarskap

Med den begynnande våren har även min passion för lyrik knoppat sig. Fåglar i svensk poesi lyfter fram många för mig okända författarskap. Kan inte påstå att jag är jättebevandrad i den svenska lyriken, men nu har jag fått kännedom om flera intressanta poeter. Besökte till och med Varbergs stadsbibliotek för att låna ett par diktböcker av Joar Tiberg, Fåglar i fält och Fåglar i förorten häromdagen, vad ska denna nya bekantskap ge mig?

svenska dikter om fåglar
Äntligen lyser solen, men först i kvällningen. Jag får chans att prova mitt nya kameraobjektiv och går bort till ankdammen i Påskbergsskogen. Där är fullt av fiskmåsar, trutar eller vad det nu är för måsfåglar. Jag knäpper av kameran på långt avstånd och ändå kommer jag nära måsungen.

Fåglar i svensk poesi, jag skulle kalla boken för en faktabok. Den är skriven på ett akademiskt sätt, vilket jag tycker är lite synd. Hade gärna sett den ta ännu ett steg närmare den spänstiga essäformen, som Cord Riechelmann gör i Kråkor: Ett porträtt. Med detta skrivet upplever jag Hidal som kunnig inom fältet och jag beundrar hur väl han lyckas skapa ett sammanhållet och djuplodat tema kring den svenska fågelpoesin.

Fåglar i svenska dikter får gestalta miljöer och känslor

Jag känner ett enormt sug efter att dikta själv, förbereder mig genom att läsa dikter och skrifter i stil med Fåglar i svensk poesi. Sten Hidal lockar mig att reflektera kring fåglarna i min egen omgivning och hur jag kan använda dem som tydliga miljömarkörer. Jag tänker inte minst på måsfåglarna.

dikter om måsar
Måsarna och änderna stundom trängs i ankdammen.

För mig är fiskmåsar, trutar eller vad det nu är för måsfåglar synonyma med kusten, med Varberg. Många varbergare stör sig på måsskriken, men för mig är ljuden hemma. Så kan fåglarna användas i diktningen, för att förflytta läsaren till en annan plats eller för att skapa en viss stämning. Måsarna: en känsla av frihet.

Fåglar i svensk poesi av Sten Hidal ger inte bara en litteraturhistorisk introduktion till fågeldiktningen, boken exemplifierar också hur poeter använder naturen för att gestalta. Kanske rent av för att bevinga orden. Jag har uppskattat att få lära mig mer om svenska diktare genom ett generöst urval av deras texter.

Mer information om Fåglar i svensk poesi

fåglar i svensk poesi av sten hidal

Originaltitel: Fåglar i svensk poesi
Serie:
Författare: Sten Hidal
Översättare:
Utgivningsår: 2016
Bokförlag: Artos & Norma
Sidantal: 158

Hade en toppenhelg – och nu är det snart helg igen

gula tulpaner

Jag vill verkligen inte känna att helgen är det jag lever för, vill kunna leva även för vardagen. Den här veckan har det varit en enorm skillnad mellan toppenhelgen jag hade och de lite tyngre arbetsdagarna. Har längtat såväl tillbaka som framåt, för vilken helg det var och vilken helg jag ska få igen.

För mig började helgen på det bästa av sätt: det var städat här hemma. En städad lägenhet gör all världens skillnad för mig, får oändligt mycket lättare att koppla av. Gillar inte damm och smuts, gillar egentligen inte röra. Men det blir liksom aldrig riktigt prydligt här, särskilt inte under corona.

ha en bra dag
”Ha en bra dag”, står det på en av parkbänkarna i hemkvarteret. Tack, det ska jag!

Känslan att vakna till ett rent hem på lördagsmorgonen… Finns inga ord. Det var njutbart att flytta från sängen till soffan – efter att jag tittat på Netflix Crime Scene: The Vanishing at the Cecil Hotel halva natten – och att inte behöva tänka på måsten. I stället hade jag tillräckligt mycket ro för att kolla på Netflix Snowpiercer med Christoffer, flera avsnitt i rad.

Undersöker ett skräckinjagande hus i ett av våra brädspel

SÅ mycket tv-tittande, det händer nästan aldrig mig. Jag är jätteglad att jag fått ta del av två så spännande berättelser, känner mig rikare inombords. På kvällen blev det ännu fler berättelser, men då i form av det otroligt välgjorda brädspelet Arkham Horror: The Card Game. Det är skapat för två spelare, vilket passar perfekt nu när jag och Christoffer inte kan spela med våra vänner.

Arkham Horror: The Card Game utspelar sig i H.P. Lovecrafts värld. Jag och Christoffer spelar varsin utredare som undersöker ett skräckinjagande hus. Farliga monster och onda kulter, det är vad som pågar i huset och vi har inte lyckats fly därifrån ännu. Det här ligger också helt i linje med de andra Lovecraft-sakerna jag gjort i veckorna, som att läsa Cthulhu vaknar och kolla på Lovecraft Country.

Vi tyckte det var så roligt att kolla på tv och spela spel, Christoffer och jag, så under veckan taggar vi för en helg i samma anda. Det blir ännu mer Snowpiercer och det blir ännu mer spelande. Vi har till och med beställt hem nya bräd- och rollspel. Det känns extra kul att göra analoga saker numera, när veckorna försvinner framför skärmarna.

I dag är jag pepp på att städa, ska skapa alla förutsättningar jag kan för en så bra helg som möjligt.

Crime Scene: The Vanishing at the Cecil Hotel på Netflix

varbergs stadshotell och asia spa

Det går långa perioder utan att jag tittar på tv-serier. Har så svårt att försvinna in i serierna när jag är stressad, det blir mest att jag ser utan att se. Flera avsnitt rullar förbi och jag vet inte ens vad som utspelat sig. Det är jag, det. Men i helgen gick det väldigt bra med tittandet, det måste jag säga.

Jag känner mig nästan lite mallig över att jag lyckades påbörja science fiction-serien Snowpiercer och se hela true crime-serien Crime Scene: The Vanishing at the Cecil Hotel. Bägge serierna finns på Netflix och den sistnämnda av dem har visserligen bara fyra avsnitt, men ändå.

Elisa Lams mystiska försvinnande i Los Angeles  

Vissa platser har en mörk historia, som om all världens elände drar sig till dem. Hotel Cecil i Los Angeles är en sån plats. Observera att det inte är detta hotell du ser på bilden! Fotot visar Varbergs stadshotell och Asia spa.

2013 checkar den 21-åriga studenten Elisa Lam in på hotellet – och hon kommer aldrig checka ut därifrån. Hon försvinner spårlöst och när polisen börjar söka efter henne dyker hon upp på kameraövervakningsfilmerna från hotellhissen, det sista spåret.

Elisa uppför sig märkligt, hon verkar rent av paranoid. Går ut och in i hissen, trycker på knapparna, ser sig omkring i hotellkorridoren som om någon vore där. Inspelningen väcker fasa hos den som ser den, min egen olustkänsla dröjer kvar.

Hotel Cecil har en mörk historia av brott och mord

Med tanke på Hotel Cecils mörka historia av brott och mord är det rimligt att anta att Elisa Lam rövades bort mot sin vilja och mördades. Det är i alla fall en av de inledande teorierna om hennes försvinnande.

Poliser och amatördetektiver försöker förstå varför alla hennes saker finns kvar på hotellrummet, om hon nu frivilligt bestämt sig för att ge sig av.

När Elisas kropp flera veckor senare påträffas i en av vattentankarna på hotelltaket tror många att en förövare dumpat liket där. Att hotellet ligger alldeles i närheten av Los Angeles mest utsatta område Skid Row förstärker misstankarna om ett fasligt brott.

Netflix Crime Scene: The Vanishing at the Cecil Hotel

Under fyra avsnitt vecklar Netflix Crime scene: The Vanishing at the Cecil Hotel ut mysteriet kring Elisa Lams försvinnande.

Den avslutande miniserien väver samman berättelser från Elisas liv, polisens och amatördetektivernas sökande samt från hotellets och Skid Rows historia.

Resultatet blir ett djupt porträtt av inte bara Elisa, utan av ett hotell, en stad och ett tidevarv.

Jag visste faktiskt inte att true crime kan vara så här, så mångsidig som den visat sig vara. Nu tror jag visst jag helt och hållet fastnat för Netflix true crime-serier. Har redan avverkat ett par avsnitt i Night Stalker: The Hunt for a Serial Killer – och wow.

Dr Westerlund i mitt köksfönster

dr westerlund doftpelargon

Dr Westerlund, Doktor Westerlunds blomma, rosengeranium, geranium eller helt enkelt doftpelargon. Nu står ett par krukor med de ljuvligt doftande växterna i mitt köksfönster och sprider vår. Ett byte till skira gardiner och vit lampa gör att köket badar i ljus, äntligen kan jag trivas i det. Lägenheten har känts så mörk under coronavintern, mörk och trist och sliten, skrikande efter förnyelse.

doktor westerlunds blomma rosengeranium
Två krukväxter blev det. Väntar på att komplettera med ett par påskkaktusar, de borde komma snart.

Krukväxter – och givetvis textilier – är egentligen sådana enkla saker att byta ut och ändå påverkar de hela atmosfären. Jag vill fortsätta i samma våranda, förnya. Ändra på det lilla. Men behöver verkligen röja bland alla prylar först, ta ett krafttag runt hemmet. Har blivit så matt i tagen av allt hemmajobbande. Hemmet känns inte riktigt som ett hem längre, det är mitt kontor.

Dr Westerlund exploderar i citrusdoft

Så den där lilla, lilla förändringen. Gnistan som tänder kärleken till hemmet, mina Dr Westerlund, bland annat. Jag stryker fingrarna mot dem och så fylls hela köket av deras citrusdoft. Doften är inte en aning av citron, den är en explosion av fräschhet och motar bort lukten av instängdhet, som inte ens ständigt öppna fönster lyckats göra.

dr westerlund i fönster
Ännu inga blommor på krukväxten.

Hur skulle de citrusaktiga bladen smaka i mitt vatten eller i min sockerkaka eller i min sallad? Sakta ner funderingarna, Sandra, plantornas fortlevnad först och främst. Jag är ganska ny på det här med krukväxter och förmådde inte hålla mina små palettblad vid liv genom vintermörkret. Med Dr Westerlund i köksfönstren har jag min nya chans att få något att växa.

skatbo utanför fönstret
På tal om köksfönster… det här mastodontiska skatboet reser sig likt en skyskrapa i trädet utanför fönstret. Det finns till och med en skata bland grenarna. Jag har ganska nyligen läst en bok om kråkfåglar och dessutom skrivit ett litet boktips om den. Känner ju en nästan barnslig förtjusning inför de små liven.

Om jag har det minsta av gammelmormors gröna fingrar i mig kommer kanske även mina blommor frodas. Hon var en fena på skötsel av doftpelargoner, har mamma berättat och försvunnit bort i de glada minnena av väldiga plantor.

Det var aldrig meningen att jobbet skulle bli viktigare än vilan

jobb ska inte vara viktigare än vila

Genom sjukdom, genom sorg. Jag har alltid haft jobbet. Som jag jobbat! För varje kris ett nytt projekt och bitarna har fallit på plats igen. Tills pusslet än en gång slagits sönder och jag måste börja om.

Det är märkligt hur jobbstressen kan döva annan stress, stress som gör ondare och som ligger bortom en människas kontroll. Jag lärde mig tidigt att arbetsnarkomani är en överlevnadsstrategi och det har ju ändå funkat för mig. Saker – till och med jag – har blomstrat i de kargaste tider. Om än ansträngt, vissa gånger.

Eftersom arbetet funnits här hemma, i mina tankar, i mina fingrar och vid datorn har inget någonsin hindrat mig från att jobba mer. Bara mina egna gränser, och jag har varit gränslös. När blev jobbet viktigare än vilan? Det var aldrig meningen att det skulle bli så, men nånstans längs vägen var det precis det som hände.

Jag tror att om man – läs om jag – vågar ge vilan plats i sjukdomen, i sorgen så blir dagarna mindre av en kamp. Det finns verkligen andra delar av livet att ge kärlek och ibland måste man kanske inte heller ge allt.

Kanske räcker det att bara andas?

Cthulhu vaknar av H.P. Lovecraft

cthulhu vaknar av h p lovecraft

Fasligheter, det gillar jag. Inget ljus i min vardag utan en gnutta mörker. Mitt intresse för H.P. Lovecrafts noveller går i vågor, på något sätt driver jag alltid tillbaka till de ruskiga berättelserna. På sistone har det blivit både HBO:s Lovecraft Country och novellen Cthulhu vaknar, och jag tror minsann det vankas brädspel och rollspel som utspelar sig i Lovecrafts värld.  

Cthulhu vaknar alternativt The Call of Cthulhu är en av skräckförfattarens mest ikoniska noveller. Vad handlar denna Lovecraft-berättelse om? När en gammal forskare dör lämnar han efter sig mängder av anteckningar och en märklig lerfigurin, som en yngre släkting blir nyfiken på.

Den gamle mannen var expert på antika språk och hade snubblat över ett mysterium kring en varelse som förefaller uppenbara sig på vitt skilda platser. Samma varelse som figurinen föreställer, ska tilläggas, den ofattbara blandningen mellan bläckfisk, drake och människa.

Varelsen sägs komma från en uråldrig värld, en värld som är mycket äldre än människans tidsålder på jorden. Cthulhu, så kallas detta monstrum och det visar sig även i människors drömmar. Många av de som kommer i Cthulhus väg blir antingen galna eller dör, så egentligen borde den yngre släktingen låta anteckningarna vara.

Mycket av det H.P. Lovecraft skrev berör uråldriga mysterier och vetenskapsmän som utforskar dem i en relativ samtid. Jag är ju själv utbildad antropolog och klassisk arkeolog och tilltalas därför av den här formen av fantastiska världar, där det finns en föreställning om forna – stundom hotfulla – civilisationer. Ancient Aliens, typ.

Dessutom läser jag gärna om skräckvärldar som smälter samman med vår värld, min egen tillvaro blir mer spännande så.

Mer information om Cthulhu vaknar

cthulhu vaknar novell

Originaltitel: The Call of Cthulhu
Serie:
Författare: H.P. Lovecraft
Översättare: Oskar Källner
Utgivningsår: 2016
Bokförlag: Fafner förlag
Sidantal: 40 sidor (?), e-bok

Så annorlunda solnedgången hade varit på en målad tavla

solen går ner över apelviken

Solnedgång och Apelviken lyste som smält guld. Jag var alldeles rusig av skönheten, av den friska luften. Havsdoften. Sältan och tången. Gyllenljuset.

apelviken i varberg genom grenar

Vilken skatt jag förde med mig hem i kameran! Likt en impressionist hade jag troligen fångat hur solens sista strålar drog över stranden, bortåt, bortåt.

Men det hade jag givetvis inte. Jag lyckades inte fånga det ögat såg på bild. Inte den här solnedgången. Kanske aldrig någon solnedgång.

apelviken varberg

Medan jag bläddrade igenom fotografierna från kvällens fotomeditation slog det mig att ingen kamerabild kan bli så träffsäker som en målad tavla. Det är något magiskt med målarens blick och hand och med det som sker däremellan.

Löparklubben för cancersystrar av Josie Lloyd

parkbänk i påskbergsskogen

Nästan varje dag möter jag löparentusiaster, det hör liksom skogspromenaderna till att bli omsprungen av snabbfotingar. Då går jag ändå raskt. När jag kopplar samman bilderna av de som löptränar med bilderna av parkbänkarna och sjukhuset i området kan jag inte längre hålla Josie Lloyds roman Löparklubben för cancersystrar borta från tankarna. Bokens verkliga historia börjar på ett sjukhus och en parkbänk.

Närmare bestämt när huvudkaraktären Keira väntar på ett cancerbesked och hon får syn på en hurtigt och självsäkert springande tjej. Vad Keira inte vet då är att deras vägar ska korsas många gånger. De har nämligen bröstcancer båda två. Den så avundsvärt hurtiga och självsäkra tjejen blir hennes största stöttepelare när de möts upp för att springa genom de värsta dagarna. Snart ansluter sig flera kvinnor och de bildar just en löparklubb för cancersystrar.

murgröna i påskbergsskogen
Murgrönan i Påskbergsskogen får symbolisera hur starka vi är tillsammans, om vi bara lyssnar på och möts utifrån varandras förutsättningar.

Jag har inte cancer, jag är däremot canceranhörig eller vad jag numera ska kalla mig. En sak jag inte riktigt har kunnat förstå är hur den cancerdrabbade personen lyckats leva på i stort sett som vanligt. Inte för att hen inte varit chockad eller ledsen eller så. Men från dag ett har personen bestämt sig för att allt inte ska få kretsa kring cancern och jag har många gånger tänkt att jag kanske inte skulle hantera situationen likadant.

För mig är Löparklubben för cancersystrar en aha-upplevelse. När jag följer Keira i hennes vardag – en blandning av cancerundersökningar och familjeliv – inser jag att var och en måste få äga sin egen reaktion. Det finns inget rätt eller fel när det kommer till cancerreaktioner. Nej, det viktigaste är att omgivningen är lyhörd inför vad den med cancer behöver. Även om det innebär stöd inför att springa ett maraton samtidigt som effekterna av cellgiftsbehandlingen rasar i kroppen.

Mer information om Löparklubben för cancersystrar

löparklubben för cancersystrar bok

Originaltitel: The Cancer Ladies Running Club
Serie:
Författare: Josie Lloyd
Översättare: Maria Bodner Gröön
Utgivningsår: 2020
Bokförlag: Etta
Sidantal: 425

Kråkor: Ett porträtt av Cord Riechelmann

gråkråka i apelviken

”Jag tycker om kråkor. Jag tycker om hur de går, flyger och skriker åt varandra. Jag lyssnar gärna på deras kraxande…”

– Cord Riechelmann

Samma, samma. Jag känner också så inför kråkfåglarna och är uppenbarligen tillräckligt fascinerad av dem för att låna Cord Riechelmanns essä Kråkor: Ett porträtt på biblioteket. Den är en förtjusande liten skrift, knappt över 150 sidor lång och väl sammanhållen tack vare att den handlar om dessa fåglar. Rätt och slätt.

Jag läser gärna naturessäer, älskar när författaren suddar ut gränserna mellan natur och kultur. Det tycker jag Riechelmann lyckas särskilt väl med. Boken rymmer personliga betraktelser av allt från korpar till skator, och forskningsstudier varvas med kulturanalyser. På så sätt växer en mångsidig bild av kråkfåglarna fram.

När jag nu har läst om alla smarta saker kråkor gör kommer jag nog tänka på dem ännu mer som fantastiska små personligheter. Det här är liksom fåglar med koll på sina omgivningar. Riechelmann belyser hur och varför människan stundom tillskriver fåglarna dåliga egenskaper – hur kan man ogilla kråkor? Det frågar jag mig.

Det yttersta skräckexemplet är ju Alfred Hitchcocks Fåglarna. Men runt om i världen verkar människan vilja jaga bort kråkfåglarna från städerna, från landsbygderna. Samtidigt har de små liven en särställning i många kulturer – tänk bara korparna Hugin och Munin – och uppskattas så även på många håll. Kanske för deras otroliga intellekts och fiffighets skull.

Med Kråkor: Ett porträtt gillar jag hur den spänstiga litteraturen lämnar plats åt ett lexikon över världens kråkfåglar på slutet. Lexikonet innehåller koncis information om varje fågel, givetvis med kompletterande fågelbilder. Skriften är den första boken i samlingen Naturläror och jag ser redan fram emot att läsa nästa bok i serien, den handlar om Fjärilar och är skriven av en viss Andrea Grill.

Mer information om Kråkor: Ett porträtt

kråkor: ett porträtt av cord riechelmann

Originaltitel: Krähen
Serie: Naturläror
Författare: Cord Riechelmann
Översättare: Nina Katarina Karlsson
Utgivningsår: 2018
Bokförlag: Ersatz
Sidantal: 155