Hemsökta platser i Göteborg

Gustaf Adolfs torg i Göteborg
Min bästa nördkompis Jessica bläddrar i guideboken Spökhus i Göteborg. Vi ska precis börja vår lilla rundtur vid Gustaf Adolfs torg.

Jag har några få oprövade drömmar kvar. En av dem är att bli spökjägare. Fascinationen för det övernaturliga – och de flesta andra av mina nördintressen – delar jag med Jessica. Vi läste arkeologi tillsammans för en herrans massa år sedan och nördar fortfarande ner oss i udda ämnen. Idag har vi tagit ett första steg mot att upptäcka hemsökta platser i Göteborg och till vår hjälp har vi haft guideboken Spökhus i Göteborg, som inte bara innehåller spännande fakta om hemsökta hus utan korta berättelser om flera aspekter av det magiska och mystiska Göteborg.  

Statyn på Gustaf Adolfs torg

Gustaf II Adolf staty
Här har du Gustaf II Adolf i egen hög person. Extra skoj att en fågel sitter på hans huvud just nu.

Hela dagen har varit novembermörk och regntung. Grånaden har ramat in spökletardagen perfekt, bidragit med mysstämning. Vår tur i det hemsökta Göteborg började självfallet vid den ikoniska Gustaf II Adolf-statyn på Gustaf Adolfs torg. Konungen ska ha varit intresserad av det ockulta och det sägs att staden byggdes precis här för att han fick ett omen. När han och hans mannar blickade ut över landskapet från Otterhälla och diskuterade huruvida platsen var lämplig för att anlägga den nya staden hördes ett fågelskri. En liten, liten fågel jagades av en stor örn och för att undkomma rovfågeln landade den framför konungens fötter. Örnen började då cirkla ovanför kungen och mannarna och detta var alltså ett gott tecken. Här ska staden ligga, sa Gustaf II Adolf och pekade nedför Otterhällas sluttning, berättas det i Spökhus i Göteborg.  

Börsen

spökar i Börshuset i Göteborg
Kan Börsen vara Göteborgs läskigaste spökhus?

Börsen, eller egentligen Börshuset, på Östra Hamngatan 21 och alltså beläget i anslutning till Gustaf Adolfs torg bär på många spökhistorier. Här knarras det i trappor, hörs det steg och oväsen i korridorerna och gungar ljuskronorna av sig själva. Spökhus i Göteborg förtäljer om en särskild händelse, den när klockorna stannade inför två journalister som skulle skriva om spökerierna på Börsen. Klockorna togs med till urmakaren och så fort de packades upp ur lådorna började de fungera igen. Väl tillbaka på sina platser i Börshuset slutade de åter fungera. Detta ska ha upprepats två gånger – till allas häpnad. En dag drog en kall vind genom rummen och klockorna började fungera som de skulle, sägs det.

Frimurarhuset

Södra Hamngatan 31 i Göteborg
Vad är det egentligen som pågår i Frimurarhuset på Södra Hamngatan 31?

Hur intressant är inte Frimurarorden? Jag hade gärna haft inblick i den och blir alldeles till mig när Jessica berättar om de hemska rykten som omger Frimurarhuset på Södra Hamngatan 31 i Göteborg. Det sägs att frimurarna dricker blod och äter barn i källaren… Som skrivet, rykten! Det måste vara något alldeles visst med Frimurarhusets källare, för om den berättas det också att det finns underjordisk gång som leder till Tyska kyrkans krypta. Hur passagen blev till är egentligen en annan, äldre historia som sträcker sig tillbaka till 1700-talet. Den forne husägaren Rosenschütz lät bygga gången för att kunna sörja sin hädangångna älskade i lugn och ro. Sorgen varade inte så länge. Han skaffade sig ett eget harem.

Norra Hamngatan 6

Nej, jag håller med, ingen vidare trevlig syn. Men låt mig påminna om att här på Norra Hamngatan 6 har DEN (!) Emanuel Swedenborg dinerat och fjärrskådat.

Enligt Spökhus i Göteborg var det i huset på Norra Hamngatan 6 som Emanuel Swedenborg fick sin vision om ett brinnande Stockholm, en vision som visade sig bli sann. Det var på en supé i 1700-talets Göteborg som den då gamle fjärrskådaren förutsåg den så kallade Mariabranden, som härjade i huvudstaden. Det var ingen vacker bild jag fick på huset – någon har haft en kanske inte så rolig kväll. (Med tanke på flaskan och spyan.)

Kronhuset

Kronhuset är ett av Göteborgs äldsta hus. Jag tycker det är jättevackert och kanske inte fullt så dystert eller otäckt som det ser ut.

Kronhuset på Kronhusgatan 1D byggdes någon gång omkring 1640-talet och kan därmed vara ett av Göteborgs äldsta hus. Byggnaden användes först som spannmålsmagasin men snart uppläts den åt militären. Det var också här som Sveriges riksdag invigdes 1660. Men det är inte detta som gör Kronhuset intressant i sammanhanget. På denna plats ska en predikantson ha sålt sin själ till Djävulen i utbyte mot framgång och rikedomar. Det blev en skandal i slutet på 1600-talet. Eftersom gamla rättsprotokoll inte berättar vilket straff predikantsonen fick, tror man att fadern utnyttjade sin makt för att få honom friad.

Jessica kan vara dagens läskigaste syn. Notera det hotfulla ansiktsuttrycket. 😉💖

Vid Kronhuset avslutade jag och Jessica vår lilla rundtur för att gå och fika och sedan traska vidare till Science fiction bokhandeln. Får se vilken stadsdel vi ska utforska nästa gång.

Toca Life-spel och ett barns skoningslösa funderingar

Jag har de bästa syskonbarnen i världen. De har i sin tur världens bästa faster, vill jag tillägga. Moi. När nu femåriga Leia föddes förändrades mitt liv totalt och har på så många sätt varit underbart sedan dess. Leia och hennes lillasyster Lova är mitt livs största kärlekar.

En liten, liten del av Toca World.

Det går lite i vågor, men under perioder brukar jag och Leia träffas för att spela spel tillsammans. Vi har samma favoritgenre, dockskåpsappar på plattan. Där är Toca Life-spelen oöverträffade vad gäller spelupplevelse – i alla fall hittills.

En av åkattraktionerna på nöjesfältet. Söta gubbar, eller hur?

Idag blev Toca Life-upplevelsen ännu större när vi skaffade Toca World. Toca World är som en The Sims-värld för barn. Man kan gå runt i världen, utforska olika miljöer och spela olika karaktärer, jamen, som i ett dockhus. Alla Toca Life-spel slås samman i denna enda, storartade värld.

På farmen där man kan sköta djur och odla växter.

Virtuellt har vi åkt massor av skojiga åkattraktioner på nöjesfält, dykt efter fiskar och snäckor samt drivit vår egen farm med regnbågsfärgade lamadjur. Det är sådana här grejer som man drömmer om att få göra irl.

Just som vi är inne i Toca World tittar Leia upp på mig med en filosofisk blick:
– Ska du inte ha några barn, Sandra?
– Nej, det ska jag inte och jag behöver inga när jag älskar dig och Lova så mycket, svarar jag.
En nick.

Vi spelar på. Så tittar Leia, alltså fem år, upp igen:
– Det måste bli väldigt ensamt för dig som är så oälskad. [Typ så.]
– Jag är väl inte oälskad? säger jag.
Och det är faktiskt sant. Jag är galet bortskämd med kärlek.
– Din farmor och farfar älskar mig över allt, din pappa älskar mig, Christoffer älskar mig. Du älskar mig.
Hela tiden tittar hon skeptiskt på mig och skakar på huvudet:
– Nähä, nej, nope.
Och sedan ett gapflabb.

Finaste, roligaste Leia i mitt hjärta.

Musikaler i London – ett absolut favoritnöje

wicked london musikal
Det är väldigt grönt i foajén på Apollo Theatre i London. Skälet? Wicked: The Musical såklart!

Mamma fyllde 55 i somras. Pappa gav henne en resa till London i present, och jag fick snyltåka med. Så oerhört snällt och lyxigt! Londonresor är något jag och mamma delar tillsammans. Det finns massor av skäl att bege sig till storstaden. Mitt och mammas främsta gemensamma skäl är musikaler, det är rentav ett av våra absoluta favoritnöjen.

Jag är som jag är och brukar ha sett till att ha bokat musikaler och upplevelser långt i förväg. Men inte den här gången. Det enda som var inbokat var mammas favoritmusikal The Phantom of the Opera, som hon har velat se igen sedan länge.

Jag har själv varit spänd av förväntan inför att få se musikalen. Nu är det Tim Howar från Mike + The Mechanics som spelar fantomen, du vet de som gjort dundersuccélåten ”Looking back over my shoulder, I can see that look in your eye…”

Det är sällan helt okej att fotografera inne på teatrarna i London – i synnerhet inte om man har tänkt publicera bilderna på sin blogg. Detta, i kombination med att jag är så sönderarbetad för tillfället har gjort att jag inte haft så mycket inspiration att resefotografera i London. Ganska så nyss hemkommen från resan och fortfarande trött, nöjer jag mig med att berätta om musikalerna jag och mamsen varit på.

Wicked: The Musical i London

wicked london musikal
Mamma utanför Apollo Theatre i London, redo att se Wicked-musikalen och en aning trött på dottern som måste ta hundra foton.

En av sakerna jag älskar med mamma – förutom att hon är den bästa mamman i världen – är att hon är så otroligt intresserad av populärkultur. Finns inte en chans att jag någonsin kommer kunna titta ikapp alla de filmer och tv-serier hon sett. Hon älskar – ÄLSKAR – fantasy och sagor. Precis som jag.

När mamma frågade om vi inte skulle se Wicked igen tog mitt hjärta ett glädjeskutt. Wicked: The Musical är min favoritmusikal och paradlåten Defying Gravity kan vara min mest lyssnade låt någonsin, vilket inte säger så lite.

Första gången vi såg Wicked: The Musical på Apollo Theatre i London blev jag en aning besviken. Det var något vajsing med ljudet. Man vill inte att en sådan sak ska påverka upplevelsen, särskilt inte när resten är så underbart. Men det gjorde den, tyvärr.

Nu såg vi alltså om Wicked-musikalen och vilken upprättelse det blev. ALLT satt som smäck och jag kunde leva mig in i Trollkarlen från Oz-världen på riktigt. Denna musikal utspelar sig i just fantasilandet Oz och bygger på en spin-off av L. Frank Baums klassiska barnböcker.

Wicked handlar om hur den snälla, gröna häxan Elphaba blir the Wicked Witch of the West, en inte fullt så snäll häxa. Fortfarande en grön en, dock. På den nya skolan lär Elphaba känna den vackra, populära Glinda. Hur omaka de än är blir de bästa vänner – och kära i samma drömprins.

De vill bara så olika saker. Glinda bryr sig mest om att passa in, att beundras. För Elphaba är idealen viktigast, och hon gillar inte hur landet Oz behandlar de utstötta varelserna. Vad har hänt med invånarnas medkänsla? När Elphaba och Glinda måsta välja sida, glider de ifrån varandra. Elphaba är beredd att använda sina magiska krafter för att rädda varelserna undan Oz-bornas förtryck.

The Phantom of the Opera i London

the phantom of opera london musikal
Utanför Her Majesty’s Theatre i London, i väntan på att dörrarna ska öppnas till The Phantom of the Opera-musikalen.

The Phantom of the Opera är musikalernas musikal. Om det är en enda musikal du ska se är det denna. Så bra och ”musikalig” är den. Det är inte bara sången, dansen och skådespeleriet som briljerar, inte heller bara manuset. Det är helheten, detaljerna. Kostymerna och rekvisitan är häpnadsväckande – vilka otroliga konsthantverk!

The Phantom of the Opera-musikalen går på Her Majesty’s Theatre i London. Ganska så exakt i smeten på West End, strax bortom Piccadilly Circus. Musikalen bygger på Gaston Leroux bokklassiker Fantomen på operan, som också filmatiserats vid upprepade tillfällen. Musikalen är bättre än någon annan version, inklusive boken, om jag får säga så? Lite hädiskt är det, allt.

The Phantom of the Opera utspelar sig i operahuset i Paris under 1800-talets andra hälft. På operan härjar den musikaliska, krävande och skrämmande fantomen. När han inte är nöjd låter han personalen veta det med råge. Men det finns en av sångerskorna som han är svag för, Christine Daaé. Hon sjunger som en ängel.

Fantomen har bestämt sig för att göra Christine till sin. Kanske att det hade lyckats om det inte hade varit för Raoul. Raoul – greve de Chagny – är en av operans oväntade investerare. Han är även Christines barndomskärlek. När han hör henne sjunga förälskar han sig i henne på nytt och inleder en intensiv uppvaktning.

Galen av svartsjuka rövar fantomen bort Christine till sin underjordiska kammare – wow, vilken makalös scen på det mest spektakulärt, vrickade sätt. Den bara måste upplevas live:

In sleep he sang to me
In dreams he came
That voice which calls to me
And speaks my name

Tina: The Tina Turner Musical i London

Tina Turner london musikal
Utanför Aldwych Theatre i London, förväntansfull att få uppleva Tina: The Tina Turner Musical för första gången.

Jag och mamma har sett en del musikaler. Både Wicked och Phantom of Opera såg vi om, så vår sista musikalafton i London ville vi se något helt nytt. Mamma fick välja och valet föll på Tina: The Tina Turner Musical. Denna musikal är ett slags biografi av den världsberömda musikern Tina Turners stundom tragiska liv.

Här var jag med om något jag aldrig upplevt förut. Mitt i den första akten åker ridån tvärt ner. Musiken tystnar. Det blir knäpptyst. Sedan ett sorl bland publiken – vad står på? Ett tillfälligt avbrott utannonseras. Vi väntar i säkert en halvtimme och när showen sprakar igång igen är huvudrollsinnehavaren utbytt.

Frånsett missödet visade sig Tina Turner-musikalen vara mycket sevärd. Vad jag gillade mest med den är hur snyggt berättelsen om Tinas liv vävs samman med och gestaltas av hennes egen musik. Tack vare detta är musikalen ett intimt personporträtt av en av vår tids stora legender. Häftigt nog avslutas musikalen med en Tina Turner-konsert där publiken får sjunga och dansa med. Det blev fart på Aldwych Theatre i London.

A Haunting – tv-serie om hemsökta hus i USA

Min box med de fyra första säsongerna i skräck-tv-serien A Haunting. Många av mina saker får behålla nyskicket, men den här boxen är så välanvänd att den nästan rasar samman.

Under mulna och regniga dagar blir det mycket lättare för mig att komma till ro inomhus. När jag inte känner behovet att vara ute i solen är det som om luften går ur mig och då hinner även värken ikapp. Vila är inte bara välkommet, det är ett måste. Vilken tur att jag i dagarna upptäckt att det finns ”nya” avsnitt i min favoritserie A Haunting och vad snällt att jag dessutom tillåtit mig ha ett par lugna förmiddagar.

Hur paradoxalt det än låter finns det inget som får mig att komma till ro så som att titta på skräck. Faktiskt brukar jag slockna när spänningen är som tätast. A Haunting är en skräck-tv-serie om paranormala fenomen och hemsökta hus i USA. Den började sändas på Discovery Channel redan 2005 och har i skrivande stund kommit upp i 10 säsonger, men då genom sändningar på även Destination America och TLC.

Många av avsnitten kretsar kring kända fall, som A Haunting in Connecticut där Ed och Lorraine Warren undersökte huset och bistod vid en exorcism. Lorraine berättar själv om sina övernaturliga upplevelser i flera av avsnitten, liksom de som drabbats av hemsökelserna och spökjägarna som bistått dem gör. Det ger de otäcka berättelserna en större tyngd, känner jag.

Är hemsökelserna i A Haunting mer spännande än i en skräckfilm?

Kan det vara så att A Haunting är mer spännande än en skräckfilm? Med The Conjuring som enda undantag tycker jag det. Utan att lägga in en värdering i huruvida berättelserna i tv-serien är sanna eller inte, riktigt njuter jag av att dras in i dem. De är underhållande, får det att kittlas sådär härligt i maggropen.

A Haunting är en mycket berättande tv-serie. Dokumentära och dramatiserade inslag varvas med varandra, och det är främst de som bor i de hemsökta husen som delar med sig av sina upplevelser. Att titta på A Haunting är lite av min sagostund, och det händer ofta att jag blundar och därmed bara lyssnar till det som sägs.

Vilka av avsnitten i tv-serien levererar bäst hemsökta hus?

Jag gillar smygande skräck och är därför inget fan av så kallade ”jump scares”. Enligt min mening går A Haunting mer och mer åt ”jump scares”- och överdrivna specialeffekter-hållet för varje säsong. Så samtliga avsnitten i de fyra första säsongerna är mina självklara favoriter. Kanske beror det också på att tv-serien ännu känns fräsch och nytänkande i de första säsongerna.

A Haunting in Connecticut är ett av de bästa avsnitten i A Haunting-serien. Det är just denna berättelse som skräckfilmen The Haunting in Connecticut bygger på och jag har även läst Ed och Lorraine Warren-boken om det otäcka begravningshemmet som den svårt sjukdomsdrabbade barnfamiljen flyttar in i.*

Som i så många andra av tv-avsnitten i A Haunting handlar A Haunting in Connecticut om demonisk aktivitet. Hemsökelserna i USA verkar vara betydligt mer dramatiska än de paranormala fenomenen i Sverige. Det är ju otroligt fascinerande i sig… Visst är det?

The Haunting of Summerwind påminner om det hemsökta Amityville och är ett annat exempel på ett hemsökt hus med näst intill demonisk aktivitet. Sallie’s House – ett av de kändaste spökhusen i USA – är ytterligare ett. Googla ”the sallie house” så får du upp massor av fängslande sökträffar.

Var någonstans kan man se A Haunting?

Ett par av de senare A Haunting-säsongerna ligger uppe på TV4 Play. Där har tv-serien döpts till Onda andars hus. Jag har boxar med fyra-fem av de äldre säsongerna hemma, men annars brukar jag fusktitta på Youtube. Jag söker då på ”a haunting season 10”, som exempel och får i och med det upp avsnitten i just den säsongen. Boxarna har jag för övrigt köpt på Amazon.com. Jag är osäker på om de går att få tag på i Sverige.

Noter

* Ed och Lorraine Warren-boken om hemsökelsen i Connecticut heter In a Dark Place och bygger på såväl Warren-parets som Snedeker-familjens fasansfulla upplevelser i det gamla begravningshemmet.  

En kulturrik roadtrip på landsbygden i Kungsbacka

Tjolöholms slott sett från slottsträdgården. De piskande kustvindarna har gett buskarna en rolig, böjd form.

Här går det undan! Jag har inte ens skrivit färdigt om min och bästa vännen Thereses roadtrip i Bohuslän innan vi hann ge oss ut på nya äventyr och jag således fått massor av nytt bloggmaterial. Ännu en gång hämtade Therese upp mig för en heldag tillsammans. Nu bar det av till landsbygden i grannkommunen Kungsbacka, så det blev inte så långt att åka i den bemärkelsen. Denna roadtrip blev en kulturmix av historia och mat.

Flärdfullt på Tjolöholms slott

Den här synen möter mig och Therese när vi traskar grusvägen upp mot Tjolöholms slott. Magnifik fasad, eller hur?
Stranden och havet som smälter samman med Tjolöholms slottsträdgård.

Tjolöholms slott ligger i Fjärås, nära staden Varberg där jag bor. Detta till trots – och att jag dessutom varit på bilutställningen Tjolöholms Classic Motor åtskilliga gånger – har jag aldrig varit inne på slottet. Jag har faktiskt inte heller besökt slottsparken. Men idag skulle jag äntligen få besöka slottet. Så här i efterhand kan jag inte fatta att jag inte gjort det förut. Wow, så fint och alla tänkbara superlativer!

Det är här, i det orientaliska rummet, som utställningen Bohemian Luxury Liberty Style på Tjöholms slott börjar.
Inför Bohemian Luxury Liberty Style har Tjolöholms slott låtit sy upp och/eller lånat kläder från Fashion and Textile Museum i London. Många av föremålen är lånade från det anrika varuhuset Liberty på Regent Street i London. Njut av den flärdfulla prakten!

Vi anlände till slottet på förmiddagen, ungefär en halvtimme före vi skulle gå på den guidade utställningen Bohemian Luxury Liberty Style. Det var mulet. De mörka molnen välvde över Tjolöholm och stranden nedanför slottsträdgården. Jag gillade att se Tjolöholms slott så här, med ett stämningsfullt väder som gör det redan ganska dystra slottet ännu dystrare. Det är magnifikt hur väl slottsparken smälter samman med den omgivande naturen – romantiska inslag, kanske?

Klockan 11 slogs dörrarna upp till utställningen Bohemian Luxury Liberty Style. Utställningen är uppbyggd kring inrednings- och modeföremål från det anrika varuhuset Liberty på Regent Street i London. Föremålen avspeglar såväl Tjolöholms slotts historia som Arts and Crafts-rörelsen kring förra sekelskiftet. Vi började i den orientaliskt inspirerade entrén och fortsatte sedan slottsturen rum för rum.

När vi går ut genom dörren till baksidan av Tjolöholms slott knockas vi av denna inbjudande syn…
… Givetvis styr vi stegen från terrassen till trädgården. Det är Therese som går där framme, hon i svart klänning.

Hemodlat i Mariebergs gårdsbutik

Vi stannar till vid Mariebergs gårdsbutik i Fjärås som är vida känd för sin utsökta pepparrot.

På Tjolöholms slott vaknade värsta tänkbara fotomonstret i mig. Stackars Therese, säger jag bara! Vilken fin vän jag har som alltid väntar på mig med ett beundransvärt tålamod. Efter flera timmars hänförelse och fotograferande fick till och med jag ge upp. Om vi skulle hinna äta på Skårs gård, som vi tänkt, måste vi åka nu. Men vi hann med ett litet stopp på vägen från Tjolöholm, vid Mariebergs gårdsbutik i Fjärås. Gårdsbutiken är vida känd för sin utsökta, hemodlade pepparrot, som också säljs i förädlad form.

Mariebergs gårdsbutik odlar och förädlar sin egen pepparrot.

Smakrikt på Skårs gård

Skårs gård i Gällinge, på landsbygden i Kungsbacka är en annan mycket omtyckt plats. Här serveras det chokladfrukost varje helg, året runt. Therese har talat varmt om chokladfrukosten, att besöka den får bli ett litet kommande höstprojekt. Vid vårt besök hade gården fortfarande sommaröppet, och med en smakrik sommarbuffé.

Bara en liten del av sommarbuffén på Skårs gård i Fjärås… Personalen fixade en särskild vegantallrik till mig, men här finns redan goda sallader och tillbehör. Chokladfröknäcket är min favorit.

Det fanns några veganska rätter i form av olika matiga sallader på buffén. Personalen slängde därutöver ihop en egen tallrik till mig och gav mig efterrätt i form av sorbetglass, istället för våfflorna med mjölk och ägg i på buffén. Jag kände mig jättebra bemött på Skårs gård – långt från alla matställen anstränger sig så när det kommer en oanmäld vegan.

Historiskt i Äskhults by

De gamla, gamla husen i Äskhults by i Fjärås. Vi gick in i dem både under och efter den guidade turen.

Har du varit i den där gamla byn? Så kan det låta ibland och då syftar i alla fall mina bekanta på Äskhults by i Fjärås. Äskhult är en bevarad 1800-talsby med rötter i 1600- och 1700-talen – hur häftigt är inte det? Klockan var närmare 15 när vi parkerade bilen nedanför byn och började traska upp mot den, upp längs en grusväg, förbi en kohage och blomsteräng. Vi var framme i rättan tid, guidningen skulle precis börja.

Hela byn bjuder på autentiska 1800-talsmiljöer.

Guidningen förde oss till var och en av de små gårdarna i Äskhult, in i trähusen och tillbaka i tiden. Jag gillar när information byggs upp kring berättelser, och denna guidade tur var sannerligen berättelserik. Skildringar av familjerna i Äskhults by blandades med nedslag i 1800-talets levnadsvillkor och i svensk folktro. Både jag och Therese tyckte jättemycket om besöket – och inte minst den guidade turen i byn.

Till och med naturlandskapet i Äskhults by är återskapad för att återspegla platsen under 1800-talet. Idylliskt.

Sött på Bräutigams Marsipan & Konfektyr

Bräutigams Marsipan & Konfektyr i Fjärås. Ser du hur mycket gott här finns?

Bräutigams i Fjärås har tillverkat chokladpraliner och marsipan i närmare 150 år. Mycket av deras godis, som salt karamell tryffel-chokladkakan och irish cream-marsipanbröden jag köpte till Christoffer, är fortfarande handgjort. Fram till idag hade jag aldrig besökt Bräutigams, så att åka hit var ett särskilt önskemål från mig och besöksmålet passade också bra som ett sista stopp på roadtrippen. Som vegan kan jag äta långt från allt i den här typen av butiker, men där fanns ändå ett par saker jag kunde mumsa på, som superlena marsipanbröd med överdrag av mörk choklad och en himmelskt god svartavinbärssorbet. Japp, Bräutigams har även egentillverkad glass. Hit ska jag återvända med mitt glassmonster till sambo.

Några av dagens inköp hos Bräutigams. Christoffer kommer bli så glad när jag kommer hem. Sorbetglassen med smak av äkta svarta vinbär är dock bara min.

En dag full av inspiration

Ännu en dag att glädjas åt och jag har, som skrivet, samlat på mig massor av nytt bloggmaterial. Jag ska skriva ett inlägg om enbart Bohemian Luxury Liberty Style-utställningen på Tjolöholms slott och ett annat om att besöka Äskhults by.

En dag på Hallands Väderö i Båstad

fyr Hallands Väderö
Min sambo Christoffer är på väg till fyren på Hallands Väderö. Jag tycker att detta är ett fint foto att inleda med, därför fick det bli så här. Helt utan ordning och reda.

Igår morse bar det av till en dag på Hallands Väderö i Båstad. Jag och min sambo Christoffer åkte tillsammans med våra finaste familjevänner, Emel, Carl, Ville och Pontus. Sibel och Therese kunde inte följa med – annars hade gänget varit komplett.

karta Hallands Väderö
Tack för att du håller upp kartan vi fick från biljettförsäljningen i Torekov, Emel. Det ska bli så kul att upptäcka ön tillsammans. Jag har längtat.
biljett färja Hallands Väderö
Här är huset där man köper biljett till färjan mellan Torekov och Hallands Väderö. En tur- och returbiljett mellan hamnen i Torekov på fastlandet i Båstad och hamnen i Sandhamn på Hallands Väderö kostar 160 kronor.
färja Torekov Hallands Väderö
Det är många som ska åka med färjan över till Hallands Väderö denna fredagsförmiddag.
Så här ser hamnen i Torekov ut från färjan.

Namnet till trots ligger Hallands Väderö inte i Halland, utan i Skåne. Vi åkte bil från Varberg till Torekov, den lilla badorten i Båstad och från vilken färjan till Hallands Väderö avgår. Avståndet mellan Varberg och Torekov är cirka 120 kilometer.

Färjan mellan Torekov och Hallands Väderö

Som skrivet, en väldigt fin dag för en båttur. Långt därborta syns stranden i Torekov.

Under sommarmånaderna går färjan mellan Torekov och Hallands Väderö flera gånger varje dag. Tur och retur, ska det tilläggas. Det var en härlig dag, strålande sol, spegelblankt vatten och lagom värme, så den 20 minuter långa överfarten var underbar. Jag tycker alltid det är lika meditativt att blicka ut över den försvinnande kustremsan medan jag hör båten skära genom vattnet.

Naturreservatet Hallands Väderö

Jag trivs bra på vandringslederna i Söndre skog på Hallands Väderö. Svårt att göra allt det gröna rättvisa.

Hallands Väderö är ett naturreservat. Det sägs att i förhållande till storleken på tre kvadratkilometer är ön ovanligt varierande och artrik. Av det jag hann att se och uppleva av ön kan jag inte annat än att hålla med. Under mina 20 000 steg på Hallands Väderö gick jag genom skog, öppen gräsmark, förbi snåriga enebuskar, sankmark – och såklart på sandstränder och klippor.

strand Sandhamn
Stranden i Sandhamn på Hallands Väderö. Jag kan inte komma till ro – det kan jag inte på någon strand – men fint är här. Ville, vår lille kompis som är 15 månader gammal, älskar att vara här. Vattnet är kristallklart. Man kan bada, bygga sandslott, stapla stenar, samla snäckor och fiska krabbor. Bara några steg bort finns kiosken som säljer både mat och glass. Här finns även toaletter i form av utedass.

Så många som ska med färjan till ön! Det var nästan lite chockad jag såg på den strida ström av människor som steg på och av färjan till Hallands Väderö. Men vi sprider väl ut oss över ön, förutspådde jag. Faktiskt valde många att stanna i Sandhamn, för att bada i det klara, turkosglittrande vattnet. Det är också på denna plats som färjan lägger till och där öns enda kiosk finns. Trots strandens popularitet blev det aldrig riktigt trångt på den.

Medan de andra är på stranden passar jag och svågern-ish Pontus på att vandra på Hallands Väderö. Fina skogar, va?

Jag har väldigt svårt för att komma till ro på stranden, och då menar jag överlag. Jag vill gärna vara i rörelse och fixar inte det här med att lägga mig raklång på ett strandlakan. Medan de andra solade och badade gick jag och min sambos bror Pontus på en liten vandring i naturreservatet. Vi följde vandringsleden som förde oss längre och längre in i skogen. Vilken skog! Alldeles full av sagolika lövträd.

Perfekt ö för kortare vandring

I början av vår gemensamma vandring på Hallands Väderö går vi förbi de underbaraste av lövträd…
Å, perfekta klätterträd! utbrister jag och Christoffer. Givetvis måste han klättra upp i dem. Det här är en av anledningarna till att jag älskar honom – vilken annan 30-plussare hoppar liksom upp i ett träd med en sådan iver?

Hallands Väderö är perfekt för vandring. Det finns flera kortare, upptrampade vandringsleder som går genom det varierade ölandskapet. Man kan gå runt hela ön. Det gjorde dock inte vi. Lille Ville var med, han är 15 månader och på många håll är Hallands Väderö inte så barnvagnsvänlig. Vi fick helt enkelt hålla oss till de framkomliga stigarna, som var tillräckligt breda för att vi skulle kunna få med oss barnvagnen.

Kultur och historia på ön

Vi går genom skogen. Är på väg till fyren på Hallands Väderös nordvästra sida.

Det har funnits bofasta på Hallands Väderö, som har haft mänsklig aktivitet sedan stenåldern. Idag finns inga fastboende, men under sommarhalvåret betar bland annat får och hästar på markerna. Vi såg flera av de ståtliga hästarna.

Jag brukar läsa på inför mina utflykter. Jag vill veta vad det är jag ser. Platsen blir dessutom så mycket mer levande för mig om jag känner till dess förflutna, dess berättelser. Den här gången har jag inte orkat läsa på alls.

Fyren på ligger på Hallands Väderö nordvästra sida. Den uppfördes 1884 och är 13 meter hög. Det trodde jag aldrig! Svenska kyrkan hyr ut boende till sina medlemmar, och detta boende ligger just här, vid fyren.

När vi gick förbi de gamla husen och ut till fyren – för övrigt belägen på nordvästra sidan av Hallands Väderö – blev vi såklart nyfikna på öns historia. Överraskande nog upptäckte vi i våra “efterforskningar” att ön tillhör Svenska kyrkan sedan 2006, och detta sedan en uppgörelse på 1700-talet.

Genom Söndre skog, på väg till Kappelhamn…

På Hallands Väderö gick vi genom både Nörre skog och Söndre skog. Den två kilometer långa vandringen genom Söndre skog förde oss till Kappelhamn vid öns sydspets. Ett helt fantastiskt fint badställe!

Se en gammal kyrkogård! Enligt traditionen begravde man förr i tiden strandvaskare på denna plats. Vad är strandvaskare? Okända drunknade personer som flöt i land på ön. Så spännande, om du frågar mig! Strandvaskare är ju även spöken man kan ha oturen att få med sig hem efter sin fisketur.

Sandhamn har helt klart sin charm, och det är väldigt enkelt att ta sig till stranden. Man behöver bara gå ett par hundra meter från färjehamnen. Men Kappelhamn, alltså! Det är helt klart värt att traska den relativt korta biten genom skogen för att komma till denna idyll av strand, äng och gamla hus.

Nu närmar vi oss otroligt fina Kappelhamn på Hallands Väderö. En vandring på knappt två kilometer har fört oss hit.

Det är just här, i Kappelhamn, som Väderömuseet är beläget. Vi hann aldrig besöka museet, då vi var tvungna att vända tillbaka till Sandhamn för att åka med färjan till Torekov på fastlandet. Nästa gång, kanske… Och nästa gång kanske vi även får se sälarna, som lever sydväst på ön. Det hade jag tyckt mycket om.

strand Hallands Väderö
Hur härlig ser inte stranden i Kappelhamn på Hallands Väderö ut?

En välgörande stund i Apelviken

När syskonbarnen skulle till Apelviken kunde jag inte hålla mig borta. Klart att jag måste plaska i havet och bygga sandslott med dem! Efter att i ett par dagar ha stannat inomhus för att slippa mer inflammation i sommarvärmen traskade jag så ner till stranden, där stora delar av familjen väntade.

Av princip lägger jag inte upp bilder på barnen i mitt liv. De är för små för att fatta beslutet om att vara med på bild i en blogg själva och jag vill inte fatta det beslutet åt dem. Här får du istället en bild på en annan representativ varelse: en fiskmås. Det var väldigt många fiskmåsar i Apelviken i Varberg idag…

Det var säkert 30 grader varmt. Minst. Hujedamej! Den gassande solen hade dock värmt upp havet så pass att badtemperaturen pendlade mellan 22 och 24 grader. Jag hade väntat mig att få en kallchock vid det första doppet – men vad härligt det var i vattnet! Sådär underbart lindrande för hela kroppen. Jag kunde riktigt känna hur inflammationen i ryggen och nacken drog sig tillbaka, så lite kompensation för den jobbiga värmen fick jag allt.

… Men mest av allt var där MYCKET folk. Alltså JÄTTEMYCKET folk. Fanns inte en parkering att få efter 11-tiden. Tur att jag bor på gångavstånd från Apelviken, sisådär en 10 minuters promenad bort.

Hur mycket värk jag än har en dag brukar jag ändå träffa syskonbarnen. Jag har kommit fram till att få vara med dem är välgörande på så många sätt att jag hellre får stå ut med ännu mera värk efteråt. Idag var inget undantag. Att få bada tillsammans med det äldsta syskonbarnet Leia, att få hålla hennes lilla hand i vattnet, att få höra hennes gapskratt segrade över allt annat idag.

Havet höll en badtemperatur på mellan 22 och 24 grader idag. Hur skönt och lindrande som helst!

Jag hade laddat för att bygga världens största sandslott. Varken Leia eller Lova var särskilt pepp på det. Nej, vi skulle istället gräva världens djupaste grop och sedan inte gräva alls. Det var mycket roligare att leka pirater och leta rätt på skatter i form av snäckor, eller att smita ner till vattenbrynet igen och igen.  

Det var ju ett sådant här sandslott jag och mina syskonbarn Leia och Lova skulle bygga. Jag fick fota någon annans sandslott istället. 🙁

När syskonbarnen lämnat Apelviken passade jag på att flyta runt i det ljumma vattnet. Det här kan ha varit den bästa smärtlindringen jag haft på flera veckor – i alla fall naturlig sådan. Jag älskar enkla, naturliga lösningar av det här slaget. Så ett tips till mina värkvänner som lider av den jobbiga sommarvärmen: leta upp ett hav eller en sjö med hyfsat varm badtemperatur och ta ett dopp.

Från Marstrand till Tjörn – roadtrip i Bohuslän

Roadtrip i Bohuslän, Pilane skulpturpark
Jag inleder detta blogginlägg med ett av mina favoritfotografier från torsdagens roadtrip i Bohuslän. Här inramas Jaume Plensas 14 meter höga Anna-skulptur i Pilane skulpturpark av gröna blad.

Hmm… en roadtrip i Bohuslän. Skulle inte det vara något? I onsdags kände jag och bästa vännen Therese spontant för att vi måste uppleva M-a-a-arstrand, Tjörn och alla andra bohuslänska platser. På torsdagsmorgonen hoppade jag in i hennes lilla SEAT och så gasade vi uppåt längs västkusten på ett sånt där härligt tantvis, med en framåtlutad kropp över ratten och näsan in i vindrutan. Jag älskar Thereses unika körstil! (Jag som inte har körkort ska såklart inte kaxa för mycket men kan inte låta bli. Det görs med 110 procent kärlek.)

Från Varberg till Marstrand

Avståndet mellan Varberg och Marstrand är närmare 12 mil. När man har gött tjejsnack susar bilfärden förbi, och det var det som hände oss. Snart var vi framme i den soldränkta turiststad vi kallar M-a-a-arstrand. Skönt att inte vara den enda som inte fattar hur man ska uttala Marstrand rätt.

Upplevelser på Marstrand

roadtrip i Bohuslän, färja i Marstrand
Här står jag och bästa vännen Therese på färjan mellan Koön och Marstrandsön i just Marstrand. På fotot syns både hamnen och Carlstens fästning i småstadssilhuetten.

I vilket fall var vi alltså framme i Marstrand, vårt första stopp på roadtrippen i Bohuslän. För att komma över till Marstrandsön måste vi först åka Marstrandsfärjan från färjeläget på Koön. Överfarten tog ett par minuter – hur smidigt som helst! Redan på färjan Lasse-Maja förstod jag varför Marstrand är ett så omtyckt resmål. Ljuvliga små trähus och kullerstensgator som ringlar upp mot Carlstens fästning; en mycket scenisk stadsmiljö i den bohuslänska skärgården.

Stadsvandring

Jag fotograferar Therese när vi går på Marstrands kullerstensgator. Är barnsligt nöjd med fotot, som fångar såväl den fina Therese som det mysiga stadslandskapet.

Klockan var strax efter 10. Än så länge var Marstrand lite morgontrött, gatorna tomma i de långa förmiddagsskuggorna. Det var fint att kunna stadsvandra utan att behöva trängas med andra turister.

roadtrip i Bohuslän, Marstrand
Ännu fler bilder på småstadslandskapet på Marstrandsön…

Marstrand är en idyllisk skärgårdsstad. Gamla trähus omgärdade av mormorsträdgårdar i blom, ett och annat litet café, småbutiker, kullerstensgator och backar. Både Carlstens fästning och havet är stående inslag i staden. 

roadtrip i Bohuslän, Marstrandsön

Carlstens fästning

Carlstens fästning var en av dagens höjdpunkter. Hela fästningen är ett museum. Man betalar inträde och får sedan ströva relativt fritt på området, som bjuder på allt från mörka fängelseceller till storslagna vyer över Marstrand och öarna runtomkring.

Carlstens fästning
Carlstens fästning fotograferad från baksidan. Det enda sättet att få med en större del av fasaden.

Bygget av Carlstens fästning började 1658. Fästningen har därefter byggts till, utvecklats under flera hundra års tid. Platsen har utsatts för två militäraktioner, en gång på 1600-talet och en annan på 1700-talet. Främst har Carlstens fästning använts som fängelse och arbetsläger. I svensk lag har det till och med funnits ett straff vid namnet marstrandsarbete.

Carlstens fästning
Så här ser det ut innanför murarna…

Vilka var fångarna på Carlstens fästning? Visserligen skickades mördare och våldtäktsmän hit, men här satt även småtjuvar och lösdrivare fängslade. När jag och Therese gick runt i fängelsecellerna och läste på skyltarna slogs vi av vilka löjliga förseelser en del av fångarna var straffade för – vi hittade även en spännande person i fästningens 1800-talshistoria. Den påhittige tjuven Lasse-Maja.

Carlstens fästning
… och så här.

Lasse-Maja hette egentligen Lars Larsson Molin. Han tjuvade mycket framgångsrikt, hade nämligen ett extraordinärt knep. Genom att klä ut sig till kvinna lyckades han gång på gång undvika att åka fast, tills han slutligen blev påkommen och dömdes till livstids marstrandsarbete i fängelset på Carlstens fästning. Lasse-Maja arbetade som kock. Han måste varit sjuhelsikes bra på matlagning för han benådades efter 26 års fångenskap.

Carlstens fästning
Tunnlar och passager förbinder de olika delarna av Carlstens fästning. Det finns en del mörka utrymmen här.

Det var alldeles varmt och vindstilla på Carlstens fästning under vårt besök. Jag som bor i Varberg, och som varit på Varbergs fästning mulna och blåsiga dagar, kan enkelt föreställa mig hur ogästvänlig denna plats annars hade kunnat vara. Atmosfären i fängelsecellerna och lönngången hade en mörk udd som det var ändå, utan att behöva förstärkning av vädret. Jag vet faktiskt inte om jag hade vågat gå i lönngången helt ensam, den fick det att kittla av ett lätt obehag i magen.

Carlstens fästning

Marstrands hamn

På vägen ner från Carlstens fästning gick vi återigen genom den charmiga småstaden, tillbaka till hamnen och färjeläget för att äta. Det var nu lunchtid och betydligt livligare på Marstrands gator. Flera av matställena ligger intill vattnet, och det var just ett av dessa ställen vi valde att slå oss ner på. Veganmaten var väl sisådär, en tråkig sallad, men utsikten över det glittrande vattnet kompenserade för den mediokra lunchen.

I väntan på färjan kom vi på den geniala idén att gå runt Marstrandsön – och missade självfallet färjan på sekunden. Eftersom färjan går med max 15 minuters mellanrum är det ingen katastrof, men efter att också ha sett den lilla strandpromenaden och badplatserna var vi redo att fortsätta vår roadtrip i Bohuslän. Vi – Therese – tantstyrde bilen mot Tjörn och Pilane skulpturpark, som hon har velat visa mig efter ett av sina studiebesök.

Från Marstrand till Tjörn

Jag och Therese är oförbätterliga tidsoptimister. När vi snackar oss samman inför våra utflykter och äventyr tror vi att vi ska hinna med hur mycket som helst. Klockan var över 13 då vi insåg att vi fick ge upp tanken på att först åka till Tjörn, därefter till Orust, Lysekil och de andra sevärda platserna i Bohuslän. Det fanns för mycket vi ville göra på Tjörn för att vi skulle hinna med något annat. Över Tjörnbron och mot upplevelserna!

Upplevelser på Tjörn

På Tjörn finns mängder av upplevelser för de konst- och kulturintresserade, som vi båda är men på olika sätt. Vår roadtrip skulle föra oss till två av de bästa sevärdheterna: Pilane skulpturpark och Nordiska akvarellmuseet. Trots alla Thereses superlativer om skulpturparken hade jag inte fattat att den skulle vara så häftig, men här var den i all sin surrealistiska prakt och dessutom på ett forntida gravfält mitt ute i ingenstans.

Pilane skulpturpark

Pilane skulpturpark… Var börjar jag? Det här kan vara något av det coolaste jag sett. Någonsin. Så är också platsen rankad som en av de 10 bästa skulpturparkerna i Europa. Redan sett från parkeringen skjuter det gigantiska, vita huvudet upp i landskapet, som ett hologram eller en pappersfigur på den knallblå himlen.

Roadtrip i Bohuslän, Pilane skulpturpark
Här avtecknar sig det vita Anna-huvudet mot den knallblå himlen. Det här fotot har jag valt att ha med för att visa hur naturen i Pilane skulpturpark ser ut.

Den spanske konstnären Jaume Plensa har gjort Anna, utan jämförelse den mest ikoniska skulpturen i Pilane. Anna-huvudet följde oss vart vi än gick i parken, och oavsett vid vilken av de 18 skulpturerna vi stannade längs promenadstigen. Flera av skulpturerna är placerade högt uppe på de bohuslänska klipporna, så jag var tvungen att klättra för att få de perfekta fotografierna. Uscha, sommarvärmen från eftermiddagssolen och träningsvärken i låren från veckans tidigare pass!

Roadtrip i Bohuslän, Pilane skulpturpark
Den här skulpturen heter What holds me back carries me further och är gjord av den tjeckiska konstnären Klara Kristalova. För att överhuvudtaget få ett skapligt fotografi av konstverket var jag tvungen att klättra upp på höjden där den står och fota under skulpturens kjol och uppåt. *Rodnar*

Glasfiber, patinerad brons, galvaniserat stål och carraramarmor är exempel på material Pilane-skulpturerna är gjorda av. Förtjusta mummel i stil med Å, DET HÄR ÄR SÅ SALVADOR DALÍ hördes från flera av besökarna, och jag kunde inte annat än att hålla med. Jag hade en surrealistisk känsla under hela besöket i Pilane skulpturpark.

Roadtrip i Bohuslän, Pilane skulpturpark
Här ramar den amerikanska konstnären Helaine Blumenfelds surrealistiska marmorstaty Taking risks in Anna-skulpturen. Så smart planerat!

Upplägget uppmuntrar till att man som besökare ska kliva in i den drömlika utställningen, uppleva den på nära håll. Det är fritt fram att klättra upp till skulpturerna, gå runt dem, känna på dem. Gå in i dem, som i fallet med skulpturen Optic Labyrinth av Conrad Shawcross. Anna-huvudet framträder som en synvilla… men så är många av skulpturerna också optiska illusioner. Mindfucking, mindbending.

Roadtrip i Bohuslän, Pilane skulpturpark
Therese är på väg in i skulpturen och labyrinten Optic Labyrinth av den brittiske konstnären Conrad Shawcross. Det här är ett fint exempel på de interaktiva konstverken i Pilane skulpturpark.

Nordiska akvarellmuseet

Roadtrip i Bohuslän, Nordiska akvarellmuseet
Nordiska akvarellmuseet från utsidan. Den vackra symboliken i att museibyggnaden ligger nere vid vattnet…

Nordiska akvarellmuseet ligger i Skärhamn och bara några kilometer från Pilane skulpturpark. Skärhamn är i sin egen rätt en sevärdhet, men museet med de så omtalade akvarellutställningarna var på väg att stänga för kvällen så vi skyndade dit.

Roadtrip i Bohuslän, Nordiska akvarellmuseet, målningar av Mats Gustafsson
Akvarellmålningar från sommarutställningen på Nordiska akvarellmuseet i Skärhamn. Konstnären är Mats Gustafsson och han är känd för sina flytande naturmotiv, målningar i rörelse och förändring. Man får inte fotografera med blixt inne på museet så ljuset i bilderna är verkligen kasst. Jag har gjort vad jag har kunnat för att stabilisera det i efterhand– men icke!

Nordiska akvarellmuseet har ett fantastiskt fint läge i hamnen. Byggnaden är modern, smälter samman med klipporna och havet. Jag har hört så bra saker om museet att jag hade väntat mig ett stort sådant. Jag upplevde det i själva verket som ganska litet.

Roadtrip i Bohuslän, Nordiska akvarellmuseet, målningar av Lars Lerin
Lars Lerins underbart fina och fängslande collage av svenska hus och hem. Jag misstänker att Therese fascinerades av det politiska budskapet i collaget, precis som jag. Vi tittade på målningarna länge.

Men den ringa storleken gjorde mig inte så mycket, för det viktigaste är trots allt kvaliteten på utställningarna. Jag tyckte mycket om det jag såg på museet, från utställningen med Mats Gustafssons levande natur- och modeakvareller till Lars Lerins akvarellmålningar av hus och hem i Sverige.

Roadtrip i Bohuslän, Nordiska akvarellmuseet, målningar av Martin Jacobson
Denna akvarellmålning är gjord av Martin Jacobson. Jag fastnade för hans naturmålningar som har sagolika stämningar och talar direkt till min fantasi. Det är precis så här jag tänker på mina skogspromenader.

Överraskande nog fick vi även se ett gäng av Gunilla Bergströms originalbilder från Alfons Åberg-böckerna. Så mycket igenkänning och nostalgi från barndomen! Att gå på den här typen av konstmuseum är inte riktigt Thereses grej – snäll kompis jag har som ändå går med – men jag är säker på att hon tyckte det var roligt att se Alfons Åberg-bilderna.

Skärhamn

Roadtrip i Bohuslän, Skärhamn
Här har du hamnen i Skärhamn på Tjörn.

Vilken kustidyll! Vår roadtrip i Bohuslän fick ett perfekt avslut i och med vår lilla vandring i Skärhamns hamnområde med rödmålade fiskebodar. Jag och Therese hade typ en deal: först Nordiska akvarellmuseet och sedan glasscaféet en bit bort.

Roadtrip i Bohuslän, Skärhamn
Jag blir nervös när jag ser hur trångt det är i Skärhamns hamn. Inget båtliv för mig, tack!

Varken glasscaféet eller restaurangerna i fiskebodarna imponerade med veganalternativen, det blev därför inget stilla, utdraget kvällsmys i hamnen, som vi hade hoppats på. Klockan var ändå efter 19 och vi var nöjda med vår upplevelserika dag, så det var dags att åka hem till Varberg.

Roadtrip i Bohuslän, Skärhamn
Skärhamn är idylliskt som sjutton.

Från Tjörn till Varberg

Du kan ju tänka dig trösten i att MAX fanns på hemvägen och som ett hägrande stopp mitt i den 14 mils långa resan från Skärhamn på Tjörn till Varberg i Halland. Jag brukar tycka att hemresor är urtrista, men just den här färden hem var rolig. Vi spelade 90-talsmusik och fulsjöng hela vägen. En kul, energigivande musikalisk nostalgitripp tillbaka till sången och dansen på tonårsrummet.  

Bästa vännen hemma och redo för sommaräventyr

Sedan ett par veckor tillbaka har jag gått runt med en bubblande känsla i magen. Bara Almedalsveckan kvar och efter det får jag ha min bästa vän Therese för mig själv. Både jag och hon har haft fullt upp under våren och försommaren, men nu får vi några härliga, halvlediga dagar tillsammans.

bff
Min bff Therese, personen som har stöttat mig i över 20 år och den syster jag själv valt. Hon är nyss hemkommen från politikerveckan i Almedalen där hon bland annat medverkat i panelsamtal. Hur häftigt är det inte med en så smart och framgångsrik bästa vän?! <3 <3 <3

Jag brukar säga att jag förutom mina två underbara syskonbarn har två livskamrater att bli gammal med: Therese och Christoffer. Just för att det är så uppenbart hur mycket jag älskar min bästa vän tror många att det är hon som är min sambo, och inte Christoffer. När jag och Christoffer blev tillsammans utbrast släkten förfärat MEN THERESE, DÅ!? (Jag och bffen skrattar gott åt detta än idag.)

Första lediga kvällen för Thereses del måste vi ju fira och jag hade det perfekta stället åt oss. Inget annat än Bastard Burgers, som har revolutionerat mitt vegoliv och som gör att bägge kan äta hamburgare och dricka milkshake. För övrigt mat Therese (och resten av vänkretsen) tycker mycket om och som jag kan vara lite nja-njaej till – tills jag åt på Bastard Burgers i Varberg och plötsligt blev mer öppensinnad.

vego, mat, vegansk mat, vegoburgare, vegansk pommestallrik
Den veganska maträtten Animal (Friendly) Style på Bastard Burgers i Varberg. Det är pommes frites jag främst gillar och inte så mycket hamburgare. Så den här gången fick det bli en rejäl pommestallrik med räfflade pommes, alspånsrökt tofu, jalapeños, lök och hamburgerdressing i en välsmakande röra.

Känslan har varit att det var sååå längesen vi sågs (i realiteten en vecka eller så). Det som jag först trodde skulle bli en och en halv timmes middag sprang iväg till en flera timmars vänträff, och vi hade faktiskt ganska mycket att prata om. Livet, Almedalen och de kommande sommaräventyren stod på samtalsmenyn. Så blev det snack om en och annan bok och tv-serie på det, som det ska vara.

På torsdag väntar en gemensam roadtrip till en än så länge okänd plats – vi kommer koka ihop en sjuhelsikes endagsresa och det bästa av allt är att de rikliga samtalen fortsätter då. Jag kan inte erinra mig att vi någonsin varit tysta tillsammans under de 20+ år vi hängt ihop.

Peter Jöback på Liseberg

Peter Jöback uppträder på Stora scenen på Liseberg
När Peter Jöback uppträder på Stora scenen på Liseberg får man räkna med en tät publik. Jag tränger mig fram för att knäppa av några foton. Röken uppe på scenen gör det omöjligt att fotografera snyggt. Jag trodde verkligen att jag fick till det; min lilla segergest och mitt stora, oerhört självbelåtna flin lockade till en del skratt i publikhavet. #sakervibaragör

Jag och mamma älskar musikaler. Ibland åker vi till London bara för att gå på West End och då blir det gärna tre fyra fem musikaler i ett nafs. Idag räckte det att vi begav oss till Liseberg i Göteborg för att få lyssna på en av världens bästa musikalartister. Peter Jöback uppträdde på Stora scenen. Mamma var snäll och körde dit, så att vi sjuklingar inte skulle trötta ut oss för mycket och kunde åka hem när kropparna sa stopp. Tryggt.

Det har varit så mycket sjukdom och död i den allra närmaste kretsen de senaste åren att jag tror vi glömt bort att göra roliga saker tillsammans. Aldrig att vi har gått ner oss totalt – Jönssons kämpar alltid på – men ibland tar livet en sådan vändning att man först och främst får fokusera på att ta sig igenom dagen, veckan och året. Att resa till London eller att gå på musikaler är just då kanske inte prio ett.

Slänggungan på Liseberg, åkattraktioner
På bilden ser du Slänggungan, en av åkattraktionerna på Liseberg. Jag tycker det blir så fint när fotografiet suddas ut av bara farten, om du förstår hur jag menar?

Jag ser det som ett väldigt gott tecken att vi har börjat göra små utflykter igen, att vardagen har blivit lite, lite stabilare. Först en middag på Pinchos vid Heden, därefter tokspel på godishjulen på Liseberg – mamma älskar lyckohjulen – och sedan en konsert med en av de främsta. Både jag och mamma tycker Peter Jöback levererade hjärta, smärta och fest.

Det var en fin och personlig konsert. Hur mycket smälter man inte när Peter Jöback sjunger Guldet blev till sand ur Kristina från Duvemåla eller The music of the night ur The Phantom of the opera? Jag tycker om denna något äldre Jöback, som sjunger med livserfarenhet och skämtar om sin egen andfåddhet på scen.

Peter Jöback på Liseberg, musik på Stora scenen
Peter Jöback och Frida Öhrn sjunger Everybody hurts. Fantastiskt fint! Berörande på djupet.

Tillsammans med sångerskan Frida Öhrn gjorde han en träffande vacker version av R.E.M:s klassiker Everybody hurts. Vilken diva Frida Öhrn är btw! Jag menar det i ordets mest positiva bemärkelse. Hon kan verkligen inta en scen och sjunga som ingen annan – en perfect match till Peter Jöback. Så hade hon så galet snygga kläder också. Wow!