Flera kreativa sätt att skilja ett brudpar åt i Min bäste väns bröllop

Jobb, sömn, jobb, sömn, jobb, en och annan film. Jag tog Christoffer på orden när han häromveckan sa att han gärna tittar på romantiska komedier tillsammans med mig. Igår kväll fick det bli den gamla godingen Min bäste väns bröllop med den underbart charmiga och vackra Julia Roberts i huvudrollen. Jag har tyckt om filmen sedan jag såg den på bio 1997 – så varför inte skriva om den i brist på andra händelser i den väldigt vardagliga vardagen (och medan jag väntar på att få ork till att ta tag i resten)?

Tragiskt att vara ogift när man är 28 år fyllda…?

Min bäste väns bröllop heter My best friend’s wedding i original. Julia Roberts spelar huvudrollen i denna romantiska komedi, som jag såg på bio 1997 och har sett många gånger sedan dess.

Det är tragiskt att vara ogift vid 28 års ålder. Faktiskt så tragiskt att man ingår en pakt med sin bäste vän, som dyrt och heligt lovar att gifta sig med en om båda är ogifta när det aktningsvärda 28-årsstrecket passerats. Det är i alla fall en pakt som Julianne och bäste vännen Michael ingått, berättar just Julianne under en middag med en annan vän. Jag och Christoffer skrattar unisont – vad gamla vi känner oss nu och så sjukt fånigt det är med hela den här äktenskapshetsen.

Det (o)rimliga i att skilja ett brudpar åt

Men det är verkligen inte fånigt för Julianne. Tvärtom blir det på fullaste allvar för henne när Michael ringer och säger att han har träffat sitt livs kärlek och ska gifta sig med denna om bara några dagar. Då går det upp för Julianne att hon har älskat Michael hela tiden, under deras nio år långa vänskap. Hon vägrar acceptera att han ska gifta sig med den andra och beger sig av till bröllopsfirandet fast besluten att förstöra bröllopet, att skilja brudparet åt.

Det här är alltså upptakten till en romantisk komedi om vänskap, olycklig kärlek och flera kreativa sätt att förstöra ett bröllop. Egentligen borde man ju förfäras över Juliannes fula metoder, men hur kan man vara arg när taskigheterna rör till det så för henne? När hon slits mellan sina själviska impulser och viljan att göra rätt mot den blivande bruden, som kanske inte är så dum? Det är nog ändå så att Julianne innerst inne själv tycker att beteendet är orimligt.

En av de härligaste scenerna i Min bäste väns bröllop

Nu har jag skrivit en mycket längre text om Min bäste väns bröllop än vad jag tänkte från början. Jag kan inte sätta punkt förrän jag har berättat om en av de främsta anledningarna till varför jag har sett filmen så många gånger. Rupert Everett i rollen som den där andre vännen, George. Han är gay, ska det tilläggas. Så nej, ingen spirande romans där, inte.

Julianne drar ganska så hänsynslöst in George i planerna att förstöra bröllopet. Han får spela hennes fästman – japp, svartsjukeknepet – men är inte överdrivet entusiastisk. För att ge tillbaka hittar han på den mest otroliga berättelse om hur de träffades och stämmer upp till sång på en middagsbjudning med hela brudföljet.

Låten han sjunger är Aretha Franklins I say a little prayer. Jag har älskat låten ända sedan dess, på biovisningen 1997. Än idag kan jag tycka att just denna musikaliska scen är en av de härligaste filmscenerna någonsin. Tänk dig en överklassmiddag där alla gästerna plötsligt börjar sjunga med den största iver… Superkul! Alla är sååå glada för Juliannes skull, att hon också har funnit sann kärlek i livet.

Filminformation

Originaltitel: My best friend’s wedding
Svensk titel: Min bäste väns bröllop
Produktionsår: 1997
Filmbolag: Sony Pictures Entertainment
Regissör: P.J. Hogan
Längd: 105 minuter

Helt magiskt i Disneys nya Aladdin

Ett färgstarkt Agrabah lockar mig till biosalongen för att se Disneys nya Aladdin en andra gång. Det var längesen jag sveptes bort så totalt av en film och jag har längtat efter att få känna magin igen, trots att det bara gått en vecka mellan biobesöken.

Tecknade Aladdin öppnade en helt ny värld

Officiell filmposter för Disneys nya Aladdin.

Den nya Aladdin från 2019 bygger på den tecknade filmen från 1992. Det är ingen överdrift att påstå att Aladdin från 1992 och uppföljarna till filmen öppnade en helt ny värld för mig. En värld full av fantastik och äventyr. Jag tror att många av oss 80-talister har en innerlig relation till Aladdin, Anden, Jasmine, Abu, Jago och den flygande mattan. När man tycker om något så mycket blir man lite nervös inför dess remake.

Till skillnad från många kritiker tycker jag Disney hanterar Aladdin varsamt, jag som är så eld och lågor att jag alltså sett filmen två gånger på bio. Berättelsen och karaktärerna är desamma. Gatpojken Aladdin blir kär i prinsessan Jasmine och förvandlar sig med en magisk lampas – eller snarare med en magisk andes – hjälp till Prins Ali. Romansen utspelar sig i Agrabah, ett myller av människor, starka färger, skimrande sand, Bollywood och street.

Älskade Disneyfigurer i egna tolkningar

Det är omöjligt för sultanens dotter att äkta en gatpojke. Hon måste gifta sig med en kunglighet, så säger i alla fall Agrabahs uråldriga lag. I den animerade 1990-talsversionen av Aladdin är Jasmine mest bekymrad över orättvisan i lagen, om jag ska hårdra det hela. I 2019-versionen har Jasmine fått en ännu mer aktiv roll och hon framträder som en tämligen slipad politiker med drömmen att själv få bli sultan över Agrabah och göra riket till en bättre plats för alla som lever där. Inte minst för de fattiga.

Både Aladdin och hans alter ego prins Ali uppmuntrar helhjärtat Jasmines dröm att bli sultan – men vem av personerna är han? Han väver lögn i lögn. Mitt i lögnerna sprakar och gnistrar det mellan Mena Massoud och Naomi Watts, skådespelarna som spelar Aladdin respektive Jasmine. Will Smith spelar Anden, och gör den så älskade figuren till en helt egen karaktär med en lite mer cool och avslappnad personlighet än Robin Williams annars underbart energiska anden i lampan.

Lagom gammalt, lagom nytt i nya Aladdin

För mig hängde mycket på hur väl Disney skulle balansera allt det jag älskar från gamla Aladdin med nya scener att ta till mig, rakt in i hjärtat. Det är bland annat i den utsökta balansen mellan gammalt och nytt som jag tycker att mycket av 2019-versionens storhet ligger.

Samtidigt som jag dras med i nostalgin när Anden med rapparens tyngd sjunger Friend like me, fängslas jag av scenen när Aladdin och Jasmine dansar Bollywood – eller när den onde trollkarlen Jafar förvandlar papegojan Jago till ett gigantiskt monster i ett sista desperat försök att få tag på den magiska lampan.

Eller när Prinsessan Jasmine sjunger Speechless. Wow! Den nya låten befäster hennes styrka i metalliknande toner. Så mäktigt! För att inte tala om kläderna. 2019-Aladdin är värd att ses bara för att häpna över Jasmines spektakulära garderob. En utstyrsel för varje av dygnets timmar, som det sägs i filmen.

Filminformation

Originaltitel: Aladdin
Svensk titel:
Produktionsår: 2019
Filmbolag: Disney
Regissör: Guy Ritchie
Längd: 128 minuter