Helloweentider på SVT Play

Skräckfilmens legender

Har du sett Skräckfilmens legender på SVT Play? Denna fråga har den senaste veckan cirkulerat runt i forum där jag är med, och inte utan kollektiv förundran. Skräckfilmens legender är något så ovanligt som en välproducerad dokumentärserie om skräckfilmernas historia. Som grädde på moset streamar SVT även klassiska skräckfilmer just nu. Det här är min chans att se Night of Living Dead från 1968 och att upptäcka för mig nya titlar, som Spider Baby från 1967.

7 olika skräckteman i Skräckfilmens legender  

Varje av de sju avsnitten i Skräckfilmens legender behandlar en subgenre inom skräcken. Jag älskar tätt sammanhållna teman! Kanske är det också därför denna dokumentärserie faller mig så väl i smaken. Att ikoner som Stephen King, Linda Blair, Quentin Tarantino och Jamie Lee Curtis under ledning av Eli Roth reflekterar kring filmerna bidrar också till min wow-känsla. Vad handlar de olika avsnitten om?

1. Zombies

Zombiefilmerna är först ut i avsnittet Zombies. Mycket fokus ligger på George Romeros skräckklassiker Night of the Living Dead (1968) och Dawn of the Dead (1978). Även en av mina favoritserier The Walking Dead (2010-) får vara med på ett hörn. Genom att visa filmklipp illustrerar experterna varför zombier har varit, och fortfarande är, så viktiga symboler för vårt samhälle.

2. Slashers: Då

Nog för att jag har sett min beskärda del av skräckfilmer med Jason, Freddy och Chucky, men slashers är verkligen ingen favorit. Jag tycker de är äckliga – inte läskiga. Får inte ens en kick av dem. I vilket fall, det andra avsnittet handlar om tidiga slashers i stil med Motorsågsmassakern (1974) och Alla helgons blodiga natt (1978). Även om jag ogillar de blodiga scenerna uppskattar jag det kulturhistoriska värdet till tusen. Jättespännande att få komma bakom kulisserna på dessa kultrullar.

3. Slashers: Nu

Jag var tio när Scream (1996) kom och jag ville förbannat gärna köpa filmen. Har nog aldrig behövt tjata på och försökt övertala mamma så mycket som jag gjorde då, Scream som hade rykte om sig att uppmuntra till våld och att visa ovanligt hänsynslösa knivattacker. Det tredje avsnittet i Skräckfilmens legender handlar om den ”moderna” tidens slashers, om filmer som Scream men också om När lammen tystnar (1991) och tortyrporren som blev STOR efter 9/11.  

4. Demoner

Det fjärde avsnittet om demoner är det avsnitt jag gillar mest i Skräckfilmens legender. Inte för att vara sån, va, men jag tror att jag har sett det mesta i fältet och läst min beskärda del av litteratur om demoniska hemsökelser. Här diskuteras demoner utifrån Rosemarys baby (1968) och Exorcisten (1973), som ett par exempel. Hur inspirerande är det inte att få höra Linda Blair berätta om hur det var att spela den besatta Regan?

5. Mordiska bestar

Mordiska bestar kallas det femte avsnittet i Skräckfilmens legender och jag som har en fin relation till Stephen Kings skräckroman Det (1986) och som dessutom gillar 2017-filmatiseringen av boken kan ju inte annat än att mysa. Det får extra mycket kärlek i avsnittet, liksom Frankenstein (1931), Hajen (1975), Gremlins (1984) och The Shape of Water (2017). Underbara monsterfilmer, enligt min mening!

6. Vampyrer

Jag har bara börjat titta på det sjätte avsnittet om vampyrer. I tonåren var vampyrer typ det bästa, coolaste och sexigaste jag visste. Så jag har väl sparat det smaskigaste till sist. Av det lilla jag hunnit se av avsnittet tas filmerna Dracula (1931), En vampyrs bekännelser (1994), Twilight (2008) och tv-serien True Blood (2008-2014) upp i de nördiga samtalen.

7. Spöken

När jag skriver detta inlägg om Helloweentider och Skräckfilmens legender kommer jag på mig själv med att tycka lika mycket om det sjunde avsnittet om spöken som det fjärde om demoner. Det övernaturliga och hemsökelser räknas som mina största passioner i livet, och så har det varit så långt tillbaka jag kan minnas. Övernaturlig skräck är därmed också det jag vurmar mest för inom skräckgenren. I detta avsnitt pratas det särskilt mycket om Poltergeist (1982), The Ring (2002 och om The Shining (1980), som Stephen King öppet erkänner att han kanske inte är överväldigande förtjust i.   

5 sevärdheter på SVT Play så här i Helloweentider

1. Skräckfilmens legender (2019)
2. Night of the Living Dead (1968)
3. Spider Baby (1967)
4. Mänskligt villebråd (1932)
5. A Bucket of Blood (1959)

A Haunting – tv-serie om hemsökta hus i USA

Min box med de fyra första säsongerna i skräck-tv-serien A Haunting. Många av mina saker får behålla nyskicket, men den här boxen är så välanvänd att den nästan rasar samman.

Under mulna och regniga dagar blir det mycket lättare för mig att komma till ro inomhus. När jag inte känner behovet att vara ute i solen är det som om luften går ur mig och då hinner även värken ikapp. Vila är inte bara välkommet, det är ett måste. Vilken tur att jag i dagarna upptäckt att det finns ”nya” avsnitt i min favoritserie A Haunting och vad snällt att jag dessutom tillåtit mig ha ett par lugna förmiddagar.

Hur paradoxalt det än låter finns det inget som får mig att komma till ro så som att titta på skräck. Faktiskt brukar jag slockna när spänningen är som tätast. A Haunting är en skräck-tv-serie om paranormala fenomen och hemsökta hus i USA. Den började sändas på Discovery Channel redan 2005 och har i skrivande stund kommit upp i 10 säsonger, men då genom sändningar på även Destination America och TLC.

Många av avsnitten kretsar kring kända fall, som A Haunting in Connecticut där Ed och Lorraine Warren undersökte huset och bistod vid en exorcism. Lorraine berättar själv om sina övernaturliga upplevelser i flera av avsnitten, liksom de som drabbats av hemsökelserna och spökjägarna som bistått dem gör. Det ger de otäcka berättelserna en större tyngd, känner jag.

Är hemsökelserna i A Haunting mer spännande än i en skräckfilm?

Kan det vara så att A Haunting är mer spännande än en skräckfilm? Med The Conjuring som enda undantag tycker jag det. Utan att lägga in en värdering i huruvida berättelserna i tv-serien är sanna eller inte, riktigt njuter jag av att dras in i dem. De är underhållande, får det att kittlas sådär härligt i maggropen.

A Haunting är en mycket berättande tv-serie. Dokumentära och dramatiserade inslag varvas med varandra, och det är främst de som bor i de hemsökta husen som delar med sig av sina upplevelser. Att titta på A Haunting är lite av min sagostund, och det händer ofta att jag blundar och därmed bara lyssnar till det som sägs.

Vilka av avsnitten i tv-serien levererar bäst hemsökta hus?

Jag gillar smygande skräck och är därför inget fan av så kallade ”jump scares”. Enligt min mening går A Haunting mer och mer åt ”jump scares”- och överdrivna specialeffekter-hållet för varje säsong. Så samtliga avsnitten i de fyra första säsongerna är mina självklara favoriter. Kanske beror det också på att tv-serien ännu känns fräsch och nytänkande i de första säsongerna.

A Haunting in Connecticut är ett av de bästa avsnitten i A Haunting-serien. Det är just denna berättelse som skräckfilmen The Haunting in Connecticut bygger på och jag har även läst Ed och Lorraine Warren-boken om det otäcka begravningshemmet som den svårt sjukdomsdrabbade barnfamiljen flyttar in i.*

Som i så många andra av tv-avsnitten i A Haunting handlar A Haunting in Connecticut om demonisk aktivitet. Hemsökelserna i USA verkar vara betydligt mer dramatiska än de paranormala fenomenen i Sverige. Det är ju otroligt fascinerande i sig… Visst är det?

The Haunting of Summerwind påminner om det hemsökta Amityville och är ett annat exempel på ett hemsökt hus med näst intill demonisk aktivitet. Sallie’s House – ett av de kändaste spökhusen i USA – är ytterligare ett. Googla ”the sallie house” så får du upp massor av fängslande sökträffar.

Var någonstans kan man se A Haunting?

Ett par av de senare A Haunting-säsongerna ligger uppe på TV4 Play. Där har tv-serien döpts till Onda andars hus. Jag har boxar med fyra-fem av de äldre säsongerna hemma, men annars brukar jag fusktitta på Youtube. Jag söker då på ”a haunting season 10”, som exempel och får i och med det upp avsnitten i just den säsongen. Boxarna har jag för övrigt köpt på Amazon.com. Jag är osäker på om de går att få tag på i Sverige.

Noter

* Ed och Lorraine Warren-boken om hemsökelsen i Connecticut heter In a Dark Place och bygger på såväl Warren-parets som Snedeker-familjens fasansfulla upplevelser i det gamla begravningshemmet.  

Kreativa sätt att skilja ett brudpar i Min bäste väns bröllop

Jobb, sömn, jobb, sömn, jobb, en och annan film. Jag tog Christoffer på orden när han häromveckan sa att han gärna tittar på romantiska komedier tillsammans med mig. Igår kväll fick det bli den gamla godingen Min bäste väns bröllop med den underbart charmiga och vackra Julia Roberts i huvudrollen. Jag har tyckt om filmen sedan jag såg den på bio 1997 – så varför inte skriva om den i brist på andra händelser i den väldigt vardagliga vardagen (och medan jag väntar på att få ork till att ta tag i resten)?

Tragiskt att vara ogift när man är 28 år fyllda…?

Min bäste väns bröllop heter My best friend’s wedding i original. Julia Roberts spelar huvudrollen i denna romantiska komedi, som jag såg på bio 1997 och har sett många gånger sedan dess.

Det är tragiskt att vara ogift vid 28 års ålder. Faktiskt så tragiskt att man ingår en pakt med sin bäste vän, som dyrt och heligt lovar att gifta sig med en om båda är ogifta när det aktningsvärda 28-årsstrecket passerats. Det är i alla fall en pakt som Julianne och bäste vännen Michael ingått, berättar just Julianne under en middag med en annan vän. Jag och Christoffer skrattar unisont – vad gamla vi känner oss nu och så sjukt fånigt det är med hela den här äktenskapshetsen.

Det (o)rimliga i att skilja ett brudpar åt

Men det är verkligen inte fånigt för Julianne. Tvärtom blir det på fullaste allvar för henne när Michael ringer och säger att han har träffat sitt livs kärlek och ska gifta sig med denna om bara några dagar. Då går det upp för Julianne att hon har älskat Michael hela tiden, under deras nio år långa vänskap. Hon vägrar acceptera att han ska gifta sig med den andra och beger sig av till bröllopsfirandet fast besluten att förstöra bröllopet, att skilja brudparet åt.

Det här är alltså upptakten till en romantisk komedi om vänskap, olycklig kärlek och flera kreativa sätt att förstöra ett bröllop. Egentligen borde man ju förfäras över Juliannes fula metoder, men hur kan man vara arg när taskigheterna rör till det så för henne? När hon slits mellan sina själviska impulser och viljan att göra rätt mot den blivande bruden, som kanske inte är så dum? Det är nog ändå så att Julianne innerst inne själv tycker att beteendet är orimligt.

En av de härligaste scenerna i Min bäste väns bröllop

Nu har jag skrivit en mycket längre text om Min bäste väns bröllop än vad jag tänkte från början. Jag kan inte sätta punkt förrän jag har berättat om en av de främsta anledningarna till varför jag har sett filmen så många gånger. Rupert Everett i rollen som den där andre vännen, George. Han är gay, ska det tilläggas. Så nej, ingen spirande romans där, inte.

Julianne drar ganska så hänsynslöst in George i planerna att förstöra bröllopet. Han får spela hennes fästman – japp, svartsjukeknepet – men är inte överdrivet entusiastisk. För att ge tillbaka hittar han på den mest otroliga berättelse om hur de träffades och stämmer upp till sång på en middagsbjudning med hela brudföljet.

Låten han sjunger är Aretha Franklins I say a little prayer. Jag har älskat låten ända sedan dess, på biovisningen 1997. Än idag kan jag tycka att just denna musikaliska scen är en av de härligaste filmscenerna någonsin. Tänk dig en överklassmiddag där alla gästerna plötsligt börjar sjunga med den största iver… Superkul! Alla är sååå glada för Juliannes skull, att hon också har funnit sann kärlek i livet.

Filminformation

Originaltitel: My best friend’s wedding
Svensk titel: Min bäste väns bröllop
Produktionsår: 1997
Filmbolag: Sony Pictures Entertainment
Regissör: P.J. Hogan
Längd: 105 minuter

Helt magiskt i Disneys nya Aladdin

Ett färgstarkt Agrabah lockar mig till biosalongen för att se Disneys nya Aladdin en andra gång. Det var längesen jag sveptes bort så totalt av en film och jag har längtat efter att få känna magin igen, trots att det bara gått en vecka mellan biobesöken.

Tecknade Aladdin öppnade en helt ny värld

Officiell filmposter för Disneys nya Aladdin.

Den nya Aladdin från 2019 bygger på den tecknade filmen från 1992. Det är ingen överdrift att påstå att Aladdin från 1992 och uppföljarna till filmen öppnade en helt ny värld för mig. En värld full av fantastik och äventyr. Jag tror att många av oss 80-talister har en innerlig relation till Aladdin, Anden, Jasmine, Abu, Jago och den flygande mattan. När man tycker om något så mycket blir man lite nervös inför dess remake.

Till skillnad från många kritiker tycker jag Disney hanterar Aladdin varsamt, jag som är så eld och lågor att jag alltså sett filmen två gånger på bio. Berättelsen och karaktärerna är desamma. Gatpojken Aladdin blir kär i prinsessan Jasmine och förvandlar sig med en magisk lampas – eller snarare med en magisk andes – hjälp till Prins Ali. Romansen utspelar sig i Agrabah, ett myller av människor, starka färger, skimrande sand, Bollywood och street.

Älskade Disneyfigurer i egna tolkningar

Det är omöjligt för sultanens dotter att äkta en gatpojke. Hon måste gifta sig med en kunglighet, så säger i alla fall Agrabahs uråldriga lag. I den animerade 1990-talsversionen av Aladdin är Jasmine mest bekymrad över orättvisan i lagen, om jag ska hårdra det hela. I 2019-versionen har Jasmine fått en ännu mer aktiv roll och hon framträder som en tämligen slipad politiker med drömmen att själv få bli sultan över Agrabah och göra riket till en bättre plats för alla som lever där. Inte minst för de fattiga.

Både Aladdin och hans alter ego prins Ali uppmuntrar helhjärtat Jasmines dröm att bli sultan – men vem av personerna är han? Han väver lögn i lögn. Mitt i lögnerna sprakar och gnistrar det mellan Mena Massoud och Naomi Watts, skådespelarna som spelar Aladdin respektive Jasmine. Will Smith spelar Anden, och gör den så älskade figuren till en helt egen karaktär med en lite mer cool och avslappnad personlighet än Robin Williams annars underbart energiska anden i lampan.

Lagom gammalt, lagom nytt i nya Aladdin

För mig hängde mycket på hur väl Disney skulle balansera allt det jag älskar från gamla Aladdin med nya scener att ta till mig, rakt in i hjärtat. Det är bland annat i den utsökta balansen mellan gammalt och nytt som jag tycker att mycket av 2019-versionens storhet ligger.

Samtidigt som jag dras med i nostalgin när Anden med rapparens tyngd sjunger Friend like me, fängslas jag av scenen när Aladdin och Jasmine dansar Bollywood – eller när den onde trollkarlen Jafar förvandlar papegojan Jago till ett gigantiskt monster i ett sista desperat försök att få tag på den magiska lampan.

Eller när Prinsessan Jasmine sjunger Speechless. Wow! Den nya låten befäster hennes styrka i metalliknande toner. Så mäktigt! För att inte tala om kläderna. 2019-Aladdin är värd att ses bara för att häpna över Jasmines spektakulära garderob. En utstyrsel för varje av dygnets timmar, som det sägs i filmen.

Filminformation

Originaltitel: Aladdin
Svensk titel:
Produktionsår: 2019
Filmbolag: Disney
Regissör: Guy Ritchie
Längd: 128 minuter