Lyssnar spänt på Creepypoddens nya Anstaltsserien

läskiga poddar

Jag och Creepypodden har ett långvarigt förhållande. Visst, ibland knakar relationen lite snarare än att spraka, men överlag är den fin. Givande. Som jag har berättat i ett tidigare blogginlägg om tv-serien A Haunting slappnar jag av till skräck och kusligheter. Det är helt enkelt det som får mig att hamna i mysstämning. Sedan flera år tillbaka har Creepypodden varit det jag lyssnat på när jag klockan fem sex på morgonen ger upp soffan och går och lägger mig i sängen, när jag inte vill något hellre än att få sova eller bara komma till ro i kroppen. Över 20 år med värk har gett mig allvarliga sömnstörningar. För det mesta ligger jag därför och tittar på tv på nätterna. Men på morgonkvisten brukar kroppen vara redo för sömn och då är det alltså Creepypodden som gäller.

Nya Anstaltsserien på Creepypodden

Eftersom det är halloweentider har Creepypodden trappat upp produktionen. Under sex dagar släpper de ett nytt avsnitt om dagen. De olika poddavsnitten hänger samman men är ändå fristående, de ingår i Anstaltsserien som ursprungligen är skriven av Matt Dymerski. Serien inleds med att en anställd på en anstalt läser patientjournalerna och i dessa successivt inte bara upptäcker skrämmande saker med patienterna utan med hela anstalten. Jag har för ovanlighetens skull kvällslyssnat på Creepypodden, när jag ikväll suttit och pysslat vid köksbordet. Jag har lyssnat spänt och inte fullt så avslappnat som jag brukar. Även om Anstaltsserien inte handlar om spöken är den ganska ryslig. Jo, faktiskt! Det är än så länge bara mitt i veckan, så jag väntar med iver på att resten av avsnitten ska släppas.

Forskning som gör skillnad för oss med värk

fibromyalgi forskning

Kronisk smärta är osynlig smärta. På grund av osynligheten kan man råka ut för ifrågasättande – har du verkligen så ont som du säger att du har? Jag menar att detta ifrågasättande är lika jobbigt som värken. Det gör nämligen att det man går igenom saknar legitimitet, att det oerhörda man kämpar med varje dag mister sin betydelse i andras ögon. Bekräftelse och förståelse är viktigt, oavsett vilka vi är och hur vi mår.

Jag kommer ihåg hur glad – ja, glad – jag blev första gången en smärtforskare berättade att man nu faktiskt kan mäta att personer med fibromyalgi har så ont som de säger att de har. Detta gjorde man rent kliniskt med hjälp av fMRI. Man tryckte på exempelvis fibropunkterna och registrerade förändringen som skedde i hjärnan, olika delar i den lystes upp av smärtpåslaget.

Jag kan tycka att det är så fel att smärtan hela tiden måste bevisas. Det kan ju vara så att jag säger att jag har ont för att jag har ont, om du förstår hur jag menar? Samtidigt förstår jag hur viktig smärtforskningen är för att vi smärtpatienter ska få ett bättre bemötande av sjukvården, försäkringskassan och av samhället i stort, för att vi överhuvudtaget ska få chans till lindring. Jag är dessutom övertygad om att smärtforskarna inte tvivlar på smärtan, de försöker bara förstå den och hur de på bästa sätt kan använda sina kunskaper för att hjälpa.

Värk vid dåligt väder och inflammation i hjärnan

Vinterkyla eller sommarvärme – om du frågar oss med värk känner vi ofta att vädret påverkar hur vi mår. Fram till för några dagar sedan har vi bara haft våra delade erfarenheter om hur vädret kan påverka värken, men nu kan vi även falla tillbaka på forskningsresultat som ger oss ”rätt”. I rapporten Cloudy with a Chance of Pain har forskare vid University of Manchester i Storbritannien kunnat mäta att vädret – i synnerhet fuktighet – förvärrar smärtan i kroppen.

Jag har skrivit en notis om den nya forskningen till min livsstilstidning Vardagssaker.se, där jag försöker rapportera om forskningsläget kring kronisk smärta. Vad jag ännu inte rapporterat om är en minst lika intressant studie från tidigare i år. Smärtforskare vid KI har funnit bevis för att personer med fibromyalgi har inflammation i hjärnan (och då sannolikast i kroppen). Enkelt förklarat ska graden av inflammation också påverka hur trött man känner sig. Många av oss med fibromyalgi – inklusive mig själv – känner oss enormt trötta.

Finns inga ord som kan beskriva hur skönt det är att under ett läkarbesök kunna hänvisa till forskningsresultat, som dessutom förklarar varför jag mår som jag mår.

Inolaxol för magen – dagens äckliga medicin

granulat
Den receptfria, tarmreglerande medicinen Inolaxol – här som granulat.

Intresseklubben antecknar min krånglande mage. Faktum är att magen har varit så jobbig på sistone att jag nu måste ta till en sista desperat åtgärd. Den stavas I-N-O-L-A-X-O-L. Inolaxol är en receptfri medicin mot bland annat ibs. Medicinen består av ett oskyldigt litet, guldbrunt granulat, som i kontakt med vätska sväller till en skrämmande, slemmig, klumpig blandning. Den ser faktiskt inget vidare ut.

Inolaxol i kontakt med vätska. Det här ska man alltså dricka! Ujk. Men magen kan faktiskt må bättre efter några dagar.

Men Inolaxol smakar ännu värre. Det smakar precis så som jag föreställer mig det skulle vara att dricka linoleumolja. Väldigt träigt, väldigt fränt. Att så lite kan smaka så mycket! Jag försöker reducera smaken genom att dricka ur två glas samtidigt, ett glas med Inolaxol, ett med vatten. Snabba turer, blir det. Många föredrar att äta sin Inolaxol på filen, men eftersom jag är vegan och därmed inte äter fil fungerar det inte för mig.

Hur mycket jag än ojar mig över hur äckligt Inolaxol är, är det ett medel som kan hjälpa mot en antingen lös eller trög mage, mot en mage i olag. På medicinspråk beskrivs det som ett tarmreglerande medel, och under alla mina år med ibs är det just Inolaxol läkarna tipsat om.

När jag i tonåren var inlagd på Spenshult reumatikersjukhus såg jag nästan inte en enda frukosttallrik utan standardtoppingen Inolaxol. Lite surrealistisk. På tonårsvis trodde jag att jag var den enda i världen med krånglig mage. Av Inolaxol-ymnigheten att döma var jag inte det.

Rör sig så konstigt i magen

konstiga tarmrörelser

Hur står det egentligen till med min mage? Det rör sig så konstigt i den. Det bubblar, studsar och knyter sig, som om tarmarna i nedre delen krampar. Det gör inte direkt ont, inte ondare än vanligt. Känns bara obehagligt. Jag är inte gravid, så mycket vet jag och jag förstår att jag måste göra detta lilla, förtydligande tillägg.

Nu har de obehagliga tarmrörelserna hållit på i en vecka. De uppstod i samband med att jag låg däckad i värk och utmattning i nästan ett dygn. Därefter tog jag en Treo och gick och satte mig framför datorn för att tokjobba ikapp det jag missat när jag låg platt fall. Allt liggande och sittande har troligen fått min ibs att slå bakut.

Jag fick diagnosen ibs när jag var sjutton. Vi med kronisk smärta av olika slag får ofta samsjukdomar och ibs är en vanlig samsjukdom till exempelvis fibromyalgi, som är en av mina smärtdiagnoser. Några år därefter fick jag även diagnosen magkatarr och ytterligare något år senare magsår. Magen är ett stort problemområde för mig, ett av mina gamla gissel.

När det kommer till magen har jag varit med om mycket. Åkt in och ut på sjukhus tills jag bestämde mig för att jag inte orkar vara så bekymrad över magsåret och tarmarna. Med rätt mediciner och flexibla arbetstider kan jag hålla åtminstone magsåret i hyfsad schack, har jag upptäckt. Till slut blir man ganska kapabel att sköta om sina krämpor.

Trots år av magkrångel har jag aldrig varit med om liknande tarmrörelser förut. Måste komma underfund med konstigheterna, för det här är bara för knasigt. Kanske läge för Inolaxol, det där avskyvärt äckliga granulatet som jag helst undviker?

Köpt massor av billigt pysselmaterial på Dollarstore

Okej, så två shoppingrelaterade inlägg i rad. Hur mycket handlar du egentligen, Sandra? Faktiskt inte så mycket, om jag ska vara ärlig. Det mesta av inkomsterna går åt till att återinvestera i mina sajter, i min framtid. Livet som skribent är inte så glammigt och om man dessutom vill ha passiva inkomster måste man satsa fullt ut på nästan bara det.

Igår gjorde jag och Christoffer en kvällsutflykt till Dollarstore. Vi har äntligen fått ett sådant varuhus i Varberg, men det var först igår jag besökte det. Jag hoppades kunna köpa billigt pysselmaterial där och blev inte besviken.

Christoffer är världens pyssligaste och jag skriver om pyssel på mina sajter, så vi ska slå våra två flugor i en smäll och börja pyssla tillsammans. Det blir något annat än allt det digitala vi gör, jag som arbetsnarkoman och han som gamer. Roligt sätt att umgås, hoppas jag.  

dollarstore pyssel

Jag har designat – vad konstigt det låter att skriva att jag ”har designat” – pedagogiska material för barn ganska länge nu. Säkert i ett par år, vilket är lång tid i min värld. Jag vill ta skapandet till en ny nivå, och då börja göra mina egna pyssel som jag fotograferar och publicerar på sajterna.

Utflykten till Dollarstore i Varberg gav mig precis det startkit jag så väl behöver – och för en billig peng. För under 300 kronor fick jag flera olika sorters pysselpapper, piprensare, pompom, målarfäger och garner. Garnerna betalade jag otroliga tio kronor styck för.

Kunde inte köpt pysselmaterialet så mycket billigare än så. Tro mig, den nya, mer prismedvetna Sandra har kollat runt många gånger om. Under mina sömnlösa nätter är det det jag gör: googlar pysseltips och vad saker kostar. En hemsk ovana jag försöker vänja mig av med och som inte direkt får mig att sova bättre på nätterna.

Får se hur seriös maker jag blir nu. Måste bara komma till skott någon gång. Uppdatering följer i veckorna…

Billiga nötter, fröer och målarböcker på Gekås

billigt på Ge-kås i Ullared

När man bor i Varberg finns inget bättre shoppingställe än Gekås. Jag menar vad gäller utbud och priser, själva upplevelsen är inte så fantastisk. Gekås i Ullared har mycket av allt, många prylar, många besökare. Många intryck, mycket stim.

Jag vet inte hur många gånger jag passerat matavdelningen. Den ligger på vägen till kassorna – och bredvid godisavdelningen, som jag ju gärna stannat till vid otaliga gånger. Det rimliga vore att handla mat när man ändå är på Gekås, men det är något jag sällan gjort. Nu undrar jag varför.

Verkligt billiga nötter och fröer på Gekås i Ullared

Gekås har billiga nötter, fröer, dadlar och annat gott man kan ha i sin matlagning, hälsomat som faktiskt kan vara ganska dyr ute i matbutikerna. Jag planerar för ytterligare en kostomställning. Den ska ha inslag av antiinflammatorisk kost för värkens skull, och jag behöver därför successivt fylla på mitt förråd med användbara livsmedel.

Skafferiet är rejält påfyllt.

Jag har tidigare hört att Gekås ska ha billiga torrvaror, och då inte minst nötter och fröer. Ändå blev jag positivt överraskad när jag såg hur billiga livsmedlen är där. Nötterna – såsom mandlar, hasselnötter och valnötter – införskaffades för i alla fall halva priset. Så gjordes även dadlarna, nötsmöret, solrosfröerna och kokosmjölet, bara för att nämna några exempel.

Överraskande billiga målarböcker på Gekås

Den största överraskningen väntade mig dock när jag kom hem, sökte på målarböcker för vuxna och då blev varse vilket otroligt klipp jag gjort på Gekås. Jag hade med mig inte färre än åtta målarböcker hem, fem av dem var tavelböcker med fina, tjocka papper och tre av dem var vanliga målarböcker.

Johanna Basfords Hemliga trädgården och Hanna Karlzons Magisk gryning är två av de målarböcker jag köpte billigt på Gekås.

Målarböckerna kostade mellan 25 och 30 kronor styck, vilket kan jämföras med Bokus-styckpriset på mellan 109 och 139 kronor. Med facit i hand är jag glad att jag plockade på mig så många böcker, jag som länge tänkt att jag vill börja färglägga pilliga bilder. Nu saknas bara Faber Castells Polychromos-färgpennor, som jag trånar efter.

Provmålar mitt eget pedagogiska material

pedagogiskt material
Några av mina egenhändigt skapade månadsmålarbilder. Underskatta inte hur svårt det är att färglägga bilder när man 1) använder vaxkritor och 2) har tokvärk i händerna.

Det är kanske lite märkligt att det plötsligt dykt upp inlägg om barnsaker här på bloggen. Jag som inte ens har eller vill ha egna barn. Saken är den att jag arbetat som obehörig lärare och lärarvikarie i över sex års tid, älskar att vara faster över allt annat, drömmer om att någon gång skriva barnböcker och dessutom till vardags lägger ner väldigt mycket av min arbetstid på att utveckla pedagogiska material. Jag driver exempelvis barnbloggen Vi växer så det knakar, som allt oftare ligger tre-i-topp på listan över mest besökta bloggar på Sveriges största bloggportal Blogg.se – och då räknat inom alla bloggkategorier.

pedagogiskt material
Min bakomliggande pedagogiska tanke med månadsmålarbilderna är att de ska bidra till ökad kännedom om olika årstidstecken. Hur ser naturen ut i exempelvis september och oktober? Det är därför jag själv valt att färglägga bilderna i så naturliga färger jag hittat i kritasken. Givetvis kan man färglägga bilderna precis hur man vill. Finns inga rätt eller fel.

Jag kan helt och hållet gå upp i mina bloggar, och då inte minst i Vi växer så det knakar. Det gör tyvärr att jag glömmer bort mycket annat i vardagen. Nästan all min tid går åt till att antingen jobba på mina sajter eller att ligga platt fall i attacker av värk och sjukdomsrelaterad utmattning. Jag som har haft så stora visioner för allt fantastiskt jag ska upptäcka under hösten. Som vanligt har jag lagt min lilla energi på jobbet. Jag gillar inte den här sidan hos mig själv. Det finns så många viktigare saker i livet än att jobba bort all sin ork, om du förstår hur jag menar.

pedagogiskt material

Samtidigt kan jag känna en enorm glädje att jag får göra det jag gör, som idag när jag har färglagt några av mina egenhändigt skapade månadsmålarbilder. Jag måste ju liksom testa materialet jag gör! Medan jag har lyssnat på lite av Susanna Alakoskis nya roman Bomullsängeln har jag provmålat mina målarbilder för fullt. Det slog mig hur jävla pilligt och svårt det är att färglägga bilder när man har tokvärk i händerna – skam den som ger sig! Jag fick i alla fall ihop några målarbilder, som jag nu kan använda som modeller inför kommande ”visningar” på Facebooksidan Pyssla och lek.

Det här var min lördag. Halva dagen har jag tillbringat med att ligga utslagen efter ett faktiskt ganska fruktbart besök på Gekås igår. En aning ironiskt köpte jag ett lass målarböcker.

Vad är värst – smärtan eller tröttheten?

Sedan jag var tio år har jag dygnet runt kämpat med en intensiv smärta i hela kroppen. Det har aldrig varit enkelt att ha så ont men jag har tack och lov alltid klarat mig. Jag lyckades ta mig igenom grundskolan, gymnasiet, universitetet och att skaffa mig en frilanskarriär. Jag har till och med lyckats göra det riktigt jävla bra, om du ursäktar ordvalen och skrytet.

Smärtan har varit svårhanterlig

Missförstå mig inte. Smärtan har varit svårhanterlig. Den har gjort mig sängliggande i veckor, hållit mig vaken 48 timmar i sträck otaliga gånger och fått mig att fälla många, många tårar. Den har fått mig att dra mig undan ett socialt liv i långa perioder och gjort att jag sedan barnåren måste planera mitt liv efter den. Det är tufft att leva med kronisk smärta. Inget snack om saken!

Sällan betraktat smärtan som oövervinnerlig

Kanske för att jag levt med smärtan så länge har jag sällan betraktat den som oövervinnerlig. Som skrivet, jag har klarat mig och livet bra, med och trots smärta. På senare år har dock den sjukdomsrelaterade tröttheten – kallat fatigue – slagit till med sin fullaste kraft och jag kan inte komma på när jag senast kände mig pigg.

Med eller utan sömn – utmattningen försvinner inte

Trötthet är ett missvisande ord, för vad det rör sig om är en utmattning så stor att jag knappt orkar lyssna när någon pratar, att jag konstant känner mig yr och illamående, totalluddig i hjärnan. Med eller utan sömn – utmattningen försvinner inte. På grund av den orkar jag – den gamla toppstudenten – inte längre ta till mig fakta eller läsa böcker på engelska.

Utmattningen försvagar mina styrkor

Jag som egentligen är bra på att göra föreläsningar och hålla i kurser, sluddrar skrämmande ofta och har svårigheter att konversera. Utmattningen försvagar mina styrkor, tar ifrån mig det som är jag, som jag har byggt upp mot alla odds. Visst känner jag att smärtan har berövat mig min barndom, men tröttheten upplever jag tar ifrån mig viktiga delar av min identitet. Saker jag gillar hos mig själv.

Svårt att beskriva den ständiga utmattningskänslan

Så när jag frågar mig själv Vad är värst – smärtan eller tröttheten? blir svaret utan tvekan tröttheten. Jag finner det särskilt svårt att beskriva den ständiga utmattningskänslan. Inga av mina ord räcker till för att göra den rättvisa.

Snubblade över ett mycket bra och beskrivande radioreportage

Förra året snubblade jag över radioreportaget Jag är inte dum, jag är hjärntrött i P1-programmet Kropp och själ. Det gjorde mig glad. Plötsligt fanns det något som satte ord på det jag upplever varje dag och det fick min sambo Christoffer att bättre förstå vad det är jag går igenom. Reportaget blev en aha-upplevelse för oss båda.

A Haunting – tv-serie om hemsökta hus i USA

Min box med de fyra första säsongerna i skräck-tv-serien A Haunting. Många av mina saker får behålla nyskicket, men den här boxen är så välanvänd att den nästan rasar samman.

Under mulna och regniga dagar blir det mycket lättare för mig att komma till ro inomhus. När jag inte känner behovet att vara ute i solen är det som om luften går ur mig och då hinner även värken ikapp. Vila är inte bara välkommet, det är ett måste. Vilken tur att jag i dagarna upptäckt att det finns ”nya” avsnitt i min favoritserie A Haunting och vad snällt att jag dessutom tillåtit mig ha ett par lugna förmiddagar.

Hur paradoxalt det än låter finns det inget som får mig att komma till ro så som att titta på skräck. Faktiskt brukar jag slockna när spänningen är som tätast. A Haunting är en skräck-tv-serie om paranormala fenomen och hemsökta hus i USA. Den började sändas på Discovery Channel redan 2005 och har i skrivande stund kommit upp i 10 säsonger, men då genom sändningar på även Destination America och TLC.

Många av avsnitten kretsar kring kända fall, som A Haunting in Connecticut där Ed och Lorraine Warren undersökte huset och bistod vid en exorcism. Lorraine berättar själv om sina övernaturliga upplevelser i flera av avsnitten, liksom de som drabbats av hemsökelserna och spökjägarna som bistått dem gör. Det ger de otäcka berättelserna en större tyngd, känner jag.

Är hemsökelserna i A Haunting mer spännande än i en skräckfilm?

Kan det vara så att A Haunting är mer spännande än en skräckfilm? Med The Conjuring som enda undantag tycker jag det. Utan att lägga in en värdering i huruvida berättelserna i tv-serien är sanna eller inte, riktigt njuter jag av att dras in i dem. De är underhållande, får det att kittlas sådär härligt i maggropen.

A Haunting är en mycket berättande tv-serie. Dokumentära och dramatiserade inslag varvas med varandra, och det är främst de som bor i de hemsökta husen som delar med sig av sina upplevelser. Att titta på A Haunting är lite av min sagostund, och det händer ofta att jag blundar och därmed bara lyssnar till det som sägs.

Vilka av avsnitten i tv-serien levererar bäst hemsökta hus?

Jag gillar smygande skräck och är därför inget fan av så kallade ”jump scares”. Enligt min mening går A Haunting mer och mer åt ”jump scares”- och överdrivna specialeffekter-hållet för varje säsong. Så samtliga avsnitten i de fyra första säsongerna är mina självklara favoriter. Kanske beror det också på att tv-serien ännu känns fräsch och nytänkande i de första säsongerna.

A Haunting in Connecticut är ett av de bästa avsnitten i A Haunting-serien. Det är just denna berättelse som skräckfilmen The Haunting in Connecticut bygger på och jag har även läst Ed och Lorraine Warren-boken om det otäcka begravningshemmet som den svårt sjukdomsdrabbade barnfamiljen flyttar in i.*

Som i så många andra av tv-avsnitten i A Haunting handlar A Haunting in Connecticut om demonisk aktivitet. Hemsökelserna i USA verkar vara betydligt mer dramatiska än de paranormala fenomenen i Sverige. Det är ju otroligt fascinerande i sig… Visst är det?

The Haunting of Summerwind påminner om det hemsökta Amityville och är ett annat exempel på ett hemsökt hus med näst intill demonisk aktivitet. Sallie’s House – ett av de kändaste spökhusen i USA – är ytterligare ett. Googla ”the sallie house” så får du upp massor av fängslande sökträffar.

Var någonstans kan man se A Haunting?

Ett par av de senare A Haunting-säsongerna ligger uppe på TV4 Play. Där har tv-serien döpts till Onda andars hus. Jag har boxar med fyra-fem av de äldre säsongerna hemma, men annars brukar jag fusktitta på Youtube. Jag söker då på ”a haunting season 10”, som exempel och får i och med det upp avsnitten i just den säsongen. Boxarna har jag för övrigt köpt på Amazon.com. Jag är osäker på om de går att få tag på i Sverige.

Noter

* Ed och Lorraine Warren-boken om hemsökelsen i Connecticut heter In a Dark Place och bygger på såväl Warren-parets som Snedeker-familjens fasansfulla upplevelser i det gamla begravningshemmet.  

En välgörande stund i Apelviken

När syskonbarnen skulle till Apelviken kunde jag inte hålla mig borta. Klart att jag måste plaska i havet och bygga sandslott med dem! Efter att i ett par dagar ha stannat inomhus för att slippa mer inflammation i sommarvärmen traskade jag så ner till stranden, där stora delar av familjen väntade.

Av princip lägger jag inte upp bilder på barnen i mitt liv. De är för små för att fatta beslutet om att vara med på bild i en blogg själva och jag vill inte fatta det beslutet åt dem. Här får du istället en bild på en annan representativ varelse: en fiskmås. Det var väldigt många fiskmåsar i Apelviken i Varberg idag…

Det var säkert 30 grader varmt. Minst. Hujedamej! Den gassande solen hade dock värmt upp havet så pass att badtemperaturen pendlade mellan 22 och 24 grader. Jag hade väntat mig att få en kallchock vid det första doppet – men vad härligt det var i vattnet! Sådär underbart lindrande för hela kroppen. Jag kunde riktigt känna hur inflammationen i ryggen och nacken drog sig tillbaka, så lite kompensation för den jobbiga värmen fick jag allt.

… Men mest av allt var där MYCKET folk. Alltså JÄTTEMYCKET folk. Fanns inte en parkering att få efter 11-tiden. Tur att jag bor på gångavstånd från Apelviken, sisådär en 10 minuters promenad bort.

Hur mycket värk jag än har en dag brukar jag ändå träffa syskonbarnen. Jag har kommit fram till att få vara med dem är välgörande på så många sätt att jag hellre får stå ut med ännu mera värk efteråt. Idag var inget undantag. Att få bada tillsammans med det äldsta syskonbarnet Leia, att få hålla hennes lilla hand i vattnet, att få höra hennes gapskratt segrade över allt annat idag.

Havet höll en badtemperatur på mellan 22 och 24 grader idag. Hur skönt och lindrande som helst!

Jag hade laddat för att bygga världens största sandslott. Varken Leia eller Lova var särskilt pepp på det. Nej, vi skulle istället gräva världens djupaste grop och sedan inte gräva alls. Det var mycket roligare att leka pirater och leta rätt på skatter i form av snäckor, eller att smita ner till vattenbrynet igen och igen.  

Det var ju ett sådant här sandslott jag och mina syskonbarn Leia och Lova skulle bygga. Jag fick fota någon annans sandslott istället. 🙁

När syskonbarnen lämnat Apelviken passade jag på att flyta runt i det ljumma vattnet. Det här kan ha varit den bästa smärtlindringen jag haft på flera veckor – i alla fall naturlig sådan. Jag älskar enkla, naturliga lösningar av det här slaget. Så ett tips till mina värkvänner som lider av den jobbiga sommarvärmen: leta upp ett hav eller en sjö med hyfsat varm badtemperatur och ta ett dopp.