Musikaler i London – ett absolut favoritnöje

wicked london musikal
Det är väldigt grönt i foajén på Apollo Theatre i London. Skälet? Wicked: The Musical såklart!

Mamma fyllde 55 i somras. Pappa gav henne en resa till London i present, och jag fick snyltåka med. Så oerhört snällt och lyxigt! Londonresor är något jag och mamma delar tillsammans. Det finns massor av skäl att bege sig till storstaden. Mitt och mammas främsta gemensamma skäl är musikaler, det är rentav ett av våra absoluta favoritnöjen.

Jag är som jag är och brukar ha sett till att ha bokat musikaler och upplevelser långt i förväg. Men inte den här gången. Det enda som var inbokat var mammas favoritmusikal The Phantom of the Opera, som hon har velat se igen sedan länge.

Jag har själv varit spänd av förväntan inför att få se musikalen. Nu är det Tim Howar från Mike + The Mechanics som spelar fantomen, du vet de som gjort dundersuccélåten ”Looking back over my shoulder, I can see that look in your eye…”

Det är sällan helt okej att fotografera inne på teatrarna i London – i synnerhet inte om man har tänkt publicera bilderna på sin blogg. Detta, i kombination med att jag är så sönderarbetad för tillfället har gjort att jag inte haft så mycket inspiration att resefotografera i London. Ganska så nyss hemkommen från resan och fortfarande trött, nöjer jag mig med att berätta om musikalerna jag och mamsen varit på.

Wicked: The Musical i London

wicked london musikal
Mamma utanför Apollo Theatre i London, redo att se Wicked-musikalen och en aning trött på dottern som måste ta hundra foton.

En av sakerna jag älskar med mamma – förutom att hon är den bästa mamman i världen – är att hon är så otroligt intresserad av populärkultur. Finns inte en chans att jag någonsin kommer kunna titta ikapp alla de filmer och tv-serier hon sett. Hon älskar – ÄLSKAR – fantasy och sagor. Precis som jag.

När mamma frågade om vi inte skulle se Wicked igen tog mitt hjärta ett glädjeskutt. Wicked: The Musical är min favoritmusikal och paradlåten Defying Gravity kan vara min mest lyssnade låt någonsin, vilket inte säger så lite.

Första gången vi såg Wicked: The Musical på Apollo Theatre i London blev jag en aning besviken. Det var något vajsing med ljudet. Man vill inte att en sådan sak ska påverka upplevelsen, särskilt inte när resten är så underbart. Men det gjorde den, tyvärr.

Nu såg vi alltså om Wicked-musikalen och vilken upprättelse det blev. ALLT satt som smäck och jag kunde leva mig in i Trollkarlen från Oz-världen på riktigt. Denna musikal utspelar sig i just fantasilandet Oz och bygger på en spin-off av L. Frank Baums klassiska barnböcker.

Wicked handlar om hur den snälla, gröna häxan Elphaba blir the Wicked Witch of the West, en inte fullt så snäll häxa. Fortfarande en grön en, dock. På den nya skolan lär Elphaba känna den vackra, populära Glinda. Hur omaka de än är blir de bästa vänner – och kära i samma drömprins.

De vill bara så olika saker. Glinda bryr sig mest om att passa in, att beundras. För Elphaba är idealen viktigast, och hon gillar inte hur landet Oz behandlar de utstötta varelserna. Vad har hänt med invånarnas medkänsla? När Elphaba och Glinda måsta välja sida, glider de ifrån varandra. Elphaba är beredd att använda sina magiska krafter för att rädda varelserna undan Oz-bornas förtryck.

The Phantom of the Opera i London

the phantom of opera london musikal
Utanför Her Majesty’s Theatre i London, i väntan på att dörrarna ska öppnas till The Phantom of the Opera-musikalen.

The Phantom of the Opera är musikalernas musikal. Om det är en enda musikal du ska se är det denna. Så bra och ”musikalig” är den. Det är inte bara sången, dansen och skådespeleriet som briljerar, inte heller bara manuset. Det är helheten, detaljerna. Kostymerna och rekvisitan är häpnadsväckande – vilka otroliga konsthantverk!

The Phantom of the Opera-musikalen går på Her Majesty’s Theatre i London. Ganska så exakt i smeten på West End, strax bortom Piccadilly Circus. Musikalen bygger på Gaston Leroux bokklassiker Fantomen på operan, som också filmatiserats vid upprepade tillfällen. Musikalen är bättre än någon annan version, inklusive boken, om jag får säga så? Lite hädiskt är det, allt.

The Phantom of the Opera utspelar sig i operahuset i Paris under 1800-talets andra hälft. På operan härjar den musikaliska, krävande och skrämmande fantomen. När han inte är nöjd låter han personalen veta det med råge. Men det finns en av sångerskorna som han är svag för, Christine Daaé. Hon sjunger som en ängel.

Fantomen har bestämt sig för att göra Christine till sin. Kanske att det hade lyckats om det inte hade varit för Raoul. Raoul – greve de Chagny – är en av operans oväntade investerare. Han är även Christines barndomskärlek. När han hör henne sjunga förälskar han sig i henne på nytt och inleder en intensiv uppvaktning.

Galen av svartsjuka rövar fantomen bort Christine till sin underjordiska kammare – wow, vilken makalös scen på det mest spektakulärt, vrickade sätt. Den bara måste upplevas live:

In sleep he sang to me
In dreams he came
That voice which calls to me
And speaks my name

Tina: The Tina Turner Musical i London

Tina Turner london musikal
Utanför Aldwych Theatre i London, förväntansfull att få uppleva Tina: The Tina Turner Musical för första gången.

Jag och mamma har sett en del musikaler. Både Wicked och Phantom of Opera såg vi om, så vår sista musikalafton i London ville vi se något helt nytt. Mamma fick välja och valet föll på Tina: The Tina Turner Musical. Denna musikal är ett slags biografi av den världsberömda musikern Tina Turners stundom tragiska liv.

Här var jag med om något jag aldrig upplevt förut. Mitt i den första akten åker ridån tvärt ner. Musiken tystnar. Det blir knäpptyst. Sedan ett sorl bland publiken – vad står på? Ett tillfälligt avbrott utannonseras. Vi väntar i säkert en halvtimme och när showen sprakar igång igen är huvudrollsinnehavaren utbytt.

Frånsett missödet visade sig Tina Turner-musikalen vara mycket sevärd. Vad jag gillade mest med den är hur snyggt berättelsen om Tinas liv vävs samman med och gestaltas av hennes egen musik. Tack vare detta är musikalen ett intimt personporträtt av en av vår tids stora legender. Häftigt nog avslutas musikalen med en Tina Turner-konsert där publiken får sjunga och dansa med. Det blev fart på Aldwych Theatre i London.

Peter Jöback på Liseberg

Peter Jöback uppträder på Stora scenen på Liseberg
När Peter Jöback uppträder på Stora scenen på Liseberg får man räkna med en tät publik. Jag tränger mig fram för att knäppa av några foton. Röken uppe på scenen gör det omöjligt att fotografera snyggt. Jag trodde verkligen att jag fick till det; min lilla segergest och mitt stora, oerhört självbelåtna flin lockade till en del skratt i publikhavet. #sakervibaragör

Jag och mamma älskar musikaler. Ibland åker vi till London bara för att gå på West End och då blir det gärna tre fyra fem musikaler i ett nafs. Idag räckte det att vi begav oss till Liseberg i Göteborg för att få lyssna på en av världens bästa musikalartister. Peter Jöback uppträdde på Stora scenen. Mamma var snäll och körde dit, så att vi sjuklingar inte skulle trötta ut oss för mycket och kunde åka hem när kropparna sa stopp. Tryggt.

Det har varit så mycket sjukdom och död i den allra närmaste kretsen de senaste åren att jag tror vi glömt bort att göra roliga saker tillsammans. Aldrig att vi har gått ner oss totalt – Jönssons kämpar alltid på – men ibland tar livet en sådan vändning att man först och främst får fokusera på att ta sig igenom dagen, veckan och året. Att resa till London eller att gå på musikaler är just då kanske inte prio ett.

Slänggungan på Liseberg, åkattraktioner
På bilden ser du Slänggungan, en av åkattraktionerna på Liseberg. Jag tycker det blir så fint när fotografiet suddas ut av bara farten, om du förstår hur jag menar?

Jag ser det som ett väldigt gott tecken att vi har börjat göra små utflykter igen, att vardagen har blivit lite, lite stabilare. Först en middag på Pinchos vid Heden, därefter tokspel på godishjulen på Liseberg – mamma älskar lyckohjulen – och sedan en konsert med en av de främsta. Både jag och mamma tycker Peter Jöback levererade hjärta, smärta och fest.

Det var en fin och personlig konsert. Hur mycket smälter man inte när Peter Jöback sjunger Guldet blev till sand ur Kristina från Duvemåla eller The music of the night ur The Phantom of the opera? Jag tycker om denna något äldre Jöback, som sjunger med livserfarenhet och skämtar om sin egen andfåddhet på scen.

Peter Jöback på Liseberg, musik på Stora scenen
Peter Jöback och Frida Öhrn sjunger Everybody hurts. Fantastiskt fint! Berörande på djupet.

Tillsammans med sångerskan Frida Öhrn gjorde han en träffande vacker version av R.E.M:s klassiker Everybody hurts. Vilken diva Frida Öhrn är btw! Jag menar det i ordets mest positiva bemärkelse. Hon kan verkligen inta en scen och sjunga som ingen annan – en perfect match till Peter Jöback. Så hade hon så galet snygga kläder också. Wow!