Min bästa nördkompis Jessica bläddrar i guideboken Spökhus i Göteborg. Vi ska precis börja vår lilla rundtur vid Gustaf Adolfs torg.
Jag har några få oprövade drömmar kvar. En av dem är att bli spökjägare. Fascinationen för det övernaturliga – och de flesta andra av mina nördintressen – delar jag med Jessica. Vi läste arkeologi tillsammans för en herrans massa år sedan och nördar fortfarande ner oss i udda ämnen. Idag har vi tagit ett första steg mot att upptäcka hemsökta platser i Göteborg och till vår hjälp har vi haft guideboken Spökhus i Göteborg, som inte bara innehåller spännande fakta om hemsökta hus utan korta berättelser om flera aspekter av det magiska och mystiska Göteborg.
Statyn på Gustaf Adolfs torg
Här har du Gustaf II Adolf i egen hög person. Extra skoj att en fågel sitter på hans huvud just nu. Symboliken…
Hela dagen har varit novembermörk och regntung. Grånaden har ramat in spökletardagen perfekt, bidragit med mysstämning. Vår tur i det hemsökta Göteborg började självfallet vid den ikoniska Gustaf II Adolf-statyn på Gustaf Adolfs torg. Konungen ska ha varit intresserad av det ockulta och det sägs att staden byggdes precis här för att han fick ett omen. När han och hans mannar blickade ut över landskapet från Otterhälla och diskuterade huruvida platsen var lämplig för att anlägga den nya staden hördes ett fågelskri. En liten, liten fågel jagades av en stor örn och för att undkomma rovfågeln landade den framför konungens fötter. Örnen började då cirkla ovanför kungen och mannarna och detta var alltså ett gott tecken. Här ska staden ligga, sa Gustaf II Adolf och pekade nedför Otterhällas sluttning, berättas det i Spökhus i Göteborg.
Börsen
Kan Börsen vara Göteborgs läskigaste spökhus?
Börsen, eller egentligen Börshuset, på Östra Hamngatan 21 och alltså beläget i anslutning till Gustaf Adolfs torg bär på många spökhistorier. Här knarras det i trappor, hörs det steg och oväsen i korridorerna och gungar ljuskronorna av sig själva. Spökhus i Göteborg förtäljer om en särskild händelse, den när klockorna stannade inför två journalister som skulle skriva om spökerierna på Börsen. Klockorna togs med till urmakaren och så fort de packades upp ur lådorna började de fungera igen. Väl tillbaka på sina platser i Börshuset slutade de åter fungera. Detta ska ha upprepats två gånger – till allas häpnad. En dag drog en kall vind genom rummen och klockorna började fungera som de skulle, sägs det.
Frimurarhuset
Vad är det egentligen som pågår i Frimurarhuset på Södra Hamngatan 31?
Hur intressant är inte Frimurarorden? Jag hade gärna haft inblick i den och blir alldeles till mig när Jessica berättar om de hemska rykten som omger Frimurarhuset på Södra Hamngatan 31 i Göteborg. Det sägs att frimurarna dricker blod och äter barn i källaren… Som skrivet, rykten! Det måste vara något alldeles visst med Frimurarhusets källare, för om den berättas det också att det finns underjordisk gång som leder till Tyska kyrkans krypta. Hur passagen blev till är egentligen en annan, äldre historia som sträcker sig tillbaka till 1700-talet. Den forne husägaren Rosenschütz lät bygga gången för att kunna sörja sin hädangångna älskade i lugn och ro. Sorgen varade inte så länge. Han skaffade sig ett eget harem.
Norra Hamngatan 6
Nej, jag håller med, ingen vidare trevlig syn. Men låt mig påminna om att här på Norra Hamngatan 6 har DEN (!) Emanuel Swedenborg dinerat och fjärrskådat.
Enligt Spökhus i Göteborg var det i huset på Norra Hamngatan 6 som Emanuel Swedenborg fick sin vision om ett brinnande Stockholm, en vision som visade sig bli sann. Det var på en supé i 1700-talets Göteborg som den då gamle fjärrskådaren förutsåg den så kallade Mariabranden, som härjade i huvudstaden. Det var ingen vacker bild jag fick på huset – någon har haft en kanske inte så rolig kväll. (Med tanke på flaskan och spyan.)
Kronhuset
Kronhuset är ett av Göteborgs äldsta hus. Jag tycker det är jättevackert och kanske inte fullt så dystert eller otäckt som det ser ut.
Kronhuset på Kronhusgatan 1D byggdes någon gång omkring 1640-talet
och kan därmed vara ett av Göteborgs äldsta hus. Byggnaden användes först som
spannmålsmagasin men snart uppläts den åt militären. Det var också här som
Sveriges riksdag invigdes 1660. Men det är inte detta som gör Kronhuset
intressant i sammanhanget. På denna plats ska en predikantson ha sålt sin själ
till Djävulen i utbyte mot framgång och rikedomar. Det blev en skandal i slutet
på 1600-talet. Eftersom gamla rättsprotokoll inte berättar vilket straff predikantsonen
fick, tror man att fadern utnyttjade sin makt för att få honom friad.
Jessica kan vara dagens läskigaste syn. Notera det hotfulla ansiktsuttrycket. 😉💖
Vid Kronhuset avslutade jag och Jessica vår lilla rundtur
för att gå och fika och sedan traska vidare till Science fiction bokhandeln.
Får se vilken stadsdel vi ska utforska nästa gång.
Kan du gissa vad den konstiga stolanordningen är för något? Det ska jag berätta för dig: en gammal hårtork. Fotografiet är taget från utställningen Bohemian Luxury Liberty Style på Tjolöholms slott i Fjärås, Kungsbacka.
För knappt ett par veckor sedan var jag och bästa kompisen Therese på Tjolöholms slott i Fjärås. Besöket hit var ett stopp längs vår roadtrip på landsbygden i Kungsbacka. Åtminstone häromkring i Halland är Tjolöholm känt för de otroligt fina visningarna av slottet, och jag tror faktiskt att de har steppat upp ännu mer med den guidade utställningen Bohemian Luxury Liberty Style. Wow, säger jag bara!
Tjolöholms slott i all sin grönskande sensommarprakt.
En utställning som klippt och skuren för Tjolöholms slott
I och med att jag gick på Bohemian Luxury Liberty Style fick
jag också min första visning av Tjolöholms slott någonsin. Ångrar så att jag
inte besökt slottet tidigare, men kommer nog snart ha tagit igen alla missade
tillfällen. Det här är en plats jag vill komma tillbaka till. Igen och igen och
igen.
När Blanche Dickson lät bygga sitt unika Arts and Crafts-slott vid sekelskiftet 1800/1900 beställde hon mycket av inredningen från Liberty. Liberty var och är fortfarande ett fashionabelt varuhus på Regent Street i London. Jag har skrivit upp ett besök dit på min måstelista inför nästa besök till staden.
Bohemian Luxury Liberty
Style är ett slags hyllning till Blanches inredningsvision och nära samarbete
med Liberty – och inte minst till den för tiden så typiska Arts and Crafts-rörelsen.
Jag kan inte tänka mig en utställning som är mer klippt och skuren för Tjolöholms
slott än just denna. Vilket genidrag!
Guidad slottsutställning med fokus på designhistoria
Det är inte bara föremål ur Tjolöholms egen samling som visas upp. Inlån har gjorts från såväl Liberty som Fashion and Textile Museum i London. Under guidningen genom de olika slottsrummen fanns det så mycket vackert att titta på att jag inte visste var jag skulle fästa blicken. Det slutade med att jag var sist ut ur varje rum.
Möbler, prydnadssaker, kläder, accessoarer – till och med
böcker – har använts för att återskapa en för Blanche Dicksons tid trovärdig slottsmiljö.
Mycket fokus ligger på designhistoria, snarare än på livet på Tjolöholm.
Men här är ju jag! Hej, hej!Helt ofattbart att detta är en museibutik.
Samtidigt var ju Tjolöholms slott ett galet ambitiöst byggprojekt
som präglade familjen Dicksons liv. När maken James Fredrik Dickson avled steg
Blanche fram som slottets sanna ”byggherre”. Hon lade ner sin själ i att skapa
ett vackert hem – och det är jag glad för. Jag kan fortfarande inte fatta att
jag fått se så mycket skönhet på ett enda ställe. #prylgalen
Tjolöholms slott sett från slottsträdgården. De piskande kustvindarna har gett buskarna en rolig, böjd form.
Här går det undan! Jag har inte ens skrivit färdigt om min och bästa vännen Thereses roadtrip i Bohuslän innan vi hann ge oss ut på nya äventyr och jag således fått massor av nytt bloggmaterial. Ännu en gång hämtade Therese upp mig för en heldag tillsammans. Nu bar det av till landsbygden i grannkommunen Kungsbacka, så det blev inte så långt att åka i den bemärkelsen. Denna roadtrip blev en kulturmix av historia och mat.
Flärdfullt på Tjolöholms slott
Den här synen möter mig och Therese när vi traskar grusvägen upp mot Tjolöholms slott. Magnifik fasad, eller hur? Stranden och havet som smälter samman med Tjolöholms slottsträdgård.
Tjolöholms slott ligger i Fjärås, nära staden Varberg där jag bor. Detta till trots – och att jag dessutom varit på bilutställningen Tjolöholms Classic Motor åtskilliga gånger – har jag aldrig varit inne på slottet. Jag har faktiskt inte heller besökt slottsparken. Men idag skulle jag äntligen få besöka slottet. Så här i efterhand kan jag inte fatta att jag inte gjort det förut. Wow, så fint och alla tänkbara superlativer!
Det är här, i det orientaliska rummet, som utställningen Bohemian Luxury Liberty Style på Tjöholms slott börjar. Inför Bohemian Luxury Liberty Style har Tjolöholms slott låtit sy upp och/eller lånat kläder från Fashion and Textile Museum i London. Många av föremålen är lånade från det anrika varuhuset Liberty på Regent Street i London. Njut av den flärdfulla prakten!
Vi anlände till slottet på förmiddagen, ungefär en halvtimme före vi skulle gå på den guidade utställningen Bohemian Luxury Liberty Style. Det var mulet. De mörka molnen välvde över Tjolöholm och stranden nedanför slottsträdgården. Jag gillade att se Tjolöholms slott så här, med ett stämningsfullt väder som gör det redan ganska dystra slottet ännu dystrare. Det är magnifikt hur väl slottsparken smälter samman med den omgivande naturen – romantiska inslag, kanske?
Klockan 11 slogs dörrarna upp till utställningen Bohemian
Luxury Liberty Style. Utställningen är uppbyggd kring inrednings- och
modeföremål från det anrika varuhuset Liberty på Regent Street i London.
Föremålen avspeglar såväl Tjolöholms slotts historia som Arts and
Crafts-rörelsen kring förra sekelskiftet. Vi började i den orientaliskt
inspirerade entrén och fortsatte sedan slottsturen rum för rum.
När vi går ut genom dörren till baksidan av Tjolöholms slott knockas vi av denna inbjudande syn…… Givetvis styr vi stegen från terrassen till trädgården. Det är Therese som går där framme, hon i svart klänning.
Hemodlat i Mariebergs gårdsbutik
Vi stannar till vid Mariebergs gårdsbutik i Fjärås som är vida känd för sin utsökta pepparrot.
På Tjolöholms slott vaknade värsta tänkbara fotomonstret i
mig. Stackars Therese, säger jag bara! Vilken fin vän jag har som alltid väntar
på mig med ett beundransvärt tålamod. Efter flera timmars hänförelse och
fotograferande fick till och med jag ge upp. Om vi skulle hinna äta på Skårs
gård, som vi tänkt, måste vi åka nu. Men vi hann med ett litet stopp på vägen
från Tjolöholm, vid Mariebergs gårdsbutik i Fjärås. Gårdsbutiken är vida känd
för sin utsökta, hemodlade pepparrot, som också säljs i förädlad form.
Mariebergs gårdsbutik odlar och förädlar sin egen pepparrot.
Smakrikt på Skårs gård
Skårs gård i Gällinge, på landsbygden i Kungsbacka är en
annan mycket omtyckt plats. Här serveras det chokladfrukost varje helg, året
runt. Therese har talat varmt om chokladfrukosten, att besöka den får bli ett
litet kommande höstprojekt. Vid vårt besök hade gården fortfarande sommaröppet,
och med en smakrik sommarbuffé.
Bara en liten del av sommarbuffén på Skårs gård i Fjärås… Personalen fixade en särskild vegantallrik till mig, men här finns redan goda sallader och tillbehör. Chokladfröknäcket är min favorit.
Det fanns några veganska rätter i form av olika matiga
sallader på buffén. Personalen slängde därutöver ihop en egen tallrik till mig
och gav mig efterrätt i form av sorbetglass, istället för våfflorna med mjölk
och ägg i på buffén. Jag kände mig jättebra bemött på Skårs gård – långt från
alla matställen anstränger sig så när det kommer en oanmäld vegan.
Historiskt i Äskhults by
De gamla, gamla husen i Äskhults by i Fjärås. Vi gick in i dem både under och efter den guidade turen.
Har du varit i den där gamla byn? Så kan det låta ibland och
då syftar i alla fall mina bekanta på Äskhults by i Fjärås. Äskhult är en
bevarad 1800-talsby med rötter i 1600- och 1700-talen – hur häftigt är inte
det? Klockan var närmare 15 när vi parkerade bilen nedanför byn och började
traska upp mot den, upp längs en grusväg, förbi en kohage och blomsteräng. Vi
var framme i rättan tid, guidningen skulle precis börja.
Hela byn bjuder på autentiska 1800-talsmiljöer.
Guidningen förde oss till var och en av de små gårdarna i Äskhult,
in i trähusen och tillbaka i tiden. Jag gillar när information byggs upp kring
berättelser, och denna guidade tur var sannerligen berättelserik. Skildringar av
familjerna i Äskhults by blandades med nedslag i 1800-talets levnadsvillkor och
i svensk folktro. Både jag och Therese tyckte jättemycket om besöket – och inte
minst den guidade turen i byn.
Till och med naturlandskapet i Äskhults by är återskapad för att återspegla platsen under 1800-talet. Idylliskt.
Sött på Bräutigams Marsipan & Konfektyr
Bräutigams Marsipan & Konfektyr i Fjärås. Ser du hur mycket gott här finns?
Bräutigams i Fjärås har tillverkat chokladpraliner och
marsipan i närmare 150 år. Mycket av deras godis, som salt karamell
tryffel-chokladkakan och irish cream-marsipanbröden jag köpte till Christoffer,
är fortfarande handgjort. Fram till idag hade jag aldrig besökt Bräutigams, så
att åka hit var ett särskilt önskemål från mig och besöksmålet passade också
bra som ett sista stopp på roadtrippen. Som vegan kan jag äta långt från allt i
den här typen av butiker, men där fanns ändå ett par saker jag kunde mumsa på,
som superlena marsipanbröd med överdrag av mörk choklad och en himmelskt god
svartavinbärssorbet. Japp, Bräutigams har även egentillverkad glass. Hit ska
jag återvända med mitt glassmonster till sambo.
Några av dagens inköp hos Bräutigams. Christoffer kommer bli så glad när jag kommer hem. Sorbetglassen med smak av äkta svarta vinbär är dock bara min.
En dag full av inspiration
Ännu en dag att glädjas åt och jag har, som skrivet, samlat
på mig massor av nytt bloggmaterial. Jag ska skriva ett inlägg om enbart Bohemian
Luxury Liberty Style-utställningen på Tjolöholms slott och ett annat om att besöka
Äskhults by.
Jag har länge tänkt att jag ska bli bättre på lokalhistoria. Om man bara är öppen för det väntar spännande öden och äventyr alltid utanför dörren, och lokalhistorien är fullpackad av berättelser. Jag försöker se det som så att jag inte behöver korsa världshav för att få försvinna in i ett dramatiskt förflutet. Det är en pågående process inom mig, kanske är jag inte riktigt där ännu, hur gärna jag än vill vara det. Jag rör mig åtminstone i den riktningen.
Stackenäs gård i Karl Gustav socken. På bilden ser du magasinet som ursprungligen var ett gästhus inför ett bröllop på 1600-talet. I bakgrunden breder den vackra sjön Fävren ut sig. Landskapet är verkligen magiskt fint här i trakten och bara utsikten gör i sin egen rätt det väl värt att besöka Stackenäs gård på Varbergs landsbygd. Vi sitter utanför byggnaden och lyssnar på föreläsarna som berättar om både gårdens och Hallands historia.
När bästa vännen Therese frågade om jag ville följa med till hennes hembygd, Karl Gustav och Kungsäter i Varberg, blev jag glad och kunde inte annat än skippa min tänkta vila för att följa med. Undrar om kroppen kommer protestera imorgon…?
I samband med att Halland fyller 400 år öppnade hembygdsföreningen dörrarna till Stackenäs gård i Karl Gustav socken, och detta under eftermiddagen idag. Det var ett unikt tillfälle att lära mig något nytt om en plats jag åkt förbi många gånger.
Här ser du ytterligare ett exempel på hur fin den gamla 1600-talsbyggnaden och Fävren-landskapet är. Det går att besöka den historiska platsen Stackenäs gård, det finns till och med en informationsskylt utanför denna byggnad.
Det var ett mysigt evenemang med hembakad fika, lotteristånd på “gammalt” vis, föreläsningar om Varbergs historia och berättelser från gården (jag hade gärna hört ännu mer om människorna som levt där). Som välbekant har Hallands tillhörighet inte alltid varit så självklar – svenskt, norskt eller danskt? Historiskt sett har gården legat i gränstrakterna mellan de nordiska länderna, och därmed befunnit sig mitt i stridernas hetta under flera århundraden.
Min sambo Christoffer är på väg till fyren på Hallands Väderö. Jag tycker att detta är ett fint foto att inleda med, därför fick det bli så här. Helt utan ordning och reda.
Igår morse bar det av till en dag på Hallands Väderö i Båstad. Jag och min sambo Christoffer åkte tillsammans med våra finaste familjevänner, Emel, Carl, Ville och Pontus. Sibel och Therese kunde inte följa med – annars hade gänget varit komplett.
Tack för att du håller upp kartan vi fick från biljettförsäljningen i Torekov, Emel. Det ska bli så kul att upptäcka ön tillsammans. Jag har längtat. Här är huset där man köper biljett till färjan mellan Torekov och Hallands Väderö. En tur- och returbiljett mellan hamnen i Torekov på fastlandet i Båstad och hamnen i Sandhamn på Hallands Väderö kostar 160 kronor. Det är många som ska åka med färjan över till Hallands Väderö denna fredagsförmiddag. Så här ser hamnen i Torekov ut från färjan.
Namnet till trots ligger Hallands Väderö inte i Halland, utan i Skåne. Vi åkte bil från Varberg till Torekov, den lilla badorten i Båstad och från vilken färjan till Hallands Väderö avgår. Avståndet mellan Varberg och Torekov är cirka 120 kilometer.
Färjan mellan Torekov och Hallands Väderö
Som skrivet, en väldigt fin dag för en båttur. Långt därborta syns stranden i Torekov.
Under sommarmånaderna går färjan mellan Torekov och Hallands Väderö flera gånger varje dag. Tur och retur, ska det tilläggas. Det var en härlig dag, strålande sol, spegelblankt vatten och lagom värme, så den 20 minuter långa överfarten var underbar. Jag tycker alltid det är lika meditativt att blicka ut över den försvinnande kustremsan medan jag hör båten skära genom vattnet.
Naturreservatet Hallands Väderö
Jag trivs bra på vandringslederna i Söndre skog på Hallands Väderö. Svårt att göra allt det gröna rättvisa.
Hallands Väderö är ett naturreservat. Det sägs att i förhållande
till storleken på tre kvadratkilometer är ön ovanligt varierande och artrik. Av
det jag hann att se och uppleva av ön kan jag inte annat än att hålla med.
Under mina 20 000 steg på Hallands Väderö gick jag genom skog, öppen
gräsmark, förbi snåriga enebuskar, sankmark – och såklart på sandstränder och
klippor.
Stranden i Sandhamn på Hallands Väderö. Jag kan inte komma till ro – det kan jag inte på någon strand – men fint är här. Ville, vår lille kompis som är 15 månader gammal, älskar att vara här. Vattnet är kristallklart. Man kan bada, bygga sandslott, stapla stenar, samla snäckor och fiska krabbor. Bara några steg bort finns kiosken som säljer både mat och glass. Här finns även toaletter i form av utedass.
Så många som ska med färjan till ön! Det var nästan lite
chockad jag såg på den strida ström av människor som steg på och av färjan till
Hallands Väderö. Men vi sprider väl ut oss över ön, förutspådde jag. Faktiskt valde
många att stanna i Sandhamn, för att bada i det klara, turkosglittrande
vattnet. Det är också på denna plats som färjan lägger till och där öns enda
kiosk finns. Trots strandens popularitet blev det aldrig riktigt trångt på den.
Medan de andra är på stranden passar jag och svågern-ish Pontus på att vandra på Hallands Väderö. Fina skogar, va?
Jag har väldigt svårt för att komma till ro på stranden, och
då menar jag överlag. Jag vill gärna vara i rörelse och fixar inte det här med
att lägga mig raklång på ett strandlakan. Medan de andra solade och badade gick
jag och min sambos bror Pontus på en liten vandring i naturreservatet. Vi
följde vandringsleden som förde oss längre och längre in i skogen. Vilken skog!
Alldeles full av sagolika lövträd.
Perfekt ö för kortare vandring
I början av vår gemensamma vandring på Hallands Väderö går vi förbi de underbaraste av lövträd… Å, perfekta klätterträd! utbrister jag och Christoffer. Givetvis måste han klättra upp i dem. Det här är en av anledningarna till att jag älskar honom – vilken annan 30-plussare hoppar liksom upp i ett träd med en sådan iver?
Hallands Väderö är perfekt för vandring. Det finns flera
kortare, upptrampade vandringsleder som går genom det varierade ölandskapet.
Man kan gå runt hela ön. Det gjorde dock inte vi. Lille Ville var med, han är
15 månader och på många håll är Hallands Väderö inte så barnvagnsvänlig. Vi
fick helt enkelt hålla oss till de framkomliga stigarna, som var tillräckligt
breda för att vi skulle kunna få med oss barnvagnen.
Kultur och historia på ön
Vi går genom skogen. Är på väg till fyren på Hallands Väderös nordvästra sida.
Det har funnits bofasta på Hallands Väderö, som har haft mänsklig
aktivitet sedan stenåldern. Idag finns inga fastboende, men under sommarhalvåret
betar bland annat får och hästar på markerna. Vi såg flera av de ståtliga
hästarna.
Jag brukar läsa på inför mina utflykter. Jag vill veta vad
det är jag ser. Platsen blir dessutom så mycket mer levande för mig om jag
känner till dess förflutna, dess berättelser. Den här gången har jag inte orkat
läsa på alls.
Fyren på ligger på Hallands Väderö nordvästra sida. Den uppfördes 1884 och är 13 meter hög. Det trodde jag aldrig! Svenska kyrkan hyr ut boende till sina medlemmar, och detta boende ligger just här, vid fyren.
När vi gick förbi de gamla husen och ut till fyren – för övrigt belägen på nordvästra sidan av Hallands Väderö – blev vi såklart nyfikna på öns historia. Överraskande nog upptäckte vi i våra “efterforskningar” att ön tillhör Svenska kyrkan sedan 2006, och detta sedan en uppgörelse på 1700-talet.
Genom Söndre skog, på väg till Kappelhamn…
På Hallands Väderö gick vi genom både Nörre skog och Söndre
skog. Den två kilometer långa vandringen genom Söndre skog förde oss till Kappelhamn
vid öns sydspets. Ett helt fantastiskt fint badställe!
Se en gammal kyrkogård! Enligt traditionen begravde man förr i tiden strandvaskare på denna plats. Vad är strandvaskare? Okända drunknade personer som flöt i land på ön. Så spännande, om du frågar mig! Strandvaskare är ju även spöken man kan ha oturen att få med sig hem efter sin fisketur.
Sandhamn har helt klart sin charm, och det är väldigt enkelt att ta sig till stranden. Man behöver bara gå ett par hundra meter från färjehamnen. Men Kappelhamn, alltså! Det är helt klart värt att traska den relativt korta biten genom skogen för att komma till denna idyll av strand, äng och gamla hus.
Nu närmar vi oss otroligt fina Kappelhamn på Hallands Väderö. En vandring på knappt två kilometer har fört oss hit.
Det är just här, i Kappelhamn, som Väderömuseet är beläget. Vi hann aldrig besöka museet, då vi var tvungna att vända tillbaka till Sandhamn för att åka med färjan till Torekov på fastlandet. Nästa gång, kanske… Och nästa gång kanske vi även får se sälarna, som lever sydväst på ön. Det hade jag tyckt mycket om.
Hur härlig ser inte stranden i Kappelhamn på Hallands Väderö ut?
Jag inleder detta blogginlägg med ett av mina favoritfotografier från torsdagens roadtrip i Bohuslän. Här inramas Jaume Plensas 14 meter höga Anna-skulptur i Pilane skulpturpark av gröna blad.
Hmm… en roadtrip i Bohuslän. Skulle inte det vara något? I onsdags kände jag och bästa vännen Therese spontant för att vi måste uppleva M-a-a-arstrand, Tjörn och alla andra bohuslänska platser. På torsdagsmorgonen hoppade jag in i hennes lilla SEAT och så gasade vi uppåt längs västkusten på ett sånt där härligt tantvis, med en framåtlutad kropp över ratten och näsan in i vindrutan. Jag älskar Thereses unika körstil! (Jag som inte har körkort ska såklart inte kaxa för mycket men kan inte låta bli. Det görs med 110 procent kärlek.)
Från Varberg till Marstrand
Avståndet mellan Varberg och Marstrand är närmare 12 mil. När man har gött tjejsnack susar bilfärden förbi, och det var det som hände oss. Snart var vi framme i den soldränkta turiststad vi kallar M-a-a-arstrand. Skönt att inte vara den enda som inte fattar hur man ska uttala Marstrand rätt.
Upplevelser på Marstrand
Här står jag och bästa vännen Therese på färjan mellan Koön och Marstrandsön i just Marstrand. På fotot syns både hamnen och Carlstens fästning i småstadssilhuetten.
I vilket fall var vi alltså framme i Marstrand, vårt första stopp på roadtrippen i Bohuslän. För att komma över till Marstrandsön måste vi först åka Marstrandsfärjan från färjeläget på Koön. Överfarten tog ett par minuter – hur smidigt som helst! Redan på färjan Lasse-Maja förstod jag varför Marstrand är ett så omtyckt resmål. Ljuvliga små trähus och kullerstensgator som ringlar upp mot Carlstens fästning; en mycket scenisk stadsmiljö i den bohuslänska skärgården.
Stadsvandring
Jag fotograferar Therese när vi går på Marstrands kullerstensgator. Är barnsligt nöjd med fotot, som fångar såväl den fina Therese som det mysiga stadslandskapet.
Klockan var strax efter 10. Än så länge var Marstrand lite
morgontrött, gatorna tomma i de långa förmiddagsskuggorna. Det var fint att
kunna stadsvandra utan att behöva trängas med andra turister.
Ännu fler bilder på småstadslandskapet på Marstrandsön…
Marstrand är en idyllisk skärgårdsstad. Gamla trähus omgärdade av mormorsträdgårdar i blom, ett och annat litet café, småbutiker, kullerstensgator och backar. Både Carlstens fästning och havet är stående inslag i staden.
Carlstens fästning
Carlstens fästning var en av dagens höjdpunkter. Hela fästningen är ett museum. Man betalar inträde och får sedan ströva relativt fritt på området, som bjuder på allt från mörka fängelseceller till storslagna vyer över Marstrand och öarna runtomkring.
Carlstens fästning fotograferad från baksidan. Det enda sättet att få med en större del av fasaden.
Bygget av Carlstens fästning började 1658. Fästningen har därefter byggts till, utvecklats under flera hundra års tid. Platsen har utsatts för två militäraktioner, en gång på 1600-talet och en annan på 1700-talet. Främst har Carlstens fästning använts som fängelse och arbetsläger. I svensk lag har det till och med funnits ett straff vid namnet marstrandsarbete.
Så här ser det ut innanför murarna…
Vilka var fångarna på Carlstens fästning? Visserligen
skickades mördare och våldtäktsmän hit, men här satt även småtjuvar och
lösdrivare fängslade. När jag och Therese gick runt i fängelsecellerna och läste
på skyltarna slogs vi av vilka löjliga förseelser en del av fångarna var
straffade för – vi hittade även en spännande person i fästningens 1800-talshistoria.
Den påhittige tjuven Lasse-Maja.
… och så här.
Lasse-Maja hette egentligen Lars Larsson Molin. Han tjuvade mycket framgångsrikt, hade nämligen ett extraordinärt knep. Genom att klä ut sig till kvinna lyckades han gång på gång undvika att åka fast, tills han slutligen blev påkommen och dömdes till livstids marstrandsarbete i fängelset på Carlstens fästning. Lasse-Maja arbetade som kock. Han måste varit sjuhelsikes bra på matlagning för han benådades efter 26 års fångenskap.
Tunnlar och passager förbinder de olika delarna av Carlstens fästning. Det finns en del mörka utrymmen här.
Det var alldeles varmt och vindstilla på Carlstens fästning under vårt besök. Jag som bor i Varberg, och som varit på Varbergs fästning mulna och blåsiga dagar, kan enkelt föreställa mig hur ogästvänlig denna plats annars hade kunnat vara. Atmosfären i fängelsecellerna och lönngången hade en mörk udd som det var ändå, utan att behöva förstärkning av vädret. Jag vet faktiskt inte om jag hade vågat gå i lönngången helt ensam, den fick det att kittla av ett lätt obehag i magen.
Marstrands hamn
På vägen ner från Carlstens fästning gick vi återigen genom
den charmiga småstaden, tillbaka till hamnen och färjeläget för att äta. Det
var nu lunchtid och betydligt livligare på Marstrands gator. Flera av matställena
ligger intill vattnet, och det var just ett av dessa ställen vi valde att slå
oss ner på. Veganmaten var väl sisådär, en tråkig sallad, men utsikten över det
glittrande vattnet kompenserade för den mediokra lunchen.
I väntan på färjan kom vi på den geniala idén att gå runt Marstrandsön – och missade självfallet färjan på sekunden. Eftersom färjan går med max 15 minuters mellanrum är det ingen katastrof, men efter att också ha sett den lilla strandpromenaden och badplatserna var vi redo att fortsätta vår roadtrip i Bohuslän. Vi – Therese – tantstyrde bilen mot Tjörn och Pilane skulpturpark, som hon har velat visa mig efter ett av sina studiebesök.
Från Marstrand till Tjörn
Jag och Therese är oförbätterliga tidsoptimister. När vi snackar oss samman inför våra utflykter och äventyr tror vi att vi ska hinna med hur mycket som helst. Klockan var över 13 då vi insåg att vi fick ge upp tanken på att först åka till Tjörn, därefter till Orust, Lysekil och de andra sevärda platserna i Bohuslän. Det fanns för mycket vi ville göra på Tjörn för att vi skulle hinna med något annat. Över Tjörnbron och mot upplevelserna!
Upplevelser på Tjörn
På Tjörn finns mängder av upplevelser för de konst- och
kulturintresserade, som vi båda är men på olika sätt. Vår roadtrip skulle föra
oss till två av de bästa sevärdheterna: Pilane skulpturpark och Nordiska
akvarellmuseet. Trots alla Thereses superlativer om skulpturparken hade jag
inte fattat att den skulle vara så häftig, men här var den i all sin
surrealistiska prakt och dessutom på ett forntida gravfält mitt ute i
ingenstans.
Pilane skulpturpark
Pilane skulpturpark… Var börjar jag? Det här kan vara något
av det coolaste jag sett. Någonsin. Så är också platsen rankad som en av de 10
bästa skulpturparkerna i Europa. Redan sett från parkeringen skjuter det gigantiska,
vita huvudet upp i landskapet, som ett hologram eller en pappersfigur på den
knallblå himlen.
Här avtecknar sig det vita Anna-huvudet mot den knallblå himlen. Det här fotot har jag valt att ha med för att visa hur naturen i Pilane skulpturpark ser ut.
Den spanske konstnären Jaume Plensa har gjort Anna, utan jämförelse den mest ikoniska skulpturen i Pilane. Anna-huvudet följde oss vart vi än gick i parken, och oavsett vid vilken av de 18 skulpturerna vi stannade längs promenadstigen. Flera av skulpturerna är placerade högt uppe på de bohuslänska klipporna, så jag var tvungen att klättra för att få de perfekta fotografierna. Uscha, sommarvärmen från eftermiddagssolen och träningsvärken i låren från veckans tidigare pass!
Den här skulpturen heter What holds me back carries me further och är gjord av den tjeckiska konstnären Klara Kristalova. För att överhuvudtaget få ett skapligt fotografi av konstverket var jag tvungen att klättra upp på höjden där den står och fota under skulpturens kjol och uppåt. *Rodnar*
Glasfiber, patinerad brons, galvaniserat stål och
carraramarmor är exempel på material Pilane-skulpturerna är gjorda av. Förtjusta
mummel i stil med Å, DET HÄR ÄR SÅ SALVADOR DALÍ hördes från flera av
besökarna, och jag kunde inte annat än att hålla med. Jag hade en surrealistisk
känsla under hela besöket i Pilane skulpturpark.
Här ramar den amerikanska konstnären Helaine Blumenfelds surrealistiska marmorstaty Taking risks in Anna-skulpturen. Så smart planerat!
Upplägget uppmuntrar till att man som besökare ska kliva in
i den drömlika utställningen, uppleva den på nära håll. Det är fritt fram att
klättra upp till skulpturerna, gå runt dem, känna på dem. Gå in i dem, som i
fallet med skulpturen Optic Labyrinth av Conrad Shawcross. Anna-huvudet
framträder som en synvilla… men så är många av skulpturerna också optiska
illusioner. Mindfucking, mindbending.
Therese är på väg in i skulpturen och labyrinten Optic Labyrinth av den brittiske konstnären Conrad Shawcross. Det här är ett fint exempel på de interaktiva konstverken i Pilane skulpturpark.
Nordiska akvarellmuseet
Nordiska akvarellmuseet från utsidan. Den vackra symboliken i att museibyggnaden ligger nere vid vattnet…
Nordiska akvarellmuseet ligger i Skärhamn och bara några kilometer
från Pilane skulpturpark. Skärhamn är i sin egen rätt en sevärdhet, men museet
med de så omtalade akvarellutställningarna var på väg att stänga för kvällen så
vi skyndade dit.
Akvarellmålningar från sommarutställningen på Nordiska akvarellmuseet i Skärhamn. Konstnären är Mats Gustafsson och han är känd för sina flytande naturmotiv, målningar i rörelse och förändring. Man får inte fotografera med blixt inne på museet så ljuset i bilderna är verkligen kasst. Jag har gjort vad jag har kunnat för att stabilisera det i efterhand– men icke!
Nordiska akvarellmuseet har ett fantastiskt fint läge i
hamnen. Byggnaden är modern, smälter samman med klipporna och havet. Jag har
hört så bra saker om museet att jag hade väntat mig ett stort sådant. Jag
upplevde det i själva verket som ganska litet.
Lars Lerins underbart fina och fängslande collage av svenska hus och hem. Jag misstänker att Therese fascinerades av det politiska budskapet i collaget, precis som jag. Vi tittade på målningarna länge.
Men den ringa storleken gjorde mig inte så mycket, för det
viktigaste är trots allt kvaliteten på utställningarna. Jag tyckte mycket om
det jag såg på museet, från utställningen med Mats Gustafssons levande natur-
och modeakvareller till Lars Lerins akvarellmålningar av hus och hem i Sverige.
Denna akvarellmålning är gjord av Martin Jacobson. Jag fastnade för hans naturmålningar som har sagolika stämningar och talar direkt till min fantasi. Det är precis så här jag tänker på mina skogspromenader.
Överraskande nog fick vi även se ett gäng av Gunilla Bergströms originalbilder från Alfons Åberg-böckerna. Så mycket igenkänning och nostalgi från barndomen! Att gå på den här typen av konstmuseum är inte riktigt Thereses grej – snäll kompis jag har som ändå går med – men jag är säker på att hon tyckte det var roligt att se Alfons Åberg-bilderna.
Skärhamn
Här har du hamnen i Skärhamn på Tjörn.
Vilken kustidyll! Vår roadtrip i Bohuslän fick ett perfekt
avslut i och med vår lilla vandring i Skärhamns hamnområde med rödmålade
fiskebodar. Jag och Therese hade typ en deal: först Nordiska akvarellmuseet och
sedan glasscaféet en bit bort.
Jag blir nervös när jag ser hur trångt det är i Skärhamns hamn. Inget båtliv för mig, tack!
Varken glasscaféet eller restaurangerna i fiskebodarna imponerade med veganalternativen, det blev därför inget stilla, utdraget kvällsmys i hamnen, som vi hade hoppats på. Klockan var ändå efter 19 och vi var nöjda med vår upplevelserika dag, så det var dags att åka hem till Varberg.
Skärhamn är idylliskt som sjutton.
Från Tjörn till Varberg
Du kan ju tänka dig trösten i att MAX fanns på hemvägen och som ett hägrande stopp mitt i den 14 mils långa resan från Skärhamn på Tjörn till Varberg i Halland. Jag brukar tycka att hemresor är urtrista, men just den här färden hem var rolig. Vi spelade 90-talsmusik och fulsjöng hela vägen. En kul, energigivande musikalisk nostalgitripp tillbaka till sången och dansen på tonårsrummet.
Här är en stenskulptur i närbild. Folk som vandrar på Subbehalvön vid Varbergs kusthotell stannar alltså för att stapla stenar på varandra. Vissa dagar är här säkert 20 30 skulpturer. Att stapla stenar är en övning i mindfulness, och som ger både fokus, lugn och medveten närvaro. Under tiden försvinner allt annat än uppgiften, de salta vindarna och det brusande havet. Det är en mäktig miljö att stanna upp och vara i.
… Eller för att det är en rolig grej. Jag vet inte när eller hur traditionen att stapla stenar på Subbehalvön vid Varbergs kusthotell började. Här är stenskulpturerna i alla fall, nästan varje dag och så även ikväll. Jag går och lyssnar på ljudboken Trollbunden, första delen i Margit Sandemos bokserie Sagan om Isfolket, men hajar till när jag ser de många stenformationerna. De ger onekligen kustlandskapet med de hårda klipporna och böljande vågorna ett smått overkligt utseende.
Jag stannar och tittar på stenarna, blir frestad att stapla sten på sten jag också, försjunka i ett totalt fokus, andas lugnt medan jag balanserar stenarna på varandra. Men det här är bara en kort runda för att lindra värken i nacken och ryggen, för att komma bort från datorn en stund och för att få nytt syre. Jag måste traska hemåt, uppbåda ett annat fokus. Nu ska jag plöja igenom uppgiftshögen . På tal om Sagan om Isfolket – så underbart att få återstifta bekantskapen med böckerna!
Stenarna kommer troligen från ett gammalt stenbrott på Subbehalvön i Varberg. Fotot ger en viss bild av hur många stenskulpturer det kan vara åt gången. Visst är formationerna ändå lite overkliga när man ser dem så här?
En verklighetstrogen Tyrannosaurus på Universeums tillfälliga dinosaurieutställning.
Ska jag kolla på gamla klänningar och svensk 1900-talskonst eller på skräckinjagande dinosaurier och läsvärda fantasyböcker? Det är en kall, nästan lite höstlig sommardag när den populärkulturella nörden i mig vinner över museinörden. Jag har för ont i kroppen och är för trött för att orka ett kulturhistoriskt museimaraton i Göteborg idag. Universeum får det bli, bestämmer jag mig på tåget från Varberg till Göteborg – och ett besök på Science fiction bokhandeln för att käka på Café Sirius. Även om jag inte mår hundra idag är det skönt att komma hemifrån och slippa datorn.
Akvarier, regnskog och dinosaurier på Universeum i Göteborg
Svenska vatten och exotiska akvarier
Vad är Universeum i Göteborg? Ett museum, ett
upplevelsecentrum? Svårt att ringa in exakt, men även jag som vuxen upptäcker
redan i den första avdelningen Vattnets väg att jag lär mig massor nytt. Här
har Universeum byggt upp miljöer så att vi besökare kan se hur livet ser ut i exempelvis
Västerhavet och Östersjön. Vattnets väg leder i ett snyggt flöde vidare till Akvariehallen
med sina exotiska fiskar.
När man fotograferar genom ett tjockt akvarieglas blir bilderna inte så bra. Annars är ju motivet otroligt sött. En sjöhäst. Titta Nemo! Det säger nästan varenda unge när clownfisken simmar ut från reven i akvariet.
Akvariehallen på Universeum rymmer både små och stora
akvarier. Universeum säger själva att de har några av världens största akvarier,
med tillsammans över 3 miljoner liter vatten. Jag är löjligt skraj för hajar
och stannar istället lite extra framför sjöhästarna och clownfiskarna. Det slår
mig hur fridfullt det är att blicka in i ett akvarium. Reptilariet är inte lika
stillsamt denna dag. Tvärtom är det fart i ormarna, som gapar stort och väser
åt oss åskådare. Superhäftigt.
Fåglar och apor i Regnskogen
Mitt vad jag själv tycker stämningsfulla foto från Regnskogen på Universeum i Göteborg. Små gångar, trappor och hängbroar binder samman de olika våningarna och sektionerna i Regnskogen på Universeum.
Jag har begett mig till Universeum för att titta på dinosaurieutställningen.
Men det är i Regnskogen jag drabbas av en sån total hänförelse att jag inte
riktigt kan slita mig härifrån. Växter, hängbroar, extrem luftfuktighet, Amazonfloden
i miniatyr, trädkojor, fåglar och apor om vartannat. Det är inte så lite fantastiskt
vad Universeum lyckats åstadkomma här – som en annan värld. Jag har alltid
undrat hur det skulle vara att ha tukaner flaxande över huvudet, i det fria. Nu
vet jag. Typ.
En röd ibis äter från ett av fågelborden.
Det enda kruxet med regnskogen på Universeum är att luftfuktigheten
triggar smärtan ännu mer. Jag som redan har en skitdag med sprängvärk i hela
kroppen kommer få det rejält kämpigt från och med nu. Det är på grund av
smärtan jag till slut lämnar Regnskogen, men inte förrän jag fått beundra de
tvåfärgade tamarinderna på riktigt nära håll och på så sätt fått lite balsam.
Jag skyndar genom rymden och labbet och lägger min sista kraft på
dinosaurierna. DINOSAURIERNA.
Jag ser både tvåfärgade tamarinder…… och tukaner på vägen ut från Universeums regnskog.
Dinosaurier på Göteborgs häftigaste takterrass
Den tillfälliga dinosaurieutställningen på Universeum i Göteborg är belägen på byggnadens takterrass. En verklighetstrogen Stegosaurus i närbild.
Just nu har Universeum Göteborgs häftigaste takterrass. Fin utsikt över staden, restaurangen Taktäppan och så konstfullt uppbyggda miljöer med dinosaurer. Inga fjantiga dinosaurier i plast. Jag menar dinosaurier som rör på sig och låter, dinosaurier med stålskelett, motorer, realistiska skinn och tänder. Verklighetstrogna dinosaurier. Tyrannosaurus rex, Triceratops, Velociraptor, Brachiosaurus och flera andra dinosaurier i naturliga storlekar. Jag vet inte vilka som är mest exalterade, vi vuxna eller barnen?
Denna Brachiosaurus är enorm.
Snabb vila och vegokäk på Café Sirius i Göteborg
Den veganska maträtten Melodias på Café Sirius i Göteborg.
När jag når Science fiction bokhandeln och Café Sirius
bortanför Göteborgs domkyrka har jag också nått min fysiska gräns. Hur ont jag
än har måste jag äta och det får bli vegokäk i form av vegansalladen Melodia.
Café Sirius ligger inne på Science fiction bokhandeln och är en underbar plats.
Här samlas fantastikfantaster för att filosofera, spela brädspel, läsa och
skriva nästa stora bok.
Café Sirius på Science fiction bokhandeln i Göteborg. Här spelas det brädspel. Det finns en hylla med spel man kan vraka och välja från. Jag älskar det här stället.
Pissig värkdag eller inte, jag älskar att vara här och inspireras. Jag sitter dock inte kvar så länge eftersom jag snabbt vill botanisera i vad jag tycker Sveriges bästa utbud av böcker innan jag sätter mig på tåget hem till Varberg. Tågresan går inte fort nog, trots lite verklighetsflykt i form av första boken i Margit Sandemos serie Sagan om Isfolket. Tack vare den nya säsongen av Stranger things kan jag fortsätta nörda väl hemma – men nu i ryggläge.
Ingången till Café Sirius finns inne i Science fiction bokhandeln.
Ett och halvt avsnitt senare sover jag som en stock. När jag vaknar efter två timmar känner jag mig genomsliten. Var det värt att pressa mig själv så på Universeum? Ja, helt klart. Jag ler fortfarande åt aporna och dinosaurierna. Det är ett bra betyg, och jag vill inte låta värken hindra mig från att ha roligt.
När Peter Jöback uppträder på Stora scenen på Liseberg får man räkna med en tät publik. Jag tränger mig fram för att knäppa av några foton. Röken uppe på scenen gör det omöjligt att fotografera snyggt. Jag trodde verkligen att jag fick till det; min lilla segergest och mitt stora, oerhört självbelåtna flin lockade till en del skratt i publikhavet. #sakervibaragör
Jag och mamma älskar musikaler. Ibland åker vi till London bara för att gå på West End och då blir det gärna tre fyra fem musikaler i ett nafs. Idag räckte det att vi begav oss till Liseberg i Göteborg för att få lyssna på en av världens bästa musikalartister. Peter Jöback uppträdde på Stora scenen. Mamma var snäll och körde dit, så att vi sjuklingar inte skulle trötta ut oss för mycket och kunde åka hem när kropparna sa stopp. Tryggt.
Det har varit så mycket sjukdom och död i den allra närmaste
kretsen de senaste åren att jag tror vi glömt bort att göra roliga saker
tillsammans. Aldrig att vi har gått ner oss totalt – Jönssons kämpar alltid på –
men ibland tar livet en sådan vändning att man först och främst får fokusera på
att ta sig igenom dagen, veckan och året. Att resa till London eller att gå på
musikaler är just då kanske inte prio ett.
På bilden ser du Slänggungan, en av åkattraktionerna på Liseberg. Jag tycker det blir så fint när fotografiet suddas ut av bara farten, om du förstår hur jag menar?
Jag ser det som ett väldigt gott tecken att vi har börjat göra
små utflykter igen, att vardagen har blivit lite, lite stabilare. Först en
middag på Pinchos vid Heden, därefter tokspel på godishjulen på Liseberg –
mamma älskar lyckohjulen – och sedan en konsert med en av de främsta. Både jag
och mamma tycker Peter Jöback levererade hjärta, smärta och fest.
Det var en fin och personlig konsert. Hur mycket smälter man inte när Peter Jöback sjunger Guldet blev till sand ur Kristina från Duvemåla eller The music of the night ur The Phantom of the opera? Jag tycker om denna något äldre Jöback, som sjunger med livserfarenhet och skämtar om sin egen andfåddhet på scen.
Peter Jöback och Frida Öhrn sjunger Everybody hurts. Fantastiskt fint! Berörande på djupet.
Tillsammans med sångerskan Frida Öhrn gjorde han en träffande vacker version av R.E.M:s klassiker Everybody hurts. Vilken diva Frida Öhrn är btw! Jag menar det i ordets mest positiva bemärkelse. Hon kan verkligen inta en scen och sjunga som ingen annan – en perfect match till Peter Jöback. Så hade hon så galet snygga kläder också. Wow!
Subbe fyr på Subbeberget skymtar bakom sanddynorna i Lilla Apelviken.
En vacker sommardag vid Varbergs kusthotell. Både varbergsbor och turister vistas i Lilla Apelviken, även kallat Kåsa. Trots ihållande feber, sprängvärk och 24 graders värme har jag begett mig hit för att fotografera naturen på Subbehalvön. Frisk luft gör alltid gott! Tillsammans med Lilla Apelviken, strandpromenaden, Hästhagabergen och sanatoriemiljön är Subbehalvön ett av de områden som gör såväl kusthotellet som Varberg unikt.
Varbergs kusthotell en varm sommardag i juni.
Subbehalvön runt – tips på vandring vid Varbergs kusthotell
Jag går runt Subbehalvön nästan dagligen. Det innebär en
vandring på någon kilometer och är egentligen en förlängning av min enmilare
nere vid Apelviken och Varberg söder. Jag vet att många av hotellgästerna på Varbergs
kusthotell motionerar runt på halvön – och under sommartid cyklar och går även
gästerna från Apelvikens camping i naturområdet. Det är ändå ganska lugnt häromkring
idag, bitvis folktomt.
När du vandrar runt Subbehalvön kan du välja att antingen
fortsätta runt till kusthotellet eller att gå vidare till Stora Apelviken. Oavsett
målet för vandringen färdas du genom karg kustnatur, lummiga kulturskogar och
historiska miljöer. Havet är alltid lika praktfullt. En dag som denna glittrar
det, även om disigheten inte riktigt släpper igenom solen och vinden piskar upp
skummande vågor.
Lilla Apelviken – populär strand vid kusthotellet i Varberg
Lagom mycket folk i Lilla Apelviken så här före högsäsong – och trots en varm sommardag.
Ja, det är verkligen varmt idag, men lite lagom mycket folk i
Lilla Apelviken. Om ett par veckor kommer här troligen vara packat med solbadare
så det gäller att passa på att njuta. Kusthotellet i Varberg ligger vid just den
här populära stranden och det är också här som vandringen runt Subbehalvön
börjar. Härifrån kan du tydligt se hur mäktigt Subbe fyr avtecknar sig mot horisonten.
Den är högt belägen, på Subbeberget. Luften doftar av tång och strandnypon –
hur ljuvlig är inte rosendoften som färdas med vindpustarna?
Det finns även en badbrygga ner i havet vid Lilla Apelviken.
Lämningen efter Carl Larssons sommarstuga i Varberg
Lämningen efter en stenhuggarbostad konstnären Carl Larsson och hans familj hyrde 1887.
Det finns en härlig ruin eller lämning på Subbehalvön. Lämningen är delvis efter en gammal stenhuggarbostad men platsen är mest känd som Carl Larssons sommarstuga. Faktiskt hyrde konstnären och hans familj bostaden 1887. Det här är en underbar plats, med skog, hav och tusenskönor på marken. Helt perfekt för en picknick i det gröna. Varför inte köpa med dig en kaffe från Varbergs kusthotell eller en glass från kiosken som är sommaröppen?
Samma lämning sedd från andra hållet – nu med den spektakulära havsutsikten. Här vill i alla fall jag ha en picknick.
Subbeberget har både fyr och utsikt till Varbergs fästning
Här är Subbe fyr på nära håll. Jag har “klättrat” upp på Subbeberget för att komma hit.
Subbeberget tornar upp sig med Subbe fyr på toppen. Runtomkring
bergets fot finns ett gammalt stenbrott där man brutit varbergsgranit, som jag förstått
det. För att komma upp på berget kan du vika av på en liten stig och därefter klättra.
Terrängen är snårig och stenig men inte särskilt jobbig att ta sig upp i. Den
vackra Subbe fyr och utsikten bort till Varbergs fästning är värd den lilla
ansträngningen.
Från Subbeberget kan du se ut över strandpromenaden och ända bort till Varbergs fästning. Idag är det disigt, därav den suddiga bakgrunden.
Ett övergivet gammalt vattentorn på Subbehalvön
Träskylten som visar vägen till det gamla vattentornet på Subbehalvön.
Vid sträckan i närheten av Subbeberget är naturen
fortfarande karg. Visserligen full av enesnår, strandvass samt en och annan
sommarblomma – men inte så lummig som resten av Subbehalvön snart ska bli. Det
är i gränslandet mellan kargheten och lummigheten som det gamla vattentornet i
Varberg ligger. Det är halvtomhalvt övergivet, åtminstone är det så det känns när
jag som ensam vandrare trampar upp de igenvuxna stigarna som leder till det. En
skylt i trä visar vägen till vattentornet så det är svårt att missa det.
Dessutom avtecknar sig byggnaden nästan som ett sagoslott mot himlen och är ett
stående inslag i landskapet häromkring. Så här otroligt fint byggde man alltså
vattentornen förr i tiden.
Det gamla vattentornet på ett ganska nära håll. Jag är lite mallig över att jag vågade mig in i vildvuxenheten och ensligheten för att ta mig hit. Nu har jag säkert fått en miljon fästingbett men åtminstone inte råkat ut för en brutal seriemördarattack, uppenbarligen. Man får vara glad för det lilla!
Utmed kustlinjen på Subbehalvön finns massor av ensliga
badplatser. Om du inte har något emot att sola på och bada från klippor kan jag
varmt rekommendera detta naturområde. Badplatserna på Subbehalvön ligger precis
mittemellan Lilla Apelviken och Stora Apelviken och ligger därmed bara ett
stenkast från Varbergs kusthotell.
Jag var ju bara tvungen att fotografera strandvassen eller strandgräset eller vad det nu är. Ursäkta en okunnig! Visst ger detta vad-det-nu-är rätt känsla för kusten i Varberg?
Kulturskogar och historiska platser i Varbergs kustmiljö
Inget fotografi i världen kan göra det illgröna rättvisa… Jag kan inte få nog av att titta på vackert formade träd. Naturens skulpturer. Så en vacker och vild sommarblomma på det. Inte heller här vet jag vilken blomma jag fotat. Men jag jobbar på det!
Jag älskar hur fint kustlandskapet och skogslandskapet ånyo möts vid Subbehalvön, Nils Kreugers väg och Varbergs kusthotell. När du snart gått runt halvön smälter kusten samman med illgröna kulturskogar och anrika sanatoriebyggnader. De av naturen sinnrikt formade träden och den av människans hand resta kyrkogården är mina personliga favoriter i den här änden av naturområdet.
Varbergs kusthotell var från början ett kustsanatorium. Hit kom tuberkulossjuka från hela Sverige. På kyrkogården är sjukhusgrundaren Johan Severin Almer och ett hundratal av tuberkulospatienterna begravna. Många av patienterna var sorgligt nog barn. Under somrarna erbjuds gratis guidade turer på kyrkogården. De ger en jättespännande inblick i Varbergs historia – komsikomsi!
Kapellet på kyrkogården vid Varbergs kusthotell. På den lilla kyrkogården vid kusthotellet i Varberg kan du gå på en gratis guidad tur och få veta mer om de tuberkulospatienter som ligger begravna här. Nils Kreugers väg vid Varbergs kusthotell – länken mellan Subbehalvön och Lilla Apelviken.
Bortanför kröken på Nils Kreugers väg och vid kyrkogården väntar återigen Lilla Apelviken och kusthotellet i Varberg. Allt det här fantastiska kan du uppleva på mellan 30 och 60 minuter – eller på ett par timmar om du även väljer att bada och/eller gå på en guidad tur.
Efter att ha rundat kröken vid Nils Kreugers väg skymtar Lilla Apelviken igen…
