Etikett: bli skribent

Publicerat

Kan bloggen vara som ett eget litet förlag?

kan bloggen vara som ett eget litet förlag

I samma veva som jag började skriva på riktigt cirkulerade en artikel om författarens genomsnittsårslön. 120 000 kronor före skatt. Det här var alltså vad etablerade författare med en ansenlig utgivning tjänade. Jag vet inte hur det ser ut i dag, sex sju år senare.

Jag som gillar udda ämnen skulle ju aldrig ha en chans, det var bara att inse faktum. Där och då började jag skriva reklamtexter, för om det var något jag skulle hata var det att inte få skriva när jag äntligen lyckats nå drömmen.

Successivt övergick reklamande i bloggande, och jag måste säga att det är det bästa som hänt mig karriärmässigt. Ganska snabbt lyckades jag skapa en egen plattform för mina idéer och texter, och det finaste med det hela var att jag fick bestämma. Bestämma ALLT.

Det är egentligen mitt enda mål, att själv få bestämma över min kreativitet och tid. Så var jag nöjd eller nöjd?

I går när jag var ute och kvällsfotade på Varbergs torg – bilden här ovanför föreställer statyn Badande ungdom – klurade jag på vad en blogg kan vara. Klurar mycket på sådana frågor.

Från e-tidning till eget litet förlag – i tanken

Jag har länge tänkt på mina bloggar som e-tidningar. På sistone har jag dock börjat tänka på dem i termer av ett eget litet förlag och det är nog så jag kommer arbeta med just den här bloggen.

För mig är Livet med Sandra J. en plattform där jag kan publicera allt från korta vardagsbetraktelser till gratis printables. Mina printables är faktiskt sådant som skulle kunna rymmas i förlagsutgivna böcker och det finns etablerade bokförlag som enbart har sådan utgivning.

Jag har valt att bjussa på mitt material i stället för att sälja det som böcker, hoppas ju att fler får glädje av målar- och pysselbilderna på det sättet. Kan dessutom driva in hyfsade reklamintäkter på det – men blir givetvis inte rik.

Det finns en enorm skaparglädje i det här arbetssättet. Jag kan gå på känsla och behöver liksom inte stämma av med någon annan än med mig själv.

Idémakeriet får ta lika mycket plats som slutresultatet, och det känns otroligt lyxigt. Jag blir kreativt hämmad om jag inte får vara i mina processer, det bara är så.

Med tanke på hur lite jag potentiellt skulle tjäna på mitt författarskap om jag blev utgiven – jag har publicerat dikter, essäer samt en novell och fått noll kronor – kan jag ju lika gå min egen väg och maxa plattformen efter egen förmåga.

Varför skulle jag liksom inte kunna publicera snyggt paketerade diktsamlingar, e-noveller och kulturessäer här? Så länge jag ändå kan gå runt. Här får jag trots allt mer än noll. Jag gillar tanken på bloggen som ett eget litet förlag och ska fundera vidare på den.

Publicerat

Pinsam påminnelse om var jag befann mig för åtta år sedan

drömmen om att bli skribent

Ska jag skratta eller gråta?

Häromdagen när jag skrev blogginlägget om japanska körsbärsträd påmindes jag om var jag befann mig 2012-2013-ish. Ganska nyexad antropolog och nu med blicken riktad mot att studera kreativt skrivande och kulturjournalistik.

Skriva kunde jag. Däremot hade jag varken koll på genrerna eller marknaden – hur presenterar man ens en artikelidé för en tidning?

tro på sig själv som skribent
Har du sett vilken förtjusande plats?! Nu blommar triften på Subbehalvön i Varberg.

Varje textform har sina egna formaliteter. Bara för att man är bra på att skriva betyder det inte att man behärskar alla textformerna, och ärligt, det fungerar inget vidare att försöka sälja in en idé som inte representerar den potentiella beställaren.

I torsdags rotade jag runt i gamla mejl, ville nämligen hitta haikudikter jag skrev under en period i livet. Dessa dikter hade jag skickat in till en lyriktidskrift och därför fanns mejlet i utkorgen.

Det som gjorde mig så förfärad var själva mejlet – faktiskt inte dikterna – hur tydligt det framgår att jag inte tog mig eller mitt skrivande på allvar.

Jag ville så gärna vara med, men trodde inte jag skulle lyckas. Ursäktade till och med att jag skickade in diktbidrag till tidskriften. Ursäktade min egen existens.  

Jag blir generad å mina egna vägar, tycker fortfarande mejlet bjöd på en pinsam inblick i min osäkerhet. Skulle nöjt mig med att skriva en rad om mig själv och att copypasta dikterna direkt efter.

Men det var för åtta år sedan. Mycket har hänt sedan dess.

pinsam påminnelse om var jag befann mig
Jag tycker det är vackert med allt det lila som smälter samman med gräset och stenarna. Fantastisk tid på året!

Trodde nog inte jag skulle nå stadiet när jag till slut skrivit, skickat in och publicerat så många texter att jag ser på dem med den vana hantverkarens blick. Inget känns som en big deal längre, liksom.

Må så vara att jag inte diktar så ofta och att jag mest skriver copy, men numera ursäktar jag mig inte. Jag tycker tvärtom att beställarna ska vara glada att jag tar mig an deras projekt, så som jag lägger ner själen i det jag gör.

Det skriver jag såklart inte i säljmejlen. Skulle ju varit pinsamt på ett annat sätt. Nej, erfarenheten har lärt mig vikten av att förstå sammanhanget, gå rakt på sak och att låta det jag skrivit tala för sig själv.