Från Marstrand till Tjörn – roadtrip i Bohuslän

Roadtrip i Bohuslän, Pilane skulpturpark
Jag inleder detta blogginlägg med ett av mina favoritfotografier från torsdagens roadtrip i Bohuslän. Här inramas Jaume Plensas 14 meter höga Anna-skulptur i Pilane skulpturpark av gröna blad.

Roadtrip i Bohuslän. I onsdags kände jag och bästa vännen Therese spontant för att vi måste uppleva M-a-a-arstrand, Tjörn och alla andra bohuslänska platser. På torsdagsmorgonen hoppade jag in i hennes lilla SEAT och så gasade vi uppåt längs västkusten på ett sånt där härligt tantvis, med en framåtlutad kropp över ratten och näsan in i vindrutan. Jag älskar Thereses unika körstil! (Jag som inte har körkort ska såklart inte kaxa för mycket men kan inte låta bli. Det görs med 110 procent kärlek.)

Från Varberg till Marstrand

Avståndet mellan Varberg och Marstrand är närmare 12 mil. När man har gött tjejsnack susar bilfärden förbi, och det var det som hände oss. Snart var vi framme i den soldränkta turiststad vi kallar M-a-a-arstrand. Skönt att inte vara den enda som inte fattar hur man ska uttala Marstrand rätt.

Upplevelser på Marstrand

roadtrip i Bohuslän, färja i Marstrand
Här står jag och bästa vännen Therese på färjan mellan Koön och Marstrandsön i just Marstrand. På fotot syns både hamnen och Carlstens fästning i småstadssilhuetten.

I vilket fall var vi alltså framme i Marstrand, vårt första stopp på roadtrippen i Bohuslän. För att komma över till Marstrandsön måste vi först åka Marstrandsfärjan från färjeläget på Koön. Överfarten tog ett par minuter – hur smidigt som helst! Redan på färjan Lasse-Maja förstod jag varför Marstrand är ett så omtyckt resmål. Ljuvliga små trähus och kullerstensgator som ringlar upp mot Carlstens fästning; en mycket scenisk stadsmiljö i den bohuslänska skärgården.

Stadsvandring

Jag fotograferar Therese när vi går på Marstrands kullerstensgator. Är barnsligt nöjd med fotot, som fångar såväl den fina Therese som det mysiga stadslandskapet.

Klockan var strax efter 10. Än så länge var Marstrand lite morgontrött, gatorna tomma i de långa förmiddagsskuggorna. Det var fint att kunna stadsvandra utan att behöva trängas med andra turister.

roadtrip i Bohuslän, Marstrand
Ännu fler bilder på småstadslandskapet på Marstrandsön…

Marstrand är en idyllisk skärgårdsstad. Gamla trähus omgärdade av mormorsträdgårdar i blom, ett och annat litet café, småbutiker, kullerstensgator och backar. Både Carlstens fästning och havet är stående inslag i staden. 

roadtrip i Bohuslän, Marstrandsön

Carlstens fästning

Carlstens fästning var en av dagens höjdpunkter. Hela fästningen är ett museum. Man betalar inträde och får sedan ströva relativt fritt på området, som bjuder på allt från mörka fängelseceller till storslagna vyer över Marstrand och öarna runtomkring.

Carlstens fästning
Carlstens fästning fotograferad från baksidan. Det enda sättet att få med en större del av fasaden.

Bygget av Carlstens fästning började 1658. Fästningen har därefter byggts till, utvecklats under flera hundra års tid. Platsen har utsatts för två militäraktioner, en gång på 1600-talet och en annan på 1700-talet. Främst har Carlstens fästning använts som fängelse och arbetsläger. I svensk lag har det till och med funnits ett straff vid namnet marstrandsarbete.

Carlstens fästning
Så här ser det ut innanför murarna…

Vilka var fångarna på Carlstens fästning? Visserligen skickades mördare och våldtäktsmän hit, men här satt även småtjuvar och lösdrivare fängslade. När jag och Therese gick runt i fängelsecellerna och läste på skyltarna slogs vi av vilka löjliga förseelser en del av fångarna var straffade för – vi hittade även en spännande person i fästningens 1800-talshistoria. Den påhittige tjuven Lasse-Maja.

Carlstens fästning
… och så här.

Lasse-Maja hette egentligen Lars Larsson Molin. Han tjuvade mycket framgångsrikt, hade nämligen ett extraordinärt knep. Genom att klä ut sig till kvinna lyckades han gång på gång undvika att åka fast, tills han slutligen blev påkommen och dömdes till livstids marstrandsarbete i fängelset på Carlstens fästning. Lasse-Maja arbetade som kock. Han måste varit sjuhelsikes bra på matlagning för han benådades efter 26 års fångenskap.

Carlstens fästning
Tunnlar och passager förbinder de olika delarna av Carlstens fästning. Det finns en del mörka utrymmen här.

Det var alldeles varmt och vindstilla på Carlstens fästning under vårt besök. Jag som bor i Varberg, och som varit på Varbergs fästning mulna och blåsiga dagar, kan enkelt föreställa mig hur ogästvänlig denna plats annars hade kunnat vara. Atmosfären i fängelsecellerna och lönngången hade en mörk udd som det var ändå, utan att behöva förstärkning av vädret. Jag vet faktiskt inte om jag hade vågat gå i lönngången helt ensam, den fick det att kittla av ett lätt obehag i magen.

Carlstens fästning

Marstrands hamn

På vägen ner från Carlstens fästning gick vi återigen genom den charmiga småstaden, tillbaka till hamnen och färjeläget för att äta. Det var nu lunchtid och betydligt livligare på Marstrands gator. Flera av matställena ligger intill vattnet, och det var just ett av dessa ställen vi valde att slå oss ner på. Veganmaten var väl sisådär, en tråkig sallad, men utsikten över det glittrande vattnet kompenserade för den mediokra lunchen.

I väntan på färjan kom vi på den geniala idén att gå runt Marstrandsön – och missade självfallet färjan på sekunden. Eftersom färjan går med max 15 minuters mellanrum är det ingen katastrof, men efter att också ha sett den lilla strandpromenaden och badplatserna var vi redo att fortsätta vår roadtrip i Bohuslän. Vi – Therese – tantstyrde bilen mot Tjörn och Pilane skulpturpark, som hon har velat visa mig efter ett av sina studiebesök.

Från Marstrand till Tjörn

Jag och Therese är oförbätterliga tidsoptimister. När vi snackar oss samman inför våra utflykter och äventyr tror vi att vi ska hinna med hur mycket som helst. Klockan var över 13 då vi insåg att vi fick ge upp tanken på att först åka till Tjörn, därefter till Orust, Lysekil och de andra sevärda platserna i Bohuslän. Det fanns för mycket vi ville göra på Tjörn för att vi skulle hinna med något annat. Över Tjörnbron och mot upplevelserna!

Upplevelser på Tjörn

På Tjörn finns mängder av upplevelser för de konst- och kulturintresserade, som vi båda är men på olika sätt. Vår roadtrip skulle föra oss till två av de bästa sevärdheterna: Pilane skulpturpark och Nordiska akvarellmuseet. Trots alla Thereses superlativer om skulpturparken hade jag inte fattat att den skulle vara så häftig, men här var den i all sin surrealistiska prakt och dessutom på ett forntida gravfält mitt ute i ingenstans.

Pilane skulpturpark

Pilane skulpturpark… Var börjar jag? Det här kan vara något av det coolaste jag sett. Någonsin. Så är också platsen rankad som en av de 10 bästa skulpturparkerna i Europa. Redan sett från parkeringen skjuter det gigantiska, vita huvudet upp i landskapet, som ett hologram eller en pappersfigur på den knallblå himlen.

Roadtrip i Bohuslän, Pilane skulpturpark
Här avtecknar sig det vita Anna-huvudet mot den knallblå himlen. Det här fotot har jag valt att ha med för att visa hur naturen i Pilane skulpturpark ser ut.

Den spanske konstnären Jaume Plensa har gjort Anna, utan jämförelse den mest ikoniska skulpturen i Pilane. Anna-huvudet följde oss vart vi än gick i parken, och oavsett vid vilken av de 18 skulpturerna vi stannade längs promenadstigen. Flera av skulpturerna är placerade högt uppe på de bohuslänska klipporna, så jag var tvungen att klättra för att få de perfekta fotografierna. Uscha, sommarvärmen från eftermiddagssolen och träningsvärken i låren från veckans tidigare pass!

Roadtrip i Bohuslän, Pilane skulpturpark
Den här skulpturen heter What holds me back carries me further och är gjord av den tjeckiska konstnären Klara Kristalova. För att överhuvudtaget få ett skapligt fotografi av konstverket var jag tvungen att klättra upp på höjden där den står och fota under skulpturens kjol och uppåt. *Rodnar*

Glasfiber, patinerad brons, galvaniserat stål och carraramarmor är exempel på material Pilane-skulpturerna är gjorda av. Förtjusta mummel i stil med Å, DET HÄR ÄR SÅ SALVADOR DALÍ hördes från flera av besökarna, och jag kunde inte annat än att hålla med. Jag hade en surrealistisk känsla under hela besöket i Pilane skulpturpark.

Roadtrip i Bohuslän, Pilane skulpturpark
Här ramar den amerikanska konstnären Helaine Blumenfelds surrealistiska marmorstaty Taking risks in Anna-skulpturen. Så smart planerat!

Upplägget uppmuntrar till att man som besökare ska kliva in i den drömlika utställningen, uppleva den på nära håll. Det är fritt fram att klättra upp till skulpturerna, gå runt dem, känna på dem. Gå in i dem, som i fallet med skulpturen Optic Labyrinth av Conrad Shawcross. Anna-huvudet framträder som en synvilla… men så är många av skulpturerna också optiska illusioner. Mindfucking, mindbending.

Roadtrip i Bohuslän, Pilane skulpturpark
Therese är på väg in i skulpturen och labyrinten Optic Labyrinth av den brittiske konstnären Conrad Shawcross. Det här är ett fint exempel på de interaktiva konstverken i Pilane skulpturpark.

Nordiska akvarellmuseet

Roadtrip i Bohuslän, Nordiska akvarellmuseet
Nordiska akvarellmuseet från utsidan. Den vackra symboliken i att museibyggnaden ligger nere vid vattnet…

Nordiska akvarellmuseet ligger i Skärhamn och bara några kilometer från Pilane skulpturpark. Skärhamn är i sin egen rätt en sevärdhet, men museet med de så omtalade akvarellutställningarna var på väg att stänga för kvällen så vi skyndade dit.

Roadtrip i Bohuslän, Nordiska akvarellmuseet, målningar av Mats Gustafsson
Akvarellmålningar från sommarutställningen på Nordiska akvarellmuseet i Skärhamn. Konstnären är Mats Gustafsson och han är känd för sina flytande naturmotiv, målningar i rörelse och förändring. Man får inte fotografera med blixt inne på museet så ljuset i bilderna är verkligen kasst. Jag har gjort vad jag har kunnat för att stabilisera det i efterhand– men icke!

Nordiska akvarellmuseet har ett fantastiskt fint läge i hamnen. Byggnaden är modern, smälter samman med klipporna och havet. Jag har hört så bra saker om museet att jag hade väntat mig ett stort sådant. Jag upplevde det i själva verket som ganska litet.

Roadtrip i Bohuslän, Nordiska akvarellmuseet, målningar av Lars Lerin
Lars Lerins underbart fina och fängslande collage av svenska hus och hem. Jag misstänker att Therese fascinerades av det politiska budskapet i collaget, precis som jag. Vi tittade på målningarna länge.

Men den ringa storleken gjorde mig inte så mycket, för det viktigaste är trots allt kvaliteten på utställningarna. Jag tyckte mycket om det jag såg på museet, från utställningen med Mats Gustafssons levande natur- och modeakvareller till Lars Lerins akvarellmålningar av hus och hem i Sverige.

Roadtrip i Bohuslän, Nordiska akvarellmuseet, målningar av Martin Jacobson
Denna akvarellmålning är gjord av Martin Jacobson. Jag fastnade för hans naturmålningar som har sagolika stämningar och talar direkt till min fantasi. Det är precis så här jag tänker på mina skogspromenader.

Överraskande nog fick vi även se ett gäng av Gunilla Bergströms originalbilder från Alfons Åberg-böckerna. Så mycket igenkänning och nostalgi från barndomen! Att gå på den här typen av konstmuseum är inte riktigt Thereses grej – snäll kompis jag har som ändå går med – men jag är säker på att hon tyckte det var roligt att se Alfons Åberg-bilderna.

Skärhamn

Roadtrip i Bohuslän, Skärhamn
Här har du hamnen i Skärhamn på Tjörn.

Vilken kustidyll! Vår roadtrip i Bohuslän fick ett perfekt avslut i och med vår lilla vandring i Skärhamns hamnområde med rödmålade fiskebodar. Jag och Therese hade typ en deal: först Nordiska akvarellmuseet och sedan glasscaféet en bit bort.

Roadtrip i Bohuslän, Skärhamn
Jag blir nervös när jag ser hur trångt det är i Skärhamns hamn. Inget båtliv för mig, tack!

Varken glasscaféet eller restaurangerna i fiskebodarna imponerade med veganalternativen, det blev därför inget stilla, utdraget kvällsmys i hamnen, som vi hade hoppats på. Klockan var ändå efter 19 och vi var nöjda med vår upplevelserika dag, så det var dags att åka hem till Varberg.

Roadtrip i Bohuslän, Skärhamn
Skärhamn är idylliskt som sjutton.

Från Tjörn till Varberg

Du kan ju tänka dig trösten i att MAX fanns på hemvägen och som ett hägrande stopp mitt i den 14 mils långa resan från Skärhamn på Tjörn till Varberg i Halland. Jag brukar tycka att hemresor är urtrista, men just den här färden hem var rolig. Vi spelade 90-talsmusik och fulsjöng hela vägen. En kul, energigivande musikalisk nostalgitripp tillbaka till sången och dansen på tonårsrummet.  

Stapla stenar för fokus, lugn…

stenskulpturer i Varberg, staplade stenar vid Varbergs kusthotell, stenar på Subbehalvön
Här är en stenskulptur i närbild. Folk som vandrar på Subbehalvön vid Varbergs kusthotell stannar alltså för att stapla stenar på varandra. Vissa dagar är här säkert 20 30 skulpturer. Att stapla stenar är en övning i mindfulness, och som ger både fokus, lugn och medveten närvaro. Under tiden försvinner allt annat än uppgiften, de salta vindarna och det brusande havet. Det är en mäktig miljö att stanna upp och vara i.

… Eller för att det är en rolig grej. Jag vet inte när eller hur traditionen att stapla stenar på Subbehalvön vid Varbergs kusthotell började. Här är stenskulpturerna i alla fall, nästan varje dag och så även ikväll. Jag går och lyssnar på ljudboken Trollbunden, första delen i Margit Sandemos bokserie Sagan om Isfolket, men hajar till när jag ser de många stenformationerna. De ger onekligen kustlandskapet med de hårda klipporna och böljande vågorna ett smått overkligt utseende.

Jag stannar och tittar på stenarna, blir frestad att stapla sten på sten jag också, försjunka i ett totalt fokus, andas lugnt medan jag balanserar stenarna på varandra. Men det här är bara en kort runda för att lindra värken i nacken och ryggen, för att komma bort från datorn en stund och för att få nytt syre. Jag måste traska hemåt, uppbåda ett annat fokus. Nu ska jag plöja igenom uppgiftshögen . På tal om Sagan om Isfolket – så underbart att få återstifta bekantskapen med böckerna!

stenskulpturer i Varberg, staplade stenar vid Varbergs kusthotell, stenar på Subbehalvön
Stenarna kommer troligen från ett gammalt stenbrott på Subbehalvön i Varberg. Fotot ger en viss bild av hur många stenskulpturer det kan vara åt gången. Visst är formationerna ändå lite overkliga när man ser dem så här?

Bästa vännen hemma från Almedalsveckan och redo för sommaräventyr

Sedan ett par veckor tillbaka har jag gått runt med en bubblande känsla i magen. Bara Almedalsveckan kvar och efter det får jag ha min bästa vän Therese för mig själv. Både jag och hon har haft fullt upp under våren och försommaren, men nu får vi några härliga, halvlediga dagar tillsammans.

bff
Min bff Therese, personen som har stöttat mig i över 20 år och den syster jag själv valt. Hon är nyss hemkommen från politikerveckan i Almedalen där hon bland annat medverkat i panelsamtal. Hur häftigt är det inte med en så smart och framgångsrik bästa vän?! <3 <3 <3

Jag brukar säga att jag förutom mina två underbara syskonbarn har två livskamrater att bli gammal med: Therese och Christoffer. Just för att det är så uppenbart hur mycket jag älskar min bästa vän tror många att det är hon som är min sambo, och inte Christoffer. När jag och Christoffer blev tillsammans utbrast släkten förfärat MEN THERESE, DÅ!? (Jag och bffen skrattar gott åt detta än idag.)

Första lediga kvällen för Thereses del måste vi ju fira och jag hade det perfekta stället åt oss. Inget annat än Bastard Burgers, som har revolutionerat mitt vegoliv och som gör att bägge kan äta hamburgare och dricka milkshake. För övrigt mat Therese (och resten av vänkretsen) tycker mycket om och som jag kan vara lite nja-njaej till – tills jag åt på Bastard Burgers i Varberg och plötsligt blev mer öppensinnad.

vego, mat, vegansk mat, vegoburgare, vegansk pommestallrik
Den veganska maträtten Animal (Friendly) Style på Bastard Burgers i Varberg. Det är pommes frites jag främst gillar och inte så mycket hamburgare. Så den här gången fick det bli en rejäl pommestallrik med räfflade pommes, alspånsrökt tofu, jalapeños, lök och hamburgerdressing i en välsmakande röra.

Känslan har varit att det var sååå längesen vi sågs (i realiteten en vecka eller så). Det som jag först trodde skulle bli en och en halv timmes middag sprang iväg till en flera timmars vänträff, och vi hade faktiskt ganska mycket att prata om. Livet, Almedalen och de kommande sommaräventyren stod på samtalsmenyn. Så blev det snack om en och annan bok och tv-serie på det, som det ska vara.

På torsdag väntar en gemensam roadtrip till en än så länge okänd plats – vi kommer koka ihop en sjuhelsikes endagsresa och det bästa av allt är att de rikliga samtalen fortsätter då. Jag kan inte erinra mig att vi någonsin varit tysta tillsammans under de 20+ år vi hängt ihop.

Tungt med städning när man har värk

Jag hade tänkt visa en osmickrande närbild på kaoset här hemma. Tomma kartonger, krukväxter med bladlöss, kläder utspridda på värsta tonårsvis, dammiga golv och ett berg av disk… Jag och Christoffer hann halvt om halvt städa bort tvåveckorsröran först – eller så fegade jag helt enkelt ur från att visa denna sida av min vardag. Jag känner inte att kaoset representerar mitt hem, mig.

Men så gör det ju det. På ett sätt, i vissa perioder. Under dessa perioder brukar jag kalla lägenheten för mitt sjukdomskaos, och jag fasar för att någon ska spontanknacka på hemma hos oss.

Eftersom jag så sällan bjuder hem eller släpper in någon då, är det få som tror något annat än att det alltid är oklanderligt fint i Jönsson-Larsson-hushållet. Ha och tji!

Det lättaste vore ju att städa med en gång. Då hade jag sluppit fasan och ångesten över stöket. Det är bara det att städning kan knäcka värkkroppen, trigga ett rejält skov. Om jag städar ett par timmar orkar jag sällan göra något mer den dagen och då rämnar planeringen kring arbetsuppgifter och deadlines helt, och det finns det inte alltid utrymme för.

Många dagar måste jag välja vad jag ska lägga min lilla ork på och eftersom jag ofta lovat kunder textleverans måste skrivandet prioriteras före ALLT.

Jag är också envis. Aldrig i livet att jag vill lägga över hela ansvaret på Christoffer, som visserligen inte har värk men som precis som jag driver eget företag och har väldigt fullt upp. Jag vill till varje pris vara med och bidra till vardagen, jag blir stärkt av det. Samtidigt blir jag nedslagen av att det är aldrig är riktig balans i hemmet. Jag som älskar ordning, reda och doften av såpa.

Ska inte sjuka också få känna en stunds glädje och meningsfullhet?

En regntung sommardag stapplar en svårt cancersjuk kvinna fram i motionsspåren. Jag och pappa möter henne på vår promenad, stannar och pratar. Hon är så uppenbart sjuk, i ett sent cancerskede och vet inte ens om hon kommer överleva. Äntligen fri från Försäkringskassans häxjakt har hon nu stött på ett annat problem. Människor i hennes omgivning tycker inte att hon ska få vara på sin kolonilott, för om man är SÅ SJUK som man säger att man är ska man minsann hålla sig borta från livets nöjen. Och ja, jag har brett på lite för att göra en poäng här.

Jag frustar till, både när jag lyssnar på kvinnans berättelse och skriver denna text. Hur skrattretande är det inte att man vill ta ifrån en person med cancer i stadium IV den sak som får henne att komma ut, träffa lite folk och göra något helande? Grön rehabilitering är inget hokus pokus utan ett medicinskt faktum: många sjuka mår bra av att påta i jorden och pyssla om växter.

Jag har inte cancer men är, som många vet, kroniskt sjuk och är väldigt ofta i kontakt med andra sjuka. Ett återkommande inslag i både min egen och i andras vardag är just detta skuld- och skambeläggande av en när man har lite roligt. Det är som om sjukdomen – och hela personen med det – tappar i legitimitet om man orkar mer en dag eller om man förmår att ha ett liv trots sjukdomen.

Skuld- och skambeläggandet är säkerligen värst av sjukskrivna, de som inte förmår arbeta men som ägnar sig åt ett intresse eller en syssla de mår bra av. Omgivningen ser kanske 30 minuter av den sjukas dag, när personen har orkat sig ut en stund men inte resten av dagen efter att just den där lilla, härliga stunden har triggat skovet.

Sen är det ju så med sjukdomar att man mår bättre vissa dagar, och varför då inte passa på att träffa vännen man saknar, gå ut och dansa eller att plantera nya lökar i rabatten? Det kan vara dessa små tillfällen som gör att den sjuka håller mentalt. Även när symptomen är som värst och livsglädjen därmed inte är på topp.

Ifrågasättandet – Du orkade hålla igång igår, hur kan du må så dåligt idag?* – kan vara en av de mest knäckande sakerna med att vara sjuk. Man går igenom något väldigt jobbigt och gör sitt bästa för att vara glad och så stör sig delar av omgivningen på att man visar glädje, ork, jävlar anamma.

Gläds för personen istället, för att hen har ett ställe att gå till och känner att hen får göra något meningsfullt. Det är svårt som det är att komma dit att man kan känna glädje och meningsfullhet trots att hela livet vänts uppochner.

*En artikel jag skrivit till min andra sajt Bättre hälsa.

Dinosaurier på Universeum och vegokäk på Café Sirius

t rex
En verklighetstrogen Tyrannosaurus på Universeums tillfälliga dinosaurieutställning.

Ska jag kolla på gamla klänningar och svensk 1900-talskonst eller på skräckinjagande dinosaurier och läsvärda fantasyböcker? Det är en kall, nästan lite höstlig sommardag när den populärkulturella nörden i mig vinner över museinörden. Jag har för ont i kroppen och är för trött för att orka ett kulturhistoriskt museimaraton i Göteborg idag. Universeum får det bli, bestämmer jag mig på tåget från Varberg till Göteborg – och ett besök på Science fiction bokhandeln för att käka på Café Sirius. Även om jag inte mår hundra idag är det skönt att komma hemifrån och slippa datorn.

Akvarier, regnskog och dinosaurier på Universeum i Göteborg

Svenska vatten och exotiska akvarier

Vad är Universeum i Göteborg? Ett museum, ett upplevelsecentrum? Svårt att ringa in exakt, men även jag som vuxen upptäcker redan i den första avdelningen Vattnets väg att jag lär mig massor nytt. Här har Universeum byggt upp miljöer så att vi besökare kan se hur livet ser ut i exempelvis Västerhavet och Östersjön. Vattnets väg leder i ett snyggt flöde vidare till Akvariehallen med sina exotiska fiskar.

sjöhäst på Universeum i Göteborg
När man fotograferar genom ett tjockt akvarieglas blir bilderna inte så bra. Annars är ju motivet otroligt sött. En sjöhäst.
clownfisk på Universeum i Göteborg
Titta Nemo! Det säger nästan varenda unge när clownfisken simmar ut från reven i akvariet.

Akvariehallen på Universeum rymmer både små och stora akvarier. Universeum säger själva att de har några av världens största akvarier, med tillsammans över 3 miljoner liter vatten. Jag är löjligt skraj för hajar och stannar istället lite extra framför sjöhästarna och clownfiskarna. Det slår mig hur fridfullt det är att blicka in i ett akvarium. Reptilariet är inte lika stillsamt denna dag. Tvärtom är det fart i ormarna, som gapar stort och väser åt oss åskådare. Superhäftigt.

Fåglar och apor i Regnskogen

Mitt vad jag själv tycker stämningsfulla foto från Regnskogen på Universeum i Göteborg.
Små gångar, trappor och hängbroar binder samman de olika våningarna och sektionerna i Regnskogen på Universeum.

Jag har begett mig till Universeum för att titta på dinosaurieutställningen. Men det är i Regnskogen jag drabbas av en sån total hänförelse att jag inte riktigt kan slita mig härifrån. Växter, hängbroar, extrem luftfuktighet, Amazonfloden i miniatyr, trädkojor, fåglar och apor om vartannat. Det är inte så lite fantastiskt vad Universeum lyckats åstadkomma här – som en annan värld. Jag har alltid undrat hur det skulle vara att ha tukaner flaxande över huvudet, i det fria. Nu vet jag. Typ.

En röd ibis äter från ett av fågelborden.

Det enda kruxet med regnskogen på Universeum är att luftfuktigheten triggar smärtan ännu mer. Jag som redan har en skitdag med sprängvärk i hela kroppen kommer få det rejält kämpigt från och med nu. Det är på grund av smärtan jag till slut lämnar Regnskogen, men inte förrän jag fått beundra de tvåfärgade tamarinderna på riktigt nära håll och på så sätt fått lite balsam. Jag skyndar genom rymden och labbet och lägger min sista kraft på dinosaurierna. DINOSAURIERNA.

Jag ser både tvåfärgade tamarinder…
… och tukaner på vägen ut från Universeums regnskog.

Dinosaurier på Göteborgs häftigaste takterrass

Dinosaurieutsällningen på Universeum i Göteborg
Den tillfälliga dinosaurieutställningen på Universeum i Göteborg är belägen på byggnadens takterrass.
stegosaurus
En verklighetstrogen Stegosaurus i närbild.

Just nu har Universeum Göteborgs häftigaste takterrass. Fin utsikt över staden, restaurangen Taktäppan och så konstfullt uppbyggda miljöer med dinosaurer. Inga fjantiga dinosaurier i plast. Jag menar dinosaurier som rör på sig och låter, dinosaurier med stålskelett, motorer, realistiska skinn och tänder. Verklighetstrogna dinosaurier. Tyrannosaurus rex, Triceratops, Velociraptor, Brachiosaurus och flera andra dinosaurier i naturliga storlekar. Jag vet inte vilka som är mest exalterade, vi vuxna eller barnen?

Brachiosaurus
Denna Brachiosaurus är enorm.

Snabb vila och vegokäk på Café Sirius i Göteborg

vegan mat i Göteborg
Den veganska maträtten Melodias på Café Sirius i Göteborg.

När jag når Science fiction bokhandeln och Café Sirius bortanför Göteborgs domkyrka har jag också nått min fysiska gräns. Hur ont jag än har måste jag äta och det får bli vegokäk i form av vegansalladen Melodia. Café Sirius ligger inne på Science fiction bokhandeln och är en underbar plats. Här samlas fantastikfantaster för att filosofera, spela brädspel, läsa och skriva nästa stora bok.

Brädspel på Café Sirius i Göteborg
Café Sirius på Science fiction bokhandeln i Göteborg. Här spelas det brädspel. Det finns en hylla med spel man kan vraka och välja från. Jag älskar det här stället.

Pissig värkdag eller inte, jag älskar att vara här och inspireras. Jag sitter dock inte kvar så länge eftersom jag snabbt vill botanisera i vad jag tycker Sveriges bästa utbud av böcker innan jag sätter mig på tåget hem till Varberg. Tågresan går inte fort nog, trots lite verklighetsflykt i form av första boken i Margit Sandemos serie Sagan om Isfolket. Tack vare den nya säsongen av Stranger things kan jag fortsätta nörda väl hemma – men nu i ryggläge.

Café Sirius på Science fiction bokhandeln i Göteborg
Ingången till Café Sirius finns inne i Science fiction bokhandeln.

Ett och halvt avsnitt senare sover jag som en stock. När jag vaknar efter två timmar känner jag mig genomsliten. Var det värt att pressa mig själv så på Universeum? Ja, helt klart. Jag ler fortfarande åt aporna och dinosaurierna. Det är ett bra betyg, och jag vill inte låta värken hindra mig från att ha roligt.

Nu åker mina palettblad i soporna

För en månad sedan hade jag storslagna planer för min nyinköpta samling av palettblad. Snart kommer jag ha en hel djungel av gröna växter och sticklingar. Den ena plantan mer hänförande än den andra. Vänta bara och se!

coleus, skötsel av palettblad, ohyra på palettblad
Vad mycket damm på palettbladen! Sorglig närbild på min coleus.

Palettblad är perfekta för nybörjaren (?)

Palettblad eller coleus är verkligen vackra. Jag älskar deras färggrannhet. De sägs vara de perfekta krukväxterna att börja med eftersom de är så himla lättskötta. Till och med en person utan gröna fingrar borde med enkelhet få palettbladen att frodas.

Så jag har med det mest formidabla tålamod pysslat om palettbladsamlingen i flera veckors tid. En stickling hade ett lusangrepp redan de första dagarna. Jag knipsade bort det skadade bladet och trodde jag hade tagit kontroll över situationen.

Samma stickling har återigen fått samma typ av ohyra – och ohyran har spridit sig till de andra palettbladen, som inte heller de tycks vara menade för min lägenhet. Nu åker palettbladen i soporna, eller om jag ska plantera ut dem på gården och på så sätt ge dem ännu en chans.

coleus, skötsel av palettblad, ohyra på palettblad
Jag köpte flera sticklingar på Tradera. Denna krukväxt har jag dock köpt på Blomsterlandet i Varberg, som har många fina coleus.

Från några coleus till en hel djungel

Det är lite lustigt hur jag fungerar. Före jag införskaffade min samling av palettblad googlade jag skötseltips och fina sticklingar ett x antal nätter i rad. All tid jag lagt ner på att söka efter sticklingar på Tradera! Du skulle chockas om du visste.

Jag gör så med allt, alltså googlar ALLT jag funderar på att göra och fastnar ofta i själva sökandet istället för att bara göra’t. Under sökandet växer, växer och växer visionen sig större än verkligheten. Planerna att köpa palettblad växte i rekordfart till visionen att ha en inomhusdjungel i trean på 76 kvadratmeter.

Jag gav i alla fall palettbladen ett försök. I en hel månad. För att få en djungel hade jag behövt en livstid, jag vet. Jag slängde lite kaxigt mina plastväxter när jag ändå höll på att skaffa växthobbyn. Det är nog läge att skaffa nya konstgjorda växter och kanske att nöja mig med att se men inte röra.

Peter Jöback på Liseberg – och en hjärtevärmande kväll med mamma

Peter Jöback uppträder på Stora scenen på Liseberg
När Peter Jöback uppträder på Stora scenen på Liseberg får man räkna med en tät publik. Jag tränger mig fram för att knäppa av några foton. Röken uppe på scenen gör det omöjligt att fotografera snyggt. Jag trodde verkligen att jag fick till det; min lilla segergest och mitt stora, oerhört självbelåtna flin lockade till en del skratt i publikhavet. #sakervibaragör

Jag och mamma älskar musikaler. Ibland åker vi till London bara för att gå på West End och då blir det gärna tre fyra fem musikaler i ett nafs. Idag räckte det att vi begav oss till Liseberg i Göteborg för att få lyssna på en av världens bästa musikalartister. Peter Jöback uppträdde på Stora scenen. Mamma var snäll och körde dit, så att vi sjuklingar inte skulle trötta ut oss för mycket och kunde åka hem när kropparna sa stopp. Tryggt.

Det har varit så mycket sjukdom och död i den allra närmaste kretsen de senaste åren att jag tror vi glömt bort att göra roliga saker tillsammans. Aldrig att vi har gått ner oss totalt – Jönssons kämpar alltid på – men ibland tar livet en sådan vändning att man först och främst får fokusera på att ta sig igenom dagen, veckan och året. Att resa till London eller att gå på musikaler är just då kanske inte prio ett.

Slänggungan på Liseberg, åkattraktioner
På bilden ser du Slänggungan, en av åkattraktionerna på Liseberg. Jag tycker det blir så fint när fotografiet suddas ut av bara farten, om du förstår hur jag menar?

Jag ser det som ett väldigt gott tecken att vi har börjat göra små utflykter igen, att vardagen har blivit lite, lite stabilare. Först en middag på Pinchos vid Heden, därefter tokspel på godishjulen på Liseberg – mamma älskar lyckohjulen – och sedan en konsert med en av de främsta. Både jag och mamma tycker Peter Jöback levererade hjärta, smärta och fest.

Det var en fin och personlig konsert. Hur mycket smälter man inte när Peter Jöback sjunger Guldet blev till sand ur Kristina från Duvemåla eller The music of the night ur The Phantom of the opera? Jag tycker om denna något äldre Jöback, som sjunger med livserfarenhet och skämtar om sin egen andfåddhet på scen.

Peter Jöback på Liseberg, musik på Stora scenen
Peter Jöback och Frida Öhrn sjunger Everybody hurts. Fantastiskt fint! Berörande på djupet.

Tillsammans med sångerskan Frida Öhrn gjorde han en träffande vacker version av R.E.M:s klassiker Everybody hurts. Vilken diva Frida Öhrn är btw! Jag menar det i ordets mest positiva bemärkelse. Hon kan verkligen inta en scen och sjunga som ingen annan – en perfect match till Peter Jöback. Så hade hon så galet snygga kläder också. Wow!

Subbehalvön bjuder på vacker natur vid Varbergs kusthotell

Subbe fyr på Subbeberget skymtar bakom sanddynorna i Lilla Apelviken.

En vacker sommardag vid Varbergs kusthotell. Både varbergsbor och turister vistas i Lilla Apelviken, även kallat Kåsa. Trots ihållande feber, sprängvärk och 24 graders värme har jag begett mig hit för att fotografera naturen på Subbehalvön. Frisk luft gör alltid gott! Tillsammans med Lilla Apelviken, strandpromenaden, Hästhagabergen och sanatoriemiljön är Subbehalvön ett av de områden som gör såväl kusthotellet som Varberg unikt.

Varbergs kusthotell en varm sommardag i juni.

Subbehalvön runt – tips på vandring vid Varbergs kusthotell

Jag går runt Subbehalvön nästan dagligen. Det innebär en vandring på någon kilometer och är egentligen en förlängning av min enmilare nere vid Apelviken och Varberg söder. Jag vet att många av hotellgästerna på Varbergs kusthotell motionerar runt på halvön – och under sommartid cyklar och går även gästerna från Apelvikens camping i naturområdet. Det är ändå ganska lugnt häromkring idag, bitvis folktomt.

När du vandrar runt Subbehalvön kan du välja att antingen fortsätta runt till kusthotellet eller att gå vidare till Stora Apelviken. Oavsett målet för vandringen färdas du genom karg kustnatur, lummiga kulturskogar och historiska miljöer. Havet är alltid lika praktfullt. En dag som denna glittrar det, även om disigheten inte riktigt släpper igenom solen och vinden piskar upp skummande vågor.

Lilla Apelviken ­– populär strand vid kusthotellet i Varberg

Lagom mycket folk i Lilla Apelviken så här före högsäsong – och trots en varm sommardag.

Ja, det är verkligen varmt idag, men lite lagom mycket folk i Lilla Apelviken. Om ett par veckor kommer här troligen vara packat med solbadare så det gäller att passa på att njuta. Kusthotellet i Varberg ligger vid just den här populära stranden och det är också här som vandringen runt Subbehalvön börjar. Härifrån kan du tydligt se hur mäktigt Subbe fyr avtecknar sig mot horisonten. Den är högt belägen, på Subbeberget. Luften doftar av tång och strandnypon – hur ljuvlig är inte rosendoften som färdas med vindpustarna?

Det finns även en badbrygga ner i havet vid Lilla Apelviken.

Lämningen efter Carl Larssons sommarstuga i Varberg

Lämningen efter en stenhuggarbostad konstnären Carl Larsson och hans familj hyrde 1887.

Det finns en härlig ruin eller lämning på Subbehalvön. Lämningen är delvis efter en gammal stenhuggarbostad men platsen är mest känd som Carl Larssons sommarstuga. Faktiskt hyrde konstnären och hans familj bostaden 1887. Det här är en underbar plats, med skog, hav och tusenskönor på marken. Helt perfekt för en picknick i det gröna. Varför inte köpa med dig en kaffe från Varbergs kusthotell eller en glass från kiosken som är sommaröppen?

Samma lämning sedd från andra hållet – nu med den spektakulära havsutsikten. Här vill i alla fall jag ha en picknick.

Subbeberget har både fyr och utsikt till Varbergs fästning         

Här är Subbe fyr på nära håll. Jag har “klättrat” upp på Subbeberget för att komma hit.

Subbeberget tornar upp sig med Subbe fyr på toppen. Runtomkring bergets fot finns ett gammalt stenbrott där man brutit varbergsgranit, som jag förstått det. För att komma upp på berget kan du vika av på en liten stig och därefter klättra. Terrängen är snårig och stenig men inte särskilt jobbig att ta sig upp i. Den vackra Subbe fyr och utsikten bort till Varbergs fästning är värd den lilla ansträngningen.

Från Subbeberget kan du se ut över strandpromenaden och ända bort till Varbergs fästning. Idag är det disigt, därav den suddiga bakgrunden.

Ett övergivet gammalt vattentorn på Subbehalvön

Träskylten som visar vägen till det gamla vattentornet på Subbehalvön.

Vid sträckan i närheten av Subbeberget är naturen fortfarande karg. Visserligen full av enesnår, strandvass samt en och annan sommarblomma – men inte så lummig som resten av Subbehalvön snart ska bli. Det är i gränslandet mellan kargheten och lummigheten som det gamla vattentornet i Varberg ligger. Det är halvtomhalvt övergivet, åtminstone är det så det känns när jag som ensam vandrare trampar upp de igenvuxna stigarna som leder till det. En skylt i trä visar vägen till vattentornet så det är svårt att missa det. Dessutom avtecknar sig byggnaden nästan som ett sagoslott mot himlen och är ett stående inslag i landskapet häromkring. Så här otroligt fint byggde man alltså vattentornen förr i tiden.

Det gamla vattentornet på ett ganska nära håll. Jag är lite mallig över att jag vågade mig in i vildvuxenheten och ensligheten för att ta mig hit. Nu har jag säkert fått en miljon fästingbett men åtminstone inte råkat ut för en brutal seriemördarattack, uppenbarligen. Man får vara glad för det lilla!

Ensliga badplatser bortanför Varbergs populära stränder

Du kan bada från klipporna på Subbehalvön. Här är så rofullt och vackert.

Utmed kustlinjen på Subbehalvön finns massor av ensliga badplatser. Om du inte har något emot att sola på och bada från klippor kan jag varmt rekommendera detta naturområde. Badplatserna på Subbehalvön ligger precis mittemellan Lilla Apelviken och Stora Apelviken och ligger därmed bara ett stenkast från Varbergs kusthotell.

Jag var ju bara tvungen att fotografera strandvassen eller strandgräset eller vad det nu är. Ursäkta en okunnig! Visst ger detta vad-det-nu-är rätt känsla för kusten i Varberg?

Kulturskogar och historiska platser i Varbergs kustmiljö

Inget fotografi i världen kan göra det illgröna rättvisa…
Jag kan inte få nog av att titta på vackert formade träd. Naturens skulpturer.
Så en vacker och vild sommarblomma på det. Inte heller här vet jag vilken blomma jag fotat. Men jag jobbar på det!

Jag älskar hur fint kustlandskapet och skogslandskapet ånyo möts vid Subbehalvön, Nils Kreugers väg och Varbergs kusthotell. När du snart gått runt halvön smälter kusten samman med illgröna kulturskogar och anrika sanatoriebyggnader. De av naturen sinnrikt formade träden och den av människans hand resta kyrkogården är mina personliga favoriter i den här änden av naturområdet.

Varbergs kusthotell var från början ett kustsanatorium. Hit kom tuberkulossjuka från hela Sverige. På kyrkogården är sjukhusgrundaren Johan Severin Almer och ett hundratal av tuberkulospatienterna begravna. Många av patienterna var sorgligt nog barn. Under somrarna erbjuds gratis guidade turer på kyrkogården. De ger en jättespännande inblick i Varbergs historia – komsikomsi!

Kapellet på kyrkogården vid Varbergs kusthotell.
På den lilla kyrkogården vid kusthotellet i Varberg kan du gå på en gratis guidad tur och få veta mer om de tuberkulospatienter som ligger begravna här.
Nils Kreugers väg vid Varbergs kusthotell – länken mellan Subbehalvön och Lilla Apelviken.

Bortanför kröken på Nils Kreugers väg och vid kyrkogården väntar återigen Lilla Apelviken och kusthotellet i Varberg. Allt det här fantastiska kan du uppleva på mellan 30 och 60 minuter – eller på ett par timmar om du även väljer att bada och/eller gå på en guidad tur.

Efter att ha rundat kröken vid Nils Kreugers väg skymtar Lilla Apelviken igen…

I Gösta Berlings saga räddas försupen präst till ett flärdfullt liv

Jag har haft bestämda åsikter om Selma Lagerlöfs debutroman Gösta Berlings saga. Boken är så snustorr att jag kommer få plåga mig igenom den, har jag tänkt utan att egentligen ha en susning. Nu när jag har läst verket måste jag medge att jag har haft fel. Gösta Berlings saga kan vara en av de bästa läsupplevelser jag haft. Lagerlöfs klassiker från 1891 passar mig perfekt, jag som älskar skrönor och sägner.

Försupne Gösta Berling får inte längre vara präst

Äntligen stod prästen i predikstolen. Så inleder Selma Lagerlöf debutromanen Gösta Berlings saga från 1891.

Äntligen stod prästen i predikstolen. Om inte Gösta Berling kan leverera sitt livs bästa predikan är det kört. Han kommer åka ut från församlingen med huvudet före. Församlingsborna har fått nog av hans försupenhet. Gösta är Gösta och i denna minst sagt utmanande stund grips han av gudomlig inspiration och predikar så väl att man bönar och ber att han ska stanna kvar som präst.

Nu blir det ändå så att Gösta förlorar prästämbetet – hur ska jag inte röja här. Det får du läsa själv. Han vandrar runt i Värmland, som en fattig och deprimerad man. Just som han ska göra slut på sitt elände räddas han av majorskan på Ekeby. Hon är rik och mäktig, äger inte färre än sju bruk i Värmland. Majorskan känner samhörighet med Gösta Berling och bjuder in honom att vara kavaljer på hennes Ekeby gård.

Gösta Berlings många eskapader på Ekeby gård  

Selma Lagerlöf tecknar Gösta Berlings levnadsporträtt – och vilket liv han lever! Det är fantastiskt i ordets alla bemärkelser. Han är emellanåt en ganska svårmodig man men är alltid beredd att hitta på ofog i Värmlands skogar. Livet är en fest får en ny innebörd när jag tänker på Göstas liv på Ekeby, dessa ständiga dryckeslag och middagar tillsammans med de andra kavaljererna och förnäma i trakten.

Många kvinnor faller för Göstas charm – och de som inte gör det drar han sig inte för att röva bort i natten. Majorskan är dessvärre en av de kvinnor som drabbas hårt av Gösta. Efter att ha tagit hand om och stöttat honom driver han och kavaljererna bort henne från Ekeby och tar därefter över styret av gården. Hur det sedan går för majorskan får läsaren följa i ett av de många sidospåren i Gösta Berlings saga.

Selma Lagerlöfs vackra väv av sagor

Bokomslaget till Bonnier pockets 2017-utgåva av Selma Lagerlöfs Gösta Berlings saga. Jag tycker det är väldigt fint. Omslaget matchar dessutom de andra pocketböckerna med Lagerlöfs klassiker.

Selma Lagerlöfs förmåga att göra en vacker väv av sagor får mig att tänka på epos av Homeros eller Vergilius. Likt de gamla eposen innehåller Gösta Berlings saga ett myller av livsöden, här med Gösta som den gemensamma nämnaren. Boken blir aldrig spretig, bara ofantligt rik och jag tycker den är en otroligt fin hyllning till berättelsetraditionen i Värmland.

I Gösta Berlings saga finns hövisk kärlek, skogsväsen, gränslös girighet och trolldom. Kapitlen skildrar allt från flärdfulla aftnar till sanslösa uppfinningar. Det är saga i saga i saga… Jag vet inte riktigt vilket annat svenskt verk jag ska jämföra med för att bättre illustrera Lagerlöfs intrikata hantverk. Kanske att det är så enkelt att det saknar motstycke.

Bokinformation

Originaltitel: Gösta Berlings saga
Svensk titel:
Serie: Albert Bonniers klassiker
Författare: Selma Lagerlöf
Översättare:
Utgivningsår: 2017 (1891)
Bokförlag: Bonnier pocket
Sidantal: 369