Utflykten till Hallandsgården i Halmstad, så avlägsen och ändå så nära. Under några dagar i somras kändes allt nästan – men bara nästan – som vanligt. Jag och bästa vännen Therese upptäckte omgivningarna så coronasäkert vi kunde och hamnade på friluftsmuseet. Vilken förtjusande plats! Linet blommade och jag trixade med kameran så att Therese kunde gå genom ett blåskimrande blomsterfält, älskar att leka med perspektiven.
På grund av corona och sjukdom träffas vi inte ofta, Therese och jag. Jag håller mig borta från det mesta för att skydda och samtidigt kunna vara med min familj, det är hos dem jag villhöver vara nu. Men i dag unnades jag den bästa födelsedagspresenten. Det blev en träff med Therese, en fika och promenad i skogsstråken runt hörnet och på minst två meters avstånd.
När träffades vi senast? Det var på hennes födelsedag i november. Jag skulle lämna en present utanför hennes dörr och det visade sig att hon inte var hemma. Var är du? förhörde jag mig då på telefon och det slutade med att jag åkte efter henne till affären. Bara för att på två meters håll ge henne födelsedagspresenten och få se henne, min ena livskamrat. Inget skulle någonsin skilja oss åt och så kom corona.
Det är inte bara i dag jag känner mig tacksam för att jag har Therese i mitt liv. Att få dela livet med en bästa vän är en av de vackraste gåvorna jag fått.
