Förra veckan såg jag och Christoffer Pixars Soul på Disney plus. Det är den bästa filmen jag sett hittills i år och jag är ganska säker på att ingen annan filmupplevelse under året kommer toppa den här. Det skulle väl i så fall vara Disneys Inside out, en film av samma skapare som Soul och som jag ännu inte sett. Pete Docter är masterminden bakom bägge filmerna, btw.
Soul heter Själen i svensk översättning och handlar om det som gör varje mänsklig själ unik, gnistan. Jazzmusikern Joe tror sig ha funnit sin gnista i livet. Musiken, förstås. Han älskar att spela piano. Allra mest älskar han dock tanken på det stora genombrottet. När han äntligen får sitt livs gig dör han. Japp, bara sådär.
Inte en chans att Joe kommer släppa taget om premiärkvällen, inte nu. Så i stället för att åka rulltrappan upp till himlen flyr hans själ. Joe hamnar på platsen där själar skapas och tränas innan de skickas till sina mänskliga kroppar på jorden. Där får han agera mentor för 22, en hopplös själ utan gnista. Vilken är 22:s gnista?
Vilken är gnistan som gör själen komplett?
I ännu ett desperat flyktförsök hamnar både Joe och 22 så äntligen på jorden. Det finns bara ett krux, 22 intar Joes kropp medan hans egen själ fastnar i en katt. Nu måste de båda hjälpas åt för att förverkliga Joes musikdröm, samtidigt som 22 ges möjligheten att hitta gnistan som ska göra honom komplett.
Kanske att även Joe omprövar vad som är viktigt längs vägen?
Som du märker är handlingen ganska filosofisk – just därför jag föll pladask. Trots att Soul är animerad är den mer av en film för vuxna, som jag ser det. Tyvärr går ju den dubbla meningen av soul förlorad i den svenska översättningen, soul som ju är en förgrening av jazzmusiken.
Förutom att spela upp ett existentiellt drama, lyckas Disneyfilmen verkligen fånga en del av det afroamerikanska New York, mer bestämt livet i Harlem. Inte för att jag är en expert på ämnet, det är bara det att jag tycker att filmskaparna ansträngt sig för att göra Harlem och musiken i området rättvisa.