Jag har badkarsläst Gustaf Fröding och Karin Boye i dag och känner därför hur jag vill bevinga orden. Men jag är för full på ord för att kunna pränta ner något rimligt. Dessutom, solen gick ner över min sista dag som 34-åring och jag är kluven.
Hade velat ha något stort att längta till i den sannaste ålderskrisanda och samtidigt, vad är väl större än att kvällsvandra i en alldeles gyllene solnedgång? Jag försöker uppskatta det jag har nära, övar på det varje dag och har ändå så långt kvar.