Luttra gånggrift – en ståtlig stenåldersgrav på Falbygden

luttra gånggrift på falbygen

Jag ska försöka mig på att skriva om Luttra gånggrift i Falköping. Detta trots att jag känner mig urlakad i hjärnan. Men minnet av den vackra stenåldersgraven på den så kallade Falbygden är ännu färskt och jag vill därför fånga det nu, innan det irrar bort i alla måsten och hjärntröttheten.

luttra gånggrift i falköping
Jag kände mig otroligt bortskämd. Kunde fotografera helt ostörd av andra bilister och besökare.

Falbygdens gånggrifter, det finns flera hundra av dem. De beräknas vara cirka 270 stycken och de är utspridda över ett större område. Har länge velat ströva bland stengravarna och har väl dessutom haft ganska så romantiska bilder av hur det ska gå till.

Kanske första besöket till Falbygdens gånggrifter

Det är över tio år sedan jag läste arkeologi på universitetet och jag tror det var först i fredags som jag besökte en gånggrift på Falbygden. Må så vara att det endast blev ett kort stopp på vägen hem från trandansen vid Hornborgasjön, men nu fick jag i alla fall se den ståtliga fornlämningen med egna ögon. Tack, Christoffer!

falbygdens gånggrifter

Luttra gånggrift ska vara ett riktigt praktexempel på de väldiga stenåldersgravarna. Den är också jämförelsevis välbevarad. Typiskt för gånggrifterna är att de är resta av stora stenblock. Blocken bildar såväl en kammare som en gång in till kammaren.

gånggrift i luttra
En del av mig vill så gärna krypa in under stenen. Öppningen bjuder in till det. Men nej, nej, nej! Det är livsfarligt. Finns riktigt otäcka berättelser om nyfikna som råkat illa ut.

Graven har även omgärdats av en hög, det är sannolikt samma hög som du ser på mina fotografier av fornlämningen. Välbevarad, javisst, men likväl märkt av tidens tand. Gånggriftens ålder på 5 500 till 5 000 år är när allt kommer omkring aktningsvärd.

Luttra gånggrift var säkerligen en viktig plats

Arkeologiska undersökningar tyder på att över 100 individer begravts i Luttra gånggrift, det här var säkerligen en viktig plats för dåtidens invånare. Jag kan inte låta bli att undra hur senare åldrars människor förhållit sig till stenåldersgraven.

luttra gånggrifter

Falbygdens gånggrifter är bara ett exempel på de fantastiska fornminnen man kan stanna till vid när man har vägarna förbi. Ser du vägskyltskringlan på de översta fotona? Just denna symbol kan vara början på ett äventyr.

gånggrifter på falbygden
Här är han, min finaste.

Läs mer om Luttra gånggrift på Länsstyrelsens webbplats, där hittar du även vägbeskrivningen till fornlämningen.

Tusentals tranor under trandansen vid Hornborgasjön

tranornas dans

Trandansen. Länge har jag tänkt att ordet är en poetisk beskrivning av tranornas årliga möte vid Hornborgasjön. Tanken att tranorna dansar har aldrig slagit mig. Men i går såg jag deras dans med egna ögon – och wow!

trandansen vid hornborgasjön

Det var en högtidlig och graciös dans, kan jag likna den vid den gamla pardansen menuett? Fåglarna sträckte på sina halsar, rörde vingarna upp och ner, ner och upp samt gjorde sirliga hopp med benen. Det var inte bara två eller tio eller ens hundra tranor, i går hade över 6 000 tranor samlats vid Hornborgasjön.

Dansade, det var vad de gjorde.

Dagsutflykt till trandansen vid Hornborgasjön

Jag skulle kunna skriva sida upp och sida ner om hur snäv vardagen är numera, en klaustrofobisk känsla jag gissar att många känner igen sig i. Men trots corona och restriktioner finns det massor av saker att göra och att titta på trandansen vid Hornborgasjön är en sådan sak. Det är inte bara en sak, faktiskt, nej, att bevittna denna del av tranornas [livs]resa är en magnifik upplevelse.

hornborgasjön trandans

I går packade jag och Christoffer en påse mat – något så planerat som picknickkorg ägnar vi oss inte åt – och körde till Hornborgasjön. Det är en bilresa på nästan tre timmar enkel väg och i dessa tider en färd utan kaffestopp på bensinmackar. Lång väg att åka, absolut, men i slutänden så värt det när jag i dag fortfarande överväldigas av intrycken från vad jag skulle kalla en nästan religiös upplevelse. Myllret, det finns inga ord för att beskriva det. Och så tranornas flykt över himlen… Bara en gudomlig hand kan ha skapat något så fulländat.

Utsiktsplats vid infocentret mellan Falköping och Skara

För att vara ärlig vet jag inte riktigt var infocentret för trandansen ligger. Det är aldrig jag som kör bilen och därmed har jag dålig koll på sådant. På den officiella webbplatsen för trandansen vid Hornborgasjön står det i alla fall att infocentret ligger utmed väg 184, mellan Falköping och Skara.

tranor dansar hornborgasjön

Infocentret är en officiell knutpunkt, den här coronavåren hålls det dock stängt. Som ett alternativ har man gjort en utomhusutställning med informationsskyltar och vid utsiktsplatserna har man satt upp påminnelser om att hålla avståndet: ”Håll en tranas avstånd”. Lite fyndigt, för den vuxna tranans vingbredd är cirka två meter (1,8 till 2,4 meter). Vid ett tillfälle satte jag och Christoffer oss ner på en av bänkarna och bara lyssnade.

Trandansen vid Hornborgasjön sker i mars och april

Transången är lika storartad som synen av tranorna. Mängden gör sitt. Föreställ dig ljudet av tusentals högljudda och nästan lite gnälliga fåglar. Nasalt och skorrande, så skulle nog en fågelexpert beskriva lätet. Den är inte särskilt vacker, sången, men ändå är den det på det mäktigaste vis. Konstigt att jag inte stör mig på ljudet, sa Christoffer och jag instämde. Transången kändes så rätt, sinneslugnande.

tranor i hornborgasjön

Trandansen vid Hornborgasjön sker i mars och april varje år. Det är svårt att ringa in exakta datum, naturen följer sin egen rytm. Från och med någon gång i mitten på mars till mitten på april brukar den dock äga rum. Enligt transtatistiken samlas flest tranor i början på april, vissa år har så många som 16 000 tranor uppmätts. Hisnande tanke! De 6 000 tranorna jag upplevde i går flimrar på näthinnorna och ekar i öronen. Jag vet inte vad sinnena hade gjort med ännu fler fåglar.

Mer information om tranornas årliga dans

Visit Hornborgasjön är den officiella webbplatsen för trandansen. Hit har jag själv vänt mig för att få mer information om när, var och hur jag kan uppleva tranornas årliga dans. På webbplatsen finns bland annat transtatistik och en webbkamera genom vilken trandansen kan följas.

flygande tranor

Webbplatsen lyfter även sevärdheter i området kring sjön, såsom Varnhems klosterkyrka i Skara och Falbygdens gånggrifter i Falköping. Läs vidare på Visit Hornborgasjön.

Vissa dagar blir det inte mer än så här och så är det bara

snabbköp i mina hemkvarter

Det finns dagar när jag egentligen inte borde gå upp, dagar i värklivet. I dag är en sådan dag, ett förlorat slag redan från början och jag vet det ju så väl.

Ändå finns det där fanskapet i mig som vill pressa på i alla fall, som inte vill kännas vid begränsningarna och som beskriver en dålig värkdag som ett förlorat slag.

Bara en sådan sak, hur jag väljer att se på behovet av vila och återhämtning för kroppen. Det måste jag sluta med. Faktiskt.

Vid lunchtid nådde smärtan nya höjder och jag bestämde mig för att bryta arbetsdagen och gå en vända till snabbköpet.

För att köpa havremjölk och kardemummaskorpor, för att sedan göra chokladdryck att doppa skorporna i. Tröstätande när energin tryter.

Jag bäddade ner mig i soffan, velade mellan flera olika serier men kunde till slut landa i Netflix true crime Night Stalker.

Vissa dagar blir det inte mer än så här – knappt mer än tusen steg till kvartersaffären – och så är det bara. Jag väljer att tro att i morgon är en annan dag (och den blir vad den blir).

Där var de, vårens krokusar

lila krokus

I trädgårdsgrupperna på Facebook läggs det numera upp massor av bilder på krokusar. Då jag själv inte sett de små vårblommorna i år har jag känt mig lite snuvad på den ljuvliga vårupplevelsen, jag som till och med gått till parken i skogen nästan varje dag. Givetvis full av hopp.

gul krokus

Lunchtid i dag och molnen sprack upp. Fram trädde solen och ropade Kom ut, Sandra! Jag kunde inte motstå lockropet, tog åter med mig kameran för att den här gången bege mig ut på en skattjakt i grannkvarteren. Kanske femhundra meter bort och där var de, vårens krokusar. Blåa, gula och lila.

blå krokus

Arbetsam helg, trots allt

knoppar på ek

Livet som egenföretagare, saker blir sällan som man tänkt sig. Det vet jag vid det här laget. Ändå blev jag besviken när helgen jag målade upp för min inre syn i torsdags i stället visade sig bli arbetsam för både mig och Christoffer. Vi som skulle bli bättre på att ha helg och så slutade det med att vi jobbade under lördagen och söndagen.

Jag har egentligen inte alls samma kapacitet att tokjobba som jag hade förr. Behöver väldigt, väldigt mycket mer vila numera och jag trivs inte heller med att sitta för mycket framför skärmen. Har rent av fått ganska svårt att peppa mig själv. Men i går fick jag snilleblixten att ha Språket i P1 i bakgrunden.

Till min till min stora förtjusning fann jag det tematiska avsnittet ”Se språket ur ett fågelperspektiv!”. Efter det blev arbetssöndagen genast mycket roligare. Det blev ett och annat Språket-avsnitt och därefter ett par Filosofiska rummet-avsnitt, för nu hade jag fått mersmak av den nyförvärvade kunskapen.

Mycket jobb eller inte, jag försöker likväl tillbringa så mycket tid utomhus som jag kan. Fick hem mitt nya kameraobjektiv i fredags och detta släpade jag med mig ut i söndagskvällningen. Tungt som sjutton, men tack vare de utomordentliga zoomegenskaperna kunde jag fånga de knoppande ekarna på bild. Utan att stå med näsan i dem, ska tilläggas.

Arbetsam helg, javisst. Jag är dock glad att jag fick mina naturstunder och att jag hittade ett sätt att ge arbetet en ännu starkare känsla av meningsfullhet. Vilken fantastisk skatt podd- och radioavsnitten är!

Se språket ur ett fågelperspektiv i P1:s Språket

skog med fågelholk

Är det inte lite märkligt, ändå, märkligt hur jag börjat läsa böcker om fåglar i kulturen och efter detta ser de bevingade krabaterna överallt? Det är som att siktet är helt och hållet inställt på fåglarna.

Kanske är det därför blicken med en gång fastnade på det tematiska avsnittet ”Se språket ur ett fågelperspektiv!” när jag tidigare i dag letade igenom P1:s Språket-arkiv.

Fåglar i det svenska språket, det tycker jag är ett spännande tema. Kråkfötter och snorkråkor, vilka kopplingar har dessa ord till kråkan?

fågelholk i skogen

Det är sådant Språket i P1 tar upp och det är språkvetarprofessorn Henrik Rosenkvist som öser på med fascinerande samband.

Föga överraskande används ord kopplade till kråkor oftast ganska nedsättande. Dessa reflektioner stämmer väl överens med den kulturella bild av kråkfåglar som Cord Riechelmann målar upp i essän Kråkor: Ett porträtt.

Nu blev det inte bara ett utan två kulturtips. Jag ville mest bara slå ett slag för Språket-avsnittet ”Se språket i ett fågelperspektiv!” och samtidigt dela med mig av ett par fotografier från kvällens promenad i Påskbergsskogen. De föreställer en fågelholk. Ha!

Sov du lilla vide ung

videvisan

I mitt barndomskvarter växte tjocka videsnår och de små, små videkissarna var en alltid lika välkommen syn. Nu var de inte bara ludna knoppar, de var jamande katter som ville bli klappade, som ville att jag skulle stryka dem mot kinden. De var små barn – sagoväsen, kanske älvfolk – sovande i filtar. Var det inte jag hade sett dem i sångboken Nu ska vi sjunga, i illustrationen av Elsa Beskow?

”Sov du lilla vide ung
än så är det vinter.
Än så sova björk och ljung,
ros och hyacinter.”

– Zacharias Topelius

Jag gick förbi ett snår med videungar i går och kunde såklart inte låta bli att drömma mig tillbaka till Videvisan och dagarna när jag verkligen trodde att världen omkring mig var befolkad av oknytt. Då var det så självklart att videkissarna i själva verket var katter eller barn eller något annat än just ludna knoppar. Videungar och videkissar, så kallas knopparna trots allt. Sådana namn måste väl ändå betyda något magiskt?

En sak vet jag i alla fall att de betyder: att det snart är vår.

Fåglar i svensk poesi av Sten Hidal

sten hidals fåglar i svensk poesi

”Fåglar och diktning hör samman. Till stor del beror detta på att människans första litterära försök hade bunden form och därmed kan kallas lyrik i ordets vida mening. Och fåglar har människan alltid varit omgiven av, alltid kunnat se och höra.”

– Sten Hidal

Balkongdörren öppen, fågelkvittret letar sig in i vardagsrummet. Det är förmiddag och jag ligger nersjunken i soffan med Sten Hidals Fåglar i svensk poesi framför näsan. Tänker – nej, känner djupt inom mig – att en lördag hade kunnat börja mycket, mycket sämre än så här. Det är fridfullt att börja dagen med läsning, kanske den bästa starten jag kan få.

Ett specialintresse för fåglar, är det vad jag har? Nej, inte så värst. Däremot har jag ett specialintresse för att läsa om naturen i kulturen och dit hör Hidals litteraturhistoriska bok. Jag vill dessutom lära mig mer om min närmiljö. Därför försöker jag fördjupa mig i såväl fauna som flora, strövtågen i hembygden blir rikare så.

Faktabok om fågelpoesi lyfter fram många författarskap

Med den begynnande våren har även min passion för lyrik knoppat sig. Fåglar i svensk poesi lyfter fram många för mig okända författarskap. Kan inte påstå att jag är jättebevandrad i den svenska lyriken, men nu har jag fått kännedom om flera intressanta poeter. Besökte till och med Varbergs stadsbibliotek för att låna ett par diktböcker av Joar Tiberg, Fåglar i fält och Fåglar i förorten häromdagen, vad ska denna nya bekantskap ge mig?

svenska dikter om fåglar
Äntligen lyser solen, men först i kvällningen. Jag får chans att prova mitt nya kameraobjektiv och går bort till ankdammen i Påskbergsskogen. Där är fullt av fiskmåsar, trutar eller vad det nu är för måsfåglar. Jag knäpper av kameran på långt avstånd och ändå kommer jag nära måsungen.

Fåglar i svensk poesi, jag skulle kalla boken för en faktabok. Den är skriven på ett akademiskt sätt, vilket jag tycker är lite synd. Hade gärna sett den ta ännu ett steg närmare den spänstiga essäformen, som Cord Riechelmann gör i Kråkor: Ett porträtt. Med detta skrivet upplever jag Hidal som kunnig inom fältet och jag beundrar hur väl han lyckas skapa ett sammanhållet och djuplodat tema kring den svenska fågelpoesin.

Fåglar i svenska dikter får gestalta miljöer och känslor

Jag känner ett enormt sug efter att dikta själv, förbereder mig genom att läsa dikter och skrifter i stil med Fåglar i svensk poesi. Sten Hidal lockar mig att reflektera kring fåglarna i min egen omgivning och hur jag kan använda dem som tydliga miljömarkörer. Jag tänker inte minst på måsfåglarna.

dikter om måsar
Måsarna och änderna stundom trängs i ankdammen.

För mig är fiskmåsar, trutar eller vad det nu är för måsfåglar synonyma med kusten, med Varberg. Många varbergare stör sig på måsskriken, men för mig är ljuden hemma. Så kan fåglarna användas i diktningen, för att förflytta läsaren till en annan plats eller för att skapa en viss stämning. Måsarna: en känsla av frihet.

Fåglar i svensk poesi av Sten Hidal ger inte bara en litteraturhistorisk introduktion till fågeldiktningen, boken exemplifierar också hur poeter använder naturen för att gestalta. Kanske rent av för att bevinga orden. Jag har uppskattat att få lära mig mer om svenska diktare genom ett generöst urval av deras texter.

Mer information om Fåglar i svensk poesi

fåglar i svensk poesi av sten hidal

Originaltitel: Fåglar i svensk poesi
Serie:
Författare: Sten Hidal
Översättare:
Utgivningsår: 2016
Bokförlag: Artos & Norma
Sidantal: 158

Hade en toppenhelg – och nu är det snart helg igen

gula tulpaner

Jag vill verkligen inte känna att helgen är det jag lever för, vill kunna leva även för vardagen. Den här veckan har det varit en enorm skillnad mellan toppenhelgen jag hade och de lite tyngre arbetsdagarna. Har längtat såväl tillbaka som framåt, för vilken helg det var och vilken helg jag ska få igen.

För mig började helgen på det bästa av sätt: det var städat här hemma. En städad lägenhet gör all världens skillnad för mig, får oändligt mycket lättare att koppla av. Gillar inte damm och smuts, gillar egentligen inte röra. Men det blir liksom aldrig riktigt prydligt här, särskilt inte under corona.

ha en bra dag
”Ha en bra dag”, står det på en av parkbänkarna i hemkvarteret. Tack, det ska jag!

Känslan att vakna till ett rent hem på lördagsmorgonen… Finns inga ord. Det var njutbart att flytta från sängen till soffan – efter att jag tittat på Netflix Crime Scene: The Vanishing at the Cecil Hotel halva natten – och att inte behöva tänka på måsten. I stället hade jag tillräckligt mycket ro för att kolla på Netflix Snowpiercer med Christoffer, flera avsnitt i rad.

Undersöker ett skräckinjagande hus i ett av våra brädspel

SÅ mycket tv-tittande, det händer nästan aldrig mig. Jag är jätteglad att jag fått ta del av två så spännande berättelser, känner mig rikare inombords. På kvällen blev det ännu fler berättelser, men då i form av det otroligt välgjorda brädspelet Arkham Horror: The Card Game. Det är skapat för två spelare, vilket passar perfekt nu när jag och Christoffer inte kan spela med våra vänner.

Arkham Horror: The Card Game utspelar sig i H.P. Lovecrafts värld. Jag och Christoffer spelar varsin utredare som undersöker ett skräckinjagande hus. Farliga monster och onda kulter, det är vad som pågar i huset och vi har inte lyckats fly därifrån ännu. Det här ligger också helt i linje med de andra Lovecraft-sakerna jag gjort i veckorna, som att läsa Cthulhu vaknar och kolla på Lovecraft Country.

Vi tyckte det var så roligt att kolla på tv och spela spel, Christoffer och jag, så under veckan taggar vi för en helg i samma anda. Det blir ännu mer Snowpiercer och det blir ännu mer spelande. Vi har till och med beställt hem nya bräd- och rollspel. Det känns extra kul att göra analoga saker numera, när veckorna försvinner framför skärmarna.

I dag är jag pepp på att städa, ska skapa alla förutsättningar jag kan för en så bra helg som möjligt.

Crime Scene: The Vanishing at the Cecil Hotel på Netflix

varbergs stadshotell och asia spa

Det går långa perioder utan att jag tittar på tv-serier. Har så svårt att försvinna in i serierna när jag är stressad, det blir mest att jag ser utan att se. Flera avsnitt rullar förbi och jag vet inte ens vad som utspelat sig. Det är jag, det. Men i helgen gick det väldigt bra med tittandet, det måste jag säga.

Jag känner mig nästan lite mallig över att jag lyckades påbörja science fiction-serien Snowpiercer och se hela true crime-serien Crime Scene: The Vanishing at the Cecil Hotel. Bägge serierna finns på Netflix och den sistnämnda av dem har visserligen bara fyra avsnitt, men ändå.

Elisa Lams mystiska försvinnande i Los Angeles  

Vissa platser har en mörk historia, som om all världens elände drar sig till dem. Hotel Cecil i Los Angeles är en sån plats. Observera att det inte är detta hotell du ser på bilden! Fotot visar Varbergs stadshotell och Asia spa.

2013 checkar den 21-åriga studenten Elisa Lam in på hotellet – och hon kommer aldrig checka ut därifrån. Hon försvinner spårlöst och när polisen börjar söka efter henne dyker hon upp på kameraövervakningsfilmerna från hotellhissen, det sista spåret.

Elisa uppför sig märkligt, hon verkar rent av paranoid. Går ut och in i hissen, trycker på knapparna, ser sig omkring i hotellkorridoren som om någon vore där. Inspelningen väcker fasa hos den som ser den, min egen olustkänsla dröjer kvar.

Hotel Cecil har en mörk historia av brott och mord

Med tanke på Hotel Cecils mörka historia av brott och mord är det rimligt att anta att Elisa Lam rövades bort mot sin vilja och mördades. Det är i alla fall en av de inledande teorierna om hennes försvinnande.

Poliser och amatördetektiver försöker förstå varför alla hennes saker finns kvar på hotellrummet, om hon nu frivilligt bestämt sig för att ge sig av.

När Elisas kropp flera veckor senare påträffas i en av vattentankarna på hotelltaket tror många att en förövare dumpat liket där. Att hotellet ligger alldeles i närheten av Los Angeles mest utsatta område Skid Row förstärker misstankarna om ett fasligt brott.

Netflix Crime Scene: The Vanishing at the Cecil Hotel

Under fyra avsnitt vecklar Netflix Crime scene: The Vanishing at the Cecil Hotel ut mysteriet kring Elisa Lams försvinnande.

Den avslutande miniserien väver samman berättelser från Elisas liv, polisens och amatördetektivernas sökande samt från hotellets och Skid Rows historia.

Resultatet blir ett djupt porträtt av inte bara Elisa, utan av ett hotell, en stad och ett tidevarv.

Jag visste faktiskt inte att true crime kan vara så här, så mångsidig som den visat sig vara. Nu tror jag visst jag helt och hållet fastnat för Netflix true crime-serier. Har redan avverkat ett par avsnitt i Night Stalker: The Hunt for a Serial Killer – och wow.