Nattdrömde om snödroppar – och plötsligt var de där

snödroppar i våren

Jag hade en vacker dröm i natt, jag drömde om vårblommor. Jag drömde att rabatterna utanför fönstret lyste lila och vita, av krokusar och snödroppar. Övertygad om att våren var i blom, det var jag. När jag i morse tittade ut genom fönstret kunde jag inte riktigt tro ögonen: i rabatterna endast frasiga löv.

träd och löv i vattenpöl
Trädet speglas i vattenpölen. Jag gillar vattenpölar, hur världen ter sig i dem.

Underbara nattdrömmar, underbar nattsömn. Jag somnade klockan åtta i går kväll. Det händer väl en gång vart femte år eller aldrig. Lade mig med förlamande smärta i nacken och ryggen, vaknade utan den så ofattbara värken. Ofattbar för att det ibland gör så ont att inte ens jag – jag som levt med värk i nästan hela livet – vet vad jag ska göra av den. Lida mig genom den, kanske? Men i dag alltså ingen skärande udd.

blommor dunbollar
Nöjesparken genom vissna allium, tror jag.

För en gångs skull fullkomlig nattsömn i kombination med nattdrömmar om vårblommor – det måste väl ändå vara ett tecken? Sannerligen, och så solen. Ljuset. Solljuset drog mig ut ur lägenheten. Med kameran redo i handen gick jag genom kopparskimrande skog, hoppfull om att parkens rabatter skulle lysa i åtminstone vitt.

Det gjorde de också, snödroppar lite här och var.

Hur skulle jag klara mig utan det vi har?

ankdammen i påskbergsskogen

Jag tänkte att jag skulle skriva något litet om hur utmanande det är att fotografera i grånaden, om besvikelsen när ljuset vägrar samarbeta. Och så hade jag tänkt skriva några rader om de fina, fina änderna vid ankdammen. Men tankarna dröjer sig kvar vid eftermiddagssamtalet jag hade med min sambo Christoffer, det långa telefonsamtalet.

gräsänder vid ankdammenankor damm varberg
Ankorna trodde jag kom med mat. De steg upp ur dammen, gick i ett led mot mig och vände besvikna tillbaka till vattnet. Varken de eller ljuset bjöd egentligen in till fotografering.

Min Christoffer är nog världens pratigaste sambo. Han riktigt bubblar av tankar och ord, och jag älskar det. Som en av mina barndomsvänner beskriver det: med honom är det som att prata med sina bästa tjejkompisar. Det är liksom inte bara prat – eller jo, ibland – men oftast har han nya reflektioner om sig själv och om oss och om allt det som sker människor emellan.

ankor på isankdamm med vilda ankor
Isen ligger kvar över ankdammen, ett lager tillräckligt tjockt för att bära en gräsand.

Tillsammans kan vi snacka känslor och relationer i timmar. Som i dag när han bara ville säga hej och nästan en och en halv timme svischade förbi för att vi vred och vände på livet i såväl små som stora drag. Vi har varit ihop i sex år och med endast få undantag har det varit precis så här sedan dag ett. Jag vet ärligt talat inte hur jag skulle klara mig utan det vi har.

Den bästa födelsedagspresenten

hallandsgården halmstad

Utflykten till Hallandsgården i Halmstad, så avlägsen och ändå så nära. Under några dagar i somras kändes allt nästan – men bara nästan – som vanligt. Jag och bästa vännen Therese upptäckte omgivningarna så coronasäkert vi kunde och hamnade på friluftsmuseet. Vilken förtjusande plats! Linet blommade och jag trixade med kameran så att Therese kunde gå genom ett blåskimrande blomsterfält, älskar att leka med perspektiven.

På grund av corona och sjukdom träffas vi inte ofta, Therese och jag. Jag håller mig borta från det mesta för att skydda och samtidigt kunna vara med min familj, det är hos dem jag villhöver vara nu. Men i dag unnades jag den bästa födelsedagspresenten. Det blev en träff med Therese, en fika och promenad i skogsstråken runt hörnet och på minst två meters avstånd.

friluftsmuseet hallandsgården
De blå linblommorna i förgrunden, Therese i bakgrunden.

När träffades vi senast? Det var på hennes födelsedag i november. Jag skulle lämna en present utanför hennes dörr och det visade sig att hon inte var hemma. Var är du? förhörde jag mig då på telefon och det slutade med att jag åkte efter henne till affären. Bara för att på två meters håll ge henne födelsedagspresenten och få se henne, min ena livskamrat. Inget skulle någonsin skilja oss åt och så kom corona.

Det är inte bara i dag jag känner mig tacksam för att jag har Therese i mitt liv. Att få dela livet med en bästa vän är en av de vackraste gåvorna jag fått.

Varbergs fästning i februarisolnedgången

Det är så märkligt, under gårdagen våndades jag när jag avverkade jobb inomhus. Kände mig så trött och hängig, helt utan skärpa. Närmare kvällen drabbades jag i stället av lust att bege mig ut i solnedgången.

Med ljudboken Alla blommor i Paris i öronen och kameran i handen vandrade jag så i den ännu riviga kvällsluften. Tror det tog max tio minuter och sedan var jag i min nästan-bästa form, känslan av slitenhet som bortblåst.

Subbehalvön är en av mina favoritplatser i närmiljön och där tillbringade jag en del av solnedgången, ville så gärna se färgskiftningarna sänka sig över havet. Från halvön vid kurortsområdet finns många vackra vyer över Varbergs fästning.

I går såg jag fästningen resa sig ur diset och ståta mellan vissna lövverk. Himlafärgerna var rika, åt ena hållet alldeles gyllene och åt andra blekt rodnande. Nu möts vintern och våren på mitten.

Solen gick ner över min sista dag som 34-åring

sol mellan träd

Jag har badkarsläst Gustaf Fröding och Karin Boye i dag och känner därför hur jag vill bevinga orden. Men jag är för full på ord för att kunna pränta ner något rimligt. Dessutom, solen gick ner över min sista dag som 34-åring och jag är kluven.

Hade velat ha något stort att längta till i den sannaste ålderskrisanda och samtidigt, vad är väl större än att kvällsvandra i en alldeles gyllene solnedgång? Jag försöker uppskatta det jag har nära, övar på det varje dag och har ändå så långt kvar.  

Vit krysantemum av Mary Lynn Bracht

bruna löv på vintern

Det här är en bok jag kommer läsa och som jag kommer må väldigt dåligt av när jag väl läser den. Just så har jag länge känt inför Mary Lynn Brachts Vit krysantemum och därför skjutit på läsningen till en obestämd framtid. Framtiden hann i kapp och efter att läst Min Jin Lees släktkrönika Pachinko, där trösterskorna nämns i förbigående, ville jag fortsätta fördjupa mig i Koreas historia.

Mary Lynn Brachts Vit krysantemum handlar om trösterskorna

Om Japans inblandning i andra världskriget vet jag ytterst lite, än mindre känner jag till hur Korea drabbades av krigsåren. Någon gång har jag hört ordet trösterskor och när jag snubblade över romanen Vit krysantemum tänkte jag att jag skulle passa på att lära mig mer om en nedtystad och bortglömd del av historien.

Redan före andra världskriget var Korea nedbrutet av Japans kolonialism. När tiotusentals – eller rent av hundratusentals – kvinnor rövades bort från sina hem för att bli sexslavar eller trösterskor på japanska militärbordeller fanns nästan ingen räddning. Vit krysantemum handlar om ett sådant öde. Huvudkaraktären Hana är en röst för kvinnorna som försvann.

Vissa personer slutar man aldrig undra över – särskilt inte här

Året är 1943, platsen vulkanön Chejudo i Korea. Sextonåriga Hana är en stark och självständig ung kvinna. Tillsammans med mamman försörjer hon familjen genom att djupdyka efter fisk, aldrig att hon ska bli beroende av en man. Det är hon tvärsäker på. Hon är storasyster till lilla Emi, den viktigaste personen i livet. 

Emi brukar vänta på Hana och mamma på stranden. Från havet håller de uppsikt över henne, men givetvis på avstånd. En dag ser Hana att en japansk soldat är på väg åt Emis håll och i ett panikartat ögonblick gör hon allt för att han ska se åt henne i stället för åt systern. Systern undgår soldatens uppmärksamhet, men Hana blir föremål för den.

Som vuxen undrar Emi över vad som hände storasystern. De sågs aldrig efter den där ödesdigra dagen på stranden. Hon söker efter sin förlorade syster, och parallellt med hennes sökande skildrar Mary Lynn Bracht fasligheterna Hana möter i soldatens och senare i militärbordellens våld. Berättelsen pendlar mellan åren 1943 och 2011.

Vissa böcker gör ont att läsa, de bör ändå läsas för att de har något oerhört viktigt att säga. Vit krysantemum måste bli läst. Trösterskornas öden har nämligen tystats ner under årtionden och det är först på senare år som övergreppen de varit med om har fått ett offentligt erkännande.

Mer information om Vit krysantemum

vit krysantemum av mary lynn bracht

Originaltitel: White Chrysantemum
Serie:
Författare: Mary Lynn Bracht
Översättare: Ylva Stålmarck
Utgivningsår: 2018
Bokförlag: Bookmark
Sidantal: 396

Pachinko av Min Jin Lee

minusgrader i apelviken havet fruset

Viken där jag bor, storartat vacker i minusgraderna. De tjocka isflaken, det gyllene skimret över havet. I dag har jag med mig kameran. Har inte riktigt orkat ta tag i fotograferandet, nej, faktiskt inte på flera månader. Men i dag, äntligen i dag. Medan jag letar efter de perfekta blickfången lyssnar jag på Artur Szulcs ljudbok Koreakriget 1950-1953.

Min Jin Lees 1900-talssläktkrönika Pachinko

Jag har nyss upptäckt Koreakriget, och detta genom att läsa Min Jin Lees Pachinko.[1] Pachinko är en släktkrönika som skildrar en koreansk familjs liv i 1900-talets Korea och Japan. Det är en fantastisk berättelse, lite som episk svensk arbetarlitteratur, som min bästa vän Therese beskriver boken. Jag håller med. Boken handlar om den lilla människan, om hennes maktlöshet och handlingskraft i den yttersta utsattheten, när hon nästan inte har några som helst rättigheter men hittar vägar till en bättre vardag. Trots allt.

vinterbilder varberg
Apelviken kändes som en annan värld. Har aldrig sett havet vara så fruset. Vårt eget ishav.

Pachinko tar sin början i tidigt 1900-tal, i en liten koreansk fiskeby som redan präglas av Japans kolonialism. I fiskebyn driver en familj ett pensionat, de har inte mycket men klarar sig ändå. Lilla Sunja är ljuset i deras tillvaro. Sunja växer upp till en arbetsam ung kvinna. Hon begår ett enda misstag och det är att hon förälskar sig i en äldre man, som visar sig ha en fru och barn i Japan. Detta enda misstag leder till att hon blir gravid, i stället gifter sig med den snälle och sjuke prästen Isak, och flyttar till Osaka i Japan med honom.

I den japanska staden räknas Sunja och Isak som andra klassens medborgare, de har inte ens rätt till att äga sitt eget hem. De tvingas bo i ett skjul i ett kåkkvarter tillsammans med Isaks bror och svägerska. Stadslivet är en ren misär. Men inte bara det. Den lilla familjen slår sig fram, startar företag, hjälper varandra och andra. Samtidigt som familjemedlemmarna blir fler och nya generationer uppstår, andra världskriget och Koreakriget rasar och Korea delas i två halvor, ruvar Sunjas första kärleksaffär som en mörk familjehemlighet.

Historiens bortglömda och försummade delar

Det är meditativt att gå runt med kameran, att blicka ut över ishavet. Så pass meditativt att tankarna böljar in och ut i varandra. Koreakriget, Koreas historia över huvud taget, varför vet jag så lite om händelserna? Jag slås av hur försumligt det är att låta en så stor del av historien falla i glömska. Det här är händelser som påverkar världshistorien än i dag, kalla kriget, Nordkorea och Sydkorea.

tjocka isflak i apelviken
Skåda de tjocka isflaken!

Jag tycker om hur skönlitteraturen ger mig perspektiv, hur den öppnar världar för mig att utforska. Min Jin Lees Pachinko är just den sortens skönlitteratur som gör mig nyfiken, så nyfiken att jag läste Mary Lynn Brachts Vit krysantemum i natt och under dagen lyssnat på Artur Szulcs Koreakriget 1950-1953, som skrivet. Precis så här vill jag tillbringa mina dagar, i storslagen natur och med tankarna i rörelse.

Mer information om Pachinko

pachinko av min jin lee

Originaltitel: Pachinko
Serie:
Författare: Min Jin Lee
Översättare: Lars Ahlström
Utgivningsår: 2018
Bokförlag: Polaris
Sidantal: 526


[1] Pachinko är även namnet på en spelautomat i Japan.