Jag går den vanliga rundan genom Påskbergsskogen och kastar ivriga blickar mot skogsgläntan i hopp om att få se marken täckt av scilla.
Det har jag gjort i en eller två eller tre veckor. Men en dag ser jag dem. Scillorna breder ut sig som ett blått hav, som ”vågor av djupblått”, med nobelpristagaren Louise Glücks ord:
”Inte jag, din idiot, inget själv. Utan vi, vi – vågor
– Louise Glück i tolkning av Jonas Brun
av djupblått som
en kritik av himlen: varför
håller du din egen röst så högt,
när att vara en enda
är att vara nästan inget?”
Jag kommer aldrig mer tänka på scilla utan att läsa in Glücks dikt. Den är döpt efter blomman, rätt och slätt.
Så är det med de flesta dikterna i hennes Vild iris. Scilla och Snödroppar är de dikter som berör mig mest i diktboken.
Dikterna säger något djupt om människan. Hur mäktiga representanter är inte scillorna för demokratin? En och en blir vi kanske inte hörda, men om vi går samman kommer vår gemensamma röst skalla.