Tror jag på spöken? Ja, det gör jag. Jag vet dock inte i vilken form. Men att se ett spöke känns faktiskt inte helt otroligt och det förklarar varför jag reagerade som jag gjorde på några fotografier från förra veckan.
Tidig tisdag morgon laddade jag över bilder från kameran till datorn. Var riktigt spänd på hur körsbärsblomsbilderna blev. På vägen till körsbärsträdet hade jag stannat till och tagit några foton vid en ormhassel. Det var dessa bilder som nu fångade min uppmärksamhet.
På flera av bilderna framträdde nämligen ett ansikte, det var i alla fall vad jag såg. Ansiktet låg som en hinna över ormhasseln. Nehej, skärp dig, Sandra, tänkte jag först. Så larvigt! Men ju mer jag tittade på bilderna desto tydligare såg jag ansiktet.
Det var då chocken slog till: jag har tagit spökbilder. Okej, så kanske inte bara chock utan kanske, kanske också en liten önskan om att det faktiskt var spökfoton. Jag mejlade över bilderna till min fotografkompis och hon tog en titt.
Omdömet löd att man kan få ganska märkliga effekter när man fotar med ett makroobjektiv. Ormhasseln hade säkerligen smält samman med personen som stod bakom den. Vadå, en person bakom? Jag tittade en gång till på bilderna och där var hon ju, personen i fråga.
Med största sannolikhet inga riktiga spökbilder. Den här gången.