Underbart är kort, heter det ju.
Jag kan inte låta bli att undra hur länge min sexåriga brorsdotter Leia kommer ringa till mig för att leka gissningslekar och prata om magiska krafter. Kanske inte så länge till, tänker jag och så svider det till i hjärtat.
Hon och jag har en speciell relation, ibland är jag extramamma och ibland är jag lekkamrat. Eller nåja, jag är oftast kompis. Så mest det. Många gånger ser hon mig inte ens som vuxen.
Jag gjorde en fasterkupp för ett tag sedan och introducerade Leia för Winx Club. Det här är en tecknad fantasyserie jag själv tycker mycket om, så jag vill dela den med syskonbarnen.
Sedan dess har hon haft de bevingade feerna på hjärnan. På sistone har hon även varit besatt av att ha magiska krafter.
Det är inte ovanligt att vi listar krafter vi önskar oss för varandra. Hon har till och med ringt för att filosofera om stjärnfall – är det ens lönt att önska sig magiska krafter av den fallande stjärnan?
Det frågar hon sig och menar då att magiska krafter kanske inte ens finns och hur troligt är det att man får något som är en fantasi… (?)
Jag älskar detta, barnens oerhörda förmåga till reflektion. Vilken gåva att få ta del av funderingarna! Kan inte tänka mig något finare, faktiskt. Jag känner mig utvald.
De stora tankarna avlöses av gissningsleken, där den ena ska tänka på ett djur och den andra ska be om ledtrådar. Sex år, alltså, och redan bokstaverar Leia orden för mig.
Tiden går så fort, det är både spännande och läskigt. Jag skulle vilja frysa ögonblicken, är detta den magiska kraft jag borde få?