Det har redan gått en vecka sedan jag och Therese besökte Yngeredsforsen och Döda fallet i Falkenberg. Du vet när man blir så inspirerad att man inte riktigt finner orden? Så har jag känt inför den här magiskt vackra platsen.
Therese går in i skogen. Kulturstigen leder dit.
Vad är det för en plats, då? Jag hade inte hört talas om den förrän Therese skrev och frågade om jag ville följa med på utflykt dit. Hon hade läst om den i turistappen A day in Halland, tror jag. Ladda ner den bums, om du inte har den. Innehåller massor av bra utflyktstips.
Yngeredsforsen ligger i en sagoskog. Det kändes faktiskt som att gå i en saga när jag gick längs den blomsterkantade kulturstigen under det knallgröna lövtäcket. Kulturstig? Ja, för inte så länge sedan verkade människan här. Vi pratar några decennier tillbaka i tiden, typ så.
Längs kulturstigen finns informationsskyltar som berättar om just Yngeredsforsens och Döda fallets historia, bland annat. Platsen har rymt ett ganska stort kraftverk kopplat till Ätran – och dessförinnan skvaltkvarnar. I Ätradalen har vattenkraften helt enkelt varit viktig.
På grund av att människan pysslat runt i området och byggt nya anläggningar är delar av forsen uttorkad, därav namnet Döda fallet. Det har gett upphov till en häftig miljö med en torrlagd fors och stenhällar att gå runt bland.
Stigen som leder till forsen må vara enkel att följa, men liiite utmanande var det allt att klättra ut till hällarna. I synnerhet som jag inte var i min bästa värkform och därmed något skakig i benen den dagen. Men det gick ju och det var sååå värt det.
Therese njuter av utsikten.
Utsikten från Döda fallet var magnifik.
Mer information om Yngeredsforsen och Döda fallet
Kulturstigen vid Yngeredsforsen och Döda fallet är förvånansvärt framkomlig – så även skogsområdet intill forsen.
Notera hur vattnet gröpt ur stenhällarna.
Tack vare grillplatser och utstakade stigar är det här ett ypperligt utflyktsmål för hela familjen. Sedan är det ju spännande att klättra vid det gamla kraftverket.
I vanlig ordning rekommenderar jag att du läser vidare på den officiella besöksplatsen, så surfa in till Falkenbergs webbplats för att få ännu mer information om stället.
När man tänker på det, hur otroligt är det inte att den lantliga oasen Johnssons gård i Vare ligger bara några kilometer från mitt hem och Varbergs centrum? Jag menar, det går knappt att få mycket mer lantkänsla än den jag finner på platsen.
Det var i torsdags jag besökte gården, i samband med att jag och Therese skulle äta på Spiseriet. Restaurangen är en del av gårdens hjärta, om du vill veta mer om matstället kan du läsa om det i mitt förra blogginlägg.
Men det är inte bara Spiseriet som drar besökare till Johnssons gård. Gården huserar nästan ett litet shoppingcenter, med småbutiker utspridda i ekonomibyggnaderna. På den finns även en, vad jag av en yttre anblick tycker, charmig bed and breakfast, Anna’s bed and kitchen.
Förutom Spiseriet är Sikta stenugnsbageri beläget på gården – alltså finns två matställen att välja på. Bageriet säljer bröd och fika. Flera sällskap åtnjöt fika i lugnet på den mysiga uteserveringen, under vårt besök. Det såg helmysigt ut. Dit ska jag! De har veganska mackor, har kollat.
Jag har ett annat starkt skäl att återvända snarast: de urtjusiga palettbladen i inredningsbutiken Nackhellehem blommor och inredning. Kände hur krukväxterna ropade mitt namn, men eftersom jag och Therese skulle vidare och det var varmt ville jag inte utsätta blommorna för hettan i bilen.
Krukmakeri, bryggeri, vernissage – vad finns inte på Johnssons gård? Till och med ett utegym i form av en utmanande hinderbana har hittat till och spirar på gården. Nu fattas väl bara en välsorterad vintagebutik och sedan är shoppingidyllen komplett.
Anna’s bed and kitchen syns därborta.
Jag är glad att jag äntligen fick mysa runt på gården, visste inte att må bra-upplevelserna på landet finns så nära. Rena rama terapin att andas ut på Johnssons gård, ju.
Mer information om Johnssons gård i Vare
Vill du också andas ut på gården i fråga? Eventen och öppettiderna kan variera, så för att få rätt besöksinfo tycker jag du ska kika på den officiella webbplatsen – du kommer till den via länken.
Jag har så mycket att berätta att jag inte hinner i kapp mig själv. Förra veckans lunch på Spiseriet i Vare utanför Varberg är ett exempel på en trevlig upplevelse jag ännu inte skrivit om. Men nu så!
Spiseriet ligger på Johnssons gård, en oas strax utanför Varbergs centrum. Jag har hört mycket gott om restaurangen och gården, men det var först i torsdags jag besökte stället. Therese föreslog att vi skulle luncha där, då hon visste att jag gärna ville dit.
Restaurangen i fråga erbjuder lunch, de har en fast lunchmeny. Jag ville inte överrumpla dem med att bara dyka upp och förvänta mig vegansk mat, så jag mejlade och frågade om de hade ett veganskt alternativ för mig. Jajamensan!
Brödet kommer från stenugnsbageriet på samma gård.
På Spiseriet serveras nordiskt kök, härlig rustik mat gjord på gedigna råvaror. Mycket grönt, så som jag gillar det. Jag serverades stenugnsbakat bröd med en örtig olja att dippa i, krispig grönsallad och en varmrätt bestående av färskpotatis, gulbeta, blomkål, åkerböna samt mandel. Jag fattar inte hur de fick till smakerna – men som ingredienserna gifte sig!
Stämningen på gårdsserveringen var störtskön, ung, hipp, eller tja, hipster. Den här lantidyllen fick mig konstigt nog att tänka på en chill restaurang bland andra jag och Therese besökte längs Garden Route i Sydafrika. Samma lugn och samtidigt samma vitalitet. Men på en punkt skiljer sig restaurangerna åt: Spiseriet har nämligen tio gånger bättre mat. Minst.
Det märks tydligt att Spiseriet älskar såväl råvaror som mat, att dess kreatörer rent av tycker mat är kul.
Jag har även skrivit ett blogginlägg om Johnssons gård, du kommer vidare till det genom att klicka på länken. Kände att bägge platserna förtjänar ett eget litet utrymme, så fick det bli.
Mer information om Spiseriet på Johnssons gård
Lunch eller à la carte, på Spiseriet kan du äta båda beroende på när på dagen du besöker restaurangen. Det enklaste sättet att se vad som serveras här och nu – liksom att hålla koll på öppettiderna – är att klicka dig vidare till restaurangens webbplats via länken.
Slöinge är en liten håla – ursäkta uttrycket – i Falkenberg. Men för att vara en håla är den en ganska så fantastisk plats. En av anledningarna till dess storhet är Sia Glass. Här har den halländska glassjätten sin fabrik, sitt café och sin shop.
Efter att jag och bff-Therese varit i Glommens hamn och Morups tånge, tyckte vi det var läge för en fika. Den fredagen var det 25 grader och strålande sol, med andra ord glassväder. Så det var bara till att bege oss ytterligare lite söder ut och in mot land.
Sia Glass i Slöinge – ett café med delikat vegansk sorbet
Glass i stora lass, det är verkligen ledordet för Sia Glass café. Bägare och strutar överöses med tillverkarens egen glass. Kan faktiskt inte minnas när jag senast fick så generösa serveringar, som här. Jämförelsevis är det dessutom billigt på caféet.
Jag äter vegankost och därför håller jag mig borta från de flesta glassorterna. Sia har dock en handfull sorter att välja på, även deras egen variant av vegansk gräddglass. Den är utsökt men innehåller nötter.
Som allergiker fixar jag som mest små mängder nötter, också då får jag halsont. Jag valde ändå en kula av den veganska Salt karamell med mandel, en smak jag är svag för. Tyvärr, för det straffar sig alltid. Been there, done that många, många gånger.
Sedan blev det sorbet för hela slanten. Två dignande kulor delikat vegansk sorbet, citron och jordgubbe med rabarber. Det var den godaste mixen, lovar. Sött och syrligt i harmoni. Det blir ju dessutom så otroligt gott när glassen liksom smälter samman i hettan, om än lite kladdigt.
Glassbutiken i Slöinge har ett stort utbud och snälla priser
Snälla priser, så kan man nog beskriva dem när glassen är så himla billig. Många hallänningar tar med sig kylboxen när de har vägarna förbi glassbutiken i Slöinge bara för att kunna köpa med sig glass hem.
Det säljs andrahandssortering till toklåga priser, och som med andrahandssortering är det fullgod glass. Kanske att lådan har en något annan design eller att det finns pytte-pyttelite mer av någon ingrediens… Men när ett glasspaket kostar fem kronor har man ju råd att testa.
Sias glassbutik säljer också ”vanlig” glass, förstahandssortering, ja, eller sådan glass man köper i mataffärerna. Även den är väldigt mycket billigare än om man köper den på ett annat ställe än just hos Sia Glass i Slöinge.
Jag blev helt såld på de veganska sorbeterna och köpte med mig såväl citron- som jordgubbs- och rabarbersorbeten hem. Flera paket!
Mer information om Sia Glass i Slöinge
Jag tycker Sia Glass i Slöinge är en sevärdhet i sin egen rätt – du med? Du kan läsa mer om besöksmålet på Sias egen webbplats, klicka på länken för att komma vidare dit. Jag vågar inte lova något om öppettider och så, mycket bättre att du kollar där.
Jag sitter här med värsta värken och hjärntröttheten, men vill ändå skriva några rader om det inspirerande besöket till naturreservatet Morups tånge i Falkenberg. Therese och jag besökte platsen förra fredagen, och för mig var det verkligen ett ställe med stort s.
Måsar på stranden mellan Glommens hamn och Morups tånge.
När jag gick över de ödsliga stränderna och triftgrönskande ängarna kände jag att jag klivit in i en saga. Kanske var det i en piratberättelse eller spökhistoria – eller i en selkieromans (om nu selkies egentligen är så romantiska). Platsen bjöd i vilket fall in till dagdrömmerier.
Försökte nå Morups tånge strandvägen…
Morups tånge, det ser ju ut att ligga så nära Glommen. Bara en liten, liten strand mellan Glommens hamn och naturreservatet. Även åsynen av Morups tånge fyr på andra sidan stranden lockar till att ta några kliv över stranden och sedan vara framme.
Therese på stranden mellan Glommens hamn och Morups tånge. Se det tappra leendet!
Ganska snart stötte vi på det första hindret i form av vatten och dy. Vi vadade tappert över stället – och blev både blöta och geggiga på köpet. Väl dyngsura var det ju bara att fortsätta. Trodde vi.
Till slut blev det den här vägen. Inte så pjåkiga vyer!
Men upplevelsen blev faktiskt ännu gyttjigare och till slut vände vi tillbaka för att i stället gå den asfalterade vägen mellan Glommen och Morups tånge. Mycket smidigare och definitivt vackert, det också.
Praktfullt att mötas av Morups tånge fyr
Vi gick genom grinden in i Morups tånge och i alla fall jag kände mig liten i jämförelse med den ståtliga fyren. Den är praktfull, såväl i sin reslighet som skönhet. Faktiskt påminner den mig om fyren på Anholt, det är något med självaste atmosfären runt den som gör det.
Många kreatörer åker hit för att fotografera Morups tånge fyr, som byggnaden heter, med fältet av trift som breder ut sig framför den. Det har jag märkt i mitt flöde på Instagram, som just nu domineras av stämningsfulla naturbilder.
Fyren ligger alltså mitt i naturreservatet och är ett lika självklart miljöinslag som sandstränderna, strandängarna, barrträdssnåren (?), otaliga kaninerna samt betande korna. Det var en del som solade i buskagen, något jag kan se mig själv göra i framtiden. Särskilt med tanke på att det verkar vara lugnare i reservatet än hemma i Apelviken.
Korta fakta om naturreservatet och fyren
Morups tånge har varit ett naturreservat och skyddat område sedan 1946. Det 210 hektar stora området ligger i Falkenbergs kommun och är privatägt. Bara 90 hektar av det utgörs av land.
Jag såg en massa kaniner, glada, lilla jag.
En av anledningarna till att naturområdet är skyddat är att det är rymmer oändligt många fåglar. Under sensommaren och hösten skådas de flesta arterna inom fågelsläktet vadare på platsen.
Korna betar fritt på strandängarna. Mysigt.
Fyren, då? Morups tånge fyr byggdes 1847 och moderniserades med elektricitet på 1930-talet. Den är 27 meter hög, så inte att undra på att den syns långväga. Fyren har varit obemannad sedan 1967, men den är väl omhändertagen.
Mer information om detta naturreservat i Falkenberg
Morups tånge ligger i anslutning till den pittoreska fiskeorten Glommen i Falkenberg. Där finns bekvämlighetsfaciliteter, om så skulle önskas. Annars finns det en behändig parkering utanför grinden till naturreservatet och det finns en även toalett i det.
Sagolikt med de oändliga strandängarna av trift.
Fyren har öppet ibland, dock inte under mitt och Thereses besök. Det lättaste sättet att få reda på mer om Morups tånge och fyren är att läsa vidare på Falkenbergs respektive Länsstyrelsens webbplatser.
Nu är det nästan en vecka sedan jag och bff-Therese eftermiddagsbesökte den pittoreska fiskeorten Glommen i Falkenberg. Jag har längtat efter att berätta om utflykten och så har jag ändå inte kommit till skott, upptagen av andra tankar som jag varit de senaste dagarna.
Ljuvlig grönska. Bakom hundkäxen skymtar bryggan och fiskebodarna.
Men Glommen – oj, vad fint! Jag har varit där en gång tidigare. När jag var fem eller sex år. Därför har jag inte så många minnen kvar av platsen, som du kanske förstår. Kanske en vag bild av hamnen, den var dock tio gånger charmigare än vad jag föreställt mig när jag nu återupplevde den som vuxen.
Fredagen var en perfekt dag att strosa i Glommens hamn, soligt och varmt som det var. Det var dessutom en väldigt lugn atmosfär i hamnområdet, de flesta jobbade trots allt. Men en och annan ortsbo stötte vi på, somliga pratglada och mer än villiga att berätta om platsen. Älskar sån’t! Kan lyssna i timmar.
Fiskebodar, foodtrucks och Glumstenen i Glommens hamn
Hamnen i Glommen är vad som kan beskrivas som en oexploaterad pärla, ”som Läjet i Varberg men utan kommersialiseringen”, uttryckt med Thereses ord-ish. Fiskebodarna finns kvar, så även de gamla förvaringsbyggnaderna. Är det skeppsvarv?
Strax bortom hamnen ligger Glommens fiskekrog, en regelrätt restaurang med havsutsikt. Restaurangen var stängd under vår eftermiddagsvistelse på orten. Däremot hade en foodtruck öppet i hamnen. Den serverade våfflor och glass, och för att vara en så liten ort drog den många besökare. Underbart att kunna njuta av något svalkande i hettan!
I anslutning till hamnen ligger även den så kallade Glomstenen eller Glumstenen. Stenen hamnade där under istiden och har omnämnts ända sedan vikingatiden, om jag förstått saken rätt. Förr i tiden fungerade bumlingen som riktmärke för sjöfarten, den rollen tog Morups tånge fyr över på 1800-talet.
Här har du den, Glomstenen eller Glumstenen med inskription och allt.
Det finns en inskription på stenen, den härrör från 1800-talet och förtäljer om havsytans medelnivå där och då. Två bänkar står bredvid Glumstenen, så att man kan ha picknick invid den. Utsikten från platsen är magnifik, hamnen åt ena hållet och stranden åt andra.
Öde stränder i Glommen – för att vara den halländska kusten…
När man ser Morups tånge och fyren så här verkar ju strandvägen dit busenkel…
… men att stränderna i Glommen är öde har säkerligen med tiden på dagen och året att göra. Kan tänka mig att turister kommer flockas även på denna plats under högsommaren. Om än inte som hemma i Apelviken!
Första gången någonsin jag sett strandväxten strandkål. Vacker, va!?
Jag tycker det är helt fantastiskt att kunna vandra längs ödsliga stränder, bara naturen och jag (och Therese i det här fallet). Just här smälte sanden och vattnet samman till en synvilla, det var i alla fall så jag upplevde det under strandpromenaden.
Skåda surrealismen! Det finns massor av fåglar i Glommen och de kringliggande naturreservaten, btw.
Promenaden blev inte så lång. Vi tänkte att vi skulle vandra över stranden för att komma till naturreservatet Morups tånge, det verkade ju ligga så nära. Bara sanden och blommorna mellan oss. Visserligen var sträckan kort, men den blev en dyig upplevelse med dyngsura skor och strumpor. Ha!
Vackra vyer vid Morups tånge fyr och naturreservat
Therese är på väg in i Morups tånge.
Morups tånge fyr och naturreservat förtjänar ett eget blogginlägg, så jag ska skriva och lägga upp ett här på Livetmedsandraj.se. Vilken plats, alltså! Påminner faktiskt lite om Anholt, vilket inte är helt otroligt med tanke på att den danska ön en gång i tiden hörde samman med denna plats.
Det slutade med att vi gick den asfalterade lantvägen till Morups tånge, den ack, så ljuvligt blomsterkantade vägen. Ren idyll från början till slut, ser du! Väl i reservatet breder nästan oändliga strandängar ut sig, ett kustlandskap så här års alldeles fullt av trift. Det finns inga markerade leder, men det är egentligen bara till att gå dit känslan för dig.
Vilket gult damm barren döljer. Gjorde misstaget att gå in i buskagen. Där har du den, Morups tånge fyr.
Under mitt och Therese besök var Tånge fyr dessvärre stängd. Jag tror dock fyren har öppet, då under bestämda besökstider. Att beskåda fyren utvändigt var en fullgod upplevelse, fyren är tämligen praktfull där den tronar över strandheden.
Besökarna var något fler i Morups tånge, många av dem hade med sig picknickkorgar och solstolar. De såg ut att ha en riktigt härlig sommardag i den undersköna kustnaturen. Jag fick upp en bild av att jag ska återvända hit för en stranddag längre fram.
Det hör verkligen inte till vanligheterna att jag kan vraka och välja på massor av gott att äta, särskilt inte när jag äter ute. Men på Kullagårdens glutenfria stenugnsbageri hände det. Där görs det mesta veganskt och fritt från de vanligaste allergenerna.
I fredags var jag i väg på en liten utflykt till Derome trä- och nostalgimuseum och efter museibesöket åktes det till grannorten Veddige för att fika. Det var bästa vännen Therese som tog med mig ut på fredagsäventyret, hon har riktigt bra koll på Varbergs förtjusande lantställen och stenugnsbageriet visste hon av erfarenhet skulle vara toppen.
Vackert beläget i en gammal ladugård vid ån Viskan
Jag har kommit att uppskatta matställen på landet, de är oftast vackert belägna i fridfull natur. Så är även fallet med Kullagårdens glutenfria stenugnsbageri. Bageriet finns i en gammal ladugård vid ån Viskan.
Det var en strålande dag med solglitter på vattnet och i lövverken, perfekt att tillbringa utomhus på serveringen. Fördelen med ett lantställe som detta är att de har generöst med plats. Jag och Therese satt långt från de övriga gästerna och filosoferade om livet, precis som sig bör på en fika två bästa vänner emellan.
Chockartat mycket fika på stenugnsbageriet
Personligen tycker jag det är genialiskt att baka kakor och laga mat med så få allergener i som möjligt. Oändligt många fler kan njuta av det goda då. När jag botaniserade bland maten på stenugnsbageriet blev jag chockad av hur många valmöjligheter jag hade.
Vegansk pizza. Första gången jag provar pizza med potatis.
Pizzor, mackor, tårtor och småkakor. Det första valet föll på en stenugnsbakad pizza med potatis, kapris, ost, dillsås och citron – allt veganskt. Det andra valet – det viktigaste av dem bägge – föll på en rabarbermazarin och seg chokladcookie. Hujedamej, så gott! Har inte fikat mazarin på evigheters evighet.
Min fina, fina bästa vän Therese.
Efter fikan gick jag och Therese längs strandpromenaden vid Viskan. Vi är båda uppvuxna i trakterna och pratade gamla minnen medan vi beundrade den fina platsen. I tonåren uppskattade vi inte området alls, men i dag är inställningen en helt annan. Kullagårds- och Viskanområdet i Veddige ger såväl skönhet som ro.
Jag kommer återvända till Kullagårdens glutenfria stenugnsbageri. Snart, väldigt snart.
Mer information om Kullagårdens glutenfria stenugnsbageri
Hur hittar man till Kullagårdens glutenfria stenugnsbageri, vad finns på deras meny och vilka öppettider har de? Matstället ligger på den gamla Älgaslättsvägen i Veddige.
Det säger kanske inte så mycket, så jag tänker det är bättre att jag tipsar om deras webbplats. På webbplatsen för stenugnsbageriet hittar du all nödvändig information inför utflykten.
Stort och nervöst, så kändes det att bege mig ut på fredagsutflykt tillsammans med bästa vännen Therese. Har nästan inte varit ute på något sedan coronans utbrott i Sverige.
Då började vi ändå småskaligt med en tur till Varbergs landsbygd, mer exakt till min gamla hembygd Derome. Där finns ett trämuseum vid namnet Derome trä- och nostalgimuseum.
Jag har minnen av att jag besökte trämuseet när jag gick på Deromeskolan, annars har jag inte varit där på decennier.
Trämodell av den ikoniska statyn Med handväskan som vapen.
Det är ett speciellt museum, helt och hållet drivet av entusiasters genuina kärlek för träfigurer och livet förr.
Museet har till och med en privatägare, tror jag. Han är en av dem som drivit Derome såg och Deromegruppen.
Utställningar och föremål på Deromes eget trämuseum
Utställningarna och de otaliga föremålen är utspridda i flera byggnader, med andra ord är Derome trä- och nostalgimuseum som en gård. Inte en så liten gård, heller.
En av byggnaderna rymmer en utställning av träskulpturer, en annan en av gamla maskiner, ytterligare en fågelholks- liksom papperstillverkning och så fortsätter det.
Det finns många saker att pilla på och pyssla med, vilket jag tänker tilltalar barnasinnet. Mitt sinne talar det i alla fall till, och jag är ju 35-plussare. Vågade dock inte röra så mycket som jag kanske ville.
Efter att ha gått in i flera byggnader kom vi till min favoritdel av trämuseet, utställningen med Gunnar Svenssons träfigurer.
Hans träsniderier föreställer människor i arbetar- och bondemiljöer, och de berättar många historier om vardagen förr i tiden.
Man skulle kunna tro att vi var klara efter allt detta upptäckande, men icke. Då återstod nämligen huvudbyggnaden med ännu fler museiutställningar.
Vi tittade på allt från gamla snickarmaskiner till nostalgimiljöer. Tänk dig gamla sågverk, kök och sovrum, typ sådant.
Derome trä- och nostalgimuseum, kanske har jag gjort dig nyfiken på besöksmålet? I så fall tycker jag du ska ta dig en titt på museets webbplats – läs vidare om utställningarna och öppettiderna via länken.
Trandansen. Länge har jag tänkt att ordet är en poetisk beskrivning av tranornas årliga möte vid Hornborgasjön. Tanken att tranorna dansar har aldrig slagit mig. Men i går såg jag deras dans med egna ögon – och wow!
Det var en högtidlig och graciös dans, kan jag likna den vid den gamla pardansen menuett? Fåglarna sträckte på sina halsar, rörde vingarna upp och ner, ner och upp samt gjorde sirliga hopp med benen. Det var inte bara två eller tio eller ens hundra tranor, i går hade över 6 000 tranor samlats vid Hornborgasjön.
Dansade, det var vad de gjorde.
Dagsutflykt till trandansen vid Hornborgasjön
Jag skulle kunna skriva sida upp och sida ner om hur snäv vardagen är numera, en klaustrofobisk känsla jag gissar att många känner igen sig i. Men trots corona och restriktioner finns det massor av saker att göra och att titta på trandansen vid Hornborgasjön är en sådan sak. Det är inte bara en sak, faktiskt, nej, att bevittna denna del av tranornas [livs]resa är en magnifik upplevelse.
I går packade jag och Christoffer en påse mat – något så planerat som picknickkorg ägnar vi oss inte åt – och körde till Hornborgasjön. Det är en bilresa på nästan tre timmar enkel väg och i dessa tider en färd utan kaffestopp på bensinmackar. Lång väg att åka, absolut, men i slutänden så värt det när jag i dag fortfarande överväldigas av intrycken från vad jag skulle kalla en nästan religiös upplevelse. Myllret, det finns inga ord för att beskriva det. Och så tranornas flykt över himlen… Bara en gudomlig hand kan ha skapat något så fulländat.
Utsiktsplats vid infocentret mellan Falköping och Skara
För att vara ärlig vet jag inte riktigt var infocentret för trandansen ligger. Det är aldrig jag som kör bilen och därmed har jag dålig koll på sådant. På den officiella webbplatsen för trandansen vid Hornborgasjön står det i alla fall att infocentret ligger utmed väg 184, mellan Falköping och Skara.
Infocentret är en officiell knutpunkt, den här coronavåren hålls det dock stängt. Som ett alternativ har man gjort en utomhusutställning med informationsskyltar och vid utsiktsplatserna har man satt upp påminnelser om att hålla avståndet: ”Håll en tranas avstånd”. Lite fyndigt, för den vuxna tranans vingbredd är cirka två meter (1,8 till 2,4 meter). Vid ett tillfälle satte jag och Christoffer oss ner på en av bänkarna och bara lyssnade.
Trandansen vid Hornborgasjön sker i mars och april
Transången är lika storartad som synen av tranorna. Mängden gör sitt. Föreställ dig ljudet av tusentals högljudda och nästan lite gnälliga fåglar. Nasalt och skorrande, så skulle nog en fågelexpert beskriva lätet. Den är inte särskilt vacker, sången, men ändå är den det på det mäktigaste vis. Konstigt att jag inte stör mig på ljudet, sa Christoffer och jag instämde. Transången kändes så rätt, sinneslugnande.
Trandansen vid Hornborgasjön sker i mars och april varje år. Det är svårt att ringa in exakta datum, naturen följer sin egen rytm. Från och med någon gång i mitten på mars till mitten på april brukar den dock äga rum. Enligt transtatistiken samlas flest tranor i början på april, vissa år har så många som 16 000 tranor uppmätts. Hisnande tanke! De 6 000 tranorna jag upplevde i går flimrar på näthinnorna och ekar i öronen. Jag vet inte vad sinnena hade gjort med ännu fler fåglar.
Mer information om tranornas årliga dans
Visit Hornborgasjön är den officiella webbplatsen för trandansen. Hit har jag själv vänt mig för att få mer information om när, var och hur jag kan uppleva tranornas årliga dans. På webbplatsen finns bland annat transtatistik och en webbkamera genom vilken trandansen kan följas.
We use cookies on our website to give you the most relevant experience by remembering your preferences and repeat visits. By clicking “Accept All”, you consent to the use of ALL the cookies. However, you may visit "Cookie Settings" to provide a controlled consent.
This website uses cookies to improve your experience while you navigate through the website. Out of these, the cookies that are categorized as necessary are stored on your browser as they are essential for the working of basic functionalities of the website. We also use third-party cookies that help us analyze and understand how you use this website. These cookies will be stored in your browser only with your consent. You also have the option to opt-out of these cookies. But opting out of some of these cookies may affect your browsing experience.
Necessary cookies are absolutely essential for the website to function properly. These cookies ensure basic functionalities and security features of the website, anonymously.
Cookie
Varaktighet
Beskrivning
cookielawinfo-checkbox-analytics
11 months
This cookie is set by GDPR Cookie Consent plugin. The cookie is used to store the user consent for the cookies in the category "Analytics".
cookielawinfo-checkbox-functional
11 months
The cookie is set by GDPR cookie consent to record the user consent for the cookies in the category "Functional".
cookielawinfo-checkbox-necessary
11 months
This cookie is set by GDPR Cookie Consent plugin. The cookies is used to store the user consent for the cookies in the category "Necessary".
cookielawinfo-checkbox-others
11 months
This cookie is set by GDPR Cookie Consent plugin. The cookie is used to store the user consent for the cookies in the category "Other.
cookielawinfo-checkbox-performance
11 months
This cookie is set by GDPR Cookie Consent plugin. The cookie is used to store the user consent for the cookies in the category "Performance".
viewed_cookie_policy
11 months
The cookie is set by the GDPR Cookie Consent plugin and is used to store whether or not user has consented to the use of cookies. It does not store any personal data.
Functional cookies help to perform certain functionalities like sharing the content of the website on social media platforms, collect feedbacks, and other third-party features.
Performance cookies are used to understand and analyze the key performance indexes of the website which helps in delivering a better user experience for the visitors.
Analytical cookies are used to understand how visitors interact with the website. These cookies help provide information on metrics the number of visitors, bounce rate, traffic source, etc.
Advertisement cookies are used to provide visitors with relevant ads and marketing campaigns. These cookies track visitors across websites and collect information to provide customized ads.
