Psykiskt tärande att vänta på svar efter cancerprovtagning

psykiskt tärande att vänta på svar från cancerprovtagning

Är det jag som har cancer? Nej, inte jag. Jag är bara en i mängden av canceranhöriga. Vi är ganska många. Saker har på olika sätt gått i önskad riktning under flera år, ändå blir jag lika knockad varje gång det är dags för ny cancerprovtagning.

stenar i våt sand
Apelvikens strand blir genast annorlunda genom makroobjektivet.

Då är det som att ett sår rivs upp och dessvärre finns det för många sådana sår. Jag befarar att såren aldrig kommer läkas helt, tror inte ens de kommer bli ärr.

Det finns flera skäl till att jag varit på uselt humör senaste veckan, men den främsta anledningen är cancerprovtagningen. Något stort pyr inom mig och vid minsta lilla sak sprakar det till.

Jag är bra på att hålla mig sysselsatt, på att skingra tankarna, det är jag. Men den här väntan på svar finns alltid i bakhuvudet. För mig – i mitt begränsade perspektiv – finns inget mer psykiskt tärande än just väntandet.

snäcka och rosa tång i sanden
Pytteliten snäcka – men å, så stor! Skåda även den rosa tången.

Begränsat perspektiv, javisst, vågar inte tänka på hur det är för personen som faktiskt har – eller som haft – cancer.

Löparklubben för cancersystrar av Josie Lloyd

parkbänk i påskbergsskogen

Nästan varje dag möter jag löparentusiaster, det hör liksom skogspromenaderna till att bli omsprungen av snabbfotingar. Då går jag ändå raskt. När jag kopplar samman bilderna av de som löptränar med bilderna av parkbänkarna och sjukhuset i området kan jag inte längre hålla Josie Lloyds roman Löparklubben för cancersystrar borta från tankarna. Bokens verkliga historia börjar på ett sjukhus och en parkbänk.

Närmare bestämt när huvudkaraktären Keira väntar på ett cancerbesked och hon får syn på en hurtigt och självsäkert springande tjej. Vad Keira inte vet då är att deras vägar ska korsas många gånger. De har nämligen bröstcancer båda två. Den så avundsvärt hurtiga och självsäkra tjejen blir hennes största stöttepelare när de möts upp för att springa genom de värsta dagarna. Snart ansluter sig flera kvinnor och de bildar just en löparklubb för cancersystrar.

murgröna i påskbergsskogen
Murgrönan i Påskbergsskogen får symbolisera hur starka vi är tillsammans, om vi bara lyssnar på och möts utifrån varandras förutsättningar.

Jag har inte cancer, jag är däremot canceranhörig eller vad jag numera ska kalla mig. En sak jag inte riktigt har kunnat förstå är hur den cancerdrabbade personen lyckats leva på i stort sett som vanligt. Inte för att hen inte varit chockad eller ledsen eller så. Men från dag ett har personen bestämt sig för att allt inte ska få kretsa kring cancern och jag har många gånger tänkt att jag kanske inte skulle hantera situationen likadant.

För mig är Löparklubben för cancersystrar en aha-upplevelse. När jag följer Keira i hennes vardag – en blandning av cancerundersökningar och familjeliv – inser jag att var och en måste få äga sin egen reaktion. Det finns inget rätt eller fel när det kommer till cancerreaktioner. Nej, det viktigaste är att omgivningen är lyhörd inför vad den med cancer behöver. Även om det innebär stöd inför att springa ett maraton samtidigt som effekterna av cellgiftsbehandlingen rasar i kroppen.

Mer information om Löparklubben för cancersystrar

löparklubben för cancersystrar bok

Originaltitel: The Cancer Ladies Running Club
Serie:
Författare: Josie Lloyd
Översättare: Maria Bodner Gröön
Utgivningsår: 2020
Bokförlag: Etta
Sidantal: 425