Psykiskt tärande att vänta på svar efter cancerprovtagning

Är det jag som har cancer? Nej, inte jag. Jag är bara en i mängden av canceranhöriga. Vi är ganska många. Saker har på olika sätt gått i önskad riktning under flera år, ändå blir jag lika knockad varje gång det är dags för ny cancerprovtagning.

Då är det som att ett sår rivs upp och dessvärre finns det för många sådana sår. Jag befarar att såren aldrig kommer läkas helt, tror inte ens de kommer bli ärr.

stenar i våt sand
Apelvikens strand blir genast annorlunda genom makroobjektivet.

Det finns flera skäl till att jag varit på uselt humör senaste veckan, men den främsta anledningen är cancerprovtagningen. Något stort pyr inom mig och vid minsta lilla sak sprakar det till.

Jag är bra på att hålla mig sysselsatt, på att skingra tankarna, det är jag. Men den här väntan på svar finns alltid i bakhuvudet. För mig – i mitt begränsade perspektiv – finns inget mer psykiskt tärande än just väntandet.

Begränsat perspektiv, javisst, vågar inte tänka på hur det är för personen som faktiskt har – eller som haft – cancer.