Löparklubben för cancersystrar av Josie Lloyd

Nästan varje dag möter jag löparentusiaster, det hör liksom skogspromenaderna till att bli omsprungen av snabbfotingar. Då går jag ändå raskt. När jag kopplar samman bilderna av de som löptränar med bilderna av parkbänkarna och sjukhuset i området kan jag inte längre hålla Josie Lloyds roman Löparklubben för cancersystrar borta från tankarna. Bokens verkliga historia börjar på ett sjukhus och en parkbänk.

Närmare bestämt när huvudkaraktären Keira väntar på ett cancerbesked och hon får syn på en hurtigt och självsäkert springande tjej. Vad Keira inte vet då är att deras vägar ska korsas många gånger. De har nämligen bröstcancer båda två. Den så avundsvärt hurtiga och självsäkra tjejen blir hennes största stöttepelare när de möts upp för att springa genom de värsta dagarna. Snart ansluter sig flera kvinnor och de bildar just en löparklubb för cancersystrar.

murgröna i påskbergsskogen
Murgrönan i Påskbergsskogen får symbolisera hur starka vi är tillsammans, om vi bara lyssnar på och möts utifrån varandras förutsättningar.

Jag har inte cancer, jag är däremot canceranhörig eller vad jag numera ska kalla mig. En sak jag inte riktigt har kunnat förstå är hur den cancerdrabbade personen lyckats leva på i stort sett som vanligt. Inte för att hen inte varit chockad eller ledsen eller så. Men från dag ett har personen bestämt sig för att allt inte ska få kretsa kring cancern och jag har många gånger tänkt att jag kanske inte skulle hantera situationen likadant.

För mig är Löparklubben för cancersystrar en aha-upplevelse. När jag följer Keira i hennes vardag – en blandning av cancerundersökningar och familjeliv – inser jag att var och en måste få äga sin egen reaktion. Det finns inget rätt eller fel när det kommer till cancerreaktioner. Nej, det viktigaste är att omgivningen är lyhörd inför vad den med cancer behöver. Även om det innebär stöd inför att springa ett maraton samtidigt som effekterna av cellgiftsbehandlingen rasar i kroppen.

Mer information om Löparklubben för cancersystrar

löparklubben för cancersystrar bok

Originaltitel: The Cancer Ladies Running Club
Serie:
Författare: Josie Lloyd
Översättare: Maria Bodner Gröön
Utgivningsår: 2020
Bokförlag: Etta
Sidantal: 425

14 svar på ”Löparklubben för cancersystrar av Josie Lloyd”

  1. Det är märkligt hur man kan koppla olika saker till olika saker. Som dina tankar kopplar en löpare & en bänk till en bok 😃. Den boken låter gripande.

    Jag själv har haft cancer. Men det hade jag 2009 – 2010. Så jag känner idag att den resan var då. Det är ett kapitel för sig.
    Men jag levde ett ganska normalt liv. Därför att inte gråta i mig i sjukdomen & vara totalt nere hela tiden. Därför att det är ju inte mkt i sjukdomen som är positivt. Utan mkt är negativt & intensivt.
    Men det var bara att kriga på 😤👊. Å jag blev ju frisk ifrån Cancern.

    Så är det. Alla reagerar olika på beskedet & alla är på resan på olika sätt.

    Ta hand om dig nu. Kram❣️

    1. Löparklubben för cancersystrar är verkligen en gripande bok, så mycket glädje och sorg som ryms i den. Jag är ledsen att du har behövt gå igenom något så tungt, föreställer mig att det är en tid som sätter sina spår hur man än reagerar och även om livet gått vidare. Du verkar vara en person som krigar på varje dag, följer ju dig på din blogg. 💖 Visst är det märkligt hur hjärnan pusslar samman oftast vitt skilda saker, men jag tror att det är en av de saker jag älskar med att läsa och uppleva saker, själs- och tankelivet blir oändligt rikare när allt blandas samman.

  2. Ibland ser man kopplingar som ingen annan ser. Rätt häftigt. Cancer är en så grym sjukdom Har haft släktingar som dött i det, men ingen supernära som man fått följa.

    1. Det är faktiskt häftigt och det känns som att kopplingarna blir fler i takt med att man samlar på sig fler upplevelser. Cancer är verkligen en grym sjukdom, så många liv som berörs. 💔 Det gäller att visa varandra uppskattning medan man kan.

  3. Detta var en bok jag inte hade hört talas om alls men den låter verkligen som en berörande bra bok. Kanske lyssnar/läser jag den nån gång. Låter helt klart intressant 🙂

    1. Löparklubben för cancersystrar gav mig väldigt mycket, både skratt och tårar. Jag älskar när jag får nya perspektiv.

  4. Jag har lite svårt för sådant när man ska ta på sjukdomen så nära och följa den så väl, det tar så på mig, vilket det ska också men jag blir så deppig

    1. Fullt förståeligt, man måste nästan vara på ett visst humör för att orka med så berörande berättelser. Jag använder oftast böcker som bollplank när ingen annans ord räcker till eller när jag behöver någon annans hjälp att sätta ord på det obegripliga. Vad jag gillar med Löparklubben för cancersystrar är att boken lyfter det fina med att stötta varandra genom krisen. En så “enkel” sak som att lyssna på varandra kan göra all världens skillnad för en människa i kris.

  5. Min farfar och barnens farfar har båda dött i cancer. Troligtvis även min farmor – men det har jag inte fått bekräftat ännu av mina fastrar.. Men, det är en djävulsk sjukdom. Och det är ju som sagt inte bara den drabbade som kan få en kris – eller få en “reaktion/känna någonting” kring beskedet. Även anhöriga, vänner osv. Och som du säger, alla har rätt att äga sina känslor. <3

    1. Löparklubben för cancersystrar var jätteintressant, men mest av allt gripande och lärorik. Jag tar med mig de nya perspektiven för alltid, tror jag.

  6. Låter som en bok som alla borde läsa. Känner själv en som drabbats av cancer och man inser att ens egna problem är små jämfört med den som drabbats av cancer.

    1. Jag tror att vi alla kan lära oss något av Löparklubben för cancersystrar, absolut, och mycket på grund av att den är så mångfacetterad. Vill gärna att fler får upp ögonen för denna bokpärla.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *