Kvällen – den bästa tiden för promenader?

promenerar i solnedgången

Jag vet inte vad det är med mig och kvällar. Det är bara så att det är den tid på dygnet när jag vaknar igen, motsägelsefullt nog. På eftermiddagen har jag vanligen en värk- och energidipp. Kan må så kroppsligt dåligt att jag inte vet vad eller var jag ska göra av mig själv. Men så kommer kvällen, det gör den ju alltid till slut, och jag känner mig som ny.

solnedgång i kåsa
Badbryggan i Kåsa på Subbehalvön. Kring denna strand finns många bra ställen att bevittna hur solen försvinner bortom horisonten.

Kvällstid snörar jag gärna på mig skorna en andra eller tredje gång för dagen, uppfylld av lust att låta fötterna leda mig till vackra platser.

bilder på solnedgångar
Inte det mest perfekta fotot, direkt, men jag gillar hur solens sista strålar lyser genom nyponbuskarna och hur tungt de grålila molnen väller in.

Det är något alldeles visst med kvällspromenader, tycker jag. Både luften och hjärnan känns klarare, och Varberg är dessutom tystare. Kanske att kvällen rent av är den bästa tiden för promenader?

solnedgång kvällspromenad
Solnedgångens färger blir vackrare och vackrare…

Jag var nästan ensam om att åtnjuta synen av den spektakulära solnedgången i afton. Ögonblicket kändes exklusivt, i alla fall. Men jag kan inte låta bli att önska att fler hade tagit del av skönheten i ögonblicket.

Vissa dagar blir det inte mer än så här och så är det bara

snabbköp i mina hemkvarter

Det finns dagar när jag egentligen inte borde gå upp, dagar i värklivet. I dag är en sådan dag, ett förlorat slag redan från början och jag vet det ju så väl.

Ändå finns det där fanskapet i mig som vill pressa på i alla fall, som inte vill kännas vid begränsningarna och som beskriver en dålig värkdag som ett förlorat slag.

Bara en sådan sak, hur jag väljer att se på behovet av vila och återhämtning för kroppen. Det måste jag sluta med. Faktiskt.

Vid lunchtid nådde smärtan nya höjder och jag bestämde mig för att bryta arbetsdagen och gå en vända till snabbköpet.

För att köpa havremjölk och kardemummaskorpor, för att sedan göra chokladdryck att doppa skorporna i. Tröstätande när energin tryter.

Jag bäddade ner mig i soffan, velade mellan flera olika serier men kunde till slut landa i Netflix true crime Night Stalker.

Vissa dagar blir det inte mer än så här – knappt mer än tusen steg till kvartersaffären – och så är det bara. Jag väljer att tro att i morgon är en annan dag (och den blir vad den blir).

Det var aldrig meningen att jobbet skulle bli viktigare än vilan

jobb ska inte vara viktigare än vila

Genom sjukdom, genom sorg. Jag har alltid haft jobbet. Som jag jobbat! För varje kris ett nytt projekt och bitarna har fallit på plats igen. Tills pusslet än en gång slagits sönder och jag måste börja om.

Det är märkligt hur jobbstressen kan döva annan stress, stress som gör ondare och som ligger bortom en människas kontroll. Jag lärde mig tidigt att arbetsnarkomani är en överlevnadsstrategi och det har ju ändå funkat för mig. Saker – till och med jag – har blomstrat i de kargaste tider. Om än ansträngt, vissa gånger.

Eftersom arbetet funnits här hemma, i mina tankar, i mina fingrar och vid datorn har inget någonsin hindrat mig från att jobba mer. Bara mina egna gränser, och jag har varit gränslös. När blev jobbet viktigare än vilan? Det var aldrig meningen att det skulle bli så, men nånstans längs vägen var det precis det som hände.

Jag tror att om man – läs om jag – vågar ge vilan plats i sjukdomen, i sorgen så blir dagarna mindre av en kamp. Det finns verkligen andra delar av livet att ge kärlek och ibland måste man kanske inte heller ge allt.

Kanske räcker det att bara andas?

Löparklubben för cancersystrar av Josie Lloyd

parkbänk i påskbergsskogen

Nästan varje dag möter jag löparentusiaster, det hör liksom skogspromenaderna till att bli omsprungen av snabbfotingar. Då går jag ändå raskt. När jag kopplar samman bilderna av de som löptränar med bilderna av parkbänkarna och sjukhuset i området kan jag inte längre hålla Josie Lloyds roman Löparklubben för cancersystrar borta från tankarna. Bokens verkliga historia börjar på ett sjukhus och en parkbänk.

Närmare bestämt när huvudkaraktären Keira väntar på ett cancerbesked och hon får syn på en hurtigt och självsäkert springande tjej. Vad Keira inte vet då är att deras vägar ska korsas många gånger. De har nämligen bröstcancer båda två. Den så avundsvärt hurtiga och självsäkra tjejen blir hennes största stöttepelare när de möts upp för att springa genom de värsta dagarna. Snart ansluter sig flera kvinnor och de bildar just en löparklubb för cancersystrar.

murgröna i påskbergsskogen
Murgrönan i Påskbergsskogen får symbolisera hur starka vi är tillsammans, om vi bara lyssnar på och möts utifrån varandras förutsättningar.

Jag har inte cancer, jag är däremot canceranhörig eller vad jag numera ska kalla mig. En sak jag inte riktigt har kunnat förstå är hur den cancerdrabbade personen lyckats leva på i stort sett som vanligt. Inte för att hen inte varit chockad eller ledsen eller så. Men från dag ett har personen bestämt sig för att allt inte ska få kretsa kring cancern och jag har många gånger tänkt att jag kanske inte skulle hantera situationen likadant.

För mig är Löparklubben för cancersystrar en aha-upplevelse. När jag följer Keira i hennes vardag – en blandning av cancerundersökningar och familjeliv – inser jag att var och en måste få äga sin egen reaktion. Det finns inget rätt eller fel när det kommer till cancerreaktioner. Nej, det viktigaste är att omgivningen är lyhörd inför vad den med cancer behöver. Även om det innebär stöd inför att springa ett maraton samtidigt som effekterna av cellgiftsbehandlingen rasar i kroppen.

Mer information om Löparklubben för cancersystrar

löparklubben för cancersystrar bok

Originaltitel: The Cancer Ladies Running Club
Serie:
Författare: Josie Lloyd
Översättare: Maria Bodner Gröön
Utgivningsår: 2020
Bokförlag: Etta
Sidantal: 425