Medan jag har er kvar av Tor Åge Bringsværd

tor åge bringsværds medan jag har er kvar

Medan jag har er kvar: Tankar om att bli gammal verkar vara en förtjusande liten bok, tänker jag och slår till på biblioteket. När man lånar böcker på bibblan kan man kosta på sig små utsvävningar bara för att.

apelviken i varberg rosa solnedgång
När man filosoferar om livets stora frågor passar det bra att bege sig till Apelviken i solnedgången.

För att låna en bok om livet på ålderdomens höst när man är 35 är ändå lite av en chansning. Jag var nyfiken och efter att ha läst Tor Åge Bringsværds essä är jag glad att nyfikenheten åter uppmuntrade mig att prova något nytt.

Redan den första boksidan låter mig veta att jag och Bringsværd har saker gemensamma: våra brinnande intressen för gamla kulturer och upptäcktsresande.

vit måsfjäder i tång på strand
En vit måsfjäder, för att jag inte kunde låta bli.

Han varseblev sin ålderdom när han skulle gå upp för den urgamla persiska religionen zoroastrianismens heliga berg i Iran. Kroppen sa stopp. Ville inte röra sig en centimeter till.

”Jag har inget emot att bli gammal. Det är att dö jag inte gillar. Men sådana ting hänger dessvärre ofta samman.”

– Tor Åge Bringsværd

Krämpor – i synnerhet sina egna – skriver Bringsværd ärligt om. Jag älskar det! Han tacklar ålderskrämporna på ett humoristiskt sätt, men skrattar samtidigt inte bort dem.

tankar om att bli gammal på apelvikens strand
Hur vackert är det inte när solnedgången speglar sig i vattnet?

Det är klart att det skär i hjärtat när man inte längre orkar som förut, när man börjar glömma saker man haft stenhård koll på och när ens vänner dör ifrån en. Eller när man har just så många rent av livshotande krämpor – nu menar jag sjukdomar – som får en att allvarligt undra hur lång tid man har kvar.

Tor Åge Bringsværd är en prisbelönt norsk författare. I Medan jag har er kvar: Tankar om att bli gammal väver han samman ålderdomsbetraktelserna med skribentreflektioner. Jag gillar att läsa böcker om hur författare gör det.

rosa himmel lila hav
Långt, långt därborta spatserar en ensam fiskmås.

Bringsværd ger mig perspektiv på just författarskapet, på självaste skrivlivet. Märkligt att ställas inför faktumet att man kanske skriver sin allra, allra sista bok.

Mer information om Medan jag har er kvar

medan jag har er kvar tor åge bringsværd

Originaltitel: Mens jeg har dere her, eller om det å bli gammel
Serie:
Författare: Tor Åge Bringsværd
Översättare: Jan Wibom
Utgivningsår: 2021
Bokförlag: Lind & Co
Sidantal: 140

Scilla, eller vågor av djupblått

dikter av louise glück scilla

Jag går den vanliga rundan genom Påskbergsskogen och kastar ivriga blickar mot skogsgläntan i hopp om att få se marken täckt av scilla.

äng av blå scilla

Det har jag gjort i en eller två eller tre veckor. Men en dag ser jag dem. Scillorna breder ut sig som ett blått hav, som ”vågor av djupblått”, med nobelpristagaren Louise Glücks ord:

”Inte jag, din idiot, inget själv. Utan vi, vi – vågor
av djupblått som
en kritik av himlen: varför
håller du din egen röst så högt,
när att vara en enda
är att vara nästan inget?”

– Louise Glück i tolkning av Jonas Brun

Jag kommer aldrig mer tänka på scilla utan att läsa in Glücks dikt. Den är döpt efter blomman, rätt och slätt.

massor av scillor

Så är det med de flesta dikterna i hennes Vild iris. Scilla och Snödroppar är de dikter som berör mig mest i diktboken.

louise glück scilla

Dikterna säger något djupt om människan. Hur mäktiga representanter är inte scillorna för demokratin? En och en blir vi kanske inte hörda, men om vi går samman kommer vår gemensamma röst skalla.

Väntade in den magiska solnedgången som aldrig kom…

väntade in den magiska solnedgången som aldrig kom

… och hann skrämma upp mig själv på kuppen. Så kan jag sammanfatta förra fredagskvällen. Som jag redan berättat tillbringade jag en hel kväll ute i stormvädret och när solnedgången närmade sig tänkte jag att jag lika gärna kan stanna utomhus någon timme till. Jag mår bra av mina utomhusvistelser, men det här blev lite overkill för värken.

varbergs fästning bakom träd med fågelholk
Det var här jag stod och fotade när jag blev rädd. Hah! Men det kan faktiskt bli riktigt ensligt och kusligt i skogsstråken.

Jag hade en idé om att om jag bara väntar in solnedgången så kommer den se magisk ut. Men icke! Jag gick runt och runt på Subbehalvön, den plats där bland annat Varbergs kusthotell är beläget och där jag har en av mina utsiktsplatser över Varbergs fästning. Den gamla kulturmiljön var ganska enslig i kvällen och jag började fantisera om hemskheter.

Tänk om platsen verkligen är hemsökt, tänk om en seriemördare lurar bland träden eller tänk om, tänk om, tänk om… Du fattar, fantasin skenade i väg. Jag panikringde Christoffer under förevändningen att jag ville ha solnedgångstips. Där och då fick jag reda på att en klarblå himmel inte ger den färgsprakande magin. Det är tydligen molnen som avgör solnedgången.

varbergs kusthotell rosa himmel
Varbergs kusthotell under en rosa himmel – eller åtminstone under rosa moln.

Men jag fick med mig ett par – vad jag själv tycker – fina bilder i alla fall. Bilden på Varbergs kusthotell har till och med hotellet i fråga delat i sina insta stories, vilket är jättekul. Jag hade bara funnits på Instagram i en och en halv vecka. Nu har jag funnits där i drygt två veckor, @livetmedsandraj.se.

Blåsigt väder, ett favoritväder… Men inget vidare för värken

blåst påverkar värk

Väder och vind påverkar värken, det får vi som lever med smärta erfara varje dag. Fukt – eller snarare luftfuktigheten – är ett av de väderförhållanden som påverkar allra mest.

varbergs kusthotell i stormen
Varbergs kusthotell, plåtad mitt på strandpromenaden. När jag vänder mig 180 grader…

Jag borde skriva mer om forskningen kring detta i ett annat blogginlägg, noterar jag för mig själv. Så ska ske! Men även blåst är en drabbande väderlek för många. Förra fredagen blåste det nästan storm och jag tillbringade flera timmar i de isiga västkustvindarna.

Dåligt klädd.

Det var inget bra.

Missförstå mig inte. Jag hade hur kul som helst när jag försökte plåta vågornas skum den aftonen. För lika mycket som de riviga vindarna verkligen kan klösa min nacke fördärvad och få mig platt fall, älskar jag hur de dramatiserar kustlandskapet.

Himlen och havet, så oändligt mörkare och mäktigare i stormen. Det är svårt att inte känna sig poetisk när skummet yr och man tillsammans med ett par seglande måsar är ensam i ovädret.

Väl hemma var kroppen genomfrusen, nacken misshandlad (skulle haft halsduk) och jag var utslagen i nästan ett dygn. Inte ens ett rykande varmt bad kunde rädda situationen!

stormvågor varbergs fästning
… ser jag i stället Varbergs fästning och en avsevärt gråare himmel.

Efter det har jag haft svårt att hinna ikapp mig själv, därför lägger jag upp förra veckans fotografier först i dag.

Kan numera tillbringa fem eller sex eller sju timmar utomhus

subbe fyr på subbehalvön

Flera dagar i veckan, jag är så glad i våren att jag numera kan tillbringa fem eller sex eller sju timmar utomhus. Först den vanliga långpromenaden med farsgubben och sedan ytterligare några timmar med kameran i handen.

ankaret på strandpromenaden i varberg
Ankaret är en av de stora samlingsplatserna på strandpromenaden i Varberg. Det är beläget vid havet, klipporna och badbryggorna.

Men det är väl egentligen inte bara den plötsliga vårkärleken som driver på stegen. Nej, det är nog kombinationen av vår och hjärntrötthet. Jag orkar liksom inte med skärmtiden som jag brukar, den ökar utmattningskänslan och gör mig alldeles skakig i kroppen.

subbe fyr genom ankaret på strandpromenaden
I går kväll – när fotona är tagna – blåste det så kraftigt att skummet yrde från vågorna.

Frisk luft och kvitter är den bästa medicinen för mig nu. Även om alla steg tär på värkkroppen mår jag så mycket bättre av intrycken från naturen. Det är som att hjärnan får tiofalt mer energi bara jag kommer ut.

subbe fyr och vågor på strandpromenaden
Fotografiet visar en liten, liten bit av strandpromenaden till vänster. Rakt fram tronar Subbe fyr på Subbehalvön.

Jag känner också den största glädjen i skapandet. Kan gå helt upp i ögonblicket att fotografera havet, strandpromenaden och fyren som platserna ser ut jämte ankaret. Dagarna blir inte vad de borde bli, men de känns otroligt meningsfulla trots tröttheten.

Aprilväder – först vår, sedan vinter och nu vår igen

väder i april

Ett väldans aprilväder i dag, först vår, sedan vinter och nu vår igen. Vädret uppträder med en sådan nyckfullhet man kan förvänta sig av april. Solen har strålat, molnen har vällt in, regnet har fallit, haglet har smattrat, snön har yrt, molnen har spruckit upp och solen har åter visat sig.

Det får mig att tänka på T.S. Eliots dikt Det öde landet och hur han i denna ironiserar över månaden aprils grymhet. Ena stunden driver aprilvädret blommorna ur marken och andra stunden kan man åka pulka i de tjocka snödrivorna. Dagens fotografi får illustrera oförutsägbarheten i när vintern och våren möts.

aprilväder
Vilken blomma är detta? Jag har försökt hitta rätt i verktyget för att identifiera växter och fått två möjliga utslag: i första hand snödroppe, i andra hand påsklilja. Blir förvirrad.

Kan vädret vara det största aprilskämtet? Det frågar jag mig och får upp bilderna av torsdagens vårblomning. Då växte nästan som ängar av krokusar i parken – i dag hukade samma blomster i kylan. De gjorde sig små, så små. Såg till och med skrumpnade ut. Jag känner mig tacksam att jag fick chans att föreviga krokusarna i torsdags.

Vitsipporna som var på väg, försänks de åter i vintersömnen?

Det öde landet av T.S. Eliot

t s eliots det öde landet på svenska

En trött och mulen dag, jag försjunker i Det öde landet av nobelpristagaren T.S. Eliot. Den modernistiska diktsviten är från 1922, men är fortfarande ett av de verk som fascinerar och inspirerar mest. Man kan ägna dagar åt att försöka uttyda innehållet och ändå inte nå hela vägen fram. Det älskar jag med sviten, som jag första gången läste när jag var 18 år och än i dag försöker begripa fullt ut.

”April är den grymmaste månaden, den driver
syrener ur den döda marken, blandar
minne och åtrå, kittlar
stela rötter med vårregn.”

– T.S. Eliot i tolkning av Jonas Ellerström

Citatet här ovanför är hämtat ur diktsvitens inledning. Den ger uttryck för ett riktigt aprilväder, ena stunden vår och andra stunden vinter. Vad kan väl växa under sådana omständigheter? Det öde landet fortsätter i samma kontrasterande anda, motsättningen mellan liv och död, hoppfullhet och hopplöshet.

”Overkliga stad,
under en vintermorgons bruna dimma
strömmade en folkmassa över London Bridge, så många,
jag trodde inte att döden hade förintat så många.”

– T.S. Eliot i tolkning av Jonas Ellerström

T.S. Eliot skrev Det öde landet i första världskrigets efterdyningar, en tid som säkerligen präglades av motsägelsefullhet. Floden Themsen – den flod London Bridge är rest över – är ännu en symbol för livet och döden. I många mytologier är vattnet länken mellan de levande och döda, och som du kanske vet troddes man färdas över floden in i dödsriket.

”När Lils man var på väg från kriget sa jag –
jag skrädde inte orden, jag sa så här till henne
DRICK UPP NU STÄNGER VI
att nu när Albert kommer hem så får du piffa upp dig lite.
Han kommer att vilja veta vad du gjort med pengarna han
gav dig
för att skaffa nya tänder. Det gjorde han, jag var där.”

– T.S. Eliot i tolkning av Jonas Ellerström

En annan anledning till att jag älskar Det öde landet är hur snyggt och fyndigt poeten väver samman den tyngsta symbolik med den lättsammaste dialog. Det citerade stycket är ju hur roligt som helst och det visar på att det finns ett liv långt bort från krigsfronten, ett liv där ett tjusigt leende spelar roll.

”Ganges var på väg att torka ut, och de slaka löven
väntade på regn, medan svarta moln
samlades långt borta över Himavant.
Djungeln kröp ihop, hukade i tystnad.”  

– T.S. Eliot i tolkning av Jonas Ellerström

Ännu en flod i diktsviten, den uttorkade Gangesfloden som ett riktigt åskoväder är på väg att välla in över. Det blir till slut regn och jorden återfuktas. Där det förr har varit ofruktbart kan det i stället börja frodas och människan får nytt hopp, tycker jag T.S. Eliot diktar om på sitt laddade sätt.

vårblomma vintergäck
Jag tycker vintergäcken representerar Det öde landet bra. Vårblomman växer i brytpunkten mellan vinter och vår och får oss att tro att grönskans tid är kommen.

Jag har läst Det öde landet i svensk tolkning av Jonas Ellerström, läser gärna översättningar i mitt hjärntrötta tillstånd. I boken medföljer T.S. Eliots egen originaldikt The Waste Land och noter för att kunna uttolka diktsviten. Översättaren bjuder dessutom på ett lärorikt efterord. Det låter kanske mäktigt, men den här diktboken är inte omfångsrikare än 63 sidor.

Mer information om Det öde landet

det öde landet av t.s. eliot

Originaltitel: The Waste Land
Serie:
Författare: T.S. Eliot
Översättare: Jonas Ellerström
Utgivningsår: 2004 (1922)
Bokförlag: Bakhåll
Sidantal: 63

Kvällen – den bästa tiden för promenader?

kvällen den bästa tiden för promenader

Jag vet inte vad det är med mig och kvällar. Det är bara så att det är den tid på dygnet när jag vaknar igen, motsägelsefullt nog. På eftermiddagen har jag vanligen en värk- och energidipp. Kan må så kroppsligt dåligt att jag inte vet vad eller var jag ska göra av mig själv. Men så kommer kvällen, det gör den ju alltid till slut, och jag känner mig som ny.

solnedgång i kåsa
Badbryggan i Kåsa på Subbehalvön. Kring denna strand finns många bra ställen att bevittna hur solen försvinner bortom horisonten.
bilder på solnedgångar
Inte det mest perfekta fotot, direkt, men jag gillar hur solens sista strålar lyser genom nyponbuskarna och hur tungt de grålila molnen väller in.

Kvällstid snörar jag gärna på mig skorna en andra eller tredje gång för dagen, uppfylld av lust att låta fötterna leda mig till vackra platser. Det är något alldeles visst med kvällspromenader, tycker jag. Både luften och hjärnan känns klarare, och Varberg är dessutom tystare. Kanske att kvällen rent av är den bästa tiden för promenader?

solnedgång kvällspromenad
Solnedgångens färger blir vackrare och vackrare…
promenerar i solnedgången
… och mörkare och mörkare.

Jag var nästan ensam om att åtnjuta synen av den spektakulära solnedgången i afton. Ögonblicket kändes exklusivt, i alla fall. Men jag kan inte låta bli att önska att fler hade tagit del av skönheten i ögonblicket.

Tusentals tranor under trandansen vid Hornborgasjön

trandansen vid hornborgasjön

Trandansen. Länge har jag tänkt att ordet är en poetisk beskrivning av tranornas årliga möte vid Hornborgasjön. Tanken att tranorna dansar har aldrig slagit mig. Men i går såg jag deras dans med egna ögon – och wow!

trandansen vid hornborgasjön

Det var en högtidlig och graciös dans, kan jag likna den vid den gamla pardansen menuett? Fåglarna sträckte på sina halsar, rörde vingarna upp och ner, ner och upp samt gjorde sirliga hopp med benen. Det var inte bara två eller tio eller ens hundra tranor, i går hade över 6 000 tranor samlats vid Hornborgasjön.

tranornas dans

Dansade, det var vad de gjorde.

Dagsutflykt till trandansen vid Hornborgasjön

Jag skulle kunna skriva sida upp och sida ner om hur snäv vardagen är numera, en klaustrofobisk känsla jag gissar att många känner igen sig i. Men trots corona och restriktioner finns det massor av saker att göra och att titta på trandansen vid Hornborgasjön är en sådan sak. Det är inte bara en sak, faktiskt, nej, att bevittna denna del av tranornas [livs]resa är en magnifik upplevelse.

hornborgasjön trandans

I går packade jag och Christoffer en påse mat – något så planerat som picknickkorg ägnar vi oss inte åt – och körde till Hornborgasjön. Det är en bilresa på nästan tre timmar enkel väg och i dessa tider en färd utan kaffestopp på bensinmackar. Lång väg att åka, absolut, men i slutänden så värt det när jag i dag fortfarande överväldigas av intrycken från vad jag skulle kalla en nästan religiös upplevelse. Myllret, det finns inga ord för att beskriva det. Och så tranornas flykt över himlen… Bara en gudomlig hand kan ha skapat något så fulländat.

Utsiktsplats vid infocentret mellan Falköping och Skara

För att vara ärlig vet jag inte riktigt var infocentret för trandansen ligger. Det är aldrig jag som kör bilen och därmed har jag dålig koll på sådant. På den officiella webbplatsen för trandansen vid Hornborgasjön står det i alla fall att infocentret ligger utmed väg 184, mellan Falköping och Skara.

tranor dansar hornborgasjön

Infocentret är en officiell knutpunkt, den här coronavåren hålls det dock stängt. Som ett alternativ har man gjort en utomhusutställning med informationsskyltar och vid utsiktsplatserna har man satt upp påminnelser om att hålla avståndet: ”Håll en tranas avstånd”. Lite fyndigt, för den vuxna tranans vingbredd är cirka två meter (1,8 till 2,4 meter). Vid ett tillfälle satte jag och Christoffer oss ner på en av bänkarna och bara lyssnade.

Trandansen vid Hornborgasjön sker i mars och april

Transången är lika storartad som synen av tranorna. Mängden gör sitt. Föreställ dig ljudet av tusentals högljudda och nästan lite gnälliga fåglar. Nasalt och skorrande, så skulle nog en fågelexpert beskriva lätet. Den är inte särskilt vacker, sången, men ändå är den det på det mäktigaste vis. Konstigt att jag inte stör mig på ljudet, sa Christoffer och jag instämde. Transången kändes så rätt, sinneslugnande.

tranor i hornborgasjön

Trandansen vid Hornborgasjön sker i mars och april varje år. Det är svårt att ringa in exakta datum, naturen följer sin egen rytm. Från och med någon gång i mitten på mars till mitten på april brukar den dock äga rum. Enligt transtatistiken samlas flest tranor i början på april, vissa år har så många som 16 000 tranor uppmätts. Hisnande tanke! De 6 000 tranorna jag upplevde i går flimrar på näthinnorna och ekar i öronen. Jag vet inte vad sinnena hade gjort med ännu fler fåglar.

Mer information om tranornas årliga dans

Visit Hornborgasjön är den officiella webbplatsen för trandansen. Hit har jag själv vänt mig för att få mer information om när, var och hur jag kan uppleva tranornas årliga dans. På webbplatsen finns bland annat transtatistik och en webbkamera genom vilken trandansen kan följas.

flygande tranor

Webbplatsen lyfter även sevärdheter i området kring sjön, såsom Varnhems klosterkyrka i Skara och Falbygdens gånggrifter i Falköping. Läs vidare på Visit Hornborgasjön.