Skåda fyren och ängarna i naturreservatet Morups tånge (!)

trift morups tånge fyr

Jag sitter här med värsta värken och hjärntröttheten, men vill ändå skriva några rader om det inspirerande besöket till naturreservatet Morups tånge i Falkenberg. Therese och jag besökte platsen förra fredagen, och för mig var det verkligen ett ställe med stort s.

fåglar i glommen
Måsar på stranden mellan Glommens hamn och Morups tånge.

När jag gick över de ödsliga stränderna och triftgrönskande ängarna kände jag att jag klivit in i en saga. Kanske var det i en piratberättelse eller spökhistoria – eller i en selkieromans (om nu selkies egentligen är så romantiska). Platsen bjöd i vilket fall in till dagdrömmerier.

Försökte nå Morups tånge strandvägen…

Morups tånge, det ser ju ut att ligga så nära Glommen. Bara en liten, liten strand mellan Glommens hamn och naturreservatet. Även åsynen av Morups tånge fyr på andra sidan stranden lockar till att ta några kliv över stranden och sedan vara framme.

morups tånge fyr från glommens strand
Therese på stranden mellan Glommens hamn och Morups tånge. Se det tappra leendet!

Som jag skrev i förra inlägget om mitt och Thereses besök till Glommen var det precis så vi gjorde. Vi traskade ivrigt över den vackra stranden, för att liksom på riktigt kunna insupa hela bilden av naturområdet.

stenar tång vatten

Ganska snart stötte vi på det första hindret i form av vatten och dy. Vi vadade tappert över stället – och blev både blöta och geggiga på köpet. Väl dyngsura var det ju bara att fortsätta. Trodde vi.

fyr morups tånge falkenberg
Till slut blev det den här vägen. Inte så pjåkiga vyer!

Men upplevelsen blev faktiskt ännu gyttjigare och till slut vände vi tillbaka för att i stället gå den asfalterade vägen mellan Glommen och Morups tånge. Mycket smidigare och definitivt vackert, det också.

Praktfullt att mötas av Morups tånge fyr

Vi gick genom grinden in i Morups tånge och i alla fall jag kände mig liten i jämförelse med den ståtliga fyren. Den är praktfull, såväl i sin reslighet som skönhet. Faktiskt påminner den mig om fyren på Anholt, det är något med självaste atmosfären runt den som gör det.

vägen in till morups tånge naturreservat

Många kreatörer åker hit för att fotografera Morups tånge fyr, som byggnaden heter, med fältet av trift som breder ut sig framför den. Det har jag märkt i mitt flöde på Instagram, som just nu domineras av stämningsfulla naturbilder.

morups tånge fyr

Fyren ligger alltså mitt i naturreservatet och är ett lika självklart miljöinslag som sandstränderna, strandängarna, barrträdssnåren (?), otaliga kaninerna samt betande korna. Det var en del som solade i buskagen, något jag kan se mig själv göra i framtiden. Särskilt med tanke på att det verkar vara lugnare i reservatet än hemma i Apelviken.

Korta fakta om naturreservatet och fyren

Morups tånge har varit ett naturreservat och skyddat område sedan 1946. Det 210 hektar stora området ligger i Falkenbergs kommun och är privatägt. Bara 90 hektar av det utgörs av land.

söt kanin i naturreservat
Jag såg en massa kaniner, glada, lilla jag.

En av anledningarna till att naturområdet är skyddat är att det är rymmer oändligt många fåglar. Under sensommaren och hösten skådas de flesta arterna inom fågelsläktet vadare på platsen.

kor i morups tånge naturreservat
Korna betar fritt på strandängarna. Mysigt.

Fyren, då? Morups tånge fyr byggdes 1847 och moderniserades med elektricitet på 1930-talet. Den är 27 meter hög, så inte att undra på att den syns långväga. Fyren har varit obemannad sedan 1967, men den är väl omhändertagen.

Mer information om detta naturreservat i Falkenberg

Morups tånge ligger i anslutning till den pittoreska fiskeorten Glommen i Falkenberg. Där finns bekvämlighetsfaciliteter, om så skulle önskas. Annars finns det en behändig parkering utanför grinden till naturreservatet och det finns en även toalett i det.

strandäng morups tånge fyr
Sagolikt med de oändliga strandängarna av trift.

Fyren har öppet ibland, dock inte under mitt och Thereses besök. Det lättaste sättet att få reda på mer om Morups tånge och fyren är att läsa vidare på Falkenbergs respektive Länsstyrelsens webbplatser.

En ugglefamilj bestående av sex ugglor i skogen runt knuten

vuxen kattuggla

Hur många gånger i livet ser man uggla i det vilda? Det hör inte till vanligheten, tror jag. Men i går kväll såg jag sex ugglor, en ugglefamilj. Mamman, pappan och de fyra ungarna satt utspridda i tallarna i skogen runt knuten, i Påskbergsskogen.

Faktiskt såg jag en av de vuxna ugglorna häromveckan. Det blev ett förvånat utrop, var en så oväntad syn. Sedan dess har det surrats en del om ugglorna – särskilt om uggleungarna – som är så kallade kattugglor.

vuxen uggla i träd
De är varken enkla att se eller att fota, kattugglorna. Den här ugglan satt högt uppe i talltoppen och dessutom skymde de gröna löven från bokträden sikten.

Jag hade hoppats på att få se de spektakulära fåglarna igen och har därför varit ute på spaning två gånger i dag. Men icke! Kanske att familjen redan hunnit flyga i väg eller att den gömmer sig väldigt väl i trädtopparna.

Känner en otrolig tacksamhet att jag fått uppleva detta ögonblick, det är för mycket begärt av moder jord att få vara med om det en gång till.

Sorgen bär fjäderdräkt av Max Porter

max porter böcker

En älskad fru och mamma går bort, plötsligt knackar sorgen i skepnad av Kråka på. Det här är utgångspunkten i Max Porters säregna och avgrundsdjupa roman Sorgen bär fjäderdräkt, eller Grief is the thing with feathers som den heter i engelskt original. Titeln är en direkt anspelning på Emily Dickinsons dikt Hope is the thing with feathers.

Handlingen är dock inspirerad av Ted Hughes numera klassiska diktsamling Kråka, eller The Crow. Efter makan Sylvia Plaths död blev ju Hughes änkling, precis som huvudkaraktären blir i Sorgen bär fjäderdräkt. Om jag förstått saken rätt ska Hughes ha skrivit diktsamlingen när han fortfarande skakades av den tunga förlusten.

Faderns sorg så djup att barnen glöms bort

Huvudkaraktären i Sorgen bär fjäderdräkt förefaller också vurma för Hughes lyrik, så att han börjar se diktarens Kråka är kanske inte helt otroligt. Kråka – vilken karaktär! Kråka har inga som helst problem med att vända upp och ner på vardagen. Du vet väl hur kråkor kan stöka till det, just så. Samtidigt vakar fågeln över det som återstår av familjen, rent av tröstar. Kråkfågelns mångbottnade natur.

Den sörjande fadern sjunker djupt, djupt ner i en känslomässig misär och någonstans på botten glömmer han av de bägge sönerna. Genom Kråka får jag som läsare höra vad de har för sig. De tillägnar sig gränsöverskridande aktiviteter, destruktiva saker som tyder på en lika gränslös saknad. Två ensamma barn, är det så konstigt att de rasar och skadar?

Genom Kråka sätter författaren ord på sorgen

Hur sätter man ord på sorg? Det är det jag tycker Max Porter lyckas så bra med i Sorgen bär fjäderdräkt. Dels använder han sig av ett poetiskt, tätt språk, det i sig skapar förutsättningar för kreativa uttryck. Dels är Kråka en otroligt smart symbol för svärtan, både i hur den sänker sig över familjen och till slut lyfter sina vingar, flyger i väg.

Jag tycker Sorgen bär fjäderdräkt är en fantastiskt bra skildring av sorg. Som jag letat efter en bok som denna, utan att veta om det förrän nu.

Om du vill få ännu fler tips på böcker om kråkor borde du läsa min boklista via länken.

Mer information om Sorgen bär fjäderdräkt

sorgen bär fjäderdräkt av max porter

Originaltitel: Grief is the thing with feathers
Serie:
Författare: Max Porter
Översättare: Marianne Tufvesson
Utgivningsår: 2016
Bokförlag: ETTA
Sidantal: 161

Tusentals tranor under trandansen vid Hornborgasjön

tranornas dans

Trandansen. Länge har jag tänkt att ordet är en poetisk beskrivning av tranornas årliga möte vid Hornborgasjön. Tanken att tranorna dansar har aldrig slagit mig. Men i går såg jag deras dans med egna ögon – och wow!

trandansen vid hornborgasjön

Det var en högtidlig och graciös dans, kan jag likna den vid den gamla pardansen menuett? Fåglarna sträckte på sina halsar, rörde vingarna upp och ner, ner och upp samt gjorde sirliga hopp med benen. Det var inte bara två eller tio eller ens hundra tranor, i går hade över 6 000 tranor samlats vid Hornborgasjön.

Dansade, det var vad de gjorde.

Dagsutflykt till trandansen vid Hornborgasjön

Jag skulle kunna skriva sida upp och sida ner om hur snäv vardagen är numera, en klaustrofobisk känsla jag gissar att många känner igen sig i. Men trots corona och restriktioner finns det massor av saker att göra och att titta på trandansen vid Hornborgasjön är en sådan sak. Det är inte bara en sak, faktiskt, nej, att bevittna denna del av tranornas [livs]resa är en magnifik upplevelse.

hornborgasjön trandans

I går packade jag och Christoffer en påse mat – något så planerat som picknickkorg ägnar vi oss inte åt – och körde till Hornborgasjön. Det är en bilresa på nästan tre timmar enkel väg och i dessa tider en färd utan kaffestopp på bensinmackar. Lång väg att åka, absolut, men i slutänden så värt det när jag i dag fortfarande överväldigas av intrycken från vad jag skulle kalla en nästan religiös upplevelse. Myllret, det finns inga ord för att beskriva det. Och så tranornas flykt över himlen… Bara en gudomlig hand kan ha skapat något så fulländat.

Utsiktsplats vid infocentret mellan Falköping och Skara

För att vara ärlig vet jag inte riktigt var infocentret för trandansen ligger. Det är aldrig jag som kör bilen och därmed har jag dålig koll på sådant. På den officiella webbplatsen för trandansen vid Hornborgasjön står det i alla fall att infocentret ligger utmed väg 184, mellan Falköping och Skara.

tranor dansar hornborgasjön

Infocentret är en officiell knutpunkt, den här coronavåren hålls det dock stängt. Som ett alternativ har man gjort en utomhusutställning med informationsskyltar och vid utsiktsplatserna har man satt upp påminnelser om att hålla avståndet: ”Håll en tranas avstånd”. Lite fyndigt, för den vuxna tranans vingbredd är cirka två meter (1,8 till 2,4 meter). Vid ett tillfälle satte jag och Christoffer oss ner på en av bänkarna och bara lyssnade.

Trandansen vid Hornborgasjön sker i mars och april

Transången är lika storartad som synen av tranorna. Mängden gör sitt. Föreställ dig ljudet av tusentals högljudda och nästan lite gnälliga fåglar. Nasalt och skorrande, så skulle nog en fågelexpert beskriva lätet. Den är inte särskilt vacker, sången, men ändå är den det på det mäktigaste vis. Konstigt att jag inte stör mig på ljudet, sa Christoffer och jag instämde. Transången kändes så rätt, sinneslugnande.

tranor i hornborgasjön

Trandansen vid Hornborgasjön sker i mars och april varje år. Det är svårt att ringa in exakta datum, naturen följer sin egen rytm. Från och med någon gång i mitten på mars till mitten på april brukar den dock äga rum. Enligt transtatistiken samlas flest tranor i början på april, vissa år har så många som 16 000 tranor uppmätts. Hisnande tanke! De 6 000 tranorna jag upplevde i går flimrar på näthinnorna och ekar i öronen. Jag vet inte vad sinnena hade gjort med ännu fler fåglar.

Mer information om tranornas årliga dans

Visit Hornborgasjön är den officiella webbplatsen för trandansen. Hit har jag själv vänt mig för att få mer information om när, var och hur jag kan uppleva tranornas årliga dans. På webbplatsen finns bland annat transtatistik och en webbkamera genom vilken trandansen kan följas.

flygande tranor

Webbplatsen lyfter även sevärdheter i området kring sjön, såsom Varnhems klosterkyrka i Skara och Falbygdens gånggrifter i Falköping. Läs vidare på Visit Hornborgasjön.