… och det finns egentligen inget mer jag vill säga än att jag verkligen uppskattade det korta ögonblicket vid ankdammen i torsdags.
Jag tycker om måsar, även de tuffa trutarna.
Ljuset föll så fint på måsen…
Fåglar i svensk poesi av Sten Hidal
”Fåglar och diktning hör samman. Till stor del beror detta på att människans första litterära försök hade bunden form och därmed kan kallas lyrik i ordets vida mening. Och fåglar har människan alltid varit omgiven av, alltid kunnat se och höra.”
– Sten Hidal
Balkongdörren öppen, fågelkvittret letar sig in i vardagsrummet. Det är förmiddag och jag ligger nersjunken i soffan med Sten Hidals Fåglar i svensk poesi framför näsan. Tänker – nej, känner djupt inom mig – att en lördag hade kunnat börja mycket, mycket sämre än så här. Det är fridfullt att börja dagen med läsning, kanske den bästa starten jag kan få.
Ett specialintresse för fåglar, är det vad jag har? Nej, inte så värst. Däremot har jag ett specialintresse för att läsa om naturen i kulturen och dit hör Hidals litteraturhistoriska bok. Jag vill dessutom lära mig mer om min närmiljö. Därför försöker jag fördjupa mig i såväl fauna som flora, strövtågen i hembygden blir rikare så.
Faktabok om fågelpoesi lyfter fram många författarskap
Med den begynnande våren har även min passion för lyrik knoppat sig. Fåglar i svensk poesi lyfter fram många för mig okända författarskap. Kan inte påstå att jag är jättebevandrad i den svenska lyriken, men nu har jag fått kännedom om flera intressanta poeter. Besökte till och med Varbergs stadsbibliotek för att låna ett par diktböcker av Joar Tiberg, Fåglar i fält och Fåglar i förorten häromdagen, vad ska denna nya bekantskap ge mig?
Fåglar i svensk poesi, jag skulle kalla boken för en faktabok. Den är skriven på ett akademiskt sätt, vilket jag tycker är lite synd. Hade gärna sett den ta ännu ett steg närmare den spänstiga essäformen, som Cord Riechelmann gör i Kråkor: Ett porträtt. Med detta skrivet upplever jag Hidal som kunnig inom fältet och jag beundrar hur väl han lyckas skapa ett sammanhållet och djuplodat tema kring den svenska fågelpoesin.
Fåglar i svenska dikter får gestalta miljöer och känslor
Jag känner ett enormt sug efter att dikta själv, förbereder mig genom att läsa dikter och skrifter i stil med Fåglar i svensk poesi. Sten Hidal lockar mig att reflektera kring fåglarna i min egen omgivning och hur jag kan använda dem som tydliga miljömarkörer. Jag tänker inte minst på måsfåglarna.
För mig är fiskmåsar, trutar eller vad det nu är för måsfåglar synonyma med kusten, med Varberg. Många varbergare stör sig på måsskriken, men för mig är ljuden hemma. Så kan fåglarna användas i diktningen, för att förflytta läsaren till en annan plats eller för att skapa en viss stämning. Måsarna: en känsla av frihet.
Fåglar i svensk poesi av Sten Hidal ger inte bara en litteraturhistorisk introduktion till fågeldiktningen, boken exemplifierar också hur poeter använder naturen för att gestalta. Kanske rent av för att bevinga orden. Jag har uppskattat att få lära mig mer om svenska diktare genom ett generöst urval av deras texter.
Mer information om Fåglar i svensk poesi
Originaltitel: Fåglar i svensk poesi
Serie: –
Författare: Sten Hidal
Översättare: –
Utgivningsår: 2016
Bokförlag: Artos & Norma
Sidantal: 158
Nattdrömde om snödroppar – och plötsligt var de där
Jag hade en vacker dröm i natt, jag drömde om vårblommor. Jag drömde att rabatterna utanför fönstret lyste lila och vita, av krokusar och snödroppar. Övertygad om att våren var i blom, det var jag. När jag i morse tittade ut genom fönstret kunde jag inte riktigt tro ögonen: i rabatterna endast frasiga löv.
Underbara nattdrömmar, underbar nattsömn. Jag somnade klockan åtta i går kväll. Det händer väl en gång vart femte år eller aldrig. Lade mig med förlamande smärta i nacken och ryggen, vaknade utan den så ofattbara värken. Ofattbar för att det ibland gör så ont att inte ens jag – jag som levt med värk i nästan hela livet – vet vad jag ska göra av den. Lida mig genom den, kanske? Men i dag alltså ingen skärande udd.
För en gångs skull fullkomlig nattsömn i kombination med nattdrömmar om vårblommor – det måste väl ändå vara ett tecken? Sannerligen, och så solen. Ljuset. Solljuset drog mig ut ur lägenheten. Med kameran redo i handen gick jag genom kopparskimrande skog, hoppfull om att parkens rabatter skulle lysa i åtminstone vitt.
Det gjorde de också, snödroppar lite här och var.
Hur skulle jag klara mig utan det vi har?
Jag tänkte att jag skulle skriva något litet om hur utmanande det är att fotografera i grånaden, om besvikelsen när ljuset vägrar samarbeta. Och så hade jag tänkt skriva några rader om de fina, fina änderna vid ankdammen. Men tankarna dröjer sig kvar vid eftermiddagssamtalet jag hade med min sambo Christoffer, det långa telefonsamtalet.
Min Christoffer är nog världens pratigaste sambo. Han riktigt bubblar av tankar och ord, och jag älskar det. Som en av mina barndomsvänner beskriver det: med honom är det som att prata med sina bästa tjejkompisar. Det är liksom inte bara prat – eller jo, ibland – men oftast har han nya reflektioner om sig själv och om oss och om allt det som sker människor emellan.
Tillsammans kan vi snacka känslor och relationer i timmar. Som i dag när han bara ville säga hej och nästan en och en halv timme svischade förbi för att vi vred och vände på livet i såväl små som stora drag. Vi har varit ihop i sex år och med endast få undantag har det varit precis så här sedan dag ett. Jag vet ärligt talat inte hur jag skulle klara mig utan det vi har.