Vissa dagar blir det inte mer än så här och så är det bara

Vissa dagar blir det inte mer än så här och så är det bara

Det finns dagar när jag egentligen inte borde gå upp, dagar i värklivet. I dag är en sådan dag, ett förlorat slag redan från början och jag vet det ju så väl. Ändå finns det där fanskapet i mig som vill pressa på i alla fall, som inte vill kännas vid begränsningarna och som beskriver en dålig värkdag som ett förlorat slag. Bara en sådan sak, hur jag väljer att se på behovet av vila och återhämtning för kroppen. Det måste jag sluta med. Faktiskt.

snabbköp i mina hemkvarter
Numera har jag med kameran överallt. Till och med när jag går till snabbköpet. Det ger en känsla av meningsfullhet.

Vid lunchtid nådde smärtan nya höjder och jag bestämde mig för att bryta arbetsdagen och gå en vända till snabbköpet. För att köpa havremjölk och kardemummaskorpor, för att sedan göra chokladdryck att doppa skorporna i. Tröstätande när energin tryter. Jag bäddade ner mig i soffan, velade mellan flera olika serier men kunde till slut landa i Netflix true crime Night Stalker.

närbutiken i kvarteren där jag bor
Minicoop. Jag är så tacksam för att jag har ett snabbköp i mina hemkvarter. Perfekt under de extra jobbiga värkdagarna.

Vissa dagar blir det inte mer än så här – knappt mer än tusen steg till kvartersaffären – och så är det bara. Jag väljer att tro att i morgon är en annan dag (och den blir vad den blir).

Hade en toppenhelg – och nu är det snart helg igen

oljamålning tulpaner

Jag vill verkligen inte känna att helgen är det jag lever för, vill kunna leva även för vardagen. Den här veckan har det varit en enorm skillnad mellan toppenhelgen jag hade och de lite tyngre arbetsdagarna. Har längtat såväl tillbaka som framåt, för vilken helg det var och vilken helg jag ska få igen.

För mig började helgen på det bästa av sätt: det var städat här hemma. En städad lägenhet gör all världens skillnad för mig, får oändligt mycket lättare att koppla av. Gillar inte damm och smuts, gillar egentligen inte röra. Men det blir liksom aldrig riktigt prydligt här, särskilt inte under corona.

ha en bra dag
”Ha en bra dag”, står det på en av parkbänkarna i hemkvarteret. Tack, det ska jag!

Känslan att vakna till ett rent hem på lördagsmorgonen… Finns inga ord. Det var njutbart att flytta från sängen till soffan – efter att jag tittat på Netflix Crime Scene: The Vanishing at the Cecil Hotel halva natten – och att inte behöva tänka på måsten. I stället hade jag tillräckligt mycket ro för att kolla på Netflix Snowpiercer med Christoffer, flera avsnitt i rad.

Undersöker ett skräckinjagande hus i ett av våra brädspel

SÅ mycket tv-tittande, det händer nästan aldrig mig. Jag är jätteglad att jag fått ta del av två så spännande berättelser, känner mig rikare inombords. På kvällen blev det ännu fler berättelser, men då i form av det otroligt välgjorda brädspelet Arkham Horror: The Card Game. Det är skapat för två spelare, vilket passar perfekt nu när jag och Christoffer inte kan spela med våra vänner.

Arkham Horror: The Card Game utspelar sig i H.P. Lovecrafts värld. Jag och Christoffer spelar varsin utredare som undersöker ett skräckinjagande hus. Farliga monster och onda kulter, det är vad som pågar i huset och vi har inte lyckats fly därifrån ännu. Det här ligger också helt i linje med de andra Lovecraft-sakerna jag gjort i veckorna, som att läsa Cthulhu vaknar och kolla på Lovecraft Country.

gula tulpaner
Jag var på stan och fotade, var såklart tvungen att köpa med mig ett fång gula tulpaner hem.

Vi tyckte det var så roligt att kolla på tv och spela spel, Christoffer och jag, så under veckan taggar vi för en helg i samma anda. Det blir ännu mer Snowpiercer och det blir ännu mer spelande. Vi har till och med beställt hem nya bräd- och rollspel. Det känns extra kul att göra analoga saker numera, när veckorna försvinner framför skärmarna.

I dag är jag pepp på att städa, ska skapa alla förutsättningar jag kan för en så bra helg som möjligt.

Dr Westerlund i mitt köksfönster

dr westerlund doftpelargon

Dr Westerlund, Doktor Westerlunds blomma, rosengeranium, geranium eller helt enkelt doftpelargon. Nu står ett par krukor med de ljuvligt doftande växterna i mitt köksfönster och sprider vår. Ett byte till skira gardiner och vit lampa gör att köket badar i ljus, äntligen kan jag trivas i det. Lägenheten har känts så mörk under coronavintern, mörk och trist och sliten, skrikande efter förnyelse.

doktor westerlunds blomma rosengeranium
Två krukväxter blev det. Väntar på att komplettera med ett par påskkaktusar, de borde komma snart.

Krukväxter – och givetvis textilier – är egentligen sådana enkla saker att byta ut och ändå påverkar de hela atmosfären. Jag vill fortsätta i samma våranda, förnya. Ändra på det lilla. Men behöver verkligen röja bland alla prylar först, ta ett krafttag runt hemmet. Har blivit så matt i tagen av allt hemmajobbande. Hemmet känns inte riktigt som ett hem längre, det är mitt kontor.

Dr Westerlund exploderar i citrusdoft

Så den där lilla, lilla förändringen. Gnistan som tänder kärleken till hemmet, mina Dr Westerlund, bland annat. Jag stryker fingrarna mot dem och så fylls hela köket av deras citrusdoft. Doften är inte en aning av citron, den är en explosion av fräschhet och motar bort lukten av instängdhet, som inte ens ständigt öppna fönster lyckats göra.

dr westerlund i fönster
Ännu inga blommor på krukväxten.

Hur skulle de citrusaktiga bladen smaka i mitt vatten eller i min sockerkaka eller i min sallad? Sakta ner funderingarna, Sandra, plantornas fortlevnad först och främst. Jag är ganska ny på det här med krukväxter och förmådde inte hålla mina små palettblad vid liv genom vintermörkret. Med Dr Westerlund i köksfönstren har jag min nya chans att få något att växa.

skatbo utanför fönstret
På tal om köksfönster… det här mastodontiska skatboet reser sig likt en skyskrapa i trädet utanför fönstret. Det finns till och med en skata bland grenarna. Jag har ganska nyligen läst en bok om kråkfåglar och dessutom skrivit ett litet boktips om den. Känner ju en nästan barnslig förtjusning inför de små liven.

Om jag har det minsta av gammelmormors gröna fingrar i mig kommer kanske även mina blommor frodas. Hon var en fena på skötsel av doftpelargoner, har mamma berättat och försvunnit bort i de glada minnena av väldiga plantor.