Har aldrig sett en backsippa i det vilda

röd backsippa

Jag har aldrig sett en backsippa i det vilda, men jag föreställer mig att blomman är en magisk syn. Det är ganska nyligen som jag börjat känna igen den och jag är fortfarande smått osäker på om det verkligen är backsippor jag sett. Så ovanliga är de i Varberg. Tror jag. Det kan ju också vara så att jag inte vandrat tillräckligt mycket i utmarkerna och därför sett tämligen lite av Varbergs flora.

I vilket fall, jag tror alltså jag har fångat backsippor på bild. Av de blomster jag fotograferat hittills i vår är nog backsippan den mest effektfulla. Det luddiga på stjälken och bladen gör sitt, det blir som ett skimmer runt hela blomman.

vit backsippa
Vita backsippor, tror jag. Bilden längst upp föreställer röda backsippor, och här vad jag tror.

Backsipporna på bilderna i inlägget har jag fotograferat i Nöjesparkens rabatter. Blomstren är med andra ord planterade och därmed inte vilda. Kanske att utseendet skiljer sig mellan den planterade och vilda sorten, vad vet jag? Upplys mig gärna! Jag håller på att lära mig mer om Sveriges flora och är första rangens novis. Alla tips och råd mottages tacksamt.

Backsippan är fridlyst i hela Sverige, det skriver bland andra Naturvårdsverket om. Det är ju oerhört lockande att plocka med sig en av de vackra blommorna hem – men det går inte! Vad jag förstått av Naturvårdsverkets artikel är backsipporna inte så vanligt förekommande i de södra delarna av Sverige, inte att undra på att jag klurar på om de finns i Varberg.

Vet inte riktigt vad jag ska tycka om pärlhyacint

blå pärlhyacint

Pärlhyacint, överallt i blom- och trädgårdsgrupperna på Facebook hyllas blommans skönhet. Det är inte så att det finns blommor jag tycker är fula. Jag vet bara inte riktigt vad jag ska tycka om pärlhyacinter.

Är det inte en ganska märklig blomma, ändå? Jag tänker på de små, små kulorna som minner om just pärlor och som utgör själva blomstren. Naturen är allt påhittig!

blåa pärlhyacinter
Här har du blomman pärlhyacint, ett blomster du antingen planterar som lök på hösten eller som uppvuxen planta på våren. Oavsett mina känslor inför pärlhyacinterna gillar jag fotografierna. Tycker det blev en fin så kallad bokeh-effekt i framför allt den första bilden (en aspekt av fotografiet som jag nu utforskar).

Pärlhyacinterna växer i en av Varbergs parker, i Nöjesparken i Påskbergsskogen. Det händer mycket i rabatterna nu, om jag så bara dröjer några dagar med att gå dit är planteringarna som förbytta.

Jag som så gärna vill åka till och fota i Botaniska trädgården i Göteborg – går ju absolut inte på grund av corona – finner i stället glädje i vad Varberg har att erbjuda. Även vår stads rabatter levererar oväntad mångfald.

Nästan som en äng av krokusar…

vårblommor krokusar

”April får gärna fortsätta driva blommorna ur marken” har jag skrivit i anteckningarna från gårdagen. Det är en flört med en av mina favoritdikter, T.S. Eliots Det öde landet:

”April är den grymmaste månaden, den driver
syrener ur den döda marken, blandar
minne och åtrå, kittlar
stela rötter med vårregn.”

– T.S. Eliot i tolkning av Jonas Ellerström

Första april i går och jag hade laddat för att läsa Det öde landet för femtioelfte gången, den är avsevärt längre än citat här ovanför. Det blev inte så mycket diktläsande. Våren kallade.

lila krokusar

Jag behövde andas luft, få förundras av blommorna på marken. Har arbetat – och definitivt jobbstressat – för mycket sedan i söndags. Ville känna mig klar inför påskledigheten och hugg därför i rejält.

vita krokusar

När jag stängde ner skärmen i går och tog med mig kameran ut var det som att måstena och stressen rann av mig. Jag försvann in i våren, tillbringade sex eller sju timmar utomhus.

äng av krokusar

Det fanns så mycket fint att se, vårblommor i det oändliga. Jag stannade till vid Nöjesparken i Påskbergsskogen – och där, nästan som en äng av krokusar.

Jag är ingen flitig instagramanvändare, verkligen inte. Håller till på Facebook. I dagarna har jag ändå skaffat en egen profil på Instagram – @livetmedsandraj.se – på vilken jag ska lägga upp mina foton. Ses vi där, kanske?

Nattdrömde om snödroppar – och plötsligt var de där

snödroppar i våren

Jag hade en vacker dröm i natt, jag drömde om vårblommor. Jag drömde att rabatterna utanför fönstret lyste lila och vita, av krokusar och snödroppar. Övertygad om att våren var i blom, det var jag. När jag i morse tittade ut genom fönstret kunde jag inte riktigt tro ögonen: i rabatterna endast frasiga löv.

träd och löv i vattenpöl
Trädet speglas i vattenpölen. Jag gillar vattenpölar, hur världen ter sig i dem.

Underbara nattdrömmar, underbar nattsömn. Jag somnade klockan åtta i går kväll. Det händer väl en gång vart femte år eller aldrig. Lade mig med förlamande smärta i nacken och ryggen, vaknade utan den så ofattbara värken. Ofattbar för att det ibland gör så ont att inte ens jag – jag som levt med värk i nästan hela livet – vet vad jag ska göra av den. Lida mig genom den, kanske? Men i dag alltså ingen skärande udd.

blommor dunbollar
Nöjesparken genom vissna allium, tror jag.

För en gångs skull fullkomlig nattsömn i kombination med nattdrömmar om vårblommor – det måste väl ändå vara ett tecken? Sannerligen, och så solen. Ljuset. Solljuset drog mig ut ur lägenheten. Med kameran redo i handen gick jag genom kopparskimrande skog, hoppfull om att parkens rabatter skulle lysa i åtminstone vitt.

Det gjorde de också, snödroppar lite här och var.

Hur skulle jag klara mig utan det vi har?

ankdammen i påskbergsskogen

Jag tänkte att jag skulle skriva något litet om hur utmanande det är att fotografera i grånaden, om besvikelsen när ljuset vägrar samarbeta. Och så hade jag tänkt skriva några rader om de fina, fina änderna vid ankdammen. Men tankarna dröjer sig kvar vid eftermiddagssamtalet jag hade med min sambo Christoffer, det långa telefonsamtalet.

gräsänder vid ankdammenankor damm varberg
Ankorna trodde jag kom med mat. De steg upp ur dammen, gick i ett led mot mig och vände besvikna tillbaka till vattnet. Varken de eller ljuset bjöd egentligen in till fotografering.

Min Christoffer är nog världens pratigaste sambo. Han riktigt bubblar av tankar och ord, och jag älskar det. Som en av mina barndomsvänner beskriver det: med honom är det som att prata med sina bästa tjejkompisar. Det är liksom inte bara prat – eller jo, ibland – men oftast har han nya reflektioner om sig själv och om oss och om allt det som sker människor emellan.

ankor på isankdamm med vilda ankor
Isen ligger kvar över ankdammen, ett lager tillräckligt tjockt för att bära en gräsand.

Tillsammans kan vi snacka känslor och relationer i timmar. Som i dag när han bara ville säga hej och nästan en och en halv timme svischade förbi för att vi vred och vände på livet i såväl små som stora drag. Vi har varit ihop i sex år och med endast få undantag har det varit precis så här sedan dag ett. Jag vet ärligt talat inte hur jag skulle klara mig utan det vi har.