Etikett: sorg

Publicerat

Psykiskt tärande att vänta på svar efter cancerprovtagning

snäcka och rosa tång i sanden

Är det jag som har cancer? Nej, inte jag. Jag är bara en i mängden av canceranhöriga. Vi är ganska många. Saker har på olika sätt gått i önskad riktning under flera år, ändå blir jag lika knockad varje gång det är dags för ny cancerprovtagning.

Då är det som att ett sår rivs upp och dessvärre finns det för många sådana sår. Jag befarar att såren aldrig kommer läkas helt, tror inte ens de kommer bli ärr.

stenar i våt sand
Apelvikens strand blir genast annorlunda genom makroobjektivet.

Det finns flera skäl till att jag varit på uselt humör senaste veckan, men den främsta anledningen är cancerprovtagningen. Något stort pyr inom mig och vid minsta lilla sak sprakar det till.

Jag är bra på att hålla mig sysselsatt, på att skingra tankarna, det är jag. Men den här väntan på svar finns alltid i bakhuvudet. För mig – i mitt begränsade perspektiv – finns inget mer psykiskt tärande än just väntandet.

Begränsat perspektiv, javisst, vågar inte tänka på hur det är för personen som faktiskt har – eller som haft – cancer.

Publicerat

Medan jag har er kvar av Tor Åge Bringsværd

tankar om att bli gammal på apelvikens strand

Medan jag har er kvar: Tankar om att bli gammal verkar vara en förtjusande liten bok, tänker jag och slår till på biblioteket. När man lånar böcker på bibblan kan man kosta på sig små utsvävningar bara för att.

apelviken i varberg rosa solnedgång
När man filosoferar om livets stora frågor passar det bra att bege sig till Apelviken i solnedgången.

För att låna en bok om livet på ålderdomens höst när man är 35 är ändå lite av en chansning. Jag var nyfiken och efter att ha läst Tor Åge Bringsværds essä är jag glad att nyfikenheten åter uppmuntrade mig att prova något nytt.

Redan den första boksidan låter mig veta att jag och Bringsværd har saker gemensamma: våra brinnande intressen för gamla kulturer och upptäcktsresande.

vit måsfjäder i tång på strand
En vit måsfjäder, för att jag inte kunde låta bli.

Han varseblev sin ålderdom när han skulle gå upp för den urgamla persiska religionen zoroastrianismens heliga berg i Iran. Kroppen sa stopp. Ville inte röra sig en centimeter till.

”Jag har inget emot att bli gammal. Det är att dö jag inte gillar. Men sådana ting hänger dessvärre ofta samman.”

– Tor Åge Bringsværd

Krämpor – i synnerhet sina egna – skriver Bringsværd ärligt om. Jag älskar det! Han tacklar ålderskrämporna på ett humoristiskt sätt, men skrattar samtidigt inte bort dem.

Det är klart att det skär i hjärtat när man inte längre orkar som förut, när man börjar glömma saker man haft stenhård koll på och när ens vänner dör ifrån en. Eller när man har just så många rent av livshotande krämpor – nu menar jag sjukdomar – som får en att allvarligt undra hur lång tid man har kvar.

rosa himmel lila hav
Långt, långt därborta spatserar en ensam fiskmås.

Tor Åge Bringsværd är en prisbelönt norsk författare. I Medan jag har er kvar: Tankar om att bli gammal väver han samman ålderdomsbetraktelserna med skribentreflektioner. Jag gillar att läsa böcker om hur författare gör det.

Bringsværd ger mig perspektiv på just författarskapet, på självaste skrivlivet. Märkligt att ställas inför faktumet att man kanske skriver sin allra, allra sista bok.

Mer information om Medan jag har er kvar

medan jag har er kvar tor åge bringsværd

Originaltitel: Mens jeg har dere her, eller om det å bli gammel
Serie: –
Författare: Tor Åge Bringsværd
Översättare: Jan Wibom
Utgivningsår: 2021
Bokförlag: Lind & Co
Sidantal: 140

Publicerat

Sorgen bär fjäderdräkt av Max Porter

max porter böcker

En älskad fru och mamma går bort, plötsligt knackar sorgen i skepnad av Kråka på. Det här är utgångspunkten i Max Porters säregna och avgrundsdjupa roman Sorgen bär fjäderdräkt, eller Grief is the thing with feathers som den heter i engelskt original. Titeln är en direkt anspelning på Emily Dickinsons dikt Hope is the thing with feathers.

Handlingen är dock inspirerad av Ted Hughes numera klassiska diktsamling Kråka, eller The Crow. Efter makan Sylvia Plaths död blev ju Hughes änkling, precis som huvudkaraktären blir i Sorgen bär fjäderdräkt. Om jag förstått saken rätt ska Hughes ha skrivit diktsamlingen när han fortfarande skakades av den tunga förlusten.

Faderns sorg så djup att barnen glöms bort

Huvudkaraktären i Sorgen bär fjäderdräkt förefaller också vurma för Hughes lyrik, så att han börjar se diktarens Kråka är kanske inte helt otroligt. Kråka – vilken karaktär! Kråka har inga som helst problem med att vända upp och ner på vardagen. Du vet väl hur kråkor kan stöka till det, just så. Samtidigt vakar fågeln över det som återstår av familjen, rent av tröstar. Kråkfågelns mångbottnade natur.

Den sörjande fadern sjunker djupt, djupt ner i en känslomässig misär och någonstans på botten glömmer han av de bägge sönerna. Genom Kråka får jag som läsare höra vad de har för sig. De tillägnar sig gränsöverskridande aktiviteter, destruktiva saker som tyder på en lika gränslös saknad. Två ensamma barn, är det så konstigt att de rasar och skadar?

Genom Kråka sätter författaren ord på sorgen

Hur sätter man ord på sorg? Det är det jag tycker Max Porter lyckas så bra med i Sorgen bär fjäderdräkt. Dels använder han sig av ett poetiskt, tätt språk, det i sig skapar förutsättningar för kreativa uttryck. Dels är Kråka en otroligt smart symbol för svärtan, både i hur den sänker sig över familjen och till slut lyfter sina vingar, flyger i väg.

Jag tycker Sorgen bär fjäderdräkt är en fantastiskt bra skildring av sorg. Som jag letat efter en bok som denna, utan att veta om det förrän nu.

Om du vill få ännu fler tips på böcker om kråkor borde du läsa min boklista via länken.

Mer information om Sorgen bär fjäderdräkt

sorgen bär fjäderdräkt av max porter

Originaltitel: Grief is the thing with feathers
Serie: –
Författare: Max Porter
Översättare: Marianne Tufvesson
Utgivningsår: 2016
Bokförlag: ETTA
Sidantal: 161

Publicerat

Det var aldrig meningen att jobbet skulle bli viktigare än vilan

jobb ska inte vara viktigare än vila

Genom sjukdom, genom sorg. Jag har alltid haft jobbet. Som jag jobbat! För varje kris ett nytt projekt och bitarna har fallit på plats igen. Tills pusslet än en gång slagits sönder och jag måste börja om.

Det är märkligt hur jobbstressen kan döva annan stress, stress som gör ondare och som ligger bortom en människas kontroll. Jag lärde mig tidigt att arbetsnarkomani är en överlevnadsstrategi och det har ju ändå funkat för mig. Saker – till och med jag – har blomstrat i de kargaste tider. Om än ansträngt, vissa gånger.

Eftersom arbetet funnits här hemma, i mina tankar, i mina fingrar och vid datorn har inget någonsin hindrat mig från att jobba mer. Bara mina egna gränser, och jag har varit gränslös. När blev jobbet viktigare än vilan? Det var aldrig meningen att det skulle bli så, men nånstans längs vägen var det precis det som hände.

Jag tror att om man – läs om jag – vågar ge vilan plats i sjukdomen, i sorgen så blir dagarna mindre av en kamp. Det finns verkligen andra delar av livet att ge kärlek och ibland måste man kanske inte heller ge allt.

Kanske räcker det att bara andas?

Publicerat

Löparklubben för cancersystrar av Josie Lloyd

parkbänk i påskbergsskogen

Nästan varje dag möter jag löparentusiaster, det hör liksom skogspromenaderna till att bli omsprungen av snabbfotingar. Då går jag ändå raskt. När jag kopplar samman bilderna av de som löptränar med bilderna av parkbänkarna och sjukhuset i området kan jag inte längre hålla Josie Lloyds roman Löparklubben för cancersystrar borta från tankarna. Bokens verkliga historia börjar på ett sjukhus och en parkbänk.

Närmare bestämt när huvudkaraktären Keira väntar på ett cancerbesked och hon får syn på en hurtigt och självsäkert springande tjej. Vad Keira inte vet då är att deras vägar ska korsas många gånger. De har nämligen bröstcancer båda två. Den så avundsvärt hurtiga och självsäkra tjejen blir hennes största stöttepelare när de möts upp för att springa genom de värsta dagarna. Snart ansluter sig flera kvinnor och de bildar just en löparklubb för cancersystrar.

murgröna i påskbergsskogen
Murgrönan i Påskbergsskogen får symbolisera hur starka vi är tillsammans, om vi bara lyssnar på och möts utifrån varandras förutsättningar.

Jag har inte cancer, jag är däremot canceranhörig eller vad jag numera ska kalla mig. En sak jag inte riktigt har kunnat förstå är hur den cancerdrabbade personen lyckats leva på i stort sett som vanligt. Inte för att hen inte varit chockad eller ledsen eller så. Men från dag ett har personen bestämt sig för att allt inte ska få kretsa kring cancern och jag har många gånger tänkt att jag kanske inte skulle hantera situationen likadant.

För mig är Löparklubben för cancersystrar en aha-upplevelse. När jag följer Keira i hennes vardag – en blandning av cancerundersökningar och familjeliv – inser jag att var och en måste få äga sin egen reaktion. Det finns inget rätt eller fel när det kommer till cancerreaktioner. Nej, det viktigaste är att omgivningen är lyhörd inför vad den med cancer behöver. Även om det innebär stöd inför att springa ett maraton samtidigt som effekterna av cellgiftsbehandlingen rasar i kroppen.

Mer information om Löparklubben för cancersystrar

löparklubben för cancersystrar bok

Originaltitel: The Cancer Ladies Running Club
Serie: –
Författare: Josie Lloyd
Översättare: Maria Bodner Gröön
Utgivningsår: 2020
Bokförlag: Etta
Sidantal: 425