Etikett: stränder

Publicerat

Väntade in den magiska solnedgången som aldrig kom…

varbergs kusthotell rosa himmel

… och hann skrämma upp mig själv på kuppen. Så kan jag sammanfatta förra fredagskvällen. Som jag redan berättat tillbringade jag en hel kväll ute i stormvädret och när solnedgången närmade sig tänkte jag att jag lika gärna kan stanna utomhus någon timme till. Jag mår bra av mina utomhusvistelser, men det här blev lite overkill för värken.

Jag hade en idé om att om jag bara väntar in solnedgången så kommer den se magisk ut. Men icke! Jag gick runt och runt på Subbehalvön, den plats där bland annat Varbergs kusthotell är beläget och där jag har en av mina utsiktsplatser över Varbergs fästning. Den gamla kulturmiljön var ganska enslig i kvällen och jag började fantisera om hemskheter.

varbergs fästning bakom träd med fågelholk
Det var här jag stod och fotade när jag blev rädd. Hah! Men det kan faktiskt bli riktigt ensligt och kusligt i skogsstråken. Bilden längst upp i inlägget föreställer Varbergs kusthotell under en rosa himmel – eller åtminstone under rosa moln.

Tänk om platsen verkligen är hemsökt, tänk om en seriemördare lurar bland träden eller tänk om, tänk om, tänk om… Du fattar, fantasin skenade i väg. Jag panikringde Christoffer under förevändningen att jag ville ha solnedgångstips. Där och då fick jag reda på att en klarblå himmel inte ger den färgsprakande magin. Det är tydligen molnen som avgör solnedgången.

Men jag fick med mig ett par – vad jag själv tycker – fina bilder i alla fall. Bilden på Varbergs kusthotell har till och med hotellet i fråga delat i sina insta stories, vilket är jättekul. Jag hade bara funnits på Instagram i en och en halv vecka. Nu har jag funnits där i drygt två veckor, @livetmedsandraj.se.

Publicerat

Kvällen – den bästa tiden för promenader?

promenerar i solnedgången

Jag vet inte vad det är med mig och kvällar. Det är bara så att det är den tid på dygnet när jag vaknar igen, motsägelsefullt nog. På eftermiddagen har jag vanligen en värk- och energidipp. Kan må så kroppsligt dåligt att jag inte vet vad eller var jag ska göra av mig själv. Men så kommer kvällen, det gör den ju alltid till slut, och jag känner mig som ny.

solnedgång i kåsa
Badbryggan i Kåsa på Subbehalvön. Kring denna strand finns många bra ställen att bevittna hur solen försvinner bortom horisonten.

Kvällstid snörar jag gärna på mig skorna en andra eller tredje gång för dagen, uppfylld av lust att låta fötterna leda mig till vackra platser.

bilder på solnedgångar
Inte det mest perfekta fotot, direkt, men jag gillar hur solens sista strålar lyser genom nyponbuskarna och hur tungt de grålila molnen väller in.

Det är något alldeles visst med kvällspromenader, tycker jag. Både luften och hjärnan känns klarare, och Varberg är dessutom tystare. Kanske att kvällen rent av är den bästa tiden för promenader?

solnedgång kvällspromenad
Solnedgångens färger blir vackrare och vackrare…

Jag var nästan ensam om att åtnjuta synen av den spektakulära solnedgången i afton. Ögonblicket kändes exklusivt, i alla fall. Men jag kan inte låta bli att önska att fler hade tagit del av skönheten i ögonblicket.

Publicerat

Det var aldrig meningen att jobbet skulle bli viktigare än vilan

jobb ska inte vara viktigare än vila

Genom sjukdom, genom sorg. Jag har alltid haft jobbet. Som jag jobbat! För varje kris ett nytt projekt och bitarna har fallit på plats igen. Tills pusslet än en gång slagits sönder och jag måste börja om.

Det är märkligt hur jobbstressen kan döva annan stress, stress som gör ondare och som ligger bortom en människas kontroll. Jag lärde mig tidigt att arbetsnarkomani är en överlevnadsstrategi och det har ju ändå funkat för mig. Saker – till och med jag – har blomstrat i de kargaste tider. Om än ansträngt, vissa gånger.

Eftersom arbetet funnits här hemma, i mina tankar, i mina fingrar och vid datorn har inget någonsin hindrat mig från att jobba mer. Bara mina egna gränser, och jag har varit gränslös. När blev jobbet viktigare än vilan? Det var aldrig meningen att det skulle bli så, men nånstans längs vägen var det precis det som hände.

Jag tror att om man – läs om jag – vågar ge vilan plats i sjukdomen, i sorgen så blir dagarna mindre av en kamp. Det finns verkligen andra delar av livet att ge kärlek och ibland måste man kanske inte heller ge allt.

Kanske räcker det att bara andas?

Publicerat

Cthulhu vaknar av H.P. Lovecraft

cthulhu vaknar av h p lovecraft

Fasligheter, det gillar jag. Inget ljus i min vardag utan en gnutta mörker. Mitt intresse för H.P. Lovecrafts noveller går i vågor, på något sätt driver jag alltid tillbaka till de ruskiga berättelserna. På sistone har det blivit både HBO:s Lovecraft Country och novellen Cthulhu vaknar, och jag tror minsann det vankas brädspel och rollspel som utspelar sig i Lovecrafts värld.  

Cthulhu vaknar alternativt The Call of Cthulhu är en av skräckförfattarens mest ikoniska noveller. Vad handlar denna Lovecraft-berättelse om? När en gammal forskare dör lämnar han efter sig mängder av anteckningar och en märklig lerfigurin, som en yngre släkting blir nyfiken på.

Den gamle mannen var expert på antika språk och hade snubblat över ett mysterium kring en varelse som förefaller uppenbara sig på vitt skilda platser. Samma varelse som figurinen föreställer, ska tilläggas, den ofattbara blandningen mellan bläckfisk, drake och människa.

Varelsen sägs komma från en uråldrig värld, en värld som är mycket äldre än människans tidsålder på jorden. Cthulhu, så kallas detta monstrum och det visar sig även i människors drömmar. Många av de som kommer i Cthulhus väg blir antingen galna eller dör, så egentligen borde den yngre släktingen låta anteckningarna vara.

Mycket av det H.P. Lovecraft skrev berör uråldriga mysterier och vetenskapsmän som utforskar dem i en relativ samtid. Jag är ju själv utbildad antropolog och klassisk arkeolog och tilltalas därför av den här formen av fantastiska världar, där det finns en föreställning om forna – stundom hotfulla – civilisationer. Ancient Aliens, typ.

Dessutom läser jag gärna om skräckvärldar som smälter samman med vår värld, min egen tillvaro blir mer spännande så.

Mer information om Cthulhu vaknar

cthulhu vaknar novell

Originaltitel: The Call of Cthulhu
Serie: –
Författare: H.P. Lovecraft
Översättare: Oskar Källner
Utgivningsår: 2016
Bokförlag: Fafner förlag
Sidantal: 40 sidor (?), e-bok

Publicerat

Så annorlunda solnedgången hade varit på en målad tavla

solen går ner över apelviken

Solnedgång och Apelviken lyste som smält guld. Jag var alldeles rusig av skönheten, av den friska luften. Havsdoften. Sältan och tången. Gyllenljuset.

apelviken i varberg genom grenar

Vilken skatt jag förde med mig hem i kameran! Likt en impressionist hade jag troligen fångat hur solens sista strålar drog över stranden, bortåt, bortåt.

Men det hade jag givetvis inte. Jag lyckades inte fånga det ögat såg på bild. Inte den här solnedgången. Kanske aldrig någon solnedgång.

apelviken varberg

Medan jag bläddrade igenom fotografierna från kvällens fotomeditation slog det mig att ingen kamerabild kan bli så träffsäker som en målad tavla. Det är något magiskt med målarens blick och hand och med det som sker däremellan.

Publicerat

Kråkor: Ett porträtt av Cord Riechelmann

gråkråka i apelviken

”Jag tycker om kråkor. Jag tycker om hur de går, flyger och skriker åt varandra. Jag lyssnar gärna på deras kraxande…”

– Cord Riechelmann

Samma, samma. Jag känner också så inför kråkfåglarna och är uppenbarligen tillräckligt fascinerad av dem för att låna Cord Riechelmanns essä Kråkor: Ett porträtt på biblioteket. Den är en förtjusande liten skrift, knappt över 150 sidor lång och väl sammanhållen tack vare att den handlar om dessa fåglar. Rätt och slätt.

Jag läser gärna naturessäer, älskar när författaren suddar ut gränserna mellan natur och kultur. Det tycker jag Riechelmann lyckas särskilt väl med. Boken rymmer personliga betraktelser av allt från korpar till skator, och forskningsstudier varvas med kulturanalyser. På så sätt växer en mångsidig bild av kråkfåglarna fram.

När jag nu har läst om alla smarta saker kråkor gör kommer jag nog tänka på dem ännu mer som fantastiska små personligheter. Det här är liksom fåglar med koll på sina omgivningar. Riechelmann belyser hur och varför människan stundom tillskriver fåglarna dåliga egenskaper – hur kan man ogilla kråkor? Det frågar jag mig.

Det yttersta skräckexemplet är ju Alfred Hitchcocks Fåglarna. Men runt om i världen verkar människan vilja jaga bort kråkfåglarna från städerna, från landsbygderna. Samtidigt har de små liven en särställning i många kulturer – tänk bara korparna Hugin och Munin – och uppskattas så även på många håll. Kanske för deras otroliga intellekts och fiffighets skull.

Med Kråkor: Ett porträtt gillar jag hur den spänstiga litteraturen lämnar plats åt ett lexikon över världens kråkfåglar på slutet. Lexikonet innehåller koncis information om varje fågel, givetvis med kompletterande fågelbilder. Skriften är den första boken i samlingen Naturläror och jag ser redan fram emot att läsa nästa bok i serien, den handlar om Fjärilar och är skriven av en viss Andrea Grill.

Mer information om Kråkor: Ett porträtt

kråkor: ett porträtt av cord riechelmann

Originaltitel: Krähen
Serie: Naturläror
Författare: Cord Riechelmann
Översättare: Nina Katarina Karlsson
Utgivningsår: 2018
Bokförlag: Ersatz
Sidantal: 155

Publicerat

Varbergs fästning i februarisolnedgången

Det är så märkligt, under gårdagen våndades jag när jag avverkade jobb inomhus. Kände mig så trött och hängig, helt utan skärpa. Närmare kvällen drabbades jag i stället av lust att bege mig ut i solnedgången.

Med ljudboken Alla blommor i Paris i öronen och kameran i handen vandrade jag så i den ännu riviga kvällsluften. Tror det tog max tio minuter och sedan var jag i min nästan-bästa form, känslan av slitenhet som bortblåst.

Subbehalvön är en av mina favoritplatser i närmiljön och där tillbringade jag en del av solnedgången, ville så gärna se färgskiftningarna sänka sig över havet. Från halvön vid kurortsområdet finns många vackra vyer över Varbergs fästning.

I går såg jag fästningen resa sig ur diset och ståta mellan vissna lövverk. Himlafärgerna var rika, åt ena hållet alldeles gyllene och åt andra blekt rodnande. Nu möts vintern och våren på mitten.

Publicerat

Solen gick ner över min sista dag som 34-åring

sol mellan träd

Jag har badkarsläst Gustaf Fröding och Karin Boye i dag och känner därför hur jag vill bevinga orden. Men jag är för full på ord för att kunna pränta ner något rimligt. Dessutom, solen gick ner över min sista dag som 34-åring och jag är kluven.

Hade velat ha något stort att längta till i den sannaste ålderskrisanda och samtidigt, vad är väl större än att kvällsvandra i en alldeles gyllene solnedgång? Jag försöker uppskatta det jag har nära, övar på det varje dag och har ändå så långt kvar.  

Publicerat

Pachinko av Min Jin Lee

minusgrader i apelviken havet fruset

Viken där jag bor, storartat vacker i minusgraderna. De tjocka isflaken, det gyllene skimret över havet. I dag har jag med mig kameran. Har inte riktigt orkat ta tag i fotograferandet, nej, faktiskt inte på flera månader. Men i dag, äntligen i dag. Medan jag letar efter de perfekta blickfången lyssnar jag på Artur Szulcs ljudbok Koreakriget 1950-1953.

Min Jin Lees 1900-talssläktkrönika Pachinko

Jag har nyss upptäckt Koreakriget, och detta genom att läsa Min Jin Lees Pachinko.[1] Pachinko är en släktkrönika som skildrar en koreansk familjs liv i 1900-talets Korea och Japan. Det är en fantastisk berättelse, lite som episk svensk arbetarlitteratur, som min bästa vän Therese beskriver boken. Jag håller med. Boken handlar om den lilla människan, om hennes maktlöshet och handlingskraft i den yttersta utsattheten, när hon nästan inte har några som helst rättigheter men hittar vägar till en bättre vardag. Trots allt.

vinterbilder varberg
Apelviken kändes som en annan värld. Har aldrig sett havet vara så fruset. Vårt eget ishav.

Pachinko tar sin början i tidigt 1900-tal, i en liten koreansk fiskeby som redan präglas av Japans kolonialism. I fiskebyn driver en familj ett pensionat, de har inte mycket men klarar sig ändå. Lilla Sunja är ljuset i deras tillvaro. Sunja växer upp till en arbetsam ung kvinna. Hon begår ett enda misstag och det är att hon förälskar sig i en äldre man, som visar sig ha en fru och barn i Japan. Detta enda misstag leder till att hon blir gravid, i stället gifter sig med den snälle och sjuke prästen Isak, och flyttar till Osaka i Japan med honom.

I den japanska staden räknas Sunja och Isak som andra klassens medborgare, de har inte ens rätt till att äga sitt eget hem. De tvingas bo i ett skjul i ett kåkkvarter tillsammans med Isaks bror och svägerska. Stadslivet är en ren misär. Men inte bara det. Den lilla familjen slår sig fram, startar företag, hjälper varandra och andra. Samtidigt som familjemedlemmarna blir fler och nya generationer uppstår, andra världskriget och Koreakriget rasar och Korea delas i två halvor, ruvar Sunjas första kärleksaffär som en mörk familjehemlighet.

Historiens bortglömda och försummade delar

Det är meditativt att gå runt med kameran, att blicka ut över ishavet. Så pass meditativt att tankarna böljar in och ut i varandra. Koreakriget, Koreas historia över huvud taget, varför vet jag så lite om händelserna? Jag slås av hur försumligt det är att låta en så stor del av historien falla i glömska. Det här är händelser som påverkar världshistorien än i dag, kalla kriget, Nordkorea och Sydkorea.

tjocka isflak i apelviken
Skåda de tjocka isflaken!

Jag tycker om hur skönlitteraturen ger mig perspektiv, hur den öppnar världar för mig att utforska. Min Jin Lees Pachinko är just den sortens skönlitteratur som gör mig nyfiken, så nyfiken att jag läste Mary Lynn Brachts Vit krysantemum i natt och under dagen lyssnat på Artur Szulcs Koreakriget 1950-1953, som skrivet. Precis så här vill jag tillbringa mina dagar, i storslagen natur och med tankarna i rörelse.

Mer information om Pachinko

pachinko av min jin lee

Originaltitel: Pachinko
Serie: –
Författare: Min Jin Lee
Översättare: Lars Ahlström
Utgivningsår: 2018
Bokförlag: Polaris
Sidantal: 526

[1] Pachinko är även namnet på en spelautomat i Japan.