Löparklubben för cancersystrar av Josie Lloyd

parkbänk i påskbergsskogen

Nästan varje dag möter jag löparentusiaster, det hör liksom skogspromenaderna till att bli omsprungen av snabbfotingar. Då går jag ändå raskt. När jag kopplar samman bilderna av de som löptränar med bilderna av parkbänkarna och sjukhuset i området kan jag inte längre hålla Josie Lloyds roman Löparklubben för cancersystrar borta från tankarna. Bokens verkliga historia börjar på ett sjukhus och en parkbänk.

Närmare bestämt när huvudkaraktären Keira väntar på ett cancerbesked och hon får syn på en hurtigt och självsäkert springande tjej. Vad Keira inte vet då är att deras vägar ska korsas många gånger. De har nämligen bröstcancer båda två. Den så avundsvärt hurtiga och självsäkra tjejen blir hennes största stöttepelare när de möts upp för att springa genom de värsta dagarna. Snart ansluter sig flera kvinnor och de bildar just en löparklubb för cancersystrar.

murgröna i påskbergsskogen
Murgrönan i Påskbergsskogen får symbolisera hur starka vi är tillsammans, om vi bara lyssnar på och möts utifrån varandras förutsättningar.

Jag har inte cancer, jag är däremot canceranhörig eller vad jag numera ska kalla mig. En sak jag inte riktigt har kunnat förstå är hur den cancerdrabbade personen lyckats leva på i stort sett som vanligt. Inte för att hen inte varit chockad eller ledsen eller så. Men från dag ett har personen bestämt sig för att allt inte ska få kretsa kring cancern och jag har många gånger tänkt att jag kanske inte skulle hantera situationen likadant.

För mig är Löparklubben för cancersystrar en aha-upplevelse. När jag följer Keira i hennes vardag – en blandning av cancerundersökningar och familjeliv – inser jag att var och en måste få äga sin egen reaktion. Det finns inget rätt eller fel när det kommer till cancerreaktioner. Nej, det viktigaste är att omgivningen är lyhörd inför vad den med cancer behöver. Även om det innebär stöd inför att springa ett maraton samtidigt som effekterna av cellgiftsbehandlingen rasar i kroppen.

Mer information om Löparklubben för cancersystrar

löparklubben för cancersystrar bok

Originaltitel: The Cancer Ladies Running Club
Serie:
Författare: Josie Lloyd
Översättare: Maria Bodner Gröön
Utgivningsår: 2020
Bokförlag: Etta
Sidantal: 425

Nattdrömde om snödroppar – och plötsligt var de där

snödroppar i våren

Jag hade en vacker dröm i natt, jag drömde om vårblommor. Jag drömde att rabatterna utanför fönstret lyste lila och vita, av krokusar och snödroppar. Övertygad om att våren var i blom, det var jag. När jag i morse tittade ut genom fönstret kunde jag inte riktigt tro ögonen: i rabatterna endast frasiga löv.

träd och löv i vattenpöl
Trädet speglas i vattenpölen. Jag gillar vattenpölar, hur världen ter sig i dem.

Underbara nattdrömmar, underbar nattsömn. Jag somnade klockan åtta i går kväll. Det händer väl en gång vart femte år eller aldrig. Lade mig med förlamande smärta i nacken och ryggen, vaknade utan den så ofattbara värken. Ofattbar för att det ibland gör så ont att inte ens jag – jag som levt med värk i nästan hela livet – vet vad jag ska göra av den. Lida mig genom den, kanske? Men i dag alltså ingen skärande udd.

blommor dunbollar
Nöjesparken genom vissna allium, tror jag.

För en gångs skull fullkomlig nattsömn i kombination med nattdrömmar om vårblommor – det måste väl ändå vara ett tecken? Sannerligen, och så solen. Ljuset. Solljuset drog mig ut ur lägenheten. Med kameran redo i handen gick jag genom kopparskimrande skog, hoppfull om att parkens rabatter skulle lysa i åtminstone vitt.

Det gjorde de också, snödroppar lite här och var.

Varbergs fästning i februarisolnedgången

Det är så märkligt, under gårdagen våndades jag när jag avverkade jobb inomhus. Kände mig så trött och hängig, helt utan skärpa. Närmare kvällen drabbades jag i stället av lust att bege mig ut i solnedgången.

Med ljudboken Alla blommor i Paris i öronen och kameran i handen vandrade jag så i den ännu riviga kvällsluften. Tror det tog max tio minuter och sedan var jag i min nästan-bästa form, känslan av slitenhet som bortblåst.

Subbehalvön är en av mina favoritplatser i närmiljön och där tillbringade jag en del av solnedgången, ville så gärna se färgskiftningarna sänka sig över havet. Från halvön vid kurortsområdet finns många vackra vyer över Varbergs fästning.

I går såg jag fästningen resa sig ur diset och ståta mellan vissna lövverk. Himlafärgerna var rika, åt ena hållet alldeles gyllene och åt andra blekt rodnande. Nu möts vintern och våren på mitten.

Solen gick ner över min sista dag som 34-åring

sol mellan träd

Jag har badkarsläst Gustaf Fröding och Karin Boye i dag och känner därför hur jag vill bevinga orden. Men jag är för full på ord för att kunna pränta ner något rimligt. Dessutom, solen gick ner över min sista dag som 34-åring och jag är kluven.

Hade velat ha något stort att längta till i den sannaste ålderskrisanda och samtidigt, vad är väl större än att kvällsvandra i en alldeles gyllene solnedgång? Jag försöker uppskatta det jag har nära, övar på det varje dag och har ändå så långt kvar.  

Vit krysantemum av Mary Lynn Bracht

bruna löv på vintern

Det här är en bok jag kommer läsa och som jag kommer må väldigt dåligt av när jag väl läser den. Just så har jag länge känt inför Mary Lynn Brachts Vit krysantemum och därför skjutit på läsningen till en obestämd framtid. Framtiden hann i kapp och efter att läst Min Jin Lees släktkrönika Pachinko, där trösterskorna nämns i förbigående, ville jag fortsätta fördjupa mig i Koreas historia.

Mary Lynn Brachts Vit krysantemum handlar om trösterskorna

Om Japans inblandning i andra världskriget vet jag ytterst lite, än mindre känner jag till hur Korea drabbades av krigsåren. Någon gång har jag hört ordet trösterskor och när jag snubblade över romanen Vit krysantemum tänkte jag att jag skulle passa på att lära mig mer om en nedtystad och bortglömd del av historien.

Redan före andra världskriget var Korea nedbrutet av Japans kolonialism. När tiotusentals – eller rent av hundratusentals – kvinnor rövades bort från sina hem för att bli sexslavar eller trösterskor på japanska militärbordeller fanns nästan ingen räddning. Vit krysantemum handlar om ett sådant öde. Huvudkaraktären Hana är en röst för kvinnorna som försvann.

Vissa personer slutar man aldrig undra över – särskilt inte här

Året är 1943, platsen vulkanön Chejudo i Korea. Sextonåriga Hana är en stark och självständig ung kvinna. Tillsammans med mamman försörjer hon familjen genom att djupdyka efter fisk, aldrig att hon ska bli beroende av en man. Det är hon tvärsäker på. Hon är storasyster till lilla Emi, den viktigaste personen i livet. 

Emi brukar vänta på Hana och mamma på stranden. Från havet håller de uppsikt över henne, men givetvis på avstånd. En dag ser Hana att en japansk soldat är på väg åt Emis håll och i ett panikartat ögonblick gör hon allt för att han ska se åt henne i stället för åt systern. Systern undgår soldatens uppmärksamhet, men Hana blir föremål för den.

Som vuxen undrar Emi över vad som hände storasystern. De sågs aldrig efter den där ödesdigra dagen på stranden. Hon söker efter sin förlorade syster, och parallellt med hennes sökande skildrar Mary Lynn Bracht fasligheterna Hana möter i soldatens och senare i militärbordellens våld. Berättelsen pendlar mellan åren 1943 och 2011.

Vissa böcker gör ont att läsa, de bör ändå läsas för att de har något oerhört viktigt att säga. Vit krysantemum måste bli läst. Trösterskornas öden har nämligen tystats ner under årtionden och det är först på senare år som övergreppen de varit med om har fått ett offentligt erkännande.

Mer information om Vit krysantemum

vit krysantemum av mary lynn bracht

Originaltitel: White Chrysantemum
Serie:
Författare: Mary Lynn Bracht
Översättare: Ylva Stålmarck
Utgivningsår: 2018
Bokförlag: Bookmark
Sidantal: 396