Arbetsam helg, trots allt

arbetsam helg trots allt

Livet som egenföretagare, saker blir sällan som man tänkt sig. Det vet jag vid det här laget. Ändå blev jag besviken när helgen jag målade upp för min inre syn i torsdags i stället visade sig bli arbetsam för både mig och Christoffer. Vi som skulle bli bättre på att ha helg och så slutade det med att vi jobbade under lördagen och söndagen.

Jag har egentligen inte alls samma kapacitet att tokjobba som jag hade förr. Behöver väldigt, väldigt mycket mer vila numera och jag trivs inte heller med att sitta för mycket framför skärmen. Har rent av fått ganska svårt att peppa mig själv. Men i går fick jag snilleblixten att ha Språket i P1 i bakgrunden.

knoppar på ek

Till min till min stora förtjusning fann jag det tematiska avsnittet ”Se språket ur ett fågelperspektiv!”. Efter det blev arbetssöndagen genast mycket roligare. Det blev ett och annat Språket-avsnitt och därefter ett par Filosofiska rummet-avsnitt, för nu hade jag fått mersmak av den nyförvärvade kunskapen.

Mycket jobb eller inte, jag försöker likväl tillbringa så mycket tid utomhus som jag kan. Fick hem mitt nya kameraobjektiv i fredags och detta släpade jag med mig ut i söndagskvällningen. Tungt som sjutton, men tack vare de utomordentliga zoomegenskaperna kunde jag fånga de knoppande ekarna på bild. Utan att stå med näsan i dem, ska tilläggas.

Arbetsam helg, javisst. Jag är dock glad att jag fick mina naturstunder och att jag hittade ett sätt att ge arbetet en ännu starkare känsla av meningsfullhet. Vilken fantastisk skatt podd- och radioavsnitten är!

Se språket ur ett fågelperspektiv i P1:s Språket

se språket ur ett fågelperspektiv

Är det inte lite märkligt, ändå, märkligt hur jag börjat läsa böcker om fåglar i kulturen och efter detta ser de bevingade krabaterna överallt? Det är som att siktet är helt och hållet inställt på fåglarna.

skog med fågelholk

Kanske är det därför blicken med en gång fastnade på det tematiska avsnittet ”Se språket ur ett fågelperspektiv!” när jag tidigare i dag letade igenom P1:s Språket-arkiv.

Fåglar i det svenska språket, det tycker jag är ett spännande tema. Kråkfötter och snorkråkor, vilka kopplingar har dessa ord till kråkan?

Det är sådant Språket i P1 tar upp och det är språkvetarprofessorn Henrik Rosenkvist som öser på med fascinerande samband.

Föga överraskande används ord kopplade till kråkor oftast ganska nedsättande. Dessa reflektioner stämmer väl överens med den kulturella bild av kråkfåglar som Cord Riechelmann målar upp i essän Kråkor: Ett porträtt.

fågelholk i skogen

Nu blev det inte bara ett utan två kulturtips. Jag ville mest bara slå ett slag för Språket-avsnittet ”Se språket i ett fågelperspektiv!” och samtidigt dela med mig av ett par fotografier från kvällens promenad i Påskbergsskogen. De föreställer en fågelholk. Ha!

Löparklubben för cancersystrar av Josie Lloyd

parkbänk i påskbergsskogen

Nästan varje dag möter jag löparentusiaster, det hör liksom skogspromenaderna till att bli omsprungen av snabbfotingar. Då går jag ändå raskt. När jag kopplar samman bilderna av de som löptränar med bilderna av parkbänkarna och sjukhuset i området kan jag inte längre hålla Josie Lloyds roman Löparklubben för cancersystrar borta från tankarna. Bokens verkliga historia börjar på ett sjukhus och en parkbänk.

Närmare bestämt när huvudkaraktären Keira väntar på ett cancerbesked och hon får syn på en hurtigt och självsäkert springande tjej. Vad Keira inte vet då är att deras vägar ska korsas många gånger. De har nämligen bröstcancer båda två. Den så avundsvärt hurtiga och självsäkra tjejen blir hennes största stöttepelare när de möts upp för att springa genom de värsta dagarna. Snart ansluter sig flera kvinnor och de bildar just en löparklubb för cancersystrar.

murgröna i påskbergsskogen
Murgrönan i Påskbergsskogen får symbolisera hur starka vi är tillsammans, om vi bara lyssnar på och möts utifrån varandras förutsättningar.

Jag har inte cancer, jag är däremot canceranhörig eller vad jag numera ska kalla mig. En sak jag inte riktigt har kunnat förstå är hur den cancerdrabbade personen lyckats leva på i stort sett som vanligt. Inte för att hen inte varit chockad eller ledsen eller så. Men från dag ett har personen bestämt sig för att allt inte ska få kretsa kring cancern och jag har många gånger tänkt att jag kanske inte skulle hantera situationen likadant.

För mig är Löparklubben för cancersystrar en aha-upplevelse. När jag följer Keira i hennes vardag – en blandning av cancerundersökningar och familjeliv – inser jag att var och en måste få äga sin egen reaktion. Det finns inget rätt eller fel när det kommer till cancerreaktioner. Nej, det viktigaste är att omgivningen är lyhörd inför vad den med cancer behöver. Även om det innebär stöd inför att springa ett maraton samtidigt som effekterna av cellgiftsbehandlingen rasar i kroppen.

Mer information om Löparklubben för cancersystrar

löparklubben för cancersystrar bok

Originaltitel: The Cancer Ladies Running Club
Serie:
Författare: Josie Lloyd
Översättare: Maria Bodner Gröön
Utgivningsår: 2020
Bokförlag: Etta
Sidantal: 425

Nattdrömde om snödroppar – och plötsligt var de där

vårblommor snödroppar

Jag hade en vacker dröm i natt, jag drömde om vårblommor. Jag drömde att rabatterna utanför fönstret lyste lila och vita, av krokusar och snödroppar. Övertygad om att våren var i blom, det var jag. När jag i morse tittade ut genom fönstret kunde jag inte riktigt tro ögonen: i rabatterna endast frasiga löv.

träd och löv i vattenpöl
Trädet speglas i vattenpölen. Jag gillar vattenpölar, hur världen ter sig i dem.
kopparfärgade löv
Omöjligt att fånga kopparskimret. Har alltid tänkt att vissna löv är sååå tråkiga. Men vackra, det är vad dem är.

Underbara nattdrömmar, underbar nattsömn. Jag somnade klockan åtta i går kväll. Det händer väl en gång vart femte år eller aldrig. Lade mig med förlamande smärta i nacken och ryggen, vaknade utan den så ofattbara värken. Ofattbar för att det ibland gör så ont att inte ens jag – jag som levt med värk i nästan hela livet – vet vad jag ska göra av den. Lida mig genom den, kanske? Men i dag alltså ingen skärande udd.

gräsänder vid ankdammen
Ankorna vid ankdammen i dag igen. Nu alldeles solskimrande.
blommor dunbollar
Nöjesparken genom vissna allium, tror jag.

För en gångs skull fullkomlig nattsömn i kombination med nattdrömmar om vårblommor – det måste väl ändå vara ett tecken? Sannerligen, och så solen. Ljuset. Solljuset drog mig ut ur lägenheten. Med kameran redo i handen gick jag genom kopparskimrande skog, hoppfull om att parkens rabatter skulle lysa i åtminstone vitt.

snödroppar i våren
Inte bara en utan massvis av vita blomster, här mellan rhododendronbuskar.

Det gjorde de också, snödroppar lite här och var.

Varbergs fästning i februarisolnedgången

sol genom lövverk

Det är så märkligt, under gårdagen våndades jag när jag avverkade jobb inomhus. Kände mig så trött och hängig, helt utan skärpa. Närmare kvällen drabbades jag i stället av lust att bege mig ut i solnedgången. Med ljudboken Alla blommor i Paris i öronen och kameran i handen vandrade jag så i den ännu riviga kvällsluften. Tror det tog max tio minuter och sedan var jag i min nästan-bästa form, känslan av slitenhet som bortblåst.

Subbehalvön är en av mina favoritplatser i närmiljön och där tillbringade jag en del av solnedgången, ville så gärna se färgskiftningarna sänka sig över havet. Från halvön vid kurortsområdet finns många vackra vyer över Varbergs fästning. I går såg jag fästningen resa sig ur diset och ståta mellan vissna lövverk. Himlafärgerna var rika, åt ena hållet alldeles gyllene och åt andra blekt rodnande. Nu möts vintern och våren på mitten.

Solen gick ner över min sista dag som 34-åring

Jag har badkarsläst Gustaf Fröding och Karin Boye i dag och känner därför hur jag vill bevinga orden. Men jag är för full på ord för att kunna pränta ner något rimligt. Dessutom, solen gick ner över min sista dag som 34-åring och jag är kluven.

gyllene solnedgång över subbehalvönsol subbe i varberg

Hade velat ha något stort att längta till i den sannaste ålderskrisanda och samtidigt, vad är väl större än att kvällsvandra i en alldeles gyllene solnedgång? Jag försöker uppskatta det jag har nära, övar på det varje dag och har ändå så långt kvar.  

Att överleva envälde av Masha Gessen

masha gessens att överleva envälde

Det är både belysande och läskigt när någon sätter ord på vad det är som händer rakt framför våra näsor. Masha Gessen är känd för att syna makten i Ryssland och USA, i essän Att överleva envälde vänder hon blicken mot Donald Trump och hans styre.

Politisk essä om att överleva envälde och lögner

Vad är det för tider vi är med om, va? När Donald Trump fick presidentmakten 2016 kunde jag inte förstå hur det ens var möjligt. Men den dagliga omvärldsbevakningen ljög inte, självklart inte.

Vid den tiden arbetade jag som social media expert åt USA:s officiella turistprogram. Att rapportera om hur landet framställdes i svenska medier var en av uppgifterna, kanske rent av huvuduppgiften till slut. Sett till världens reaktioner var jag långt från den enda som kände wtf?

Masha Gessens politiska essä Att överleva envälde gör att wtf-känslan blossar upp igen. Hur kan USA – egentligen världen – låtit Trump hända?

I essän ger Gessen mängder av exempel på hur Trumps tid som president har kännetecknats av ständiga försök till autokrati, på alla de gånger han ljugit utan att skämmas. Avsaknaden av skam när han ertappats med lögnerna är en av de saker som gjort honom så farlig.

Normalisering har bidragit till ökad makt för Trump

Medan tidigare presidenter har känt sig beroende av folkets och mediernas förtroende, har Trump vänt på det. När han säger att solen skiner spelar det ingen roll om det ösregnar, för den som har makten avgör sanningen och är därmed oantastlig.

Tal efter tal, intervjuer efter intervjuer vittnar om en person som är totalt transparent med att han kan och kommer att göra precis vad fasen han vill. Oavsett vad många hävdar är Trump inte dum, han är smart och obändig.

träd speglar sig i vattenpöl
Trädet speglar sig i den isiga vattenpölen. Vinter och kyla. Det passar bra in i sammanhanget.

Han har knappast backat en millimeter, men medierna har backat. Eftersom journalisterna inte riktigt vetat hur de ska tackla maktapparatens så uppenbara förvillelser har Trumps lögner i stället normaliserats under flera år.

Normalisering är vad som händer när bland annat medierna i sin ansats att vara objektiva inte längre kallar saker vid deras rätta namn. I Att överleva envälde synliggör Masha Gessen just denna normaliseringsprocess.

Hon reflekterar dessutom kring vilken roll makten och media bör spela i en demokrati – i synnerhet efter den så kallade trumperan. Den här essän är en skarp skildring av trumpstyret 2016 till 2020. Essän övertygar genom att bygga på faktiska tal och texter från amerikanska media. Samlingen med noter och källor är diger, se själv längst bak i boken.

Mer information om Att överleva envälde

att överleva envälde av masha gessen

Originaltitel: Surviving Autocracy
Serie:
Författare: Masha Gessen
Översättare: Peter Samuelsson
Utgivningsår: 2021
Bokförlag: Brombergs
Sidantal: 271

Vit krysantemum av Mary Lynn Bracht

mary lynn bracht vit krysantemum

Det här är en bok jag kommer läsa och som jag kommer må väldigt dåligt av när jag väl läser den. Just så har jag länge känt inför Mary Lynn Brachts Vit krysantemum och därför skjutit på läsningen till en obestämd framtid. Framtiden hann i kapp och efter att läst Min Jin Lees släktkrönika Pachinko, där trösterskorna nämns i förbigående, ville jag fortsätta fördjupa mig i Koreas historia.

Mary Lynn Brachts Vit krysantemum handlar om trösterskorna

Om Japans inblandning i andra världskriget vet jag ytterst lite, än mindre känner jag till hur Korea drabbades av krigsåren. Någon gång har jag hört ordet trösterskor och när jag snubblade över romanen Vit krysantemum tänkte jag att jag skulle passa på att lära mig mer om en nedtystad och bortglömd del av historien.

Redan före andra världskriget var Korea nedbrutet av Japans kolonialism. När tiotusentals – eller rent av hundratusentals – kvinnor rövades bort från sina hem för att bli sexslavar eller trösterskor på japanska militärbordeller fanns nästan ingen räddning. Vit krysantemum handlar om ett sådant öde. Huvudkaraktären Hana är en röst för kvinnorna som försvann.

Vissa personer slutar man aldrig undra över – särskilt inte här

Året är 1943, platsen vulkanön Chejudo i Korea. Sextonåriga Hana är en stark och självständig ung kvinna. Tillsammans med mamman försörjer hon familjen genom att djupdyka efter fisk, aldrig att hon ska bli beroende av en man. Det är hon tvärsäker på. Hon är storasyster till lilla Emi, den viktigaste personen i livet. 

Emi brukar vänta på Hana och mamma på stranden. Från havet håller de uppsikt över henne, men givetvis på avstånd. En dag ser Hana att en japansk soldat är på väg åt Emis håll och i ett panikartat ögonblick gör hon allt för att han ska se åt henne i stället för åt systern. Systern undgår soldatens uppmärksamhet, men Hana blir föremål för den.

bruna löv på vintern
Jag borde egentligen ha med en bild på vita krysantemum, blomman som i Korea är en symbol för sorg. Dessa bruna löv i vintern får i ställt symbolisera Emis och Hanas systerskap.

Som vuxen undrar Emi över vad som hände storasystern. De sågs aldrig efter den där ödesdigra dagen på stranden. Hon söker efter sin förlorade syster, och parallellt med hennes sökande skildrar Mary Lynn Bracht fasligheterna Hana möter i soldatens och senare i militärbordellens våld. Berättelsen pendlar mellan åren 1943 och 2011.

Vissa böcker gör ont att läsa, de bör ändå läsas för att de har något oerhört viktigt att säga. Vit krysantemum måste bli läst. Trösterskornas öden har nämligen tystats ner under årtionden och det är först på senare år som övergreppen de varit med om har fått ett offentligt erkännande.

Mer information om Vit krysantemum

vit krysantemum av mary lynn bracht

Originaltitel: White Chrysantemum
Serie:
Författare: Mary Lynn Bracht
Översättare: Ylva Stålmarck
Utgivningsår: 2018
Bokförlag: Bookmark
Sidantal: 396