Origami – hur viker man en körsbärsblomma i papper?

körsbärsblomma origami

Körsbärsblommor, det älskar jag. Jag älskar också papperspyssel, så varför inte vika en körsbärsblomma i papper? De origamitranor jag och Christoffer gjorde tidigare i veckan har definitivt gett mersmak.

körsbärsblommor origami

Vi har varit ivriga att prova ett annat origamiprojekt och när jag fick chans att välja – igen – blev det alltså dessa pappersblommor. Tvåfärgade origamipapper användes, den ena sidan mörkrosa och den andra ljusrosa.

Origamiinstruktioner för att vika en körsbärsblomma i papper

När vi vek körsbärsblommorna utgick vi från HTQuyets Origamis filminstruktioner på Youtube. Båda överraskades av att origamikonstnären plötsligt plockade fram saxen för att klippa till en pentagon efter en stunds vikning. Sax och origami – hur hänger det ihop?

vika körsbärsblommor i papper

Men då hade vi redan hunnit så långt i pysslet att vi såklart ville slutföra det vi påbörjat (och egentligen behöver man ju inte vara origamipuritan). Jag känner en enorm tacksamhet för att jag och Christoffer successivt börjat hitta tillbaka till andra aktiviteter än företagande.

vika körsbärsblomma i papper

Våra origamiprojekt blir dessutom fina, om jag får lov att sticka ut hakan…(?)

5 skäl till att jag älskar växten japanskt körsbärsträd

japanska körsbärsblommor

Häromdagen skrev jag ett blogginlägg om skälen till att jag älskar vitsippor och nu vill jag göra detsamma om varför jag tycker så mycket om japanska körsbärsträd. Känns fantastiskt glädjerikt att kunna ägna dagarna åt att skriva om sådant jag tycker är vackert.

1. Körsbärsblomningen är underbar men kort

Jag hade gärna haft ett evigt blommande japanskt körsbärsträd utanför fönstret, men det går ju inte. Körsbärsblomningen är underbar men kort. Kanske är det det ögonblickliga som gör att jag skattar körsbärsblommorna så högt. Det finns en poetisk skönhet i så sköra ögonblick, i förgängligheten.

2. Skrivs dikter om japanska körsbärsträd…

… och jag får väl medge att jag försökt imitera de japanska haikudikterna många gånger. Jag tycker jätte-jättemycket om haiku och längtar efter att finna ron till att skriva sådana kortdikter igen.

Åh, åh –
allt jag kunde säga
vid blommande Yoshino-berget

– Teishitsu i tolkning av Eiko och Christer Duke

Diktformen haiku härrör alltså från Japan. Dikten är ett slags bunden form. När den översätts till svenska (och engelska) får den tre rader.

japanskt körsbärsträd

Den första raden har fem stavelser, den andra sju och den tredje fem. Fem-sju-fem är mönstret i den bundna formen.

Under körsbärsblommen –
där förblir  
ingen främling

– Issa i tolkning av Eiko och Christer Duke

Det går också att skriva så kallad fri haiku. Då är det mer känslan man eftersträvar, den där något snopna slutklämmen som ger dikten en djupare mening.

japanska körsbärsträd

Haikuexemplen här ovanför är från den förtjusande lilla boken Haiku från 2003.

3. Dagdrömmer om den högtidliga Hanami i Japan

När jag ändå skriver ett inlägg om japanskt körsbärsträd (i vilket jag lyfter fram haiku) passar jag på att berätta om en dagdröm jag har.

Jag fantiserar om att få uppleva sakura under Hanami i Japan. Sakura är namnet på körsbärsträdet och Hanami på festivalen som firar dess blomning under våren.

japansk körsbärsblomma

Körsbärsblomningen är nästan som en högtid i sin egen rätt och i Sverige anordnar man liknande festivaler, bland annat i Göteborgs botaniska trädgård. Har faktiskt aldrig varit där och inte heller vid blomningen i Kungsträdgården i Stockholm. Det vill jag ändra på.

Det är mängden japanska körsbärsträd jag skulle vilja uppleva. Måste vara magiskt med alla de rosa blomstren som fyller synfältet.

4. Japanskt körsbärsträd har rosa blommor…

… och jag älskar färgen rosa. Körsbärsrosa, borde inte blommornas nyans ha ett eget namn? Jag tycker att rosaskimret på träden inte liknar något annat.

5. Japanska körsbärsträd väcker barndomsminnen

Jag har flyttat tillbaka till mina barndomskvarter och ett av de finaste minnena jag burit med mig härifrån är just de japanska körsbärsträden.

blomning japanskt körsbärsträd
Bilderna på körsbärsblommorna och humlorna har jag dock inte tagit hemma. De är tagna utanför Varbergs sjukhus, som jag ofta passerar på mina promenader.

Det är mycket som inte är vackert med dessa slitna miljonprojektshus, grönområdena och blomträden som fyller dem är undantag.

Tänk som ett träd av Jacques Tassin

jacques tassin tänk som ett träd

Tänk som ett träd är den franske växtekologiforskaren Jacques Tassins filosofiska skrift om träden på vår planet.

Den cirka 120 sidor långa boken är även en kritik mot antropomorfismen, som bland annat innebär att människan tillskriver växter samma egenskaper som sig själv.

Jag kan tänka mig att kritiken främst riktas mot populärvetenskapliga böcker i stil med Peter Wohllebens Trädens hemliga liv.

Tassin menar att träden är fantastiska som de är och att deras egenskaper därför inte behöver rysch-pyschas av kanske inte fullt belagd forskning.

Det är inte för intet som trädets form går igen i så mycket, till och med i vår idéhistorias tankekartor, där logiska resonemang förgrenas.

I Tänk som ett träd läser jag om hur livet på jorden är sammanlänkat med träden och hur de storartade växterna i sin tur har en unik anpassningsförmåga. Beakta hur trädet vajar i vinden! Följsamhet är nyckelordet.

böcker om träd
På sistone har jag stirrat så mycket i talltopparna att min nackvärk triggats. Anledningen till beteendet? Skogen runt knuten har haft ett tillfälligt besök av en hel ugglefamilj och jag har hoppats på att få se ugglorna igen och igen.

Krama ett träd, då, ska det vara bra? Njaej, inte om jag ska tro Jacques Tassin. Han avfärdar hälsotrenden men månar samtidigt om att lyfta fram forskningen som visar på naturvistelsernas positiva hälsoeffekter.

Människan mår bra av skogen, hon rent av behöver den. I framtiden kan det bli så att hon behöver träden än mer, och då inte minst i en klimat- och miljösynpunkt.

En av alla de fantastiska sakerna med träden är att de är energimässigt självförsörjande. De använder koldioxiden i luften för att producera syre.

Trädväxterna är dessutom under av hållbarhet, de konsumerar nämligen mycket, mycket mindre än vad de producerar.

Människan – och det andra livet på jorden – har stor nytta av trädens resurser. Är trädet måhända den perfekta förebilden för vår framtida energiproduktion och -förbrukning?

Det finns mycket att lära av de gröna jättarna.

Mer information om Tänk som ett träd

tänk som ett träd av jacques tassin

Originaltitel: Penser comme un arbre
Serie:
Författare: Jacques Tassin
Översättare: Astrid Hjort
Utgivningsår: 2020
Bokförlag: Bakhåll
Sidantal: 125

Den lyckliga chocken i att ha tagit riktiga spökbilder…(?)

spökfoto ormhassel

Tror jag på spöken? Ja, det gör jag. Jag vet dock inte i vilken form. Men att se ett spöke känns faktiskt inte helt otroligt och det förklarar varför jag reagerade som jag gjorde på några fotografier från förra veckan.

ormhassel spöke
En ormhassel och inte en trollhassel, tror jag. Mycket jag tror. Det är här spökansiktet snart ska uppenbara sig.

Tidig tisdag morgon laddade jag över bilder från kameran till datorn. Var riktigt spänd på hur körsbärsblomsbilderna blev. På vägen till körsbärsträdet hade jag stannat till och tagit några foton vid en ormhassel. Det var dessa bilder som nu fångade min uppmärksamhet.

spökbild i ormhassel
Först kunde jag inte tro mina ögon – en spökbild? Fotot följdes av ytterligare bilder…

På flera av bilderna framträdde nämligen ett ansikte, det var i alla fall vad jag såg. Ansiktet låg som en hinna över ormhasseln. Nehej, skärp dig, Sandra, tänkte jag först. Så larvigt! Men ju mer jag tittade på bilderna desto tydligare såg jag ansiktet.

Det var då chocken slog till: jag har tagit spökbilder. Okej, så kanske inte bara chock utan kanske, kanske också en liten önskan om att det faktiskt var spökfoton. Jag mejlade över bilderna till min fotografkompis och hon tog en titt.

bilder på spöken

Omdömet löd att man kan få ganska märkliga effekter när man fotar med ett makroobjektiv. Ormhasseln hade säkerligen smält samman med personen som stod bakom den. Vadå, en person bakom? Jag tittade en gång till på bilderna och där var hon ju, personen i fråga.

spöke i ormhassel
Bara en vanlig ormhassel.

Med största sannolikhet inga riktiga spökbilder. Den här gången.

Mandelträd i Varberg – kan det vara möjligt?

mandelträd i sverige

Jag såg det vackraste av träd häromdagen och blev undrande: vilket blomträd är det? I vanlig ordning vände jag mig till växtidentifieringsverktygen och flororna på nätet. De visade mandelträd.

Men mandelträd i Sverige – i Varberg – kan det vara möjligt? En googling senare, så ja. Det är åtminstone inte omöjligt att plantera mandelträd i Sveriges södra delar och det är inte heller otroligt att träden får mandelblommor.

mandelblommor i sverige
De här blommorna är vita med rosarött i mitten.

Jag har en romantisk idé om att jag någon gång ska vandra i mandelblomningen på Mallorca. Men uppenbarligen vet jag egentligen inte hur mandelblommorna ser ut. Kanske att du kan hjälpa mig att räta ut mitt lilla, lilla frågetecken om vilken trädsort bilderna visar?

Det här skulle ju faktiskt också kunna vara någon form av körsbärsträd, identifieringsverktygen kan trots allt missvisa beroende på bilderna.

Gissningar, stjärnfall, magiska krafter och Winx Club

prata med syskonbarnen

Underbart är kort, heter det ju.

Jag kan inte låta bli att undra hur länge min sexåriga brorsdotter Leia kommer ringa till mig för att leka gissningslekar och prata om magiska krafter. Kanske inte så länge till, tänker jag och så svider det till i hjärtat.

Hon och jag har en speciell relation, ibland är jag extramamma och ibland är jag lekkamrat. Eller nåja, jag är oftast kompis. Så mest det. Många gånger ser hon mig inte ens som vuxen.

Jag gjorde en fasterkupp för ett tag sedan och introducerade Leia för Winx Club. Det här är en tecknad fantasyserie jag själv tycker mycket om, så jag vill dela den med syskonbarnen.

Sedan dess har hon haft de bevingade feerna på hjärnan. På sistone har hon även varit besatt av att ha magiska krafter.

kvist med rosa körsbärsblommor
De rosa körsbärsblommorna är något av det vackraste jag vet, även här är underbart kort. Säkert därför som jag tycker de blommande träden är så ljuvliga. Jag försöker hålla kvar skönheten så länge jag kan.

Det är inte ovanligt att vi listar krafter vi önskar oss för varandra. Hon har till och med ringt för att filosofera om stjärnfall – är det ens lönt att önska sig magiska krafter av den fallande stjärnan?

Det frågar hon sig och menar då att magiska krafter kanske inte ens finns och hur troligt är det att man får något som är en fantasi… (?)

Jag älskar detta, barnens oerhörda förmåga till reflektion. Vilken gåva att få ta del av funderingarna! Kan inte tänka mig något finare, faktiskt. Jag känner mig utvald.

De stora tankarna avlöses av gissningsleken, där den ena ska tänka på ett djur och den andra ska be om ledtrådar. Sex år, alltså, och redan bokstaverar Leia orden för mig.

Tiden går så fort, det är både spännande och läskigt. Jag skulle vilja frysa ögonblicken, är detta den magiska kraft jag borde få?

Upptäckte tusen nya skogsstigar i närområdet

skogsstigar i kvällsljuset

Jag bor i ett ganska trist miljonprogramsområde i Varberg. Bostadsbolaget rustar upp det för fullt, ändå vilar en tråkig känsla över kvarteren.

Men en sak jag älskar med mitt hem är att det ligger jätte-jättenära centrala Varbergs bästa strövområden. Jag har skogen och jag har havet, bara att snöra på mig skorna och så är jag nästan där.

macro skogsblommor i kvällsljus
Jag har precis fått hem mitt nya makroobjektiv och äntligen, äntligen kan jag fotografera växter mer närgående. Har också fått värdefulla fotograferingstips av min projektkollega, som är proffsfotograf. Med ny utrustning och nya tips är det inte så märkligt att min wanderlust får en nytändning. Bilden visar ett litet skogssnår i kvällsljuset – så gör även bilden här ovanför.

I går gick jag in i skogen. Det gör jag i stort sett dagligen, men just i går gjorde jag det planlöst. Jag lät de vackra naturfynden leda vägen, en blomma eller knopp blev nästa mål.

Obestämdheten i stegen gjorde att jag upptäckte tusen nya skogsstigar – typ så – och att jag blev alldeles nykär i området.

macro lönnknoppar
Lönnknoppar spricker, vecklas ut och minner om palmträd i art deco-stil. Det är väl en lönnknopp?

Att gå utan en bestämd riktning är nog mitt favoritsätt att gå över huvud taget. Ibland behöver man känna sig lite vilse för att hitta rätt, såväl i en bokstavlig som i en symbolisk mening.

Under gårdagens skogspromenad hade jag bara en vag aning om var jag var, tillräcklig trygghet för att våga ta ännu ett steg längre och längre in i den begynnande frodigheten.

Arbetsam helg, trots allt

knoppar på ek

Livet som egenföretagare, saker blir sällan som man tänkt sig. Det vet jag vid det här laget. Ändå blev jag besviken när helgen jag målade upp för min inre syn i torsdags i stället visade sig bli arbetsam för både mig och Christoffer. Vi som skulle bli bättre på att ha helg och så slutade det med att vi jobbade under lördagen och söndagen.

Jag har egentligen inte alls samma kapacitet att tokjobba som jag hade förr. Behöver väldigt, väldigt mycket mer vila numera och jag trivs inte heller med att sitta för mycket framför skärmen. Har rent av fått ganska svårt att peppa mig själv. Men i går fick jag snilleblixten att ha Språket i P1 i bakgrunden.

Till min till min stora förtjusning fann jag det tematiska avsnittet ”Se språket ur ett fågelperspektiv!”. Efter det blev arbetssöndagen genast mycket roligare. Det blev ett och annat Språket-avsnitt och därefter ett par Filosofiska rummet-avsnitt, för nu hade jag fått mersmak av den nyförvärvade kunskapen.

Mycket jobb eller inte, jag försöker likväl tillbringa så mycket tid utomhus som jag kan. Fick hem mitt nya kameraobjektiv i fredags och detta släpade jag med mig ut i söndagskvällningen. Tungt som sjutton, men tack vare de utomordentliga zoomegenskaperna kunde jag fånga de knoppande ekarna på bild. Utan att stå med näsan i dem, ska tilläggas.

Arbetsam helg, javisst. Jag är dock glad att jag fick mina naturstunder och att jag hittade ett sätt att ge arbetet en ännu starkare känsla av meningsfullhet. Vilken fantastisk skatt podd- och radioavsnitten är!

Se språket ur ett fågelperspektiv i P1:s Språket

skog med fågelholk

Är det inte lite märkligt, ändå, märkligt hur jag börjat läsa böcker om fåglar i kulturen och efter detta ser de bevingade krabaterna överallt? Det är som att siktet är helt och hållet inställt på fåglarna.

Kanske är det därför blicken med en gång fastnade på det tematiska avsnittet ”Se språket ur ett fågelperspektiv!” när jag tidigare i dag letade igenom P1:s Språket-arkiv.

Fåglar i det svenska språket, det tycker jag är ett spännande tema. Kråkfötter och snorkråkor, vilka kopplingar har dessa ord till kråkan?

fågelholk i skogen

Det är sådant Språket i P1 tar upp och det är språkvetarprofessorn Henrik Rosenkvist som öser på med fascinerande samband.

Föga överraskande används ord kopplade till kråkor oftast ganska nedsättande. Dessa reflektioner stämmer väl överens med den kulturella bild av kråkfåglar som Cord Riechelmann målar upp i essän Kråkor: Ett porträtt.

Nu blev det inte bara ett utan två kulturtips. Jag ville mest bara slå ett slag för Språket-avsnittet ”Se språket i ett fågelperspektiv!” och samtidigt dela med mig av ett par fotografier från kvällens promenad i Påskbergsskogen. De föreställer en fågelholk. Ha!

Löparklubben för cancersystrar av Josie Lloyd

parkbänk i påskbergsskogen

Nästan varje dag möter jag löparentusiaster, det hör liksom skogspromenaderna till att bli omsprungen av snabbfotingar. Då går jag ändå raskt. När jag kopplar samman bilderna av de som löptränar med bilderna av parkbänkarna och sjukhuset i området kan jag inte längre hålla Josie Lloyds roman Löparklubben för cancersystrar borta från tankarna. Bokens verkliga historia börjar på ett sjukhus och en parkbänk.

Närmare bestämt när huvudkaraktären Keira väntar på ett cancerbesked och hon får syn på en hurtigt och självsäkert springande tjej. Vad Keira inte vet då är att deras vägar ska korsas många gånger. De har nämligen bröstcancer båda två. Den så avundsvärt hurtiga och självsäkra tjejen blir hennes största stöttepelare när de möts upp för att springa genom de värsta dagarna. Snart ansluter sig flera kvinnor och de bildar just en löparklubb för cancersystrar.

murgröna i påskbergsskogen
Murgrönan i Påskbergsskogen får symbolisera hur starka vi är tillsammans, om vi bara lyssnar på och möts utifrån varandras förutsättningar.

Jag har inte cancer, jag är däremot canceranhörig eller vad jag numera ska kalla mig. En sak jag inte riktigt har kunnat förstå är hur den cancerdrabbade personen lyckats leva på i stort sett som vanligt. Inte för att hen inte varit chockad eller ledsen eller så. Men från dag ett har personen bestämt sig för att allt inte ska få kretsa kring cancern och jag har många gånger tänkt att jag kanske inte skulle hantera situationen likadant.

För mig är Löparklubben för cancersystrar en aha-upplevelse. När jag följer Keira i hennes vardag – en blandning av cancerundersökningar och familjeliv – inser jag att var och en måste få äga sin egen reaktion. Det finns inget rätt eller fel när det kommer till cancerreaktioner. Nej, det viktigaste är att omgivningen är lyhörd inför vad den med cancer behöver. Även om det innebär stöd inför att springa ett maraton samtidigt som effekterna av cellgiftsbehandlingen rasar i kroppen.

Mer information om Löparklubben för cancersystrar

löparklubben för cancersystrar bok

Originaltitel: The Cancer Ladies Running Club
Serie:
Författare: Josie Lloyd
Översättare: Maria Bodner Gröön
Utgivningsår: 2020
Bokförlag: Etta
Sidantal: 425