Kategori: Vardagar

Publicerat

Den lyckliga chocken i att ha tagit riktiga spökbilder…(?)

spökfoto ormhassel

Tror jag på spöken? Ja, det gör jag. Jag vet dock inte i vilken form. Men att se ett spöke känns faktiskt inte helt otroligt och det förklarar varför jag reagerade som jag gjorde på några fotografier från förra veckan.

ormhassel spöke
En ormhassel och inte en trollhassel, tror jag. Mycket jag tror. Det är här spökansiktet snart ska uppenbara sig.

Tidig tisdag morgon laddade jag över bilder från kameran till datorn. Var riktigt spänd på hur körsbärsblomsbilderna blev. På vägen till körsbärsträdet hade jag stannat till och tagit några foton vid en ormhassel. Det var dessa bilder som nu fångade min uppmärksamhet.

spökbild i ormhassel
Först kunde jag inte tro mina ögon – en spökbild? Fotot följdes av ytterligare bilder…

På flera av bilderna framträdde nämligen ett ansikte, det var i alla fall vad jag såg. Ansiktet låg som en hinna över ormhasseln. Nehej, skärp dig, Sandra, tänkte jag först. Så larvigt! Men ju mer jag tittade på bilderna desto tydligare såg jag ansiktet.

Det var då chocken slog till: jag har tagit spökbilder. Okej, så kanske inte bara chock utan kanske, kanske också en liten önskan om att det faktiskt var spökfoton. Jag mejlade över bilderna till min fotografkompis och hon tog en titt.

bilder på spöken

Omdömet löd att man kan få ganska märkliga effekter när man fotar med ett makroobjektiv. Ormhasseln hade säkerligen smält samman med personen som stod bakom den. Vadå, en person bakom? Jag tittade en gång till på bilderna och där var hon ju, personen i fråga.

spöke i ormhassel
Bara en vanlig ormhassel.

Med största sannolikhet inga riktiga spökbilder. Den här gången.

Publicerat

Mandelträd i Varberg – kan det vara möjligt?

mandelträd i sverige

Jag såg det vackraste av träd häromdagen och blev undrande: vilket blomträd är det? I vanlig ordning vände jag mig till växtidentifieringsverktygen och flororna på nätet. De visade mandelträd.

Men mandelträd i Sverige – i Varberg – kan det vara möjligt? En googling senare, så ja. Det är åtminstone inte omöjligt att plantera mandelträd i Sveriges södra delar och det är inte heller otroligt att träden får mandelblommor.

mandelblommor i sverige
De här blommorna är vita med rosarött i mitten.

Jag har en romantisk idé om att jag någon gång ska vandra i mandelblomningen på Mallorca. Men uppenbarligen vet jag egentligen inte hur mandelblommorna ser ut. Kanske att du kan hjälpa mig att räta ut mitt lilla, lilla frågetecken om vilken trädsort bilderna visar?

Det här skulle ju faktiskt också kunna vara någon form av körsbärsträd, identifieringsverktygen kan trots allt missvisa beroende på bilderna.

Publicerat

Har aldrig sett en backsippa i det vilda

röd backsippa

Jag har aldrig sett en backsippa i det vilda, men jag föreställer mig att blomman är en magisk syn. Det är ganska nyligen som jag börjat känna igen den och jag är fortfarande smått osäker på om det verkligen är backsippor jag sett. Så ovanliga är de i Varberg. Tror jag. Det kan ju också vara så att jag inte vandrat tillräckligt mycket i utmarkerna och därför sett tämligen lite av Varbergs flora.

I vilket fall, jag tror alltså jag har fångat backsippor på bild. Av de blomster jag fotograferat hittills i vår är nog backsippan den mest effektfulla. Det luddiga på stjälken och bladen gör sitt, det blir som ett skimmer runt hela blomman.

vit backsippa
Vita backsippor, tror jag. Bilden längst upp föreställer röda backsippor, och här vad jag tror.

Backsipporna på bilderna i inlägget har jag fotograferat i Nöjesparkens rabatter. Blomstren är med andra ord planterade och därmed inte vilda. Kanske att utseendet skiljer sig mellan den planterade och vilda sorten, vad vet jag? Upplys mig gärna! Jag håller på att lära mig mer om Sveriges flora och är första rangens novis. Alla tips och råd mottages tacksamt.

Backsippan är fridlyst i hela Sverige, det skriver bland andra Naturvårdsverket om. Det är ju oerhört lockande att plocka med sig en av de vackra blommorna hem – men det går inte! Vad jag förstått av Naturvårdsverkets artikel är backsipporna inte så vanligt förekommande i de södra delarna av Sverige, inte att undra på att jag klurar på om de finns i Varberg.

Publicerat

Stresslindring av att tillbringa flera timmar utomhus

strandpromenaden i varberg solnedgången

Jag gjorde misstaget att gå upp så i stressen att jag skippade mina långa utomhusvistelser i fem dagar. I stället pressade jag på framför skärmen och kände mig allmänt miserabel.

Det blir som en ond cirkel, stress som föder stress när man slutar göra sakerna man mår bra av. Jag vet ju numera att inget gör mig så lugn som att tillbringa flera timmar i sträck utomhus, allra helst ska jag röra mig mellan skogen och havet.

subbe fyr i milt kvällsljus
Behagligt ljus i solnedgången i går, kvällsmolnen passar bra som bakgrund till Subbe fyr.

Stressen kan göra mig väldigt disträ, på riktigt får jag så allvarliga närvaroproblem att det är läskigt. Jag känner mig avtrubbad från mig själv.

Men att bege mig ut i naturen, känna dofterna, höra ljuden, det gör susen. Jag får stresslindring nästan bums.

varbergs strandpromenad under kvällsmolnen
Förvånansvärt få njuter av solnedgångarna vid havet, och detta trots den otroligt fina strandpromenaden och det magiska kvällsljuset. Här ses promenadvägen från stranden Kåsa.

På nolltid går jag från att vara bedövad till att vara uppfylld. Uppfylld av ALLT. Känslan slår det mesta, den går inte att beskriva och därför ska jag inte ens försöka.

Att befinna sig på stranden i solnedgången är den perfekta platsen att gå ner i varv och börja andas i normaltakt, tycker jag. Se bara lugnet i bilderna!

Publicerat

Vet inte riktigt vad jag ska tycka om pärlhyacint

blå pärlhyacint

Pärlhyacint, överallt i blom- och trädgårdsgrupperna på Facebook hyllas blommans skönhet. Det är inte så att det finns blommor jag tycker är fula. Jag vet bara inte riktigt vad jag ska tycka om pärlhyacinter.

Är det inte en ganska märklig blomma, ändå? Jag tänker på de små, små kulorna som minner om just pärlor och som utgör själva blomstren. Naturen är allt påhittig!

blåa pärlhyacinter
Här har du blomman pärlhyacint, ett blomster du antingen planterar som lök på hösten eller som uppvuxen planta på våren. Oavsett mina känslor inför pärlhyacinterna gillar jag fotografierna. Tycker det blev en fin så kallad bokeh-effekt i framför allt den första bilden (en aspekt av fotografiet som jag nu utforskar).

Pärlhyacinterna växer i en av Varbergs parker, i Nöjesparken i Påskbergsskogen. Det händer mycket i rabatterna nu, om jag så bara dröjer några dagar med att gå dit är planteringarna som förbytta.

Jag som så gärna vill åka till och fota i Botaniska trädgården i Göteborg – går ju absolut inte på grund av corona – finner i stället glädje i vad Varberg har att erbjuda. Även vår stads rabatter levererar oväntad mångfald.

Publicerat

Gissningar, stjärnfall, magiska krafter och Winx Club

prata med syskonbarnen

Underbart är kort, heter det ju.

Jag kan inte låta bli att undra hur länge min sexåriga brorsdotter Leia kommer ringa till mig för att leka gissningslekar och prata om magiska krafter. Kanske inte så länge till, tänker jag och så svider det till i hjärtat.

Hon och jag har en speciell relation, ibland är jag extramamma och ibland är jag lekkamrat. Eller nåja, jag är oftast kompis. Så mest det. Många gånger ser hon mig inte ens som vuxen.

Jag gjorde en fasterkupp för ett tag sedan och introducerade Leia för Winx Club. Det här är en tecknad fantasyserie jag själv tycker mycket om, så jag vill dela den med syskonbarnen.

Sedan dess har hon haft de bevingade feerna på hjärnan. På sistone har hon även varit besatt av att ha magiska krafter.

kvist med rosa körsbärsblommor
De rosa körsbärsblommorna är något av det vackraste jag vet, även här är underbart kort. Säkert därför som jag tycker de blommande träden är så ljuvliga. Jag försöker hålla kvar skönheten så länge jag kan.

Det är inte ovanligt att vi listar krafter vi önskar oss för varandra. Hon har till och med ringt för att filosofera om stjärnfall – är det ens lönt att önska sig magiska krafter av den fallande stjärnan?

Det frågar hon sig och menar då att magiska krafter kanske inte ens finns och hur troligt är det att man får något som är en fantasi… (?)

Jag älskar detta, barnens oerhörda förmåga till reflektion. Vilken gåva att få ta del av funderingarna! Kan inte tänka mig något finare, faktiskt. Jag känner mig utvald.

De stora tankarna avlöses av gissningsleken, där den ena ska tänka på ett djur och den andra ska be om ledtrådar. Sex år, alltså, och redan bokstaverar Leia orden för mig.

Tiden går så fort, det är både spännande och läskigt. Jag skulle vilja frysa ögonblicken, är detta den magiska kraft jag borde få?

Publicerat

I en av skogsdungarna är vitsipporna nästan vinröda

nästan vinröda vitsippor

Jag rör mig mer och mer i närområdet, utforskar de otaliga skogsstigarna. Det här berättade jag om i ett inlägg förra veckan.

Det är något med obestämdheten i stegen som får hjärtat att sjunga glädjesånger, jag älskar att låta mig ledas av nyfikenhet och skönhet.

Ser jag något spännande eller vackert är det numera dit jag går och så kan jag hålla på i timmar.

Jag tror jag har hittat en av mina favoritplatser. Det är en liten skogsdunge med vitsippor över hela marken och där många av blomstren nästan är vinröda.

Du vet hur somliga vitsippor blir rosa på grund av den sura marken? Blommorna i min lilla dunge är till och med ännu färgrikare än så, den mörkaste, mörkaste rosa.

Kan inte få nog av dem.

Publicerat

Psykiskt tärande att vänta på svar efter cancerprovtagning

snäcka och rosa tång i sanden

Är det jag som har cancer? Nej, inte jag. Jag är bara en i mängden av canceranhöriga. Vi är ganska många. Saker har på olika sätt gått i önskad riktning under flera år, ändå blir jag lika knockad varje gång det är dags för ny cancerprovtagning.

Då är det som att ett sår rivs upp och dessvärre finns det för många sådana sår. Jag befarar att såren aldrig kommer läkas helt, tror inte ens de kommer bli ärr.

stenar i våt sand
Apelvikens strand blir genast annorlunda genom makroobjektivet.

Det finns flera skäl till att jag varit på uselt humör senaste veckan, men den främsta anledningen är cancerprovtagningen. Något stort pyr inom mig och vid minsta lilla sak sprakar det till.

Jag är bra på att hålla mig sysselsatt, på att skingra tankarna, det är jag. Men den här väntan på svar finns alltid i bakhuvudet. För mig – i mitt begränsade perspektiv – finns inget mer psykiskt tärande än just väntandet.

Begränsat perspektiv, javisst, vågar inte tänka på hur det är för personen som faktiskt har – eller som haft – cancer.

Publicerat

Vindsurfing – en av de saker jag inte fixar men ändå provat

gå vindsurfingkurs i apelviken

Vindsurfing, det ser ju så himla enkelt ut när seglen fångar vinden och brädan glider över vattnet. Jag går förbi vindsurfarna i Apelviken nästan dagligen, eller åtminstone nästan varje blåsdag. För mig representerar de känslan av frihet och det är många gånger jag velat surfa med dem.

Året före vi skulle fylla 30 provade jag och bästa vännen Therese flera saker vi trodde skulle lindra det hårda åldersslaget. Vindsurfing är en av dessa saker. Vi skrev in oss på en vindsurfingkurs. Under två intensiva dagar skulle vi alltså lära oss äga vinden och vågorna och med det öka i coolhet. Hah!

vindsurfing varberg

Vindsurfingen gick alldeles utmärkt för Therese, hon lärde sig manövrera brädan och seglet ilsnabbt. Jag däremot kunde inte stå upp på brädan, då det krävde ett balanssinne och en ledstabilitet jag inte har. Jag förmådde inte heller dra upp och hålla seglet, det var alldeles för tungt för mina klena muskler.

vindsurfa i apelviken varberg

Redan från början hade jag med mig att vindsurfing kanske inte skulle funka för värkkroppen. Jag ville ändå försöka – för hur kan jag veta vad som går och inte går innan jag gett det en chans? Jag fick avbryta kursen inom en timme. Tråkigt? Självklart. Men jag tar inte längre sådana här saker som bakslag, är mest bara glad att jag testade.

lär sig vindsurfa i apelviken

Jag har levt med värk i 25 år av mitt 35-åriga liv, och med sjukdom hela livet. Det är mycket jag inte fixat genom åren och jag har varit jätte-jätteledsen över dessa saker. När jag var barn och tonåring var det en enorm sorg att inte klara sådant som mina jämnåriga skolkamrater gjorde.

Numera borstar jag av mig det, reser mig upp och går vidare direkt. Vindsurfing var inte rätt sak för mig, men det finns massa annat kul jag kan göra och det har också jag gjort.

Publicerat

Upptäckte tusen nya skogsstigar i närområdet

skogsstigar i kvällsljuset

Jag bor i ett ganska trist miljonprogramsområde i Varberg. Bostadsbolaget rustar upp det för fullt, ändå vilar en tråkig känsla över kvarteren.

Men en sak jag älskar med mitt hem är att det ligger jätte-jättenära centrala Varbergs bästa strövområden. Jag har skogen och jag har havet, bara att snöra på mig skorna och så är jag nästan där.

macro skogsblommor i kvällsljus
Jag har precis fått hem mitt nya makroobjektiv och äntligen, äntligen kan jag fotografera växter mer närgående. Har också fått värdefulla fotograferingstips av min projektkollega, som är proffsfotograf. Med ny utrustning och nya tips är det inte så märkligt att min wanderlust får en nytändning. Bilden visar ett litet skogssnår i kvällsljuset – så gör även bilden här ovanför.

I går gick jag in i skogen. Det gör jag i stort sett dagligen, men just i går gjorde jag det planlöst. Jag lät de vackra naturfynden leda vägen, en blomma eller knopp blev nästa mål.

Obestämdheten i stegen gjorde att jag upptäckte tusen nya skogsstigar – typ så – och att jag blev alldeles nykär i området.

macro lönnknoppar
Lönnknoppar spricker, vecklas ut och minner om palmträd i art deco-stil. Det är väl en lönnknopp?

Att gå utan en bestämd riktning är nog mitt favoritsätt att gå över huvud taget. Ibland behöver man känna sig lite vilse för att hitta rätt, såväl i en bokstavlig som i en symbolisk mening.

Under gårdagens skogspromenad hade jag bara en vag aning om var jag var, tillräcklig trygghet för att våga ta ännu ett steg längre och längre in i den begynnande frodigheten.