Etikett: jobbliv

Publicerat

Pinsam påminnelse om var jag befann mig för åtta år sedan

drömmen om att bli skribent

Ska jag skratta eller gråta?

Häromdagen när jag skrev blogginlägget om japanska körsbärsträd påmindes jag om var jag befann mig 2012-2013-ish. Ganska nyexad antropolog och nu med blicken riktad mot att studera kreativt skrivande och kulturjournalistik.

Skriva kunde jag. Däremot hade jag varken koll på genrerna eller marknaden – hur presenterar man ens en artikelidé för en tidning?

tro på sig själv som skribent
Har du sett vilken förtjusande plats?! Nu blommar triften på Subbehalvön i Varberg.

Varje textform har sina egna formaliteter. Bara för att man är bra på att skriva betyder det inte att man behärskar alla textformerna, och ärligt, det fungerar inget vidare att försöka sälja in en idé som inte representerar den potentiella beställaren.

I torsdags rotade jag runt i gamla mejl, ville nämligen hitta haikudikter jag skrev under en period i livet. Dessa dikter hade jag skickat in till en lyriktidskrift och därför fanns mejlet i utkorgen.

Det som gjorde mig så förfärad var själva mejlet – faktiskt inte dikterna – hur tydligt det framgår att jag inte tog mig eller mitt skrivande på allvar.

Jag ville så gärna vara med, men trodde inte jag skulle lyckas. Ursäktade till och med att jag skickade in diktbidrag till tidskriften. Ursäktade min egen existens.  

Jag blir generad å mina egna vägar, tycker fortfarande mejlet bjöd på en pinsam inblick i min osäkerhet. Skulle nöjt mig med att skriva en rad om mig själv och att copypasta dikterna direkt efter.

Men det var för åtta år sedan. Mycket har hänt sedan dess.

pinsam påminnelse om var jag befann mig
Jag tycker det är vackert med allt det lila som smälter samman med gräset och stenarna. Fantastisk tid på året!

Trodde nog inte jag skulle nå stadiet när jag till slut skrivit, skickat in och publicerat så många texter att jag ser på dem med den vana hantverkarens blick. Inget känns som en big deal längre, liksom.

Må så vara att jag inte diktar så ofta och att jag mest skriver copy, men numera ursäktar jag mig inte. Jag tycker tvärtom att beställarna ska vara glada att jag tar mig an deras projekt, så som jag lägger ner själen i det jag gör.

Det skriver jag såklart inte i säljmejlen. Skulle ju varit pinsamt på ett annat sätt. Nej, erfarenheten har lärt mig vikten av att förstå sammanhanget, gå rakt på sak och att låta det jag skrivit tala för sig själv.

Publicerat

Förhoppningsvis mer balans i tillvaron

zen stenar

Det är en konstig känsla, det här. Känslan att vakna på morgonen och vara helt min egen igen. Har längtat ihjäl mig under våren. Jag hoppade på ett projekt i vintras, 10 januari skulle projektet varit klart och så visade det sig bli ett evighetsprojekt. Typ så.

Projektet kan ha varit ett av de rörigaste någonsin och det har tillfört en stress i vardagen som jag inte behöver. Har mycket som det är med livet och var därför så sjukt stolt över att jag lyckats nå ett slags vardaglig harmoni under hösten – som försvann med projektstressen.

Livet kan jag inte påverka, men vilka frilansuppdrag jag har kan jag faktiskt styra någorlunda över. En enorm lyx, det förstår jag. Jag kommer hålla hårt i friheten nu och ser en framtid där jag mest sköter mitt eget innehåll. Driver ju flera egna sajter med hyfsad trafik och på vilka jag själv bestämmer dagens tema.

balansera stenar i naturen
Någon tar sig tid att stapla stenar på varandra i ett av skogsstråken där jag bor. Alltid en ny stenskulptur på g, verkar det som. Att balansera stenar är inte det lättaste, en del av lösningarna ser väldigt kreativa ut. Dessa stenar får helt enkelt symbolisera balansen jag vill ha i tillvaron.

Mäktigt och märkligt att vara sin egen boss. Kanske lite stressande i sig, för nu ska jag komma på nya bloggämnen varje dag och jag har bara mig att utgå från. Jag tänker att blogginnehållet på många sätt ska få avspegla min egen strävan efter en mer balanserad tillvaro.

Vill absolut inte snitta en skärmtid på 12 timmar om dagen, den livsstilen gör mig till ett vrak. I stället ska jag utforska allt från platser till pyssel i lugn och ro med kameran som följeslagare, hoppas jag.

Publicerat

Molnridå bakom Subbe fyr fyller synfältet med kustdramatik

varbergs fyr framför molnridå

Måndagskvällen förra veckan, jag var less på allt jobbrelaterat. Har ett projekt som ibland stressar mig enormt mycket.

fyr och strand i varberg

Jag gick ut på en rejäl kvällsrunda, behövde andas på alla tänkbara plan. Stegen drev mig först till scillorna i Påskbergsskogen och därefter vidare till utsikten över Subbe fyr från Kåsa. Jag går i mina cirklar.

subbe fyr stort moln och en annan som fotograferar
Fotografen jag senare pratar med.

Vid Kåsa stannade jag av häpnad. En tung, tung molnridå hängde bakom Subbe fyr och fyllde hela synfältet med kustdramatik när den är som mäktigast.

Solnedgångshimlen var gul, gyllene och orange, molnformationen blå, grå och lila om vartannat. Att stå och titta på molnen och fyren är inget jag gör varje kväll, men förra måndagen gjorde jag det.

subbe fyr bakom vass på kåsa strand

Jag var inte ensam om att beundra ljusspelet den här kvällen. En dam var ute och fotograferade solnedgången och vi pratade en stund. Vi samtalade om hur lugnande – rent av meditativ – en solnedgång kan vara och hur den aldrig riktigt är densamma.

fyr i varberg på strand

Tre minuters småprat med en främling och jag kände att jag fick en gåva. Inte många sådana möten numera, i coronatiderna vi lever.

Publicerat

Vissa dagar blir det inte mer än så här och så är det bara

snabbköp i mina hemkvarter

Det finns dagar när jag egentligen inte borde gå upp, dagar i värklivet. I dag är en sådan dag, ett förlorat slag redan från början och jag vet det ju så väl.

Ändå finns det där fanskapet i mig som vill pressa på i alla fall, som inte vill kännas vid begränsningarna och som beskriver en dålig värkdag som ett förlorat slag.

Bara en sådan sak, hur jag väljer att se på behovet av vila och återhämtning för kroppen. Det måste jag sluta med. Faktiskt.

Vid lunchtid nådde smärtan nya höjder och jag bestämde mig för att bryta arbetsdagen och gå en vända till snabbköpet.

För att köpa havremjölk och kardemummaskorpor, för att sedan göra chokladdryck att doppa skorporna i. Tröstätande när energin tryter.

Jag bäddade ner mig i soffan, velade mellan flera olika serier men kunde till slut landa i Netflix true crime Night Stalker.

Vissa dagar blir det inte mer än så här – knappt mer än tusen steg till kvartersaffären – och så är det bara. Jag väljer att tro att i morgon är en annan dag (och den blir vad den blir).

Publicerat

Arbetsam helg, trots allt

knoppar på ek

Livet som egenföretagare, saker blir sällan som man tänkt sig. Det vet jag vid det här laget. Ändå blev jag besviken när helgen jag målade upp för min inre syn i torsdags i stället visade sig bli arbetsam för både mig och Christoffer. Vi som skulle bli bättre på att ha helg och så slutade det med att vi jobbade under lördagen och söndagen.

Jag har egentligen inte alls samma kapacitet att tokjobba som jag hade förr. Behöver väldigt, väldigt mycket mer vila numera och jag trivs inte heller med att sitta för mycket framför skärmen. Har rent av fått ganska svårt att peppa mig själv. Men i går fick jag snilleblixten att ha Språket i P1 i bakgrunden.

Till min till min stora förtjusning fann jag det tematiska avsnittet ”Se språket ur ett fågelperspektiv!”. Efter det blev arbetssöndagen genast mycket roligare. Det blev ett och annat Språket-avsnitt och därefter ett par Filosofiska rummet-avsnitt, för nu hade jag fått mersmak av den nyförvärvade kunskapen.

Mycket jobb eller inte, jag försöker likväl tillbringa så mycket tid utomhus som jag kan. Fick hem mitt nya kameraobjektiv i fredags och detta släpade jag med mig ut i söndagskvällningen. Tungt som sjutton, men tack vare de utomordentliga zoomegenskaperna kunde jag fånga de knoppande ekarna på bild. Utan att stå med näsan i dem, ska tilläggas.

Arbetsam helg, javisst. Jag är dock glad att jag fick mina naturstunder och att jag hittade ett sätt att ge arbetet en ännu starkare känsla av meningsfullhet. Vilken fantastisk skatt podd- och radioavsnitten är!

Publicerat

Det var aldrig meningen att jobbet skulle bli viktigare än vilan

jobb ska inte vara viktigare än vila

Genom sjukdom, genom sorg. Jag har alltid haft jobbet. Som jag jobbat! För varje kris ett nytt projekt och bitarna har fallit på plats igen. Tills pusslet än en gång slagits sönder och jag måste börja om.

Det är märkligt hur jobbstressen kan döva annan stress, stress som gör ondare och som ligger bortom en människas kontroll. Jag lärde mig tidigt att arbetsnarkomani är en överlevnadsstrategi och det har ju ändå funkat för mig. Saker – till och med jag – har blomstrat i de kargaste tider. Om än ansträngt, vissa gånger.

Eftersom arbetet funnits här hemma, i mina tankar, i mina fingrar och vid datorn har inget någonsin hindrat mig från att jobba mer. Bara mina egna gränser, och jag har varit gränslös. När blev jobbet viktigare än vilan? Det var aldrig meningen att det skulle bli så, men nånstans längs vägen var det precis det som hände.

Jag tror att om man – läs om jag – vågar ge vilan plats i sjukdomen, i sorgen så blir dagarna mindre av en kamp. Det finns verkligen andra delar av livet att ge kärlek och ibland måste man kanske inte heller ge allt.

Kanske räcker det att bara andas?