Psykiskt tärande att vänta på svar efter cancerprovtagning

psykiskt tärande att vänta på svar från cancerprovtagning

Är det jag som har cancer? Nej, inte jag. Jag är bara en i mängden av canceranhöriga. Vi är ganska många. Saker har på olika sätt gått i önskad riktning under flera år, ändå blir jag lika knockad varje gång det är dags för ny cancerprovtagning.

stenar i våt sand
Apelvikens strand blir genast annorlunda genom makroobjektivet.

Då är det som att ett sår rivs upp och dessvärre finns det för många sådana sår. Jag befarar att såren aldrig kommer läkas helt, tror inte ens de kommer bli ärr.

Det finns flera skäl till att jag varit på uselt humör senaste veckan, men den främsta anledningen är cancerprovtagningen. Något stort pyr inom mig och vid minsta lilla sak sprakar det till.

Jag är bra på att hålla mig sysselsatt, på att skingra tankarna, det är jag. Men den här väntan på svar finns alltid i bakhuvudet. För mig – i mitt begränsade perspektiv – finns inget mer psykiskt tärande än just väntandet.

snäcka och rosa tång i sanden
Pytteliten snäcka – men å, så stor! Skåda även den rosa tången.

Begränsat perspektiv, javisst, vågar inte tänka på hur det är för personen som faktiskt har – eller som haft – cancer.

Molnridå bakom Subbe fyr fyller synfältet med kustdramatik

fyr på subbehalvön

Måndagskvällen förra veckan, jag var less på allt jobbrelaterat. Har ett projekt som ibland stressar mig enormt mycket.

fyr och strand i varberg

Jag gick ut på en rejäl kvällsrunda, behövde andas på alla tänkbara plan. Stegen drev mig först till scillorna i Påskbergsskogen och därefter vidare till utsikten över Subbe fyr från Kåsa. Jag går i mina cirklar.

subbe fyr stort moln och en annan som fotograferar
Fotografen jag senare pratar med.

Vid Kåsa stannade jag av häpnad. En tung, tung molnridå hängde bakom Subbe fyr och fyllde hela synfältet med kustdramatik när den är som mäktigast.

subbe fyr bakom vass på kåsa strand

Solnedgångshimlen var gul, gyllene och orange, molnformationen blå, grå och lila om vartannat. Att stå och titta på molnen och fyren är inget jag gör varje kväll, men förra måndagen gjorde jag det.

fyr i varberg på strand

Jag var inte ensam om att beundra ljusspelet den här kvällen. En dam var ute och fotograferade solnedgången och vi pratade en stund. Vi samtalade om hur lugnande – rent av meditativ – en solnedgång kan vara och hur den aldrig riktigt är densamma.

varbergs fyr framför molnridå

Tre minuters småprat med en främling och jag kände att jag fick en gåva. Inte många sådana möten numera, i coronatiderna vi lever.

Det var aldrig meningen att jobbet skulle bli viktigare än vilan

vilar vid åsynen av varbergs fästning

Genom sjukdom, genom sorg. Jag har alltid haft jobbet. Som jag jobbat! För varje kris ett nytt projekt och bitarna har fallit på plats igen. Tills pusslet än en gång slagits sönder och jag måste börja om. Det är märkligt hur jobbstressen kan döva annan stress, stress som gör ondare och som ligger bortom en människas kontroll. Jag lärde mig tidigt att arbetsnarkomani är en överlevnadsstrategi och det har ju ändå funkat för mig. Saker – till och med jag – har blomstrat i de kargaste tider. Om än ansträngt, vissa gånger.

jobb ska inte vara viktigare än vila
Häromkvällen andades jag vid en av mina små utsiktsplatser på Subbehalvön. Från den såg jag solen sänka sig över fästningen och strandpromenaden.

Eftersom arbetet funnits här hemma, i mina tankar, i mina fingrar och vid datorn har inget någonsin hindrat mig från att jobba mer. Bara mina egna gränser, och jag har varit gränslös. När blev jobbet viktigare än vilan? Det var aldrig meningen att det skulle bli så, men nånstans längs vägen var det precis det som hände. Jag tror att om man – läs om jag – vågar ge vilan plats i sjukdomen, i sorgen så blir dagarna mindre av en kamp. Det finns verkligen andra delar av livet att ge kärlek och ibland måste man kanske inte heller ge allt.

Kanske räcker det att bara andas?