Förhoppningsvis mer balans i tillvaron

zen stenar

Det är en konstig känsla, det här. Känslan att vakna på morgonen och vara helt min egen igen. Har längtat ihjäl mig under våren. Jag hoppade på ett projekt i vintras, 10 januari skulle projektet varit klart och så visade det sig bli ett evighetsprojekt. Typ så.

Projektet kan ha varit ett av de rörigaste någonsin och det har tillfört en stress i vardagen som jag inte behöver. Har mycket som det är med livet och var därför så sjukt stolt över att jag lyckats nå ett slags vardaglig harmoni under hösten – som försvann med projektstressen.

Livet kan jag inte påverka, men vilka frilansuppdrag jag har kan jag faktiskt styra någorlunda över. En enorm lyx, det förstår jag. Jag kommer hålla hårt i friheten nu och ser en framtid där jag mest sköter mitt eget innehåll. Driver ju flera egna sajter med hyfsad trafik och på vilka jag själv bestämmer dagens tema.

balansera stenar i naturen
Någon tar sig tid att stapla stenar på varandra i ett av skogsstråken där jag bor. Alltid en ny stenskulptur på g, verkar det som. Att balansera stenar är inte det lättaste, en del av lösningarna ser väldigt kreativa ut. Dessa stenar får helt enkelt symbolisera balansen jag vill ha i tillvaron.

Mäktigt och märkligt att vara sin egen boss. Kanske lite stressande i sig, för nu ska jag komma på nya bloggämnen varje dag och jag har bara mig att utgå från. Jag tänker att blogginnehållet på många sätt ska få avspegla min egen strävan efter en mer balanserad tillvaro.

Vill absolut inte snitta en skärmtid på 12 timmar om dagen, den livsstilen gör mig till ett vrak. I stället ska jag utforska allt från platser till pyssel i lugn och ro med kameran som följeslagare, hoppas jag.

Stresslindring av att tillbringa flera timmar utomhus

strandpromenaden i varberg solnedgången

Jag gjorde misstaget att gå upp så i stressen att jag skippade mina långa utomhusvistelser i fem dagar. I stället pressade jag på framför skärmen och kände mig allmänt miserabel.

Det blir som en ond cirkel, stress som föder stress när man slutar göra sakerna man mår bra av. Jag vet ju numera att inget gör mig så lugn som att tillbringa flera timmar i sträck utomhus, allra helst ska jag röra mig mellan skogen och havet.

subbe fyr i milt kvällsljus
Behagligt ljus i solnedgången i går, kvällsmolnen passar bra som bakgrund till Subbe fyr.

Stressen kan göra mig väldigt disträ, på riktigt får jag så allvarliga närvaroproblem att det är läskigt. Jag känner mig avtrubbad från mig själv.

Men att bege mig ut i naturen, känna dofterna, höra ljuden, det gör susen. Jag får stresslindring nästan bums.

varbergs strandpromenad under kvällsmolnen
Förvånansvärt få njuter av solnedgångarna vid havet, och detta trots den otroligt fina strandpromenaden och det magiska kvällsljuset. Här ses promenadvägen från stranden Kåsa.

På nolltid går jag från att vara bedövad till att vara uppfylld. Uppfylld av ALLT. Känslan slår det mesta, den går inte att beskriva och därför ska jag inte ens försöka.

Att befinna sig på stranden i solnedgången är den perfekta platsen att gå ner i varv och börja andas i normaltakt, tycker jag. Se bara lugnet i bilderna!

Psykiskt tärande att vänta på svar efter cancerprovtagning

snäcka och rosa tång i sanden

Är det jag som har cancer? Nej, inte jag. Jag är bara en i mängden av canceranhöriga. Vi är ganska många. Saker har på olika sätt gått i önskad riktning under flera år, ändå blir jag lika knockad varje gång det är dags för ny cancerprovtagning.

Då är det som att ett sår rivs upp och dessvärre finns det för många sådana sår. Jag befarar att såren aldrig kommer läkas helt, tror inte ens de kommer bli ärr.

stenar i våt sand
Apelvikens strand blir genast annorlunda genom makroobjektivet.

Det finns flera skäl till att jag varit på uselt humör senaste veckan, men den främsta anledningen är cancerprovtagningen. Något stort pyr inom mig och vid minsta lilla sak sprakar det till.

Jag är bra på att hålla mig sysselsatt, på att skingra tankarna, det är jag. Men den här väntan på svar finns alltid i bakhuvudet. För mig – i mitt begränsade perspektiv – finns inget mer psykiskt tärande än just väntandet.

Begränsat perspektiv, javisst, vågar inte tänka på hur det är för personen som faktiskt har – eller som haft – cancer.

Molnridå bakom Subbe fyr fyller synfältet med kustdramatik

varbergs fyr framför molnridå

Måndagskvällen förra veckan, jag var less på allt jobbrelaterat. Har ett projekt som ibland stressar mig enormt mycket.

fyr och strand i varberg

Jag gick ut på en rejäl kvällsrunda, behövde andas på alla tänkbara plan. Stegen drev mig först till scillorna i Påskbergsskogen och därefter vidare till utsikten över Subbe fyr från Kåsa. Jag går i mina cirklar.

subbe fyr stort moln och en annan som fotograferar
Fotografen jag senare pratar med.

Vid Kåsa stannade jag av häpnad. En tung, tung molnridå hängde bakom Subbe fyr och fyllde hela synfältet med kustdramatik när den är som mäktigast.

Solnedgångshimlen var gul, gyllene och orange, molnformationen blå, grå och lila om vartannat. Att stå och titta på molnen och fyren är inget jag gör varje kväll, men förra måndagen gjorde jag det.

subbe fyr bakom vass på kåsa strand

Jag var inte ensam om att beundra ljusspelet den här kvällen. En dam var ute och fotograferade solnedgången och vi pratade en stund. Vi samtalade om hur lugnande – rent av meditativ – en solnedgång kan vara och hur den aldrig riktigt är densamma.

fyr i varberg på strand

Tre minuters småprat med en främling och jag kände att jag fick en gåva. Inte många sådana möten numera, i coronatiderna vi lever.

Det var aldrig meningen att jobbet skulle bli viktigare än vilan

jobb ska inte vara viktigare än vila

Genom sjukdom, genom sorg. Jag har alltid haft jobbet. Som jag jobbat! För varje kris ett nytt projekt och bitarna har fallit på plats igen. Tills pusslet än en gång slagits sönder och jag måste börja om.

Det är märkligt hur jobbstressen kan döva annan stress, stress som gör ondare och som ligger bortom en människas kontroll. Jag lärde mig tidigt att arbetsnarkomani är en överlevnadsstrategi och det har ju ändå funkat för mig. Saker – till och med jag – har blomstrat i de kargaste tider. Om än ansträngt, vissa gånger.

Eftersom arbetet funnits här hemma, i mina tankar, i mina fingrar och vid datorn har inget någonsin hindrat mig från att jobba mer. Bara mina egna gränser, och jag har varit gränslös. När blev jobbet viktigare än vilan? Det var aldrig meningen att det skulle bli så, men nånstans längs vägen var det precis det som hände.

Jag tror att om man – läs om jag – vågar ge vilan plats i sjukdomen, i sorgen så blir dagarna mindre av en kamp. Det finns verkligen andra delar av livet att ge kärlek och ibland måste man kanske inte heller ge allt.

Kanske räcker det att bara andas?