Etikett: varberg

Publicerat

Johnssons gård i Vare – en lantlig oas strax utanför Varberg

johnssons gård vare

När man tänker på det, hur otroligt är det inte att den lantliga oasen Johnssons gård i Vare ligger bara några kilometer från mitt hem och Varbergs centrum? Jag menar, det går knappt att få mycket mer lantkänsla än den jag finner på platsen.

johnssons gård varberg

Det var i torsdags jag besökte gården, i samband med att jag och Therese skulle äta på Spiseriet. Restaurangen är en del av gårdens hjärta, om du vill veta mer om matstället kan du läsa om det i mitt förra blogginlägg.

keramik johnssons gård

Men det är inte bara Spiseriet som drar besökare till Johnssons gård. Gården huserar nästan ett litet shoppingcenter, med småbutiker utspridda i ekonomibyggnaderna. På den finns även en, vad jag av en yttre anblick tycker, charmig bed and breakfast, Anna’s bed and kitchen.

bageri johnssons gård

Förutom Spiseriet är Sikta stenugnsbageri beläget på gården – alltså finns två matställen att välja på. Bageriet säljer bröd och fika. Flera sällskap åtnjöt fika i lugnet på den mysiga uteserveringen, under vårt besök. Det såg helmysigt ut. Dit ska jag! De har veganska mackor, har kollat.

nackhellehem vare

Jag har ett annat starkt skäl att återvända snarast: de urtjusiga palettbladen i inredningsbutiken Nackhellehem blommor och inredning. Kände hur krukväxterna ropade mitt namn, men eftersom jag och Therese skulle vidare och det var varmt ville jag inte utsätta blommorna för hettan i bilen.

spiseriet johnssons gård vare

Krukmakeri, bryggeri, vernissage – vad finns inte på Johnssons gård? Till och med ett utegym i form av en utmanande hinderbana har hittat till och spirar på gården. Nu fattas väl bara en välsorterad vintagebutik och sedan är shoppingidyllen komplett.

anna's bed and kitchen
Anna’s bed and kitchen syns därborta.

Jag är glad att jag äntligen fick mysa runt på gården, visste inte att må bra-upplevelserna på landet finns så nära. Rena rama terapin att andas ut på Johnssons gård, ju.

Mer information om Johnssons gård i Vare

Vill du också andas ut på gården i fråga? Eventen och öppettiderna kan variera, så för att få rätt besöksinfo tycker jag du ska kika på den officiella webbplatsen – du kommer till den via länken.

Publicerat

Vegansk lunch på lantliga men hippa restaurangen Spiseriet

spiseriet johnssons gård

Jag har så mycket att berätta att jag inte hinner i kapp mig själv. Förra veckans lunch på Spiseriet i Vare utanför Varberg är ett exempel på en trevlig upplevelse jag ännu inte skrivit om. Men nu så!

lunch spiseriet

Spiseriet ligger på Johnssons gård, en oas strax utanför Varbergs centrum. Jag har hört mycket gott om restaurangen och gården, men det var först i torsdags jag besökte stället. Therese föreslog att vi skulle luncha där, då hon visste att jag gärna ville dit.

Restaurangen i fråga erbjuder lunch, de har en fast lunchmeny. Jag ville inte överrumpla dem med att bara dyka upp och förvänta mig vegansk mat, så jag mejlade och frågade om de hade ett veganskt alternativ för mig. Jajamensan!

lunch johnssons gård
Brödet kommer från stenugnsbageriet på samma gård.

På Spiseriet serveras nordiskt kök, härlig rustik mat gjord på gedigna råvaror. Mycket grönt, så som jag gillar det. Jag serverades stenugnsbakat bröd med en örtig olja att dippa i, krispig grönsallad och en varmrätt bestående av färskpotatis, gulbeta, blomkål, åkerböna samt mandel. Jag fattar inte hur de fick till smakerna – men som ingredienserna gifte sig!

Stämningen på gårdsserveringen var störtskön, ung, hipp, eller tja, hipster. Den här lantidyllen fick mig konstigt nog att tänka på en chill restaurang bland andra jag och Therese besökte längs Garden Route i Sydafrika. Samma lugn och samtidigt samma vitalitet. Men på en punkt skiljer sig restaurangerna åt: Spiseriet har nämligen tio gånger bättre mat. Minst.

vegansk mat spiseriet

Det märks tydligt att Spiseriet älskar såväl råvaror som mat, att dess kreatörer rent av tycker mat är kul.

Jag har även skrivit ett blogginlägg om Johnssons gård, du kommer vidare till det genom att klicka på länken. Kände att bägge platserna förtjänar ett eget litet utrymme, så fick det bli.

Mer information om Spiseriet på Johnssons gård

restaurang spiseriet varberg

Lunch eller à la carte, på Spiseriet kan du äta båda beroende på när på dagen du besöker restaurangen. Det enklaste sättet att se vad som serveras här och nu – liksom att hålla koll på öppettiderna – är att klicka dig vidare till restaurangens webbplats via länken.

Publicerat

The conjuring: The devil made me do it på bio

the conjuring 3 på bio

Jag har successivt börjat ta små steg ur coronaisoleringen, steg i riktningar jag undrar över. Hur skulle det vara att gå på bio i coronaland?

Att gå på bio med vänner kommer inte på frågan, men jag och min bror lever i varandras bubblor så att sitta bredvid honom känns inte jobbigt. Gå på bio själv? Det har jag inte heller problem med.

I vilket fall, The conjuring: The devil made me do it går på bio. Jag är ett stort fan av Ed och Lorraine Warren, drömmer ju själv om att bli spökjägare.

Har följt dem i säkert 15 år och läst flera av deras böcker. The conjuring-universumet – som bygger på Ed och Lorraine Warrens ”verkliga” fall – är en annan storfavorit. Precis som övernaturliga skräckfilmer över lag.

Eftersom den senaste Conjuring-filmen innehåller så mycket av det jag tycker om kändes det stort att åter gå på bio i fredags.

Det läskigaste var coronan, vad skulle jag liksom vänta mig av biobesöket? Till min förvåning och glädje satte jag mig i en nästan tom biosalong. Jag och bror min satt ensamma längst fram, med rader mellan oss och de få andra besökarna.

Bara att luta mig tillbaka och njuta av den efterlängtade skräckrullen.

Vad handlar The conjuring: The devil made me do it om?

I The devil made me do it eller The conjuring 3 ställs Ed och Lorraine Warren inför ett av sina farligaste paranormala fall.

Filmen utspelar sig 1981 och inleds med en exorcism under vilken paret försöker driva en demon ur en pojke. I ett kaotiskt ögonblick ropar pojkens vuxna släkting Arne Ta mig i stället! Demonen lämnar pojkens kropp och allt blir stilla.

Men vad ingen anar är att helvetet snart ska bryta lös. Demonen har mycket riktigt intagit Arnes kropp och under det djävulusiska inflytandet dödar han sin hyresvärd med 22 brutala knivhögg. Efteråt vet han knappt vad han gjort.

bio the devil made me do it
Bio Capitol, biografen i Varberg. Före coronans utbrott kunde jag vara här en gång i veckan, typ. Vissa perioder var det faktiskt så och att gå på bio är en av de saker jag saknar mest.

Ed och Lorraine Warren kontaktas av Arnes flickvän. Hon är övertygad om att han är oskyldig till mordet. Paret bestämmer sig för att försöka få Arne friad från mordanklagelserna genom att samla bevis för att han är besatt av en demon.

När Warrens söker efter bevisen kommer de snart fram till att samma sak hänt förut, 22 förvirrade knivhugg. Allt tyder mer och mer på att en besvärjelse kallat på demonen – och nu måste paret hitta häxan som frambesvärjt hin håles tjänare för att rädda Arnes själ.

Samtidigt kämpar Ed med allvarliga hälsoproblem och hälsosituationen blir inte bättre av att häxan plötsligt riktar allt sitt mörker mot honom och Lorraine.

Vad tycker jag om The conjuring 3, då?

The conjuring: The devil made me do it är en ganska så klassisk exorcistfilm. Det som kanske särskiljer den från andra filmer är att den ingår i en hel skräckvärld, som bland andra regissören James Wan skapat.

Historien ligger också nära den amerikanska religiösa folktron, eller vad jag nu ska kalla den. För mig är den första The conjuring den bästa skräckfilmen någonsin. Ingen av efterföljarna har såklart toppat denna första upplevelse.

Men jag tycker ändå att den tredje filmen håller en hög nivå och att den rymmer flera riktigt omskakande ögonblick när gestaltningen lyckas – även om de snabbt övergår i något simplare skrämseltekniker. Jag skiter faktiskt lite i det sista, för jag älskar världen och hade gärna fått ännu mer av den.  

När kommer nästa film? *längtar redan halvt ihjäl mig*

Publicerat

Kan bloggen vara som ett eget litet förlag?

kan bloggen vara som ett eget litet förlag

I samma veva som jag började skriva på riktigt cirkulerade en artikel om författarens genomsnittsårslön. 120 000 kronor före skatt. Det här var alltså vad etablerade författare med en ansenlig utgivning tjänade. Jag vet inte hur det ser ut i dag, sex sju år senare.

Jag som gillar udda ämnen skulle ju aldrig ha en chans, det var bara att inse faktum. Där och då började jag skriva reklamtexter, för om det var något jag skulle hata var det att inte få skriva när jag äntligen lyckats nå drömmen.

Successivt övergick reklamande i bloggande, och jag måste säga att det är det bästa som hänt mig karriärmässigt. Ganska snabbt lyckades jag skapa en egen plattform för mina idéer och texter, och det finaste med det hela var att jag fick bestämma. Bestämma ALLT.

Det är egentligen mitt enda mål, att själv få bestämma över min kreativitet och tid. Så var jag nöjd eller nöjd?

I går när jag var ute och kvällsfotade på Varbergs torg – bilden här ovanför föreställer statyn Badande ungdom – klurade jag på vad en blogg kan vara. Klurar mycket på sådana frågor.

Från e-tidning till eget litet förlag – i tanken

Jag har länge tänkt på mina bloggar som e-tidningar. På sistone har jag dock börjat tänka på dem i termer av ett eget litet förlag och det är nog så jag kommer arbeta med just den här bloggen.

För mig är Livet med Sandra J. en plattform där jag kan publicera allt från korta vardagsbetraktelser till gratis printables. Mina printables är faktiskt sådant som skulle kunna rymmas i förlagsutgivna böcker och det finns etablerade bokförlag som enbart har sådan utgivning.

Jag har valt att bjussa på mitt material i stället för att sälja det som böcker, hoppas ju att fler får glädje av målar- och pysselbilderna på det sättet. Kan dessutom driva in hyfsade reklamintäkter på det – men blir givetvis inte rik.

Det finns en enorm skaparglädje i det här arbetssättet. Jag kan gå på känsla och behöver liksom inte stämma av med någon annan än med mig själv.

Idémakeriet får ta lika mycket plats som slutresultatet, och det känns otroligt lyxigt. Jag blir kreativt hämmad om jag inte får vara i mina processer, det bara är så.

Med tanke på hur lite jag potentiellt skulle tjäna på mitt författarskap om jag blev utgiven – jag har publicerat dikter, essäer samt en novell och fått noll kronor – kan jag ju lika gå min egen väg och maxa plattformen efter egen förmåga.

Varför skulle jag liksom inte kunna publicera snyggt paketerade diktsamlingar, e-noveller och kulturessäer här? Så länge jag ändå kan gå runt. Här får jag trots allt mer än noll. Jag gillar tanken på bloggen som ett eget litet förlag och ska fundera vidare på den.

Publicerat

Fredagsfika på Kullagårdens glutenfria stenugnsbageri

älgaslätt i veddige

Det hör verkligen inte till vanligheterna att jag kan vraka och välja på massor av gott att äta, särskilt inte när jag äter ute. Men på Kullagårdens glutenfria stenugnsbageri hände det. Där görs det mesta veganskt och fritt från de vanligaste allergenerna.

baksidan på kullagårdens glutenfria stenugnsbageri

I fredags var jag i väg på en liten utflykt till Derome trä- och nostalgimuseum och efter museibesöket åktes det till grannorten Veddige för att fika. Det var bästa vännen Therese som tog med mig ut på fredagsäventyret, hon har riktigt bra koll på Varbergs förtjusande lantställen och stenugnsbageriet visste hon av erfarenhet skulle vara toppen.

Vackert beläget i en gammal ladugård vid ån Viskan

Jag har kommit att uppskatta matställen på landet, de är oftast vackert belägna i fridfull natur. Så är även fallet med Kullagårdens glutenfria stenugnsbageri. Bageriet finns i en gammal ladugård vid ån Viskan.

ån viskan i veddige

Det var en strålande dag med solglitter på vattnet och i lövverken, perfekt att tillbringa utomhus på serveringen. Fördelen med ett lantställe som detta är att de har generöst med plats. Jag och Therese satt långt från de övriga gästerna och filosoferade om livet, precis som sig bör på en fika två bästa vänner emellan.

Chockartat mycket fika på stenugnsbageriet

Personligen tycker jag det är genialiskt att baka kakor och laga mat med så få allergener i som möjligt. Oändligt många fler kan njuta av det goda då. När jag botaniserade bland maten på stenugnsbageriet blev jag chockad av hur många valmöjligheter jag hade.

stenugnsbakad pizza med potatis och kapris
Vegansk pizza. Första gången jag provar pizza med potatis.

Pizzor, mackor, tårtor och småkakor. Det första valet föll på en stenugnsbakad pizza med potatis, kapris, ost, dillsås och citron – allt veganskt. Det andra valet – det viktigaste av dem bägge – föll på en rabarbermazarin och seg chokladcookie. Hujedamej, så gott! Har inte fikat mazarin på evigheters evighet.

min bästa vän therese på vår fredagsfika
Min fina, fina bästa vän Therese.

Efter fikan gick jag och Therese längs strandpromenaden vid Viskan. Vi är båda uppvuxna i trakterna och pratade gamla minnen medan vi beundrade den fina platsen. I tonåren uppskattade vi inte området alls, men i dag är inställningen en helt annan. Kullagårds- och Viskanområdet i Veddige ger såväl skönhet som ro.

älgaslätt väg i veddige

Jag kommer återvända till Kullagårdens glutenfria stenugnsbageri. Snart, väldigt snart.

Mer information om Kullagårdens glutenfria stenugnsbageri

Hur hittar man till Kullagårdens glutenfria stenugnsbageri, vad finns på deras meny och vilka öppettider har de? Matstället ligger på den gamla Älgaslättsvägen i Veddige.

kullagård viskan

Det säger kanske inte så mycket, så jag tänker det är bättre att jag tipsar om deras webbplats. På webbplatsen för stenugnsbageriet hittar du all nödvändig information inför utflykten.

Publicerat

Derome trä- och nostalgimuseum – ett litet fredagsbesök

välkommen till derome trämuseum

Stort och nervöst, så kändes det att bege mig ut på fredagsutflykt tillsammans med bästa vännen Therese. Har nästan inte varit ute på något sedan coronans utbrott i Sverige.

träskulptur ansikte med skägg

Då började vi ändå småskaligt med en tur till Varbergs landsbygd, mer exakt till min gamla hembygd Derome. Där finns ett trämuseum vid namnet Derome trä- och nostalgimuseum.

utställning av träskulpturer

Jag har minnen av att jag besökte trämuseet när jag gick på Deromeskolan, annars har jag inte varit där på decennier.

med handväskan som vapen i trä
Trämodell av den ikoniska statyn Med handväskan som vapen.

Det är ett speciellt museum, helt och hållet drivet av entusiasters genuina kärlek för träfigurer och livet förr.

uggla i trä skulptur

Museet har till och med en privatägare, tror jag. Han är en av dem som drivit Derome såg och Deromegruppen.

Utställningar och föremål på Deromes eget trämuseum

Utställningarna och de otaliga föremålen är utspridda i flera byggnader, med andra ord är Derome trä- och nostalgimuseum som en gård. Inte en så liten gård, heller.

derome trä- och nostalgimuseum

En av byggnaderna rymmer en utställning av träskulpturer, en annan en av gamla maskiner, ytterligare en fågelholks- liksom papperstillverkning och så fortsätter det.

derome trämuseum gunnar svensson

Det finns många saker att pilla på och pyssla med, vilket jag tänker tilltalar barnasinnet. Mitt sinne talar det i alla fall till, och jag är ju 35-plussare. Vågade dock inte röra så mycket som jag kanske ville.

träfigur sågverk

Efter att ha gått in i flera byggnader kom vi till min favoritdel av trämuseet, utställningen med Gunnar Svenssons träfigurer.

träfigurer gubbar sågar

Hans träsniderier föreställer människor i arbetar- och bondemiljöer, och de berättar många historier om vardagen förr i tiden.

gunnar svensson träsnideri

Man skulle kunna tro att vi var klara efter allt detta upptäckande, men icke. Då återstod nämligen huvudbyggnaden med ännu fler museiutställningar.

gunnar svensson trä utställning

Vi tittade på allt från gamla snickarmaskiner till nostalgimiljöer. Tänk dig gamla sågverk, kök och sovrum, typ sådant.  

trämuseum i derome

Museibesöket var bara början på min och Thereses fredagsutflykt. Vi fortsatte vår färd till Kullagårdens glutenfria stenugnsbageri i Veddige.

Mer information om Derome trä- och nostalgimuseum

Derome trä- och nostalgimuseum, kanske har jag gjort dig nyfiken på besöksmålet? I så fall tycker jag du ska ta dig en titt på museets webbplats – läs vidare om utställningarna och öppettiderna via länken.  

Publicerat

Pinsam påminnelse om var jag befann mig för åtta år sedan

drömmen om att bli skribent

Ska jag skratta eller gråta?

Häromdagen när jag skrev blogginlägget om japanska körsbärsträd påmindes jag om var jag befann mig 2012-2013-ish. Ganska nyexad antropolog och nu med blicken riktad mot att studera kreativt skrivande och kulturjournalistik.

Skriva kunde jag. Däremot hade jag varken koll på genrerna eller marknaden – hur presenterar man ens en artikelidé för en tidning?

tro på sig själv som skribent
Har du sett vilken förtjusande plats?! Nu blommar triften på Subbehalvön i Varberg.

Varje textform har sina egna formaliteter. Bara för att man är bra på att skriva betyder det inte att man behärskar alla textformerna, och ärligt, det fungerar inget vidare att försöka sälja in en idé som inte representerar den potentiella beställaren.

I torsdags rotade jag runt i gamla mejl, ville nämligen hitta haikudikter jag skrev under en period i livet. Dessa dikter hade jag skickat in till en lyriktidskrift och därför fanns mejlet i utkorgen.

Det som gjorde mig så förfärad var själva mejlet – faktiskt inte dikterna – hur tydligt det framgår att jag inte tog mig eller mitt skrivande på allvar.

Jag ville så gärna vara med, men trodde inte jag skulle lyckas. Ursäktade till och med att jag skickade in diktbidrag till tidskriften. Ursäktade min egen existens.  

Jag blir generad å mina egna vägar, tycker fortfarande mejlet bjöd på en pinsam inblick i min osäkerhet. Skulle nöjt mig med att skriva en rad om mig själv och att copypasta dikterna direkt efter.

Men det var för åtta år sedan. Mycket har hänt sedan dess.

pinsam påminnelse om var jag befann mig
Jag tycker det är vackert med allt det lila som smälter samman med gräset och stenarna. Fantastisk tid på året!

Trodde nog inte jag skulle nå stadiet när jag till slut skrivit, skickat in och publicerat så många texter att jag ser på dem med den vana hantverkarens blick. Inget känns som en big deal längre, liksom.

Må så vara att jag inte diktar så ofta och att jag mest skriver copy, men numera ursäktar jag mig inte. Jag tycker tvärtom att beställarna ska vara glada att jag tar mig an deras projekt, så som jag lägger ner själen i det jag gör.

Det skriver jag såklart inte i säljmejlen. Skulle ju varit pinsamt på ett annat sätt. Nej, erfarenheten har lärt mig vikten av att förstå sammanhanget, gå rakt på sak och att låta det jag skrivit tala för sig själv.

Publicerat

10 saker att göra på stranden – när det inte är sommar

10 saker att göra på stranden

Varberg och inte minst Apelviken så här års, jag älskar det. Det är lite som lugnet före stormen, fantastiska försommardagar innan turistsäsongen drar i gång och en våg av människor drar över stranden.

Ännu kan jag åtnjuta synen av den långa, vita och nästan tomma sandstranden. Jag ömsom förvånas, ömsom gläds över hur få som väljer att gå dit. Med så mycket yta är Apelvikens strand den perfekta platsen för pyssel och aktiviteter.

10 saker att göra på stranden

Jag har fnulat på roliga saker att göra på stranden – på vilken relativt tom strand som, alltså – och det här har jag kommit fram till.

1. Picknick på stranden är ju ganska givet. Det behöver inte bli så stort, en macka och kaffe eller kanske en sallad och frukt. Visst smakar maten godare när man äter den utomhus?

2. Tre-i-rad i sanden ordnas enkelt. Rita upp spelplanen med ett finger eller en pinne och leta strandfynd att använda som spelpjäser. Snäckor och stenar brukar fungera alldeles utmärkt.

3. Skattjakt efter strandfynd är också en enkel sak att göra på stranden. Skattjakten kan göras till en tävling – vem hittar tio snäckor först? Men den kan också gå ut på att ”bara” finna vackra natursaker.

4. Boccia i sanden kräver visserligen att man har ett bocciaset, men det är en väl värd investering. Gammal som ung kan delta i leken och försöka träffa den lilla, lilla vita kulan med sina vattenfyllda plastklot.

5. Mandala av strandfynd är ett klurigt pyssel – men fint blir det. Samla blommor, grässtrån, snäckor, stenar samt tång och skapa geometriska motiv genom att lägga fynden snyggt i sanden.

roliga strandaktiviteter
En ganska varm försommareftermiddag och nästan inte en kotte på Apelvikens fina, fina sandstrand.

6. Vattenkrig i vattenbrynet – o, den oändliga tillgången på vatten! Men se till att det är varmt i luften. Annars blir aktiviteten inte det minsta rolig.

7. Slott i sanden, jag menar att bygga sandslott. Det här var min uppväxt. Vilka kreationer det blev! Sandslott omgivna av vallgravar och dekorerade med snäckor.

8. Kanaler från vattnet till sanden är en annan rolig sak att göra på stranden. Man kan gräva kanalen runt sandslottet och koppla samman den med vallgraven. För övrigt kul att ha leksaksbåtar i.

9. Fotboll i sanden eller tennis eller volleyboll eller helt enkelt någon annan form av bollsport. Det är helt galna ytor att röra sig på, no kidding.

10. Vattenfärger i vattnet borde väl gå? Man tar med sig vattenfärger, papper samt pensel och målar nere vid vattenbrynet.

Det här var tio roliga saker att göra på stranden – och det behöver inte ens vara sommar för att man ska kunna göra dem. Tvärtom är försommaren en ideal tid för strandlek och -pyssel, enligt min mening.

Publicerat

En ugglefamilj bestående av sex ugglor i skogen runt knuten

vuxen kattuggla

Hur många gånger i livet ser man uggla i det vilda? Det hör inte till vanligheten, tror jag. Men i går kväll såg jag sex ugglor, en ugglefamilj. Mamman, pappan och de fyra ungarna satt utspridda i tallarna i skogen runt knuten, i Påskbergsskogen.

Faktiskt såg jag en av de vuxna ugglorna häromveckan. Det blev ett förvånat utrop, var en så oväntad syn. Sedan dess har det surrats en del om ugglorna – särskilt om uggleungarna – som är så kallade kattugglor.

vuxen uggla i träd
De är varken enkla att se eller att fota, kattugglorna. Den här ugglan satt högt uppe i talltoppen och dessutom skymde de gröna löven från bokträden sikten.

Jag hade hoppats på att få se de spektakulära fåglarna igen och har därför varit ute på spaning två gånger i dag. Men icke! Kanske att familjen redan hunnit flyga i väg eller att den gömmer sig väldigt väl i trädtopparna.

Känner en otrolig tacksamhet att jag fått uppleva detta ögonblick, det är för mycket begärt av moder jord att få vara med om det en gång till.

Publicerat

Har aldrig sett en backsippa i det vilda

röd backsippa

Jag har aldrig sett en backsippa i det vilda, men jag föreställer mig att blomman är en magisk syn. Det är ganska nyligen som jag börjat känna igen den och jag är fortfarande smått osäker på om det verkligen är backsippor jag sett. Så ovanliga är de i Varberg. Tror jag. Det kan ju också vara så att jag inte vandrat tillräckligt mycket i utmarkerna och därför sett tämligen lite av Varbergs flora.

I vilket fall, jag tror alltså jag har fångat backsippor på bild. Av de blomster jag fotograferat hittills i vår är nog backsippan den mest effektfulla. Det luddiga på stjälken och bladen gör sitt, det blir som ett skimmer runt hela blomman.

vit backsippa
Vita backsippor, tror jag. Bilden längst upp föreställer röda backsippor, och här vad jag tror.

Backsipporna på bilderna i inlägget har jag fotograferat i Nöjesparkens rabatter. Blomstren är med andra ord planterade och därmed inte vilda. Kanske att utseendet skiljer sig mellan den planterade och vilda sorten, vad vet jag? Upplys mig gärna! Jag håller på att lära mig mer om Sveriges flora och är första rangens novis. Alla tips och råd mottages tacksamt.

Backsippan är fridlyst i hela Sverige, det skriver bland andra Naturvårdsverket om. Det är ju oerhört lockande att plocka med sig en av de vackra blommorna hem – men det går inte! Vad jag förstått av Naturvårdsverkets artikel är backsipporna inte så vanligt förekommande i de södra delarna av Sverige, inte att undra på att jag klurar på om de finns i Varberg.