Medan jag har er kvar av Tor Åge Bringsværd

tor åge bringsværds medan jag har er kvar

Medan jag har er kvar: Tankar om att bli gammal verkar vara en förtjusande liten bok, tänker jag och slår till på biblioteket. När man lånar böcker på bibblan kan man kosta på sig små utsvävningar bara för att.

apelviken i varberg rosa solnedgång
När man filosoferar om livets stora frågor passar det bra att bege sig till Apelviken i solnedgången.

För att låna en bok om livet på ålderdomens höst när man är 35 är ändå lite av en chansning. Jag var nyfiken och efter att ha läst Tor Åge Bringsværds essä är jag glad att nyfikenheten åter uppmuntrade mig att prova något nytt.

Redan den första boksidan låter mig veta att jag och Bringsværd har saker gemensamma: våra brinnande intressen för gamla kulturer och upptäcktsresande.

vit måsfjäder i tång på strand
En vit måsfjäder, för att jag inte kunde låta bli.

Han varseblev sin ålderdom när han skulle gå upp för den urgamla persiska religionen zoroastrianismens heliga berg i Iran. Kroppen sa stopp. Ville inte röra sig en centimeter till.

”Jag har inget emot att bli gammal. Det är att dö jag inte gillar. Men sådana ting hänger dessvärre ofta samman.”

– Tor Åge Bringsværd

Krämpor – i synnerhet sina egna – skriver Bringsværd ärligt om. Jag älskar det! Han tacklar ålderskrämporna på ett humoristiskt sätt, men skrattar samtidigt inte bort dem.

tankar om att bli gammal på apelvikens strand
Hur vackert är det inte när solnedgången speglar sig i vattnet?

Det är klart att det skär i hjärtat när man inte längre orkar som förut, när man börjar glömma saker man haft stenhård koll på och när ens vänner dör ifrån en. Eller när man har just så många rent av livshotande krämpor – nu menar jag sjukdomar – som får en att allvarligt undra hur lång tid man har kvar.

Tor Åge Bringsværd är en prisbelönt norsk författare. I Medan jag har er kvar: Tankar om att bli gammal väver han samman ålderdomsbetraktelserna med skribentreflektioner. Jag gillar att läsa böcker om hur författare gör det.

rosa himmel lila hav
Långt, långt därborta spatserar en ensam fiskmås.

Bringsværd ger mig perspektiv på just författarskapet, på självaste skrivlivet. Märkligt att ställas inför faktumet att man kanske skriver sin allra, allra sista bok.

Mer information om Medan jag har er kvar

medan jag har er kvar tor åge bringsværd

Originaltitel: Mens jeg har dere her, eller om det å bli gammel
Serie:
Författare: Tor Åge Bringsværd
Översättare: Jan Wibom
Utgivningsår: 2021
Bokförlag: Lind & Co
Sidantal: 140

Molnridå bakom Subbe fyr fyller synfältet med kustdramatik

fyr på subbehalvön

Måndagskvällen förra veckan, jag var less på allt jobbrelaterat. Har ett projekt som ibland stressar mig enormt mycket.

fyr och strand i varberg

Jag gick ut på en rejäl kvällsrunda, behövde andas på alla tänkbara plan. Stegen drev mig först till scillorna i Påskbergsskogen och därefter vidare till utsikten över Subbe fyr från Kåsa. Jag går i mina cirklar.

subbe fyr stort moln och en annan som fotograferar
Fotografen jag senare pratar med.

Vid Kåsa stannade jag av häpnad. En tung, tung molnridå hängde bakom Subbe fyr och fyllde hela synfältet med kustdramatik när den är som mäktigast.

subbe fyr bakom vass på kåsa strand

Solnedgångshimlen var gul, gyllene och orange, molnformationen blå, grå och lila om vartannat. Att stå och titta på molnen och fyren är inget jag gör varje kväll, men förra måndagen gjorde jag det.

fyr i varberg på strand

Jag var inte ensam om att beundra ljusspelet den här kvällen. En dam var ute och fotograferade solnedgången och vi pratade en stund. Vi samtalade om hur lugnande – rent av meditativ – en solnedgång kan vara och hur den aldrig riktigt är densamma.

varbergs fyr framför molnridå

Tre minuters småprat med en främling och jag kände att jag fick en gåva. Inte många sådana möten numera, i coronatiderna vi lever.

Scilla, eller vågor av djupblått

dikter av louise glück scilla

Jag går den vanliga rundan genom Påskbergsskogen och kastar ivriga blickar mot skogsgläntan i hopp om att få se marken täckt av scilla.

äng av blå scilla

Det har jag gjort i en eller två eller tre veckor. Men en dag ser jag dem. Scillorna breder ut sig som ett blått hav, som ”vågor av djupblått”, med nobelpristagaren Louise Glücks ord:

”Inte jag, din idiot, inget själv. Utan vi, vi – vågor
av djupblått som
en kritik av himlen: varför
håller du din egen röst så högt,
när att vara en enda
är att vara nästan inget?”

– Louise Glück i tolkning av Jonas Brun

Jag kommer aldrig mer tänka på scilla utan att läsa in Glücks dikt. Den är döpt efter blomman, rätt och slätt.

massor av scillor

Så är det med de flesta dikterna i hennes Vild iris. Scilla och Snödroppar är de dikter som berör mig mest i diktboken.

louise glück scilla

Dikterna säger något djupt om människan. Hur mäktiga representanter är inte scillorna för demokratin? En och en blir vi kanske inte hörda, men om vi går samman kommer vår gemensamma röst skalla.

Blåsigt väder, ett favoritväder… Men inget vidare för värken

blåst påverkar värk

Väder och vind påverkar värken, det får vi som lever med smärta erfara varje dag. Fukt – eller snarare luftfuktigheten – är ett av de väderförhållanden som påverkar allra mest.

varbergs kusthotell i stormen
Varbergs kusthotell, plåtad mitt på strandpromenaden. När jag vänder mig 180 grader…

Jag borde skriva mer om forskningen kring detta i ett annat blogginlägg, noterar jag för mig själv. Så ska ske! Men även blåst är en drabbande väderlek för många. Förra fredagen blåste det nästan storm och jag tillbringade flera timmar i de isiga västkustvindarna.

Dåligt klädd.

Det var inget bra.

Missförstå mig inte. Jag hade hur kul som helst när jag försökte plåta vågornas skum den aftonen. För lika mycket som de riviga vindarna verkligen kan klösa min nacke fördärvad och få mig platt fall, älskar jag hur de dramatiserar kustlandskapet.

Himlen och havet, så oändligt mörkare och mäktigare i stormen. Det är svårt att inte känna sig poetisk när skummet yr och man tillsammans med ett par seglande måsar är ensam i ovädret.

Väl hemma var kroppen genomfrusen, nacken misshandlad (skulle haft halsduk) och jag var utslagen i nästan ett dygn. Inte ens ett rykande varmt bad kunde rädda situationen!

stormvågor varbergs fästning
… ser jag i stället Varbergs fästning och en avsevärt gråare himmel.

Efter det har jag haft svårt att hinna ikapp mig själv, därför lägger jag upp förra veckans fotografier först i dag.

Kan numera tillbringa fem eller sex eller sju timmar utomhus

subbe fyr på subbehalvön

Flera dagar i veckan, jag är så glad i våren att jag numera kan tillbringa fem eller sex eller sju timmar utomhus. Först den vanliga långpromenaden med farsgubben och sedan ytterligare några timmar med kameran i handen.

ankaret på strandpromenaden i varberg
Ankaret är en av de stora samlingsplatserna på strandpromenaden i Varberg. Det är beläget vid havet, klipporna och badbryggorna.

Men det är väl egentligen inte bara den plötsliga vårkärleken som driver på stegen. Nej, det är nog kombinationen av vår och hjärntrötthet. Jag orkar liksom inte med skärmtiden som jag brukar, den ökar utmattningskänslan och gör mig alldeles skakig i kroppen.

subbe fyr genom ankaret på strandpromenaden
I går kväll – när fotona är tagna – blåste det så kraftigt att skummet yrde från vågorna.

Frisk luft och kvitter är den bästa medicinen för mig nu. Även om alla steg tär på värkkroppen mår jag så mycket bättre av intrycken från naturen. Det är som att hjärnan får tiofalt mer energi bara jag kommer ut.

subbe fyr och vågor på strandpromenaden
Fotografiet visar en liten, liten bit av strandpromenaden till vänster. Rakt fram tronar Subbe fyr på Subbehalvön.

Jag känner också den största glädjen i skapandet. Kan gå helt upp i ögonblicket att fotografera havet, strandpromenaden och fyren som platserna ser ut jämte ankaret. Dagarna blir inte vad de borde bli, men de känns otroligt meningsfulla trots tröttheten.

Fantiserade om att bo uppe på fästningsområdet

fantiserade om att bo uppe på fästningsområdet

Jag har varit för belamrad och trött för att uppdatera bloggen i veckan. Däremot har jag haft tid och ork för mina vistelser i det fria, det nödvändiga, välgörande utomhuslivet.

Efter att ha legat däckad i värk och utmattning hela eftermiddagen känner jag mig nu äntligen tillräckligt energisk för att visa bilderna från de senaste dagarnas strövande.

fästningsvallen genom buskage

Jag börjar med onsdagskvällen vid Varbergs fästning. Kände mig kallad dit under hela onsdagen, så det var bara att snöra på mig skorna igen efter skrivjobbet.

bo på fästningen i varberg

Fästningen är ett väldigt speciellt inslag i Varberg, jag är så van vid den att jag inte kan tänka mig livet utan den.

När jag var yngre brukade jag fantisera om romantiska händelser som utspelat sig uppe på fästningsområdet. Jag brukade också fantisera om att bo däruppe.

bo på varbergs fästning

Tro det eller ej, men det finns hus eller lägenheter att hyra vid Varbergs fästning. Säkerligen är det många års väntetid för att få en bostad i något av de gamla husen.

vabergs fästning på kvällen

Tur det, kanske, för hur lämpligt är det för mig att bo där? Jag hade varit livrädd för de åldriga andarna och energierna.

Paradoxalt nog både tjusas och skräms jag av historiska platser. Så mycket hemskt har inte hänt på fästningen… men vem vet vilka spökhistorier min livliga fantasi hade hittat på?

Tyll i påskriset – i stället för fjädrar

tyll i påskriset i stället för äkta fjädrar

Årets enda påskpyssel gick i stöpet. Jag skulle gjort en äggjakt för syskonbarnen och så måste den ställas in på grund av corona. Sån’t är livet i dessa tider. Känner mig ändå lite, lite besviken. Ville så gärna göra något kul för mina små hjärtan.

Trots att jag älskar påsken har jag varken pyntat eller pysslat här hemma. Hade en galet intensiv jobbvecka och kunde inte fokusera på andra saker än att göra, göra, göra. Faktiskt var en av de sista grejerna jag skrev om alternativ till äkta fjädrar i påskriset.

påsk varbergs kyrka
Varbergs kyrka på torget.

Jag är förtjust i idén att använda tyll i påskriset. Tycker det blir himla fint och färgglatt med tylltussarna. I det påskpyntade Varberg har man i år skippat påskfjädrarna och i stället använt just tyll i regnbågens färger. Se så tjusigt!

påskris med tyll utomhus

Jag har en ganska ny bloggkompis som är grym på påskpyssel, Lingon och musslor. Hon har såklart andra idéer om påskpynt och påskris. Det är också hon som gett mig inspirationen till äggjakten, som ju nu inte blir av.

Tanken var att syskonbarnen skulle få leta efter chokladägg i varsin färg – alltså en färgkodad jakt – för att få ledtrådar till ett ännu större påskägg. En äggjakt inte helt olik gömma nyckel, som vi brukar leka.

påsk i varberg hotell
Varbergs stadshotell och Asia spa på torget.

Vi får helt enkelt ha skattjakt en annan gång.

Somligt är sig likt när det är påsk i Varberg

Vissa saker är sig lika när det är påsk i Varberg

Påsken är en av mina favorithögtider på året, jag älskar godiset, färgerna, pysslet och våren. Glädje rakt igenom.

Påskhelgerna brukar vara lugna hemma hos mig och Christoffer, inte heller pyntar och pysslar vi som sig bör när man faktiskt tycker om tillfället. Att vi är två trötta företagare är skälet till detta.

påsk varbergs stadshotell och asia spa
En tulpanplantering i förgrunden, Varbergs stadshotell och Asia spa i bakgrunden.
vackra tulpaner i varberg

Men i år blir det ännu mindre påskfirande och det känns (nästan) helt okej. Mycket är olikt från tidigare påskaftnar men vissa saker är sig lika. Varberg har återigen klätts i sin påskskrud.

Påsk i Varberg, ja, och den syns från varje gathörn. Stora krukor med tulpanplanteringar och höga påskris med tylltussar. Hela centrum lyser av knalliga färger och jag kan inte låta bli att skina upp jag också.

påsk varbergs kyrka
Påskris med tylltussar i förgrunden, Varbergs kyrka i bakgrunden.
påsk i varberg hotell
Varbergs stadshotell och Asia spa i bakgrunden igen.

Behövs sällan mycket annat än färggladhet för att jag ska bubbla av förtjusning. Bilderna i det här inlägget tog jag redan i torsdags, på skärtorsdagen. Ville slippa trängseln som en torgdag i Varberg kan medföra.

I och med påskhelgen vaknar Varberg på riktigt. Det är från och med nu turistsäsongen börjar och jag måste medge att jag känner mig nervös inför myllret.

Kvällen – den bästa tiden för promenader?

kvällen den bästa tiden för promenader

Jag vet inte vad det är med mig och kvällar. Det är bara så att det är den tid på dygnet när jag vaknar igen, motsägelsefullt nog. På eftermiddagen har jag vanligen en värk- och energidipp. Kan må så kroppsligt dåligt att jag inte vet vad eller var jag ska göra av mig själv. Men så kommer kvällen, det gör den ju alltid till slut, och jag känner mig som ny.

solnedgång i kåsa
Badbryggan i Kåsa på Subbehalvön. Kring denna strand finns många bra ställen att bevittna hur solen försvinner bortom horisonten.
bilder på solnedgångar
Inte det mest perfekta fotot, direkt, men jag gillar hur solens sista strålar lyser genom nyponbuskarna och hur tungt de grålila molnen väller in.

Kvällstid snörar jag gärna på mig skorna en andra eller tredje gång för dagen, uppfylld av lust att låta fötterna leda mig till vackra platser. Det är något alldeles visst med kvällspromenader, tycker jag. Både luften och hjärnan känns klarare, och Varberg är dessutom tystare. Kanske att kvällen rent av är den bästa tiden för promenader?

solnedgång kvällspromenad
Solnedgångens färger blir vackrare och vackrare…
promenerar i solnedgången
… och mörkare och mörkare.

Jag var nästan ensam om att åtnjuta synen av den spektakulära solnedgången i afton. Ögonblicket kändes exklusivt, i alla fall. Men jag kan inte låta bli att önska att fler hade tagit del av skönheten i ögonblicket.