Etikett: varberg

Publicerat

Kråkor: Ett porträtt av Cord Riechelmann

gråkråka i apelviken

”Jag tycker om kråkor. Jag tycker om hur de går, flyger och skriker åt varandra. Jag lyssnar gärna på deras kraxande…”

– Cord Riechelmann

Samma, samma. Jag känner också så inför kråkfåglarna och är uppenbarligen tillräckligt fascinerad av dem för att låna Cord Riechelmanns essä Kråkor: Ett porträtt på biblioteket. Den är en förtjusande liten skrift, knappt över 150 sidor lång och väl sammanhållen tack vare att den handlar om dessa fåglar. Rätt och slätt.

Jag läser gärna naturessäer, älskar när författaren suddar ut gränserna mellan natur och kultur. Det tycker jag Riechelmann lyckas särskilt väl med. Boken rymmer personliga betraktelser av allt från korpar till skator, och forskningsstudier varvas med kulturanalyser. På så sätt växer en mångsidig bild av kråkfåglarna fram.

När jag nu har läst om alla smarta saker kråkor gör kommer jag nog tänka på dem ännu mer som fantastiska små personligheter. Det här är liksom fåglar med koll på sina omgivningar. Riechelmann belyser hur och varför människan stundom tillskriver fåglarna dåliga egenskaper – hur kan man ogilla kråkor? Det frågar jag mig.

Det yttersta skräckexemplet är ju Alfred Hitchcocks Fåglarna. Men runt om i världen verkar människan vilja jaga bort kråkfåglarna från städerna, från landsbygderna. Samtidigt har de små liven en särställning i många kulturer – tänk bara korparna Hugin och Munin – och uppskattas så även på många håll. Kanske för deras otroliga intellekts och fiffighets skull.

Med Kråkor: Ett porträtt gillar jag hur den spänstiga litteraturen lämnar plats åt ett lexikon över världens kråkfåglar på slutet. Lexikonet innehåller koncis information om varje fågel, givetvis med kompletterande fågelbilder. Skriften är den första boken i samlingen Naturläror och jag ser redan fram emot att läsa nästa bok i serien, den handlar om Fjärilar och är skriven av en viss Andrea Grill.

Mer information om Kråkor: Ett porträtt

kråkor: ett porträtt av cord riechelmann

Originaltitel: Krähen
Serie: Naturläror
Författare: Cord Riechelmann
Översättare: Nina Katarina Karlsson
Utgivningsår: 2018
Bokförlag: Ersatz
Sidantal: 155

Publicerat

Nattdrömde om snödroppar – och plötsligt var de där

snödroppar i våren

Jag hade en vacker dröm i natt, jag drömde om vårblommor. Jag drömde att rabatterna utanför fönstret lyste lila och vita, av krokusar och snödroppar. Övertygad om att våren var i blom, det var jag. När jag i morse tittade ut genom fönstret kunde jag inte riktigt tro ögonen: i rabatterna endast frasiga löv.

träd och löv i vattenpöl
Trädet speglas i vattenpölen. Jag gillar vattenpölar, hur världen ter sig i dem.

Underbara nattdrömmar, underbar nattsömn. Jag somnade klockan åtta i går kväll. Det händer väl en gång vart femte år eller aldrig. Lade mig med förlamande smärta i nacken och ryggen, vaknade utan den så ofattbara värken. Ofattbar för att det ibland gör så ont att inte ens jag – jag som levt med värk i nästan hela livet – vet vad jag ska göra av den. Lida mig genom den, kanske? Men i dag alltså ingen skärande udd.

blommor dunbollar
Nöjesparken genom vissna allium, tror jag.

För en gångs skull fullkomlig nattsömn i kombination med nattdrömmar om vårblommor – det måste väl ändå vara ett tecken? Sannerligen, och så solen. Ljuset. Solljuset drog mig ut ur lägenheten. Med kameran redo i handen gick jag genom kopparskimrande skog, hoppfull om att parkens rabatter skulle lysa i åtminstone vitt.

Det gjorde de också, snödroppar lite här och var.

Publicerat

Hur skulle jag klara mig utan det vi har?

ankdammen i påskbergsskogen

Jag tänkte att jag skulle skriva något litet om hur utmanande det är att fotografera i grånaden, om besvikelsen när ljuset vägrar samarbeta. Och så hade jag tänkt skriva några rader om de fina, fina änderna vid ankdammen. Men tankarna dröjer sig kvar vid eftermiddagssamtalet jag hade med min sambo Christoffer, det långa telefonsamtalet.

gräsänder vid ankdammenankor damm varberg
Ankorna trodde jag kom med mat. De steg upp ur dammen, gick i ett led mot mig och vände besvikna tillbaka till vattnet. Varken de eller ljuset bjöd egentligen in till fotografering.

Min Christoffer är nog världens pratigaste sambo. Han riktigt bubblar av tankar och ord, och jag älskar det. Som en av mina barndomsvänner beskriver det: med honom är det som att prata med sina bästa tjejkompisar. Det är liksom inte bara prat – eller jo, ibland – men oftast har han nya reflektioner om sig själv och om oss och om allt det som sker människor emellan.

ankor på isankdamm med vilda ankor
Isen ligger kvar över ankdammen, ett lager tillräckligt tjockt för att bära en gräsand.

Tillsammans kan vi snacka känslor och relationer i timmar. Som i dag när han bara ville säga hej och nästan en och en halv timme svischade förbi för att vi vred och vände på livet i såväl små som stora drag. Vi har varit ihop i sex år och med endast få undantag har det varit precis så här sedan dag ett. Jag vet ärligt talat inte hur jag skulle klara mig utan det vi har.

Publicerat

Varbergs fästning i februarisolnedgången

Det är så märkligt, under gårdagen våndades jag när jag avverkade jobb inomhus. Kände mig så trött och hängig, helt utan skärpa. Närmare kvällen drabbades jag i stället av lust att bege mig ut i solnedgången.

Med ljudboken Alla blommor i Paris i öronen och kameran i handen vandrade jag så i den ännu riviga kvällsluften. Tror det tog max tio minuter och sedan var jag i min nästan-bästa form, känslan av slitenhet som bortblåst.

Subbehalvön är en av mina favoritplatser i närmiljön och där tillbringade jag en del av solnedgången, ville så gärna se färgskiftningarna sänka sig över havet. Från halvön vid kurortsområdet finns många vackra vyer över Varbergs fästning.

I går såg jag fästningen resa sig ur diset och ståta mellan vissna lövverk. Himlafärgerna var rika, åt ena hållet alldeles gyllene och åt andra blekt rodnande. Nu möts vintern och våren på mitten.

Publicerat

Solen gick ner över min sista dag som 34-åring

sol mellan träd

Jag har badkarsläst Gustaf Fröding och Karin Boye i dag och känner därför hur jag vill bevinga orden. Men jag är för full på ord för att kunna pränta ner något rimligt. Dessutom, solen gick ner över min sista dag som 34-åring och jag är kluven.

Hade velat ha något stort att längta till i den sannaste ålderskrisanda och samtidigt, vad är väl större än att kvällsvandra i en alldeles gyllene solnedgång? Jag försöker uppskatta det jag har nära, övar på det varje dag och har ändå så långt kvar.  

Publicerat

Pachinko av Min Jin Lee

minusgrader i apelviken havet fruset

Viken där jag bor, storartat vacker i minusgraderna. De tjocka isflaken, det gyllene skimret över havet. I dag har jag med mig kameran. Har inte riktigt orkat ta tag i fotograferandet, nej, faktiskt inte på flera månader. Men i dag, äntligen i dag. Medan jag letar efter de perfekta blickfången lyssnar jag på Artur Szulcs ljudbok Koreakriget 1950-1953.

Min Jin Lees 1900-talssläktkrönika Pachinko

Jag har nyss upptäckt Koreakriget, och detta genom att läsa Min Jin Lees Pachinko.[1] Pachinko är en släktkrönika som skildrar en koreansk familjs liv i 1900-talets Korea och Japan. Det är en fantastisk berättelse, lite som episk svensk arbetarlitteratur, som min bästa vän Therese beskriver boken. Jag håller med. Boken handlar om den lilla människan, om hennes maktlöshet och handlingskraft i den yttersta utsattheten, när hon nästan inte har några som helst rättigheter men hittar vägar till en bättre vardag. Trots allt.

vinterbilder varberg
Apelviken kändes som en annan värld. Har aldrig sett havet vara så fruset. Vårt eget ishav.

Pachinko tar sin början i tidigt 1900-tal, i en liten koreansk fiskeby som redan präglas av Japans kolonialism. I fiskebyn driver en familj ett pensionat, de har inte mycket men klarar sig ändå. Lilla Sunja är ljuset i deras tillvaro. Sunja växer upp till en arbetsam ung kvinna. Hon begår ett enda misstag och det är att hon förälskar sig i en äldre man, som visar sig ha en fru och barn i Japan. Detta enda misstag leder till att hon blir gravid, i stället gifter sig med den snälle och sjuke prästen Isak, och flyttar till Osaka i Japan med honom.

I den japanska staden räknas Sunja och Isak som andra klassens medborgare, de har inte ens rätt till att äga sitt eget hem. De tvingas bo i ett skjul i ett kåkkvarter tillsammans med Isaks bror och svägerska. Stadslivet är en ren misär. Men inte bara det. Den lilla familjen slår sig fram, startar företag, hjälper varandra och andra. Samtidigt som familjemedlemmarna blir fler och nya generationer uppstår, andra världskriget och Koreakriget rasar och Korea delas i två halvor, ruvar Sunjas första kärleksaffär som en mörk familjehemlighet.

Historiens bortglömda och försummade delar

Det är meditativt att gå runt med kameran, att blicka ut över ishavet. Så pass meditativt att tankarna böljar in och ut i varandra. Koreakriget, Koreas historia över huvud taget, varför vet jag så lite om händelserna? Jag slås av hur försumligt det är att låta en så stor del av historien falla i glömska. Det här är händelser som påverkar världshistorien än i dag, kalla kriget, Nordkorea och Sydkorea.

tjocka isflak i apelviken
Skåda de tjocka isflaken!

Jag tycker om hur skönlitteraturen ger mig perspektiv, hur den öppnar världar för mig att utforska. Min Jin Lees Pachinko är just den sortens skönlitteratur som gör mig nyfiken, så nyfiken att jag läste Mary Lynn Brachts Vit krysantemum i natt och under dagen lyssnat på Artur Szulcs Koreakriget 1950-1953, som skrivet. Precis så här vill jag tillbringa mina dagar, i storslagen natur och med tankarna i rörelse.

Mer information om Pachinko

pachinko av min jin lee

Originaltitel: Pachinko
Serie: –
Författare: Min Jin Lee
Översättare: Lars Ahlström
Utgivningsår: 2018
Bokförlag: Polaris
Sidantal: 526

[1] Pachinko är även namnet på en spelautomat i Japan.