Etikett: dikter

Publicerat

5 skäl till att jag älskar växten japanskt körsbärsträd

japanska körsbärsblommor

Häromdagen skrev jag ett blogginlägg om skälen till att jag älskar vitsippor och nu vill jag göra detsamma om varför jag tycker så mycket om japanska körsbärsträd. Känns fantastiskt glädjerikt att kunna ägna dagarna åt att skriva om sådant jag tycker är vackert.

1. Körsbärsblomningen är underbar men kort

Jag hade gärna haft ett evigt blommande japanskt körsbärsträd utanför fönstret, men det går ju inte. Körsbärsblomningen är underbar men kort. Kanske är det det ögonblickliga som gör att jag skattar körsbärsblommorna så högt. Det finns en poetisk skönhet i så sköra ögonblick, i förgängligheten.

2. Skrivs dikter om japanska körsbärsträd…

… och jag får väl medge att jag försökt imitera de japanska haikudikterna många gånger. Jag tycker jätte-jättemycket om haiku och längtar efter att finna ron till att skriva sådana kortdikter igen.

”Åh, åh –
allt jag kunde säga
vid blommande Yoshino-berget”

– Teishitsu i tolkning av Eiko och Christer Duke

Diktformen haiku härrör alltså från Japan. Dikten är ett slags bunden form. När den översätts till svenska (och engelska) får den tre rader.

japanskt körsbärsträd

Den första raden har fem stavelser, den andra sju och den tredje fem. Fem-sju-fem är mönstret i den bundna formen.

”Under körsbärsblommen –
där förblir  
ingen främling”

– Issa i tolkning av Eiko och Christer Duke

Det går också att skriva så kallad fri haiku. Då är det mer känslan man eftersträvar, den där något snopna slutklämmen som ger dikten en djupare mening.

japanska körsbärsträd

Haikuexemplen här ovanför är från den förtjusande lilla boken Haiku från 2003.

3. Dagdrömmer om den högtidliga Hanami i Japan

När jag ändå skriver ett inlägg om japanskt körsbärsträd (i vilket jag lyfter fram haiku) passar jag på att berätta om en dagdröm jag har.

Jag fantiserar om att få uppleva sakura under Hanami i Japan. Sakura är namnet på körsbärsträdet och Hanami på festivalen som firar dess blomning under våren.

japansk körsbärsblomma

Körsbärsblomningen är nästan som en högtid i sin egen rätt och i Sverige anordnar man liknande festivaler, bland annat i Göteborgs botaniska trädgård. Har faktiskt aldrig varit där och inte heller vid blomningen i Kungsträdgården i Stockholm. Det vill jag ändra på.

Det är mängden japanska körsbärsträd jag skulle vilja uppleva. Måste vara magiskt med alla de rosa blomstren som fyller synfältet.

4. Japanskt körsbärsträd har rosa blommor…

… och jag älskar färgen rosa. Körsbärsrosa, borde inte blommornas nyans ha ett eget namn? Jag tycker att rosaskimret på träden inte liknar något annat.

5. Japanska körsbärsträd väcker barndomsminnen

Jag har flyttat tillbaka till mina barndomskvarter och ett av de finaste minnena jag burit med mig härifrån är just de japanska körsbärsträden.

blomning japanskt körsbärsträd
Bilderna på körsbärsblommorna och humlorna har jag dock inte tagit hemma. De är tagna utanför Varbergs sjukhus, som jag ofta passerar på mina promenader.

Det är mycket som inte är vackert med dessa slitna miljonprojektshus, grönområdena och blomträden som fyller dem är undantag.

Publicerat

Scilla, eller vågor av djupblått

massor av scillor

Jag går den vanliga rundan genom Påskbergsskogen och kastar ivriga blickar mot skogsgläntan i hopp om att få se marken täckt av scilla.

äng av blå scilla

Det har jag gjort i en eller två eller tre veckor. Men en dag ser jag dem. Scillorna breder ut sig som ett blått hav, som ”vågor av djupblått”, med nobelpristagaren Louise Glücks ord:

”Inte jag, din idiot, inget själv. Utan vi, vi – vågor
av djupblått som
en kritik av himlen: varför
håller du din egen röst så högt,
när att vara en enda
är att vara nästan inget?”

– Louise Glück i tolkning av Jonas Brun

Jag kommer aldrig mer tänka på scilla utan att läsa in Glücks dikt. Den är döpt efter blomman, rätt och slätt.

Så är det med de flesta dikterna i hennes Vild iris. Scilla och Snödroppar är de dikter som berör mig mest i diktboken.

louise glück scilla

Dikterna säger något djupt om människan. Hur mäktiga representanter är inte scillorna för demokratin? En och en blir vi kanske inte hörda, men om vi går samman kommer vår gemensamma röst skalla.

Publicerat

Sorgen bär fjäderdräkt av Max Porter

max porter böcker

En älskad fru och mamma går bort, plötsligt knackar sorgen i skepnad av Kråka på. Det här är utgångspunkten i Max Porters säregna och avgrundsdjupa roman Sorgen bär fjäderdräkt, eller Grief is the thing with feathers som den heter i engelskt original. Titeln är en direkt anspelning på Emily Dickinsons dikt Hope is the thing with feathers.

Handlingen är dock inspirerad av Ted Hughes numera klassiska diktsamling Kråka, eller The Crow. Efter makan Sylvia Plaths död blev ju Hughes änkling, precis som huvudkaraktären blir i Sorgen bär fjäderdräkt. Om jag förstått saken rätt ska Hughes ha skrivit diktsamlingen när han fortfarande skakades av den tunga förlusten.

Faderns sorg så djup att barnen glöms bort

Huvudkaraktären i Sorgen bär fjäderdräkt förefaller också vurma för Hughes lyrik, så att han börjar se diktarens Kråka är kanske inte helt otroligt. Kråka – vilken karaktär! Kråka har inga som helst problem med att vända upp och ner på vardagen. Du vet väl hur kråkor kan stöka till det, just så. Samtidigt vakar fågeln över det som återstår av familjen, rent av tröstar. Kråkfågelns mångbottnade natur.

Den sörjande fadern sjunker djupt, djupt ner i en känslomässig misär och någonstans på botten glömmer han av de bägge sönerna. Genom Kråka får jag som läsare höra vad de har för sig. De tillägnar sig gränsöverskridande aktiviteter, destruktiva saker som tyder på en lika gränslös saknad. Två ensamma barn, är det så konstigt att de rasar och skadar?

Genom Kråka sätter författaren ord på sorgen

Hur sätter man ord på sorg? Det är det jag tycker Max Porter lyckas så bra med i Sorgen bär fjäderdräkt. Dels använder han sig av ett poetiskt, tätt språk, det i sig skapar förutsättningar för kreativa uttryck. Dels är Kråka en otroligt smart symbol för svärtan, både i hur den sänker sig över familjen och till slut lyfter sina vingar, flyger i väg.

Jag tycker Sorgen bär fjäderdräkt är en fantastiskt bra skildring av sorg. Som jag letat efter en bok som denna, utan att veta om det förrän nu.

Om du vill få ännu fler tips på böcker om kråkor borde du läsa min boklista via länken.

Mer information om Sorgen bär fjäderdräkt

sorgen bär fjäderdräkt av max porter

Originaltitel: Grief is the thing with feathers
Serie: –
Författare: Max Porter
Översättare: Marianne Tufvesson
Utgivningsår: 2016
Bokförlag: ETTA
Sidantal: 161

Publicerat

Det öde landet av T.S. Eliot

vårblomma vintergäck

En trött och mulen dag, jag försjunker i Det öde landet av nobelpristagaren T.S. Eliot. Den modernistiska diktsviten är från 1922, men är fortfarande ett av de verk som fascinerar och inspirerar mest. Man kan ägna dagar åt att försöka uttyda innehållet och ändå inte nå hela vägen fram. Det älskar jag med sviten, som jag första gången läste när jag var 18 år och än i dag försöker begripa fullt ut.

”April är den grymmaste månaden, den driver
syrener ur den döda marken, blandar
minne och åtrå, kittlar
stela rötter med vårregn.”

– T.S. Eliot i tolkning av Jonas Ellerström

Citatet här ovanför är hämtat ur diktsvitens inledning. Den ger uttryck för ett riktigt aprilväder, ena stunden vår och andra stunden vinter. Vad kan väl växa under sådana omständigheter? Det öde landet fortsätter i samma kontrasterande anda, motsättningen mellan liv och död, hoppfullhet och hopplöshet.

”Overkliga stad,
under en vintermorgons bruna dimma
strömmade en folkmassa över London Bridge, så många,
jag trodde inte att döden hade förintat så många.”

– T.S. Eliot i tolkning av Jonas Ellerström

T.S. Eliot skrev Det öde landet i första världskrigets efterdyningar, en tid som säkerligen präglades av motsägelsefullhet. Floden Themsen – den flod London Bridge är rest över – är ännu en symbol för livet och döden. I många mytologier är vattnet länken mellan de levande och döda, och som du kanske vet troddes man färdas över floden in i dödsriket.

”När Lils man var på väg från kriget sa jag –
jag skrädde inte orden, jag sa så här till henne
DRICK UPP NU STÄNGER VI
att nu när Albert kommer hem så får du piffa upp dig lite.
Han kommer att vilja veta vad du gjort med pengarna han
gav dig
för att skaffa nya tänder. Det gjorde han, jag var där.”

– T.S. Eliot i tolkning av Jonas Ellerström

En annan anledning till att jag älskar Det öde landet är hur snyggt och fyndigt poeten väver samman den tyngsta symbolik med den lättsammaste dialog. Det citerade stycket är ju hur roligt som helst och det visar på att det finns ett liv långt bort från krigsfronten, ett liv där ett tjusigt leende spelar roll.

”Ganges var på väg att torka ut, och de slaka löven
väntade på regn, medan svarta moln
samlades långt borta över Himavant.
Djungeln kröp ihop, hukade i tystnad.”  

– T.S. Eliot i tolkning av Jonas Ellerström

Ännu en flod i diktsviten, den uttorkade Gangesfloden som ett riktigt åskoväder är på väg att välla in över. Det blir till slut regn och jorden återfuktas. Där det förr har varit ofruktbart kan det i stället börja frodas och människan får nytt hopp, tycker jag T.S. Eliot diktar om på sitt laddade sätt.

Jag har läst Det öde landet i svensk tolkning av Jonas Ellerström, läser gärna översättningar i mitt hjärntrötta tillstånd. I boken medföljer T.S. Eliots egen originaldikt The Waste Land och noter för att kunna uttolka diktsviten. Översättaren bjuder dessutom på ett lärorikt efterord. Det låter kanske mäktigt, men den här diktboken är inte omfångsrikare än 63 sidor.

Mer information om Det öde landet

det öde landet av t.s. eliot

Originaltitel: The Waste Land
Serie: –
Författare: T.S. Eliot
Översättare: Jonas Ellerström
Utgivningsår: 2004 (1922)
Bokförlag: Bakhåll
Sidantal: 63

Publicerat

Nästan som en äng av krokusar…

vårblommor krokusar

”April får gärna fortsätta driva blommorna ur marken” har jag skrivit i anteckningarna från gårdagen. Det är en flört med en av mina favoritdikter, T.S. Eliots Det öde landet:

”April är den grymmaste månaden, den driver
syrener ur den döda marken, blandar
minne och åtrå, kittlar
stela rötter med vårregn.”

– T.S. Eliot i tolkning av Jonas Ellerström

Första april i går och jag hade laddat för att läsa Det öde landet för femtioelfte gången, den är avsevärt längre än citat här ovanför. Det blev inte så mycket diktläsande. Våren kallade.

lila krokusar

Jag behövde andas luft, få förundras av blommorna på marken. Har arbetat – och definitivt jobbstressat – för mycket sedan i söndags. Ville känna mig klar inför påskledigheten och hugg därför i rejält.

vita krokusar

När jag stängde ner skärmen i går och tog med mig kameran ut var det som att måstena och stressen rann av mig. Jag försvann in i våren, tillbringade sex eller sju timmar utomhus.

äng av krokusar

Det fanns så mycket fint att se, vårblommor i det oändliga. Jag stannade till vid Nöjesparken i Påskbergsskogen – och där, nästan som en äng av krokusar.

Jag är ingen flitig instagramanvändare, verkligen inte. Håller till på Facebook. I dagarna har jag ändå skaffat en egen profil på Instagram – @livetmedsandraj.se – på vilken jag ska lägga upp mina foton. Ses vi där, kanske?

Publicerat

Sov du lilla vide ung

videvisan

I mitt barndomskvarter växte tjocka videsnår och de små, små videkissarna var en alltid lika välkommen syn. Nu var de inte bara ludna knoppar, de var jamande katter som ville bli klappade, som ville att jag skulle stryka dem mot kinden. De var små barn – sagoväsen, kanske älvfolk – sovande i filtar. Var det inte så jag hade sett dem i sångboken Nu ska vi sjunga, i illustrationen av Elsa Beskow?

”Sov du lilla vide ung
än så är det vinter.
Än så sova björk och ljung,
ros och hyacinter.”

– Zacharias Topelius

Jag gick förbi ett snår med videungar i går och kunde såklart inte låta bli att drömma mig tillbaka till Videvisan och dagarna när jag verkligen trodde att världen omkring mig var befolkad av oknytt. Då var det så självklart att videkissarna i själva verket var katter eller barn eller något annat än just ludna knoppar. Videungar och videkissar, så kallas knopparna trots allt. Sådana namn måste väl ändå betyda något magiskt?

En sak vet jag i alla fall att de betyder: att det snart är vår.

Publicerat

Fåglar i svensk poesi av Sten Hidal

sten hidals fåglar i svensk poesi

”Fåglar och diktning hör samman. Till stor del beror detta på att människans första litterära försök hade bunden form och därmed kan kallas lyrik i ordets vida mening. Och fåglar har människan alltid varit omgiven av, alltid kunnat se och höra.”

– Sten Hidal

Balkongdörren öppen, fågelkvittret letar sig in i vardagsrummet. Det är förmiddag och jag ligger nersjunken i soffan med Sten Hidals Fåglar i svensk poesi framför näsan. Tänker – nej, känner djupt inom mig – att en lördag hade kunnat börja mycket, mycket sämre än så här. Det är fridfullt att börja dagen med läsning, kanske den bästa starten jag kan få.

Ett specialintresse för fåglar, är det vad jag har? Nej, inte så värst. Däremot har jag ett specialintresse för att läsa om naturen i kulturen och dit hör Hidals litteraturhistoriska bok. Jag vill dessutom lära mig mer om min närmiljö. Därför försöker jag fördjupa mig i såväl fauna som flora, strövtågen i hembygden blir rikare så.

Faktabok om fågelpoesi lyfter fram många författarskap

Med den begynnande våren har även min passion för lyrik knoppat sig. Fåglar i svensk poesi lyfter fram många för mig okända författarskap. Kan inte påstå att jag är jättebevandrad i den svenska lyriken, men nu har jag fått kännedom om flera intressanta poeter. Besökte till och med Varbergs stadsbibliotek för att låna ett par diktböcker av Joar Tiberg, Fåglar i fält och Fåglar i förorten häromdagen, vad ska denna nya bekantskap ge mig?

svenska dikter om fåglar
Äntligen lyser solen, men först i kvällningen. Jag får chans att prova mitt nya kameraobjektiv och går bort till ankdammen i Påskbergsskogen. Där är fullt av fiskmåsar, trutar eller vad det nu är för måsfåglar. Jag knäpper av kameran på långt avstånd och ändå kommer jag nära måsungen.

Fåglar i svensk poesi, jag skulle kalla boken för en faktabok. Den är skriven på ett akademiskt sätt, vilket jag tycker är lite synd. Hade gärna sett den ta ännu ett steg närmare den spänstiga essäformen, som Cord Riechelmann gör i Kråkor: Ett porträtt. Med detta skrivet upplever jag Hidal som kunnig inom fältet och jag beundrar hur väl han lyckas skapa ett sammanhållet och djuplodat tema kring den svenska fågelpoesin.

Fåglar i svenska dikter får gestalta miljöer och känslor

Jag känner ett enormt sug efter att dikta själv, förbereder mig genom att läsa dikter och skrifter i stil med Fåglar i svensk poesi. Sten Hidal lockar mig att reflektera kring fåglarna i min egen omgivning och hur jag kan använda dem som tydliga miljömarkörer. Jag tänker inte minst på måsfåglarna.

dikter om måsar
Måsarna och änderna stundom trängs i ankdammen.

För mig är fiskmåsar, trutar eller vad det nu är för måsfåglar synonyma med kusten, med Varberg. Många varbergare stör sig på måsskriken, men för mig är ljuden hemma. Så kan fåglarna användas i diktningen, för att förflytta läsaren till en annan plats eller för att skapa en viss stämning. Måsarna: en känsla av frihet.

Fåglar i svensk poesi av Sten Hidal ger inte bara en litteraturhistorisk introduktion till fågeldiktningen, boken exemplifierar också hur poeter använder naturen för att gestalta. Kanske rent av för att bevinga orden. Jag har uppskattat att få lära mig mer om svenska diktare genom ett generöst urval av deras texter.

Mer information om Fåglar i svensk poesi

fåglar i svensk poesi av sten hidal

Originaltitel: Fåglar i svensk poesi
Serie: –
Författare: Sten Hidal
Översättare: –
Utgivningsår: 2016
Bokförlag: Artos & Norma
Sidantal: 158