Skåda fyren och ängarna i naturreservatet Morups tånge (!)

trift morups tånge fyr

Jag sitter här med värsta värken och hjärntröttheten, men vill ändå skriva några rader om det inspirerande besöket till naturreservatet Morups tånge i Falkenberg. Therese och jag besökte platsen förra fredagen, och för mig var det verkligen ett ställe med stort s.

fåglar i glommen
Måsar på stranden mellan Glommens hamn och Morups tånge.

När jag gick över de ödsliga stränderna och triftgrönskande ängarna kände jag att jag klivit in i en saga. Kanske var det i en piratberättelse eller spökhistoria – eller i en selkieromans (om nu selkies egentligen är så romantiska). Platsen bjöd i vilket fall in till dagdrömmerier.

Försökte nå Morups tånge strandvägen…

Morups tånge, det ser ju ut att ligga så nära Glommen. Bara en liten, liten strand mellan Glommens hamn och naturreservatet. Även åsynen av Morups tånge fyr på andra sidan stranden lockar till att ta några kliv över stranden och sedan vara framme.

morups tånge fyr från glommens strand
Therese på stranden mellan Glommens hamn och Morups tånge. Se det tappra leendet!

Som jag skrev i förra inlägget om mitt och Thereses besök till Glommen var det precis så vi gjorde. Vi traskade ivrigt över den vackra stranden, för att liksom på riktigt kunna insupa hela bilden av naturområdet.

stenar tång vatten

Ganska snart stötte vi på det första hindret i form av vatten och dy. Vi vadade tappert över stället – och blev både blöta och geggiga på köpet. Väl dyngsura var det ju bara att fortsätta. Trodde vi.

fyr morups tånge falkenberg
Till slut blev det den här vägen. Inte så pjåkiga vyer!

Men upplevelsen blev faktiskt ännu gyttjigare och till slut vände vi tillbaka för att i stället gå den asfalterade vägen mellan Glommen och Morups tånge. Mycket smidigare och definitivt vackert, det också.

Praktfullt att mötas av Morups tånge fyr

Vi gick genom grinden in i Morups tånge och i alla fall jag kände mig liten i jämförelse med den ståtliga fyren. Den är praktfull, såväl i sin reslighet som skönhet. Faktiskt påminner den mig om fyren på Anholt, det är något med självaste atmosfären runt den som gör det.

vägen in till morups tånge naturreservat

Många kreatörer åker hit för att fotografera Morups tånge fyr, som byggnaden heter, med fältet av trift som breder ut sig framför den. Det har jag märkt i mitt flöde på Instagram, som just nu domineras av stämningsfulla naturbilder.

morups tånge fyr

Fyren ligger alltså mitt i naturreservatet och är ett lika självklart miljöinslag som sandstränderna, strandängarna, barrträdssnåren (?), otaliga kaninerna samt betande korna. Det var en del som solade i buskagen, något jag kan se mig själv göra i framtiden. Särskilt med tanke på att det verkar vara lugnare i reservatet än hemma i Apelviken.

Korta fakta om naturreservatet och fyren

Morups tånge har varit ett naturreservat och skyddat område sedan 1946. Det 210 hektar stora området ligger i Falkenbergs kommun och är privatägt. Bara 90 hektar av det utgörs av land.

söt kanin i naturreservat
Jag såg en massa kaniner, glada, lilla jag.

En av anledningarna till att naturområdet är skyddat är att det är rymmer oändligt många fåglar. Under sensommaren och hösten skådas de flesta arterna inom fågelsläktet vadare på platsen.

kor i morups tånge naturreservat
Korna betar fritt på strandängarna. Mysigt.

Fyren, då? Morups tånge fyr byggdes 1847 och moderniserades med elektricitet på 1930-talet. Den är 27 meter hög, så inte att undra på att den syns långväga. Fyren har varit obemannad sedan 1967, men den är väl omhändertagen.

Mer information om detta naturreservat i Falkenberg

Morups tånge ligger i anslutning till den pittoreska fiskeorten Glommen i Falkenberg. Där finns bekvämlighetsfaciliteter, om så skulle önskas. Annars finns det en behändig parkering utanför grinden till naturreservatet och det finns en även toalett i det.

strandäng morups tånge fyr
Sagolikt med de oändliga strandängarna av trift.

Fyren har öppet ibland, dock inte under mitt och Thereses besök. Det lättaste sättet att få reda på mer om Morups tånge och fyren är att läsa vidare på Falkenbergs respektive Länsstyrelsens webbplatser.

Origami – hur viker man en elefant i papper?

vika elefanter i papper

Om jag säger så här: det är inte mina origamiskills som gjorde Christoffer kär i mig. Att vika papper är ibland en av våra grejer och där är det mer eller mindre han som äger situationen. Han är grym på origami, jag långt från lika bra. Men jag envisas ändå med att vara med på de olika projekten, som i går när ”vi” gjorde en origamielefant i en något svårare modell.

origami elefanter
Det gjorde inte så mycket att min vikning ledde till ett ojämnt elefantben. Nu ser det snarare ut som att elefanten är i rörelse.

Efteråt får jag chans att fota och blogga om origamiprojekten – superkul. Jag tycker det är så himla roligt att leka med makroobjektivet. Från vissa vinklar ser papperselefanterna nästan verkliga ut. Att Christoffer dessutom skulpterar skapelserna på slutet gör inte direkt dem mindre verklighetstrogna. Papper är förvånansvärt formbart!

Origamiinstruktioner för att vika en elefant i papper

Vika en elefant i papper, det finns säkert siljoner sätt att göra det. Vi utgick från Leyla Torres filminstruktioner för att göra en papperselefant i origamikonstnären Fumiaki Kawahatas tappning. Verkligen pedagogiska origamiinstruktioner, tycker jag. Jag upplevde likväl papperspysslet som en sjuhelsikes utmaning.

origami elefanter

Det är den här sortens pyssel som får mig att inse hur matematiskt och logiskt origami kan vara. Jag har ju heller aldrig varit en stark matematiker eller logiker, så inte att undra på att jag inte greppar vikningarna lika snabbt som Christoffer. Hjärntröttheten och värken kan också ta ner mitt fokus – och fokus behöver man när man ska vika den här elefanten.

vika elefant i papper

Jag har tränat nya pass under veckan och när vi gjorde origamielefanterna i går kändes varje rörelse aj-aj-aj. Hah! Att träna när man har värk är en annan sorts utmaning jag borde skriva om.

En ugglefamilj bestående av sex ugglor i skogen runt knuten

vuxen kattuggla

Hur många gånger i livet ser man uggla i det vilda? Det hör inte till vanligheten, tror jag. Men i går kväll såg jag sex ugglor, en ugglefamilj. Mamman, pappan och de fyra ungarna satt utspridda i tallarna i skogen runt knuten, i Påskbergsskogen.

Faktiskt såg jag en av de vuxna ugglorna häromveckan. Det blev ett förvånat utrop, var en så oväntad syn. Sedan dess har det surrats en del om ugglorna – särskilt om uggleungarna – som är så kallade kattugglor.

vuxen uggla i träd
De är varken enkla att se eller att fota, kattugglorna. Den här ugglan satt högt uppe i talltoppen och dessutom skymde de gröna löven från bokträden sikten.

Jag hade hoppats på att få se de spektakulära fåglarna igen och har därför varit ute på spaning två gånger i dag. Men icke! Kanske att familjen redan hunnit flyga i väg eller att den gömmer sig väldigt väl i trädtopparna.

Känner en otrolig tacksamhet att jag fått uppleva detta ögonblick, det är för mycket begärt av moder jord att få vara med om det en gång till.

Sorgen bär fjäderdräkt av Max Porter

max porter böcker

En älskad fru och mamma går bort, plötsligt knackar sorgen i skepnad av Kråka på. Det här är utgångspunkten i Max Porters säregna och avgrundsdjupa roman Sorgen bär fjäderdräkt, eller Grief is the thing with feathers som den heter i engelskt original. Titeln är en direkt anspelning på Emily Dickinsons dikt Hope is the thing with feathers.

Handlingen är dock inspirerad av Ted Hughes numera klassiska diktsamling Kråka, eller The Crow. Efter makan Sylvia Plaths död blev ju Hughes änkling, precis som huvudkaraktären blir i Sorgen bär fjäderdräkt. Om jag förstått saken rätt ska Hughes ha skrivit diktsamlingen när han fortfarande skakades av den tunga förlusten.

Faderns sorg så djup att barnen glöms bort

Huvudkaraktären i Sorgen bär fjäderdräkt förefaller också vurma för Hughes lyrik, så att han börjar se diktarens Kråka är kanske inte helt otroligt. Kråka – vilken karaktär! Kråka har inga som helst problem med att vända upp och ner på vardagen. Du vet väl hur kråkor kan stöka till det, just så. Samtidigt vakar fågeln över det som återstår av familjen, rent av tröstar. Kråkfågelns mångbottnade natur.

Den sörjande fadern sjunker djupt, djupt ner i en känslomässig misär och någonstans på botten glömmer han av de bägge sönerna. Genom Kråka får jag som läsare höra vad de har för sig. De tillägnar sig gränsöverskridande aktiviteter, destruktiva saker som tyder på en lika gränslös saknad. Två ensamma barn, är det så konstigt att de rasar och skadar?

Genom Kråka sätter författaren ord på sorgen

Hur sätter man ord på sorg? Det är det jag tycker Max Porter lyckas så bra med i Sorgen bär fjäderdräkt. Dels använder han sig av ett poetiskt, tätt språk, det i sig skapar förutsättningar för kreativa uttryck. Dels är Kråka en otroligt smart symbol för svärtan, både i hur den sänker sig över familjen och till slut lyfter sina vingar, flyger i väg.

Jag tycker Sorgen bär fjäderdräkt är en fantastiskt bra skildring av sorg. Som jag letat efter en bok som denna, utan att veta om det förrän nu.

Om du vill få ännu fler tips på böcker om kråkor borde du läsa min boklista via länken.

Mer information om Sorgen bär fjäderdräkt

sorgen bär fjäderdräkt av max porter

Originaltitel: Grief is the thing with feathers
Serie:
Författare: Max Porter
Översättare: Marianne Tufvesson
Utgivningsår: 2016
Bokförlag: ETTA
Sidantal: 161

Tusentals tranor under trandansen vid Hornborgasjön

tranornas dans

Trandansen. Länge har jag tänkt att ordet är en poetisk beskrivning av tranornas årliga möte vid Hornborgasjön. Tanken att tranorna dansar har aldrig slagit mig. Men i går såg jag deras dans med egna ögon – och wow!

trandansen vid hornborgasjön

Det var en högtidlig och graciös dans, kan jag likna den vid den gamla pardansen menuett? Fåglarna sträckte på sina halsar, rörde vingarna upp och ner, ner och upp samt gjorde sirliga hopp med benen. Det var inte bara två eller tio eller ens hundra tranor, i går hade över 6 000 tranor samlats vid Hornborgasjön.

Dansade, det var vad de gjorde.

Dagsutflykt till trandansen vid Hornborgasjön

Jag skulle kunna skriva sida upp och sida ner om hur snäv vardagen är numera, en klaustrofobisk känsla jag gissar att många känner igen sig i. Men trots corona och restriktioner finns det massor av saker att göra och att titta på trandansen vid Hornborgasjön är en sådan sak. Det är inte bara en sak, faktiskt, nej, att bevittna denna del av tranornas [livs]resa är en magnifik upplevelse.

hornborgasjön trandans

I går packade jag och Christoffer en påse mat – något så planerat som picknickkorg ägnar vi oss inte åt – och körde till Hornborgasjön. Det är en bilresa på nästan tre timmar enkel väg och i dessa tider en färd utan kaffestopp på bensinmackar. Lång väg att åka, absolut, men i slutänden så värt det när jag i dag fortfarande överväldigas av intrycken från vad jag skulle kalla en nästan religiös upplevelse. Myllret, det finns inga ord för att beskriva det. Och så tranornas flykt över himlen… Bara en gudomlig hand kan ha skapat något så fulländat.

Utsiktsplats vid infocentret mellan Falköping och Skara

För att vara ärlig vet jag inte riktigt var infocentret för trandansen ligger. Det är aldrig jag som kör bilen och därmed har jag dålig koll på sådant. På den officiella webbplatsen för trandansen vid Hornborgasjön står det i alla fall att infocentret ligger utmed väg 184, mellan Falköping och Skara.

tranor dansar hornborgasjön

Infocentret är en officiell knutpunkt, den här coronavåren hålls det dock stängt. Som ett alternativ har man gjort en utomhusutställning med informationsskyltar och vid utsiktsplatserna har man satt upp påminnelser om att hålla avståndet: ”Håll en tranas avstånd”. Lite fyndigt, för den vuxna tranans vingbredd är cirka två meter (1,8 till 2,4 meter). Vid ett tillfälle satte jag och Christoffer oss ner på en av bänkarna och bara lyssnade.

Trandansen vid Hornborgasjön sker i mars och april

Transången är lika storartad som synen av tranorna. Mängden gör sitt. Föreställ dig ljudet av tusentals högljudda och nästan lite gnälliga fåglar. Nasalt och skorrande, så skulle nog en fågelexpert beskriva lätet. Den är inte särskilt vacker, sången, men ändå är den det på det mäktigaste vis. Konstigt att jag inte stör mig på ljudet, sa Christoffer och jag instämde. Transången kändes så rätt, sinneslugnande.

tranor i hornborgasjön

Trandansen vid Hornborgasjön sker i mars och april varje år. Det är svårt att ringa in exakta datum, naturen följer sin egen rytm. Från och med någon gång i mitten på mars till mitten på april brukar den dock äga rum. Enligt transtatistiken samlas flest tranor i början på april, vissa år har så många som 16 000 tranor uppmätts. Hisnande tanke! De 6 000 tranorna jag upplevde i går flimrar på näthinnorna och ekar i öronen. Jag vet inte vad sinnena hade gjort med ännu fler fåglar.

Mer information om tranornas årliga dans

Visit Hornborgasjön är den officiella webbplatsen för trandansen. Hit har jag själv vänt mig för att få mer information om när, var och hur jag kan uppleva tranornas årliga dans. På webbplatsen finns bland annat transtatistik och en webbkamera genom vilken trandansen kan följas.

flygande tranor

Webbplatsen lyfter även sevärdheter i området kring sjön, såsom Varnhems klosterkyrka i Skara och Falbygdens gånggrifter i Falköping. Läs vidare på Visit Hornborgasjön.

Fåglar i svensk poesi av Sten Hidal

sten hidals fåglar i svensk poesi

”Fåglar och diktning hör samman. Till stor del beror detta på att människans första litterära försök hade bunden form och därmed kan kallas lyrik i ordets vida mening. Och fåglar har människan alltid varit omgiven av, alltid kunnat se och höra.”

– Sten Hidal

Balkongdörren öppen, fågelkvittret letar sig in i vardagsrummet. Det är förmiddag och jag ligger nersjunken i soffan med Sten Hidals Fåglar i svensk poesi framför näsan. Tänker – nej, känner djupt inom mig – att en lördag hade kunnat börja mycket, mycket sämre än så här. Det är fridfullt att börja dagen med läsning, kanske den bästa starten jag kan få.

Ett specialintresse för fåglar, är det vad jag har? Nej, inte så värst. Däremot har jag ett specialintresse för att läsa om naturen i kulturen och dit hör Hidals litteraturhistoriska bok. Jag vill dessutom lära mig mer om min närmiljö. Därför försöker jag fördjupa mig i såväl fauna som flora, strövtågen i hembygden blir rikare så.

Faktabok om fågelpoesi lyfter fram många författarskap

Med den begynnande våren har även min passion för lyrik knoppat sig. Fåglar i svensk poesi lyfter fram många för mig okända författarskap. Kan inte påstå att jag är jättebevandrad i den svenska lyriken, men nu har jag fått kännedom om flera intressanta poeter. Besökte till och med Varbergs stadsbibliotek för att låna ett par diktböcker av Joar Tiberg, Fåglar i fält och Fåglar i förorten häromdagen, vad ska denna nya bekantskap ge mig?

svenska dikter om fåglar
Äntligen lyser solen, men först i kvällningen. Jag får chans att prova mitt nya kameraobjektiv och går bort till ankdammen i Påskbergsskogen. Där är fullt av fiskmåsar, trutar eller vad det nu är för måsfåglar. Jag knäpper av kameran på långt avstånd och ändå kommer jag nära måsungen.

Fåglar i svensk poesi, jag skulle kalla boken för en faktabok. Den är skriven på ett akademiskt sätt, vilket jag tycker är lite synd. Hade gärna sett den ta ännu ett steg närmare den spänstiga essäformen, som Cord Riechelmann gör i Kråkor: Ett porträtt. Med detta skrivet upplever jag Hidal som kunnig inom fältet och jag beundrar hur väl han lyckas skapa ett sammanhållet och djuplodat tema kring den svenska fågelpoesin.

Fåglar i svenska dikter får gestalta miljöer och känslor

Jag känner ett enormt sug efter att dikta själv, förbereder mig genom att läsa dikter och skrifter i stil med Fåglar i svensk poesi. Sten Hidal lockar mig att reflektera kring fåglarna i min egen omgivning och hur jag kan använda dem som tydliga miljömarkörer. Jag tänker inte minst på måsfåglarna.

dikter om måsar
Måsarna och änderna stundom trängs i ankdammen.

För mig är fiskmåsar, trutar eller vad det nu är för måsfåglar synonyma med kusten, med Varberg. Många varbergare stör sig på måsskriken, men för mig är ljuden hemma. Så kan fåglarna användas i diktningen, för att förflytta läsaren till en annan plats eller för att skapa en viss stämning. Måsarna: en känsla av frihet.

Fåglar i svensk poesi av Sten Hidal ger inte bara en litteraturhistorisk introduktion till fågeldiktningen, boken exemplifierar också hur poeter använder naturen för att gestalta. Kanske rent av för att bevinga orden. Jag har uppskattat att få lära mig mer om svenska diktare genom ett generöst urval av deras texter.

Mer information om Fåglar i svensk poesi

fåglar i svensk poesi av sten hidal

Originaltitel: Fåglar i svensk poesi
Serie:
Författare: Sten Hidal
Översättare:
Utgivningsår: 2016
Bokförlag: Artos & Norma
Sidantal: 158

Kråkor: Ett porträtt av Cord Riechelmann

gråkråka i apelviken

”Jag tycker om kråkor. Jag tycker om hur de går, flyger och skriker åt varandra. Jag lyssnar gärna på deras kraxande…”

– Cord Riechelmann

Samma, samma. Jag känner också så inför kråkfåglarna och är uppenbarligen tillräckligt fascinerad av dem för att låna Cord Riechelmanns essä Kråkor: Ett porträtt på biblioteket. Den är en förtjusande liten skrift, knappt över 150 sidor lång och väl sammanhållen tack vare att den handlar om dessa fåglar. Rätt och slätt.

Jag läser gärna naturessäer, älskar när författaren suddar ut gränserna mellan natur och kultur. Det tycker jag Riechelmann lyckas särskilt väl med. Boken rymmer personliga betraktelser av allt från korpar till skator, och forskningsstudier varvas med kulturanalyser. På så sätt växer en mångsidig bild av kråkfåglarna fram.

När jag nu har läst om alla smarta saker kråkor gör kommer jag nog tänka på dem ännu mer som fantastiska små personligheter. Det här är liksom fåglar med koll på sina omgivningar. Riechelmann belyser hur och varför människan stundom tillskriver fåglarna dåliga egenskaper – hur kan man ogilla kråkor? Det frågar jag mig.

Det yttersta skräckexemplet är ju Alfred Hitchcocks Fåglarna. Men runt om i världen verkar människan vilja jaga bort kråkfåglarna från städerna, från landsbygderna. Samtidigt har de små liven en särställning i många kulturer – tänk bara korparna Hugin och Munin – och uppskattas så även på många håll. Kanske för deras otroliga intellekts och fiffighets skull.

Med Kråkor: Ett porträtt gillar jag hur den spänstiga litteraturen lämnar plats åt ett lexikon över världens kråkfåglar på slutet. Lexikonet innehåller koncis information om varje fågel, givetvis med kompletterande fågelbilder. Skriften är den första boken i samlingen Naturläror och jag ser redan fram emot att läsa nästa bok i serien, den handlar om Fjärilar och är skriven av en viss Andrea Grill.

Mer information om Kråkor: Ett porträtt

kråkor: ett porträtt av cord riechelmann

Originaltitel: Krähen
Serie: Naturläror
Författare: Cord Riechelmann
Översättare: Nina Katarina Karlsson
Utgivningsår: 2018
Bokförlag: Ersatz
Sidantal: 155

Nattdrömde om snödroppar – och plötsligt var de där

snödroppar i våren

Jag hade en vacker dröm i natt, jag drömde om vårblommor. Jag drömde att rabatterna utanför fönstret lyste lila och vita, av krokusar och snödroppar. Övertygad om att våren var i blom, det var jag. När jag i morse tittade ut genom fönstret kunde jag inte riktigt tro ögonen: i rabatterna endast frasiga löv.

träd och löv i vattenpöl
Trädet speglas i vattenpölen. Jag gillar vattenpölar, hur världen ter sig i dem.

Underbara nattdrömmar, underbar nattsömn. Jag somnade klockan åtta i går kväll. Det händer väl en gång vart femte år eller aldrig. Lade mig med förlamande smärta i nacken och ryggen, vaknade utan den så ofattbara värken. Ofattbar för att det ibland gör så ont att inte ens jag – jag som levt med värk i nästan hela livet – vet vad jag ska göra av den. Lida mig genom den, kanske? Men i dag alltså ingen skärande udd.

blommor dunbollar
Nöjesparken genom vissna allium, tror jag.

För en gångs skull fullkomlig nattsömn i kombination med nattdrömmar om vårblommor – det måste väl ändå vara ett tecken? Sannerligen, och så solen. Ljuset. Solljuset drog mig ut ur lägenheten. Med kameran redo i handen gick jag genom kopparskimrande skog, hoppfull om att parkens rabatter skulle lysa i åtminstone vitt.

Det gjorde de också, snödroppar lite här och var.

Hur skulle jag klara mig utan det vi har?

ankdammen i påskbergsskogen

Jag tänkte att jag skulle skriva något litet om hur utmanande det är att fotografera i grånaden, om besvikelsen när ljuset vägrar samarbeta. Och så hade jag tänkt skriva några rader om de fina, fina änderna vid ankdammen. Men tankarna dröjer sig kvar vid eftermiddagssamtalet jag hade med min sambo Christoffer, det långa telefonsamtalet.

gräsänder vid ankdammenankor damm varberg
Ankorna trodde jag kom med mat. De steg upp ur dammen, gick i ett led mot mig och vände besvikna tillbaka till vattnet. Varken de eller ljuset bjöd egentligen in till fotografering.

Min Christoffer är nog världens pratigaste sambo. Han riktigt bubblar av tankar och ord, och jag älskar det. Som en av mina barndomsvänner beskriver det: med honom är det som att prata med sina bästa tjejkompisar. Det är liksom inte bara prat – eller jo, ibland – men oftast har han nya reflektioner om sig själv och om oss och om allt det som sker människor emellan.

ankor på isankdamm med vilda ankor
Isen ligger kvar över ankdammen, ett lager tillräckligt tjockt för att bära en gräsand.

Tillsammans kan vi snacka känslor och relationer i timmar. Som i dag när han bara ville säga hej och nästan en och en halv timme svischade förbi för att vi vred och vände på livet i såväl små som stora drag. Vi har varit ihop i sex år och med endast få undantag har det varit precis så här sedan dag ett. Jag vet ärligt talat inte hur jag skulle klara mig utan det vi har.