Gissningar, stjärnfall, magiska krafter och Winx Club

prata med syskonbarnen

Underbart är kort, heter det ju.

Jag kan inte låta bli att undra hur länge min sexåriga brorsdotter Leia kommer ringa till mig för att leka gissningslekar och prata om magiska krafter. Kanske inte så länge till, tänker jag och så svider det till i hjärtat.

Hon och jag har en speciell relation, ibland är jag extramamma och ibland är jag lekkamrat. Eller nåja, jag är oftast kompis. Så mest det. Många gånger ser hon mig inte ens som vuxen.

Jag gjorde en fasterkupp för ett tag sedan och introducerade Leia för Winx Club. Det här är en tecknad fantasyserie jag själv tycker mycket om, så jag vill dela den med syskonbarnen.

Sedan dess har hon haft de bevingade feerna på hjärnan. På sistone har hon även varit besatt av att ha magiska krafter.

kvist med rosa körsbärsblommor
De rosa körsbärsblommorna är något av det vackraste jag vet, även här är underbart kort. Säkert därför som jag tycker de blommande träden är så ljuvliga. Jag försöker hålla kvar skönheten så länge jag kan.

Det är inte ovanligt att vi listar krafter vi önskar oss för varandra. Hon har till och med ringt för att filosofera om stjärnfall – är det ens lönt att önska sig magiska krafter av den fallande stjärnan?

Det frågar hon sig och menar då att magiska krafter kanske inte ens finns och hur troligt är det att man får något som är en fantasi… (?)

Jag älskar detta, barnens oerhörda förmåga till reflektion. Vilken gåva att få ta del av funderingarna! Kan inte tänka mig något finare, faktiskt. Jag känner mig utvald.

De stora tankarna avlöses av gissningsleken, där den ena ska tänka på ett djur och den andra ska be om ledtrådar. Sex år, alltså, och redan bokstaverar Leia orden för mig.

Tiden går så fort, det är både spännande och läskigt. Jag skulle vilja frysa ögonblicken, är detta den magiska kraft jag borde få?

Psykiskt tärande att vänta på svar efter cancerprovtagning

snäcka och rosa tång i sanden

Är det jag som har cancer? Nej, inte jag. Jag är bara en i mängden av canceranhöriga. Vi är ganska många. Saker har på olika sätt gått i önskad riktning under flera år, ändå blir jag lika knockad varje gång det är dags för ny cancerprovtagning.

Då är det som att ett sår rivs upp och dessvärre finns det för många sådana sår. Jag befarar att såren aldrig kommer läkas helt, tror inte ens de kommer bli ärr.

stenar i våt sand
Apelvikens strand blir genast annorlunda genom makroobjektivet.

Det finns flera skäl till att jag varit på uselt humör senaste veckan, men den främsta anledningen är cancerprovtagningen. Något stort pyr inom mig och vid minsta lilla sak sprakar det till.

Jag är bra på att hålla mig sysselsatt, på att skingra tankarna, det är jag. Men den här väntan på svar finns alltid i bakhuvudet. För mig – i mitt begränsade perspektiv – finns inget mer psykiskt tärande än just väntandet.

Begränsat perspektiv, javisst, vågar inte tänka på hur det är för personen som faktiskt har – eller som haft – cancer.

Hade en toppenhelg – och nu är det snart helg igen

gula tulpaner

Jag vill verkligen inte känna att helgen är det jag lever för, vill kunna leva även för vardagen. Den här veckan har det varit en enorm skillnad mellan toppenhelgen jag hade och de lite tyngre arbetsdagarna. Har längtat såväl tillbaka som framåt, för vilken helg det var och vilken helg jag ska få igen.

För mig började helgen på det bästa av sätt: det var städat här hemma. En städad lägenhet gör all världens skillnad för mig, får oändligt mycket lättare att koppla av. Gillar inte damm och smuts, gillar egentligen inte röra. Men det blir liksom aldrig riktigt prydligt här, särskilt inte under corona.

ha en bra dag
”Ha en bra dag”, står det på en av parkbänkarna i hemkvarteret. Tack, det ska jag!

Känslan att vakna till ett rent hem på lördagsmorgonen… Finns inga ord. Det var njutbart att flytta från sängen till soffan – efter att jag tittat på Netflix Crime Scene: The Vanishing at the Cecil Hotel halva natten – och att inte behöva tänka på måsten. I stället hade jag tillräckligt mycket ro för att kolla på Netflix Snowpiercer med Christoffer, flera avsnitt i rad.

Undersöker ett skräckinjagande hus i ett av våra brädspel

SÅ mycket tv-tittande, det händer nästan aldrig mig. Jag är jätteglad att jag fått ta del av två så spännande berättelser, känner mig rikare inombords. På kvällen blev det ännu fler berättelser, men då i form av det otroligt välgjorda brädspelet Arkham Horror: The Card Game. Det är skapat för två spelare, vilket passar perfekt nu när jag och Christoffer inte kan spela med våra vänner.

Arkham Horror: The Card Game utspelar sig i H.P. Lovecrafts värld. Jag och Christoffer spelar varsin utredare som undersöker ett skräckinjagande hus. Farliga monster och onda kulter, det är vad som pågar i huset och vi har inte lyckats fly därifrån ännu. Det här ligger också helt i linje med de andra Lovecraft-sakerna jag gjort i veckorna, som att läsa Cthulhu vaknar och kolla på Lovecraft Country.

Vi tyckte det var så roligt att kolla på tv och spela spel, Christoffer och jag, så under veckan taggar vi för en helg i samma anda. Det blir ännu mer Snowpiercer och det blir ännu mer spelande. Vi har till och med beställt hem nya bräd- och rollspel. Det känns extra kul att göra analoga saker numera, när veckorna försvinner framför skärmarna.

I dag är jag pepp på att städa, ska skapa alla förutsättningar jag kan för en så bra helg som möjligt.

Löparklubben för cancersystrar av Josie Lloyd

parkbänk i påskbergsskogen

Nästan varje dag möter jag löparentusiaster, det hör liksom skogspromenaderna till att bli omsprungen av snabbfotingar. Då går jag ändå raskt. När jag kopplar samman bilderna av de som löptränar med bilderna av parkbänkarna och sjukhuset i området kan jag inte längre hålla Josie Lloyds roman Löparklubben för cancersystrar borta från tankarna. Bokens verkliga historia börjar på ett sjukhus och en parkbänk.

Närmare bestämt när huvudkaraktären Keira väntar på ett cancerbesked och hon får syn på en hurtigt och självsäkert springande tjej. Vad Keira inte vet då är att deras vägar ska korsas många gånger. De har nämligen bröstcancer båda två. Den så avundsvärt hurtiga och självsäkra tjejen blir hennes största stöttepelare när de möts upp för att springa genom de värsta dagarna. Snart ansluter sig flera kvinnor och de bildar just en löparklubb för cancersystrar.

murgröna i påskbergsskogen
Murgrönan i Påskbergsskogen får symbolisera hur starka vi är tillsammans, om vi bara lyssnar på och möts utifrån varandras förutsättningar.

Jag har inte cancer, jag är däremot canceranhörig eller vad jag numera ska kalla mig. En sak jag inte riktigt har kunnat förstå är hur den cancerdrabbade personen lyckats leva på i stort sett som vanligt. Inte för att hen inte varit chockad eller ledsen eller så. Men från dag ett har personen bestämt sig för att allt inte ska få kretsa kring cancern och jag har många gånger tänkt att jag kanske inte skulle hantera situationen likadant.

För mig är Löparklubben för cancersystrar en aha-upplevelse. När jag följer Keira i hennes vardag – en blandning av cancerundersökningar och familjeliv – inser jag att var och en måste få äga sin egen reaktion. Det finns inget rätt eller fel när det kommer till cancerreaktioner. Nej, det viktigaste är att omgivningen är lyhörd inför vad den med cancer behöver. Även om det innebär stöd inför att springa ett maraton samtidigt som effekterna av cellgiftsbehandlingen rasar i kroppen.

Mer information om Löparklubben för cancersystrar

löparklubben för cancersystrar bok

Originaltitel: The Cancer Ladies Running Club
Serie:
Författare: Josie Lloyd
Översättare: Maria Bodner Gröön
Utgivningsår: 2020
Bokförlag: Etta
Sidantal: 425

Hur skulle jag klara mig utan det vi har?

ankdammen i påskbergsskogen

Jag tänkte att jag skulle skriva något litet om hur utmanande det är att fotografera i grånaden, om besvikelsen när ljuset vägrar samarbeta. Och så hade jag tänkt skriva några rader om de fina, fina änderna vid ankdammen. Men tankarna dröjer sig kvar vid eftermiddagssamtalet jag hade med min sambo Christoffer, det långa telefonsamtalet.

gräsänder vid ankdammenankor damm varberg
Ankorna trodde jag kom med mat. De steg upp ur dammen, gick i ett led mot mig och vände besvikna tillbaka till vattnet. Varken de eller ljuset bjöd egentligen in till fotografering.

Min Christoffer är nog världens pratigaste sambo. Han riktigt bubblar av tankar och ord, och jag älskar det. Som en av mina barndomsvänner beskriver det: med honom är det som att prata med sina bästa tjejkompisar. Det är liksom inte bara prat – eller jo, ibland – men oftast har han nya reflektioner om sig själv och om oss och om allt det som sker människor emellan.

ankor på isankdamm med vilda ankor
Isen ligger kvar över ankdammen, ett lager tillräckligt tjockt för att bära en gräsand.

Tillsammans kan vi snacka känslor och relationer i timmar. Som i dag när han bara ville säga hej och nästan en och en halv timme svischade förbi för att vi vred och vände på livet i såväl små som stora drag. Vi har varit ihop i sex år och med endast få undantag har det varit precis så här sedan dag ett. Jag vet ärligt talat inte hur jag skulle klara mig utan det vi har.

Den bästa födelsedagspresenten

hallandsgården halmstad

Utflykten till Hallandsgården i Halmstad, så avlägsen och ändå så nära. Under några dagar i somras kändes allt nästan – men bara nästan – som vanligt. Jag och bästa vännen Therese upptäckte omgivningarna så coronasäkert vi kunde och hamnade på friluftsmuseet. Vilken förtjusande plats! Linet blommade och jag trixade med kameran så att Therese kunde gå genom ett blåskimrande blomsterfält, älskar att leka med perspektiven.

På grund av corona och sjukdom träffas vi inte ofta, Therese och jag. Jag håller mig borta från det mesta för att skydda och samtidigt kunna vara med min familj, det är hos dem jag villhöver vara nu. Men i dag unnades jag den bästa födelsedagspresenten. Det blev en träff med Therese, en fika och promenad i skogsstråken runt hörnet och på minst två meters avstånd.

friluftsmuseet hallandsgården
De blå linblommorna i förgrunden, Therese i bakgrunden.

När träffades vi senast? Det var på hennes födelsedag i november. Jag skulle lämna en present utanför hennes dörr och det visade sig att hon inte var hemma. Var är du? förhörde jag mig då på telefon och det slutade med att jag åkte efter henne till affären. Bara för att på två meters håll ge henne födelsedagspresenten och få se henne, min ena livskamrat. Inget skulle någonsin skilja oss åt och så kom corona.

Det är inte bara i dag jag känner mig tacksam för att jag har Therese i mitt liv. Att få dela livet med en bästa vän är en av de vackraste gåvorna jag fått.