Larven av fjärilen lönnaftonfly kurade bakom ett löv

lönnaftonfly larv

Som jag saknat dem, mina fotovandringar i naturen. Jag har mått för dåligt av värmen för att orka ta med mig kameran ut, egentligen för att orka gå ut över huvud taget. Men i dag kom äntligen regnet och med den bättre luften blev det både en och två promenader.

På den första promenaden i Påskbergsskogen fick jag syn på en märklig hårboll som kurade bakom ett lönnlöv. Den lyste i ett slags rosaröd färg och föreföll ha svartvita ögon över hela kroppen. När jag kom närmare såg jag att hårbollen var en larv, en fantastiskt vacker sådan.

Det störde mig något enormt att jag inte hade kameran och makroobjektivet med mig, så det var bara att gå hem, hämta utrustningen och ge mig ut igen. Jag styrde stegen mot samma lönnlöv – och där var larven! Den här gången kröp den fram.

lönnaftonfly fjäril

Bökigt, det är bara förnamnet på hur det var att fotografera larven med det otympliga makroobjektivet. Men jag fick ett par hyfsade bilder i alla fall. Väl hemma satte jag mig framför Google för att leta upp namnet på larven.

Andra har också förundrats över den vackra insekten, visade det sig. På Fråga en biolog via Lunds universitet har nyfikna fått hjälp att identifiera sorten och på Naturhistoriska riksmuseets informationssida om larver finns den med.

Namnet på skönheten, då? Lönnaftonfly eller acronicta aceris, som är dess latinska namn. Lönnaftonfly är en fjäril.

Magiskt vackert vid Yngeredsforsen och Döda fallet

yngeredsforsen och döda fallet

Det har redan gått en vecka sedan jag och Therese besökte Yngeredsforsen och Döda fallet i Falkenberg. Du vet när man blir så inspirerad att man inte riktigt finner orden? Så har jag känt inför den här magiskt vackra platsen.

kulturstigen yngeredsforsen
Therese går in i skogen. Kulturstigen leder dit.

Vad är det för en plats, då? Jag hade inte hört talas om den förrän Therese skrev och frågade om jag ville följa med på utflykt dit. Hon hade läst om den i turistappen A day in Halland, tror jag. Ladda ner den bums, om du inte har den. Innehåller massor av bra utflyktstips.

ravin ätran falkenberg

Yngeredsforsen ligger i en sagoskog. Det kändes faktiskt som att gå i en saga när jag gick längs den blomsterkantade kulturstigen under det knallgröna lövtäcket. Kulturstig? Ja, för inte så länge sedan verkade människan här. Vi pratar några decennier tillbaka i tiden, typ så.

skog yngered

Längs kulturstigen finns informationsskyltar som berättar om just Yngeredsforsens och Döda fallets historia, bland annat. Platsen har rymt ett ganska stort kraftverk kopplat till Ätran – och dessförinnan skvaltkvarnar. I Ätradalen har vattenkraften helt enkelt varit viktig.

vatten i ätran

På grund av att människan pysslat runt i området och byggt nya anläggningar är delar av forsen uttorkad, därav namnet Döda fallet. Det har gett upphov till en häftig miljö med en torrlagd fors och stenhällar att gå runt bland.

döda fallet kraftverk yngered

Stigen som leder till forsen må vara enkel att följa, men liiite utmanande var det allt att klättra ut till hällarna. I synnerhet som jag inte var i min bästa värkform och därmed något skakig i benen den dagen. Men det gick ju och det var sååå värt det.

therese yngeredsforsen ätran
Therese njuter av utsikten.

Utsikten från Döda fallet var magnifik.

Mer information om Yngeredsforsen och Döda fallet

Kulturstigen vid Yngeredsforsen och Döda fallet är förvånansvärt framkomlig – så även skogsområdet intill forsen.

vatten på stenhällar
Notera hur vattnet gröpt ur stenhällarna.

Tack vare grillplatser och utstakade stigar är det här ett ypperligt utflyktsmål för hela familjen. Sedan är det ju spännande att klättra vid det gamla kraftverket.

utflykter falkenberg

I vanlig ordning rekommenderar jag att du läser vidare på den officiella besöksplatsen, så surfa in till Falkenbergs webbplats för att få ännu mer information om stället.

5 skäl till att jag älskar vårblomman vitsippa

5 skäl att jag älskar vårblomman vitsippa

Vitsippa är nog min favoritblomma. Har länge tänkt att inget är ljuvare än körsbärsblomningen, men vid närmare eftertanke är det få saker som fyller mig med sådan glädje som att se vitsippor täcka marken.

Den här våren har jag kunnat njuta av skönheten länge. Fördelen med det halvtaskiga vädret är att det förlängt våren och därför är jag innerst inne tacksam att värmen hållit sig borta.

Jag bor i utkanten av Varbergs stad och har skogen runt hörnet. Har vandrat på skogsstigarna otaliga gånger bara för att få se havet av vitsippor igen och igen…

1. Vitsipporna breder ut sig överallt på marken

Nog för att vitsippan är vacker i sin egen rätt, ändå är det ymnigheten som fyller mig med en poetisk kärlek. Genast får lövskogarna ett sagoskimmer när vitsipporna breder ut sig överallt. Än perfektare blir synen när ljuset strilar genom lövverken och ner över blomstren.

2. Finns många vackra sagor om vitsippa

Det var i första klass jag hörde den, sagan om vitsippan. Den har kopplingar till grekisk mytologi, kanske visste jag redan där och då att det var antikvetare jag skulle bli som vuxen.

sagor om vitsippor
Vit på ovansidan, lätt röd på undersidan. Tårar och blod.

Enligt den grekiska mytologin blev vitsipporna till genom blodet från Afrodites döde älskare Adonins och de tårar hon fällde över hans livlösa – men o, så vackra – kropp.

På samma plats där händelsen utspelat sig växte en skör liten blomma, vit på ovansidan och med en skiftning av rött på undersidan.

3. Rättelse: finns många HEMSKA sagor om vitsippor

Okej, okej, så kanske att sagan om Afrodite och Adonis inte är jättevacker. Kanske är den riktigt, riktigt hemsk. Märkligt nog tycks blomman ha inspirerat till många otäckheter i folklore.

I Kina planteras vitsippa på gravarna, dödsblomma som den är i detta land. Tyskland, då? Där är den häxornas blomma – hexenblume – och växer där häxorna dansar. I Storbritannien är den däremot en älvblomma, vilket jag kan förstå (se min älvbild så förstår du varför jag förstår).

Läs mer om vitsippesagor på Sagobygdens blogg, Sagobygden.blog.

4. Vill skriva en dikt om temat vitsippa…

… eller kanske inte bara en eller två eller tre dikter. Oavsett vilket tror jag att jag bär på något litet om vitsippan, må det bli epik eller lyrik av den inre bilden.

vitsippa i skog

Jag försöker bygga upp en inre symbolbank med djur, växter och platser som betyder något för mig och som dessutom har en djupare kulturell betydelse. Där platsar vitsipporna.

Löjligt, måhända. Men ja, sådan är jag. När jag blundar och tänker på vitsippor ser jag romantiska sagoäventyr i svunna tider framför mig. Gränsen mellan myt och verklighet, borta.

5. Går utmärkt att pyssla med vitsippor

Tänk dig vilka fina små blombuketter du kan göra av vitsipporna du plockat under din skogspromenad. Har själv tänkt tanken oräkneliga gånger. Det blev dock inga vitsippebuketter i år.

Däremot plockade jag en del vitsippor och lade dem i blompressen. Än så länge verkar blommorna hålla, de har väl legat i några veckor eller så i väntan på att jag ska bestämma mig för vad jag ska göra med dem. En tavla, ett smycke eller ett bokmärke?

pressa blommor
Scillor och vitsippor är de första blommorna jag pressat, både i vår och i vuxen ålder.

Att ställa blommor i färgat vatten är ett roligt barnpyssel och vitsippan är ideal för ändamålet, spröd och ljus som den är. Vilken färg får de vita kronbladen om blomman står i rött, grönt eller gult vatten? Färga vattnet med karamellfärger. Billigt och enkelt.

Jag borde nämnt vitsippa som ett förtjusande vårtecken, det borde jag faktiskt. Nu fick det ingen egen punkt. Men vår, vad är väl mer vårligt än vitsippor överallt?

Förhoppningsvis mer balans i tillvaron

zen stenar

Det är en konstig känsla, det här. Känslan att vakna på morgonen och vara helt min egen igen. Har längtat ihjäl mig under våren. Jag hoppade på ett projekt i vintras, 10 januari skulle projektet varit klart och så visade det sig bli ett evighetsprojekt. Typ så.

Projektet kan ha varit ett av de rörigaste någonsin och det har tillfört en stress i vardagen som jag inte behöver. Har mycket som det är med livet och var därför så sjukt stolt över att jag lyckats nå ett slags vardaglig harmoni under hösten – som försvann med projektstressen.

Livet kan jag inte påverka, men vilka frilansuppdrag jag har kan jag faktiskt styra någorlunda över. En enorm lyx, det förstår jag. Jag kommer hålla hårt i friheten nu och ser en framtid där jag mest sköter mitt eget innehåll. Driver ju flera egna sajter med hyfsad trafik och på vilka jag själv bestämmer dagens tema.

balansera stenar i naturen
Någon tar sig tid att stapla stenar på varandra i ett av skogsstråken där jag bor. Alltid en ny stenskulptur på g, verkar det som. Att balansera stenar är inte det lättaste, en del av lösningarna ser väldigt kreativa ut. Dessa stenar får helt enkelt symbolisera balansen jag vill ha i tillvaron.

Mäktigt och märkligt att vara sin egen boss. Kanske lite stressande i sig, för nu ska jag komma på nya bloggämnen varje dag och jag har bara mig att utgå från. Jag tänker att blogginnehållet på många sätt ska få avspegla min egen strävan efter en mer balanserad tillvaro.

Vill absolut inte snitta en skärmtid på 12 timmar om dagen, den livsstilen gör mig till ett vrak. I stället ska jag utforska allt från platser till pyssel i lugn och ro med kameran som följeslagare, hoppas jag.

Tänk som ett träd av Jacques Tassin

jacques tassin tänk som ett träd

Tänk som ett träd är den franske växtekologiforskaren Jacques Tassins filosofiska skrift om träden på vår planet.

Den cirka 120 sidor långa boken är även en kritik mot antropomorfismen, som bland annat innebär att människan tillskriver växter samma egenskaper som sig själv.

Jag kan tänka mig att kritiken främst riktas mot populärvetenskapliga böcker i stil med Peter Wohllebens Trädens hemliga liv.

Tassin menar att träden är fantastiska som de är och att deras egenskaper därför inte behöver rysch-pyschas av kanske inte fullt belagd forskning.

Det är inte för intet som trädets form går igen i så mycket, till och med i vår idéhistorias tankekartor, där logiska resonemang förgrenas.

I Tänk som ett träd läser jag om hur livet på jorden är sammanlänkat med träden och hur de storartade växterna i sin tur har en unik anpassningsförmåga. Beakta hur trädet vajar i vinden! Följsamhet är nyckelordet.

böcker om träd
På sistone har jag stirrat så mycket i talltopparna att min nackvärk triggats. Anledningen till beteendet? Skogen runt knuten har haft ett tillfälligt besök av en hel ugglefamilj och jag har hoppats på att få se ugglorna igen och igen.

Krama ett träd, då, ska det vara bra? Njaej, inte om jag ska tro Jacques Tassin. Han avfärdar hälsotrenden men månar samtidigt om att lyfta fram forskningen som visar på naturvistelsernas positiva hälsoeffekter.

Människan mår bra av skogen, hon rent av behöver den. I framtiden kan det bli så att hon behöver träden än mer, och då inte minst i en klimat- och miljösynpunkt.

En av alla de fantastiska sakerna med träden är att de är energimässigt självförsörjande. De använder koldioxiden i luften för att producera syre.

Trädväxterna är dessutom under av hållbarhet, de konsumerar nämligen mycket, mycket mindre än vad de producerar.

Människan – och det andra livet på jorden – har stor nytta av trädens resurser. Är trädet måhända den perfekta förebilden för vår framtida energiproduktion och -förbrukning?

Det finns mycket att lära av de gröna jättarna.

Mer information om Tänk som ett träd

tänk som ett träd av jacques tassin

Originaltitel: Penser comme un arbre
Serie:
Författare: Jacques Tassin
Översättare: Astrid Hjort
Utgivningsår: 2020
Bokförlag: Bakhåll
Sidantal: 125

En ugglefamilj bestående av sex ugglor i skogen runt knuten

vuxen kattuggla

Hur många gånger i livet ser man uggla i det vilda? Det hör inte till vanligheten, tror jag. Men i går kväll såg jag sex ugglor, en ugglefamilj. Mamman, pappan och de fyra ungarna satt utspridda i tallarna i skogen runt knuten, i Påskbergsskogen.

Faktiskt såg jag en av de vuxna ugglorna häromveckan. Det blev ett förvånat utrop, var en så oväntad syn. Sedan dess har det surrats en del om ugglorna – särskilt om uggleungarna – som är så kallade kattugglor.

vuxen uggla i träd
De är varken enkla att se eller att fota, kattugglorna. Den här ugglan satt högt uppe i talltoppen och dessutom skymde de gröna löven från bokträden sikten.

Jag hade hoppats på att få se de spektakulära fåglarna igen och har därför varit ute på spaning två gånger i dag. Men icke! Kanske att familjen redan hunnit flyga i väg eller att den gömmer sig väldigt väl i trädtopparna.

Känner en otrolig tacksamhet att jag fått uppleva detta ögonblick, det är för mycket begärt av moder jord att få vara med om det en gång till.

I en av skogsdungarna är vitsipporna nästan vinröda

nästan vinröda vitsippor

Jag rör mig mer och mer i närområdet, utforskar de otaliga skogsstigarna. Det här berättade jag om i ett inlägg förra veckan.

Det är något med obestämdheten i stegen som får hjärtat att sjunga glädjesånger, jag älskar att låta mig ledas av nyfikenhet och skönhet.

Ser jag något spännande eller vackert är det numera dit jag går och så kan jag hålla på i timmar.

Jag tror jag har hittat en av mina favoritplatser. Det är en liten skogsdunge med vitsippor över hela marken och där många av blomstren nästan är vinröda.

Du vet hur somliga vitsippor blir rosa på grund av den sura marken? Blommorna i min lilla dunge är till och med ännu färgrikare än så, den mörkaste, mörkaste rosa.

Kan inte få nog av dem.

Upptäckte tusen nya skogsstigar i närområdet

skogsstigar i kvällsljuset

Jag bor i ett ganska trist miljonprogramsområde i Varberg. Bostadsbolaget rustar upp det för fullt, ändå vilar en tråkig känsla över kvarteren.

Men en sak jag älskar med mitt hem är att det ligger jätte-jättenära centrala Varbergs bästa strövområden. Jag har skogen och jag har havet, bara att snöra på mig skorna och så är jag nästan där.

macro skogsblommor i kvällsljus
Jag har precis fått hem mitt nya makroobjektiv och äntligen, äntligen kan jag fotografera växter mer närgående. Har också fått värdefulla fotograferingstips av min projektkollega, som är proffsfotograf. Med ny utrustning och nya tips är det inte så märkligt att min wanderlust får en nytändning. Bilden visar ett litet skogssnår i kvällsljuset – så gör även bilden här ovanför.

I går gick jag in i skogen. Det gör jag i stort sett dagligen, men just i går gjorde jag det planlöst. Jag lät de vackra naturfynden leda vägen, en blomma eller knopp blev nästa mål.

Obestämdheten i stegen gjorde att jag upptäckte tusen nya skogsstigar – typ så – och att jag blev alldeles nykär i området.

macro lönnknoppar
Lönnknoppar spricker, vecklas ut och minner om palmträd i art deco-stil. Det är väl en lönnknopp?

Att gå utan en bestämd riktning är nog mitt favoritsätt att gå över huvud taget. Ibland behöver man känna sig lite vilse för att hitta rätt, såväl i en bokstavlig som i en symbolisk mening.

Under gårdagens skogspromenad hade jag bara en vag aning om var jag var, tillräcklig trygghet för att våga ta ännu ett steg längre och längre in i den begynnande frodigheten.

Scilla, eller vågor av djupblått

massor av scillor

Jag går den vanliga rundan genom Påskbergsskogen och kastar ivriga blickar mot skogsgläntan i hopp om att få se marken täckt av scilla.

äng av blå scilla

Det har jag gjort i en eller två eller tre veckor. Men en dag ser jag dem. Scillorna breder ut sig som ett blått hav, som ”vågor av djupblått”, med nobelpristagaren Louise Glücks ord:

”Inte jag, din idiot, inget själv. Utan vi, vi – vågor
av djupblått som
en kritik av himlen: varför
håller du din egen röst så högt,
när att vara en enda
är att vara nästan inget?”

– Louise Glück i tolkning av Jonas Brun

Jag kommer aldrig mer tänka på scilla utan att läsa in Glücks dikt. Den är döpt efter blomman, rätt och slätt.

Så är det med de flesta dikterna i hennes Vild iris. Scilla och Snödroppar är de dikter som berör mig mest i diktboken.

louise glück scilla

Dikterna säger något djupt om människan. Hur mäktiga representanter är inte scillorna för demokratin? En och en blir vi kanske inte hörda, men om vi går samman kommer vår gemensamma röst skalla.

Väntade in den magiska solnedgången som aldrig kom…

varbergs kusthotell rosa himmel

… och hann skrämma upp mig själv på kuppen. Så kan jag sammanfatta förra fredagskvällen. Som jag redan berättat tillbringade jag en hel kväll ute i stormvädret och när solnedgången närmade sig tänkte jag att jag lika gärna kan stanna utomhus någon timme till. Jag mår bra av mina utomhusvistelser, men det här blev lite overkill för värken.

Jag hade en idé om att om jag bara väntar in solnedgången så kommer den se magisk ut. Men icke! Jag gick runt och runt på Subbehalvön, den plats där bland annat Varbergs kusthotell är beläget och där jag har en av mina utsiktsplatser över Varbergs fästning. Den gamla kulturmiljön var ganska enslig i kvällen och jag började fantisera om hemskheter.

varbergs fästning bakom träd med fågelholk
Det var här jag stod och fotade när jag blev rädd. Hah! Men det kan faktiskt bli riktigt ensligt och kusligt i skogsstråken. Bilden längst upp i inlägget föreställer Varbergs kusthotell under en rosa himmel – eller åtminstone under rosa moln.

Tänk om platsen verkligen är hemsökt, tänk om en seriemördare lurar bland träden eller tänk om, tänk om, tänk om… Du fattar, fantasin skenade i väg. Jag panikringde Christoffer under förevändningen att jag ville ha solnedgångstips. Där och då fick jag reda på att en klarblå himmel inte ger den färgsprakande magin. Det är tydligen molnen som avgör solnedgången.

Men jag fick med mig ett par – vad jag själv tycker – fina bilder i alla fall. Bilden på Varbergs kusthotell har till och med hotellet i fråga delat i sina insta stories, vilket är jättekul. Jag hade bara funnits på Instagram i en och en halv vecka. Nu har jag funnits där i drygt två veckor, @livetmedsandraj.se.