Konsten att fotografera solnedgången

hur fotograferar man solnedgången

Konsten att fotografera solnedgången, snarare mina nybörjarförsök att ta färgsprakande solnedgångsbilder. Men nu har jag ändå jagat solnedgångar i en månad eller så och jag tycker jag lär mig allt mer för varje gång.

Du kanske kommer ihåg hur jag började? Jag rusade ut med kameran i högsta hugg, väntade in exakta klockslaget för solens nedgång och blev besviken när färgerna inte framträdde på himlen. Jag trodde det räckte att infinna mig vid havet för att jag skulle lyckas fånga ögonblicket med stort ö.

Vädret viktigt när du ska fotografera solnedgången

Tack och lov lärde jag mig läxan ganska tidigt, det var min sambo Christoffer som upplyste mig om att det måste finnas moln för att solnedgången ska fyllas av färger. Men inte vilka molnformationer som helst duger.

Molnen ska inte ligga som en tjock hinna över himlen, de ska vara uppspruckna och delvis skingrade. Som små molnöar på himlavalvet. På så sätt kan ljuset tränga igenom och reflektera.

Hög luftfuktighet är inte heller så dumt när man ska fotografera solnedgången. Tvärtom kan ljuset då reflektera ännu mer. Har det regnat under dagen eller hänger regnet i luften? Då kan du vara en vacker solnedgång på spåren.  

Kamerainställningarna påverkar hur bra bilderna blir

Jag har slarvat med kamerainställningarna, det ska medges. Min nyaste vän heter Sara och hon är proffsfotograf. Under våren när vi har arbetat ihop har hon försökt få mig att se över just inställningarna. A-läget, det gör underverk. Testa, testa!

Det så kallade A-läget är en funktion som finns inbyggd i systemkamerorna, i alla fall i Canon och Nikon, som jag förstått det. Jag kör ju Nikon och där vrider jag enkelt till läge A. Genom detta kameraläge kan man leka mer med ljuset och dessutom fånga ögonblicken snabbare.

tips för att fotografera solnedgången
En helt oredigerad solnedgångsbild. Ser du regnstråken i molnformationen? Så här brukar det se ut över havet i Varberg. Fotografiet är taget på stranden Kåsa, kanske en av de bästa platserna för att åtnjuta solens nedgång på himlen.

Jag har inte kört på auto i A-läget ännu, annars ska det vara toppen. Däremot har jag provat flera ISO-inställningar i kombination med läge A. Det är ännu ganska mycket ljus i solnedgången, har jag insett, och därför har jag förhållandevis låg ISO.

Väldigt enkelt förklarat innebär ISO hur mycket ljus kameran tar in. Lyckade bilder handlar mycket om att balansera ljuset, så ISO-inställningarna är viktiga. En annan viktig inställning är bildformatet, se till att fotografierna får RAW-formatet. Då blir de detaljrika (och lätta att redigera i efterhand).

Även platsen spelar roll när du fotograferar solnedgången

Vädret och kamerainställningarna, två aspekter som avgör hur fin solnedgången blir på bild. Men även platsen spelar roll. När jag är ute och fotar ser jag hur vissa fotografer håller sig till en spot, de har liksom riggat innan solen går ner och har därför god tid på sig att ta bilderna.

Jag är inte lika organiserad. Fotograferar mer i rörelse, då vandringsromantiken är själen i det jag gör. Ser mig inte ens som fotograf, tror jag. Personligen gillar jag när solnedgångsbilderna innehåller något mer än bara själva solnedgången.

Ett knep är att fokusera på en annan detalj, som jag gjort här, här och här. Det är ingen slump att en del av strandremsan brukar vara med på bilderna, eller något annat för den delen. Också en vacker molnformation kan vara det som ger bilden det lilla extra lyftet.

På Nikon.se kan du läsa mer om att fotografera solnedgången

Nikon.se – vilken guldgruva av kunskap! Jag har nyligen hittat dit och lär mig ständigt nya saker genom fotoguiderna. Nikons guide för hur du fotograferar solnedgången är allmän, du behöver alltså inte ha en Nikon-systemkamera för att få glädje av tipsen.

Stresslindring av att tillbringa flera timmar utomhus

strandpromenaden i varberg solnedgången

Jag gjorde misstaget att gå upp så i stressen att jag skippade mina långa utomhusvistelser i fem dagar. I stället pressade jag på framför skärmen och kände mig allmänt miserabel.

Det blir som en ond cirkel, stress som föder stress när man slutar göra sakerna man mår bra av. Jag vet ju numera att inget gör mig så lugn som att tillbringa flera timmar i sträck utomhus, allra helst ska jag röra mig mellan skogen och havet.

subbe fyr i milt kvällsljus
Behagligt ljus i solnedgången i går, kvällsmolnen passar bra som bakgrund till Subbe fyr.

Stressen kan göra mig väldigt disträ, på riktigt får jag så allvarliga närvaroproblem att det är läskigt. Jag känner mig avtrubbad från mig själv.

Men att bege mig ut i naturen, känna dofterna, höra ljuden, det gör susen. Jag får stresslindring nästan bums.

varbergs strandpromenad under kvällsmolnen
Förvånansvärt få njuter av solnedgångarna vid havet, och detta trots den otroligt fina strandpromenaden och det magiska kvällsljuset. Här ses promenadvägen från stranden Kåsa.

På nolltid går jag från att vara bedövad till att vara uppfylld. Uppfylld av ALLT. Känslan slår det mesta, den går inte att beskriva och därför ska jag inte ens försöka.

Att befinna sig på stranden i solnedgången är den perfekta platsen att gå ner i varv och börja andas i normaltakt, tycker jag. Se bara lugnet i bilderna!

Medan jag har er kvar av Tor Åge Bringsværd

tankar om att bli gammal på apelvikens strand

Medan jag har er kvar: Tankar om att bli gammal verkar vara en förtjusande liten bok, tänker jag och slår till på biblioteket. När man lånar böcker på bibblan kan man kosta på sig små utsvävningar bara för att.

apelviken i varberg rosa solnedgång
När man filosoferar om livets stora frågor passar det bra att bege sig till Apelviken i solnedgången.

För att låna en bok om livet på ålderdomens höst när man är 35 är ändå lite av en chansning. Jag var nyfiken och efter att ha läst Tor Åge Bringsværds essä är jag glad att nyfikenheten åter uppmuntrade mig att prova något nytt.

Redan den första boksidan låter mig veta att jag och Bringsværd har saker gemensamma: våra brinnande intressen för gamla kulturer och upptäcktsresande.

vit måsfjäder i tång på strand
En vit måsfjäder, för att jag inte kunde låta bli.

Han varseblev sin ålderdom när han skulle gå upp för den urgamla persiska religionen zoroastrianismens heliga berg i Iran. Kroppen sa stopp. Ville inte röra sig en centimeter till.

”Jag har inget emot att bli gammal. Det är att dö jag inte gillar. Men sådana ting hänger dessvärre ofta samman.”

– Tor Åge Bringsværd

Krämpor – i synnerhet sina egna – skriver Bringsværd ärligt om. Jag älskar det! Han tacklar ålderskrämporna på ett humoristiskt sätt, men skrattar samtidigt inte bort dem.

Det är klart att det skär i hjärtat när man inte längre orkar som förut, när man börjar glömma saker man haft stenhård koll på och när ens vänner dör ifrån en. Eller när man har just så många rent av livshotande krämpor – nu menar jag sjukdomar – som får en att allvarligt undra hur lång tid man har kvar.

rosa himmel lila hav
Långt, långt därborta spatserar en ensam fiskmås.

Tor Åge Bringsværd är en prisbelönt norsk författare. I Medan jag har er kvar: Tankar om att bli gammal väver han samman ålderdomsbetraktelserna med skribentreflektioner. Jag gillar att läsa böcker om hur författare gör det.

Bringsværd ger mig perspektiv på just författarskapet, på självaste skrivlivet. Märkligt att ställas inför faktumet att man kanske skriver sin allra, allra sista bok.

Mer information om Medan jag har er kvar

medan jag har er kvar tor åge bringsværd

Originaltitel: Mens jeg har dere her, eller om det å bli gammel
Serie:
Författare: Tor Åge Bringsværd
Översättare: Jan Wibom
Utgivningsår: 2021
Bokförlag: Lind & Co
Sidantal: 140

Molnridå bakom Subbe fyr fyller synfältet med kustdramatik

varbergs fyr framför molnridå

Måndagskvällen förra veckan, jag var less på allt jobbrelaterat. Har ett projekt som ibland stressar mig enormt mycket.

fyr och strand i varberg

Jag gick ut på en rejäl kvällsrunda, behövde andas på alla tänkbara plan. Stegen drev mig först till scillorna i Påskbergsskogen och därefter vidare till utsikten över Subbe fyr från Kåsa. Jag går i mina cirklar.

subbe fyr stort moln och en annan som fotograferar
Fotografen jag senare pratar med.

Vid Kåsa stannade jag av häpnad. En tung, tung molnridå hängde bakom Subbe fyr och fyllde hela synfältet med kustdramatik när den är som mäktigast.

Solnedgångshimlen var gul, gyllene och orange, molnformationen blå, grå och lila om vartannat. Att stå och titta på molnen och fyren är inget jag gör varje kväll, men förra måndagen gjorde jag det.

subbe fyr bakom vass på kåsa strand

Jag var inte ensam om att beundra ljusspelet den här kvällen. En dam var ute och fotograferade solnedgången och vi pratade en stund. Vi samtalade om hur lugnande – rent av meditativ – en solnedgång kan vara och hur den aldrig riktigt är densamma.

fyr i varberg på strand

Tre minuters småprat med en främling och jag kände att jag fick en gåva. Inte många sådana möten numera, i coronatiderna vi lever.

Väntade in den magiska solnedgången som aldrig kom…

varbergs kusthotell rosa himmel

… och hann skrämma upp mig själv på kuppen. Så kan jag sammanfatta förra fredagskvällen. Som jag redan berättat tillbringade jag en hel kväll ute i stormvädret och när solnedgången närmade sig tänkte jag att jag lika gärna kan stanna utomhus någon timme till. Jag mår bra av mina utomhusvistelser, men det här blev lite overkill för värken.

Jag hade en idé om att om jag bara väntar in solnedgången så kommer den se magisk ut. Men icke! Jag gick runt och runt på Subbehalvön, den plats där bland annat Varbergs kusthotell är beläget och där jag har en av mina utsiktsplatser över Varbergs fästning. Den gamla kulturmiljön var ganska enslig i kvällen och jag började fantisera om hemskheter.

varbergs fästning bakom träd med fågelholk
Det var här jag stod och fotade när jag blev rädd. Hah! Men det kan faktiskt bli riktigt ensligt och kusligt i skogsstråken. Bilden längst upp i inlägget föreställer Varbergs kusthotell under en rosa himmel – eller åtminstone under rosa moln.

Tänk om platsen verkligen är hemsökt, tänk om en seriemördare lurar bland träden eller tänk om, tänk om, tänk om… Du fattar, fantasin skenade i väg. Jag panikringde Christoffer under förevändningen att jag ville ha solnedgångstips. Där och då fick jag reda på att en klarblå himmel inte ger den färgsprakande magin. Det är tydligen molnen som avgör solnedgången.

Men jag fick med mig ett par – vad jag själv tycker – fina bilder i alla fall. Bilden på Varbergs kusthotell har till och med hotellet i fråga delat i sina insta stories, vilket är jättekul. Jag hade bara funnits på Instagram i en och en halv vecka. Nu har jag funnits där i drygt två veckor, @livetmedsandraj.se.

Kvällen – den bästa tiden för promenader?

promenerar i solnedgången

Jag vet inte vad det är med mig och kvällar. Det är bara så att det är den tid på dygnet när jag vaknar igen, motsägelsefullt nog. På eftermiddagen har jag vanligen en värk- och energidipp. Kan må så kroppsligt dåligt att jag inte vet vad eller var jag ska göra av mig själv. Men så kommer kvällen, det gör den ju alltid till slut, och jag känner mig som ny.

solnedgång i kåsa
Badbryggan i Kåsa på Subbehalvön. Kring denna strand finns många bra ställen att bevittna hur solen försvinner bortom horisonten.

Kvällstid snörar jag gärna på mig skorna en andra eller tredje gång för dagen, uppfylld av lust att låta fötterna leda mig till vackra platser.

bilder på solnedgångar
Inte det mest perfekta fotot, direkt, men jag gillar hur solens sista strålar lyser genom nyponbuskarna och hur tungt de grålila molnen väller in.

Det är något alldeles visst med kvällspromenader, tycker jag. Både luften och hjärnan känns klarare, och Varberg är dessutom tystare. Kanske att kvällen rent av är den bästa tiden för promenader?

solnedgång kvällspromenad
Solnedgångens färger blir vackrare och vackrare…

Jag var nästan ensam om att åtnjuta synen av den spektakulära solnedgången i afton. Ögonblicket kändes exklusivt, i alla fall. Men jag kan inte låta bli att önska att fler hade tagit del av skönheten i ögonblicket.

Det var aldrig meningen att jobbet skulle bli viktigare än vilan

jobb ska inte vara viktigare än vila

Genom sjukdom, genom sorg. Jag har alltid haft jobbet. Som jag jobbat! För varje kris ett nytt projekt och bitarna har fallit på plats igen. Tills pusslet än en gång slagits sönder och jag måste börja om.

Det är märkligt hur jobbstressen kan döva annan stress, stress som gör ondare och som ligger bortom en människas kontroll. Jag lärde mig tidigt att arbetsnarkomani är en överlevnadsstrategi och det har ju ändå funkat för mig. Saker – till och med jag – har blomstrat i de kargaste tider. Om än ansträngt, vissa gånger.

Eftersom arbetet funnits här hemma, i mina tankar, i mina fingrar och vid datorn har inget någonsin hindrat mig från att jobba mer. Bara mina egna gränser, och jag har varit gränslös. När blev jobbet viktigare än vilan? Det var aldrig meningen att det skulle bli så, men nånstans längs vägen var det precis det som hände.

Jag tror att om man – läs om jag – vågar ge vilan plats i sjukdomen, i sorgen så blir dagarna mindre av en kamp. Det finns verkligen andra delar av livet att ge kärlek och ibland måste man kanske inte heller ge allt.

Kanske räcker det att bara andas?

Cthulhu vaknar av H.P. Lovecraft

cthulhu vaknar av h p lovecraft

Fasligheter, det gillar jag. Inget ljus i min vardag utan en gnutta mörker. Mitt intresse för H.P. Lovecrafts noveller går i vågor, på något sätt driver jag alltid tillbaka till de ruskiga berättelserna. På sistone har det blivit både HBO:s Lovecraft Country och novellen Cthulhu vaknar, och jag tror minsann det vankas brädspel och rollspel som utspelar sig i Lovecrafts värld.  

Cthulhu vaknar alternativt The Call of Cthulhu är en av skräckförfattarens mest ikoniska noveller. Vad handlar denna Lovecraft-berättelse om? När en gammal forskare dör lämnar han efter sig mängder av anteckningar och en märklig lerfigurin, som en yngre släkting blir nyfiken på.

Den gamle mannen var expert på antika språk och hade snubblat över ett mysterium kring en varelse som förefaller uppenbara sig på vitt skilda platser. Samma varelse som figurinen föreställer, ska tilläggas, den ofattbara blandningen mellan bläckfisk, drake och människa.

Varelsen sägs komma från en uråldrig värld, en värld som är mycket äldre än människans tidsålder på jorden. Cthulhu, så kallas detta monstrum och det visar sig även i människors drömmar. Många av de som kommer i Cthulhus väg blir antingen galna eller dör, så egentligen borde den yngre släktingen låta anteckningarna vara.

Mycket av det H.P. Lovecraft skrev berör uråldriga mysterier och vetenskapsmän som utforskar dem i en relativ samtid. Jag är ju själv utbildad antropolog och klassisk arkeolog och tilltalas därför av den här formen av fantastiska världar, där det finns en föreställning om forna – stundom hotfulla – civilisationer. Ancient Aliens, typ.

Dessutom läser jag gärna om skräckvärldar som smälter samman med vår värld, min egen tillvaro blir mer spännande så.

Mer information om Cthulhu vaknar

cthulhu vaknar novell

Originaltitel: The Call of Cthulhu
Serie:
Författare: H.P. Lovecraft
Översättare: Oskar Källner
Utgivningsår: 2016
Bokförlag: Fafner förlag
Sidantal: 40 sidor (?), e-bok

Så annorlunda solnedgången hade varit på en målad tavla

solen går ner över apelviken

Solnedgång och Apelviken lyste som smält guld. Jag var alldeles rusig av skönheten, av den friska luften. Havsdoften. Sältan och tången. Gyllenljuset.

apelviken i varberg genom grenar

Vilken skatt jag förde med mig hem i kameran! Likt en impressionist hade jag troligen fångat hur solens sista strålar drog över stranden, bortåt, bortåt.

Men det hade jag givetvis inte. Jag lyckades inte fånga det ögat såg på bild. Inte den här solnedgången. Kanske aldrig någon solnedgång.

apelviken varberg

Medan jag bläddrade igenom fotografierna från kvällens fotomeditation slog det mig att ingen kamerabild kan bli så träffsäker som en målad tavla. Det är något magiskt med målarens blick och hand och med det som sker däremellan.

Varbergs fästning i februarisolnedgången

Det är så märkligt, under gårdagen våndades jag när jag avverkade jobb inomhus. Kände mig så trött och hängig, helt utan skärpa. Närmare kvällen drabbades jag i stället av lust att bege mig ut i solnedgången.

Med ljudboken Alla blommor i Paris i öronen och kameran i handen vandrade jag så i den ännu riviga kvällsluften. Tror det tog max tio minuter och sedan var jag i min nästan-bästa form, känslan av slitenhet som bortblåst.

Subbehalvön är en av mina favoritplatser i närmiljön och där tillbringade jag en del av solnedgången, ville så gärna se färgskiftningarna sänka sig över havet. Från halvön vid kurortsområdet finns många vackra vyer över Varbergs fästning.

I går såg jag fästningen resa sig ur diset och ståta mellan vissna lövverk. Himlafärgerna var rika, åt ena hållet alldeles gyllene och åt andra blekt rodnande. Nu möts vintern och våren på mitten.