Jag går den vanliga rundan genom Påskbergsskogen och kastar ivriga blickar mot skogsgläntan i hopp om att få se marken täckt av scilla.
Det har jag gjort i en eller två eller tre veckor. Men en dag ser jag dem. Scillorna breder ut sig som ett blått hav, som ”vågor av djupblått”, med nobelpristagaren Louise Glücks ord:
”Inte jag, din idiot, inget själv. Utan vi, vi – vågor av djupblått som en kritik av himlen: varför håller du din egen röst så högt, när att vara en enda är att vara nästan inget?”
– Louise Glück i tolkning av Jonas Brun
Jag kommer aldrig mer tänka på scilla utan att läsa in Glücks dikt. Den är döpt efter blomman, rätt och slätt.
Så är det med de flesta dikterna i hennes Vild iris. Scilla och Snödroppar är de dikter som berör mig mest i diktboken.
Dikterna säger något djupt om människan. Hur mäktiga representanter är inte scillorna för demokratin? En och en blir vi kanske inte hörda, men om vi går samman kommer vår gemensamma röst skalla.
En älskad fru och mamma går bort, plötsligt knackar sorgen i skepnad av Kråka på. Det här är utgångspunkten i Max Porters säregna och avgrundsdjupa roman Sorgen bär fjäderdräkt, eller Grief is the thing with feathers som den heter i engelskt original. Titeln är en direkt anspelning på Emily Dickinsons dikt Hope is the thing with feathers.
Handlingen är dock inspirerad av Ted Hughes numera klassiska diktsamling Kråka, eller The Crow. Efter makan Sylvia Plaths död blev ju Hughes änkling, precis som huvudkaraktären blir i Sorgen bär fjäderdräkt. Om jag förstått saken rätt ska Hughes ha skrivit diktsamlingen när han fortfarande skakades av den tunga förlusten.
Faderns sorg så djup att barnen glöms bort
Huvudkaraktären i Sorgen bär fjäderdräkt förefaller också vurma för Hughes lyrik, så att han börjar se diktarens Kråka är kanske inte helt otroligt. Kråka – vilken karaktär! Kråka har inga som helst problem med att vända upp och ner på vardagen. Du vet väl hur kråkor kan stöka till det, just så. Samtidigt vakar fågeln över det som återstår av familjen, rent av tröstar. Kråkfågelns mångbottnade natur.
Den sörjande fadern sjunker djupt, djupt ner i en känslomässig misär och någonstans på botten glömmer han av de bägge sönerna. Genom Kråka får jag som läsare höra vad de har för sig. De tillägnar sig gränsöverskridande aktiviteter, destruktiva saker som tyder på en lika gränslös saknad. Två ensamma barn, är det så konstigt att de rasar och skadar?
Genom Kråka sätter författaren ord på sorgen
Hur sätter man ord på sorg? Det är det jag tycker Max Porter lyckas så bra med i Sorgen bär fjäderdräkt. Dels använder han sig av ett poetiskt, tätt språk, det i sig skapar förutsättningar för kreativa uttryck. Dels är Kråka en otroligt smart symbol för svärtan, både i hur den sänker sig över familjen och till slut lyfter sina vingar, flyger i väg.
Jag tycker Sorgen bär fjäderdräkt är en fantastiskt bra skildring av sorg. Som jag letat efter en bok som denna, utan att veta om det förrän nu.
Om du vill få ännu fler tips på böcker om kråkor borde du läsa min boklista via länken.
Mer information om Sorgen bär fjäderdräkt
Originaltitel: Grief is the thing with feathers Serie: – Författare: Max Porter Översättare: Marianne Tufvesson Utgivningsår: 2016 Bokförlag: ETTA Sidantal: 161
En trött och mulen dag, jag försjunker i Det öde landet av nobelpristagaren T.S. Eliot. Den modernistiska diktsviten är från 1922, men är fortfarande ett av de verk som fascinerar och inspirerar mest. Man kan ägna dagar åt att försöka uttyda innehållet och ändå inte nå hela vägen fram. Det älskar jag med sviten, som jag första gången läste när jag var 18 år och än i dag försöker begripa fullt ut.
”April är den grymmaste månaden, den driver syrener ur den döda marken, blandar minne och åtrå, kittlar stela rötter med vårregn.”
– T.S. Eliot i tolkning av Jonas Ellerström
Citatet här ovanför är hämtat ur diktsvitens inledning. Den ger uttryck för ett riktigt aprilväder, ena stunden vår och andra stunden vinter. Vad kan väl växa under sådana omständigheter? Det öde landet fortsätter i samma kontrasterande anda, motsättningen mellan liv och död, hoppfullhet och hopplöshet.
”Overkliga stad, under en vintermorgons bruna dimma strömmade en folkmassa över London Bridge, så många, jag trodde inte att döden hade förintat så många.”
– T.S. Eliot i tolkning av Jonas Ellerström
T.S. Eliot skrev Det öde landet i första världskrigets efterdyningar, en tid som säkerligen präglades av motsägelsefullhet. Floden Themsen – den flod London Bridge är rest över – är ännu en symbol för livet och döden. I många mytologier är vattnet länken mellan de levande och döda, och som du kanske vet troddes man färdas över floden in i dödsriket.
”När Lils man var på väg från kriget sa jag – jag skrädde inte orden, jag sa så här till henne DRICK UPP NU STÄNGER VI att nu när Albert kommer hem så får du piffa upp dig lite. Han kommer att vilja veta vad du gjort med pengarna han gav dig för att skaffa nya tänder. Det gjorde han, jag var där.”
– T.S. Eliot i tolkning av Jonas Ellerström
En annan anledning till att jag älskar Det öde landet är hur snyggt och fyndigt poeten väver samman den tyngsta symbolik med den lättsammaste dialog. Det citerade stycket är ju hur roligt som helst och det visar på att det finns ett liv långt bort från krigsfronten, ett liv där ett tjusigt leende spelar roll.
”Ganges var på väg att torka ut, och de slaka löven väntade på regn, medan svarta moln samlades långt borta över Himavant. Djungeln kröp ihop, hukade i tystnad.”
– T.S. Eliot i tolkning av Jonas Ellerström
Ännu en flod i diktsviten, den uttorkade Gangesfloden som ett riktigt åskoväder är på väg att välla in över. Det blir till slut regn och jorden återfuktas. Där det förr har varit ofruktbart kan det i stället börja frodas och människan får nytt hopp, tycker jag T.S. Eliot diktar om på sitt laddade sätt.
Jag har läst Det öde landet i svensk tolkning av Jonas Ellerström, läser gärna översättningar i mitt hjärntrötta tillstånd. I boken medföljer T.S. Eliots egen originaldikt The Waste Land och noter för att kunna uttolka diktsviten. Översättaren bjuder dessutom på ett lärorikt efterord. Det låter kanske mäktigt, men den här diktboken är inte omfångsrikare än 63 sidor.
Mer information om Det öde landet
Originaltitel: The Waste Land Serie: – Författare: T.S. Eliot Översättare: Jonas Ellerström Utgivningsår: 2004 (1922) Bokförlag: Bakhåll Sidantal: 63
Jag ska försöka mig på att skriva om Luttra gånggrift i Falköping. Detta trots att jag känner mig urlakad i hjärnan. Men minnet av den vackra stenåldersgraven på den så kallade Falbygden är ännu färskt och jag vill därför fånga det nu, innan det irrar bort i alla måsten och hjärntröttheten.
Jag kände mig otroligt bortskämd. Kunde fotografera helt ostörd av andra bilister och besökare.
Falbygdens gånggrifter, det finns flera hundra av dem. De beräknas vara cirka 270 stycken och de är utspridda över ett större område. Har länge velat ströva bland stengravarna och har väl dessutom haft ganska så romantiska bilder av hur det ska gå till.
Kanske första besöket till Falbygdens gånggrifter
Det är över tio år sedan jag läste arkeologi på universitetet och jag tror det var först i fredags som jag besökte en gånggrift på Falbygden. Må så vara att det endast blev ett kort stopp på vägen hem från trandansen vid Hornborgasjön, men nu fick jag i alla fall se den ståtliga fornlämningen med egna ögon. Tack, Christoffer!
Luttra gånggrift ska vara ett riktigt praktexempel på de väldiga stenåldersgravarna. Den är också jämförelsevis välbevarad. Typiskt för gånggrifterna är att de är resta av stora stenblock. Blocken bildar såväl en kammare som en gång in till kammaren.
En del av mig vill så gärna krypa in under stenen. Öppningen bjuder in till det. Men nej, nej, nej! Det är livsfarligt. Finns riktigt otäcka berättelser om nyfikna som råkat illa ut.
Graven har även omgärdats av en hög, det är sannolikt samma hög som du ser på mina fotografier av fornlämningen. Välbevarad, javisst, men likväl märkt av tidens tand. Gånggriftens ålder på 5 500 till 5 000 år är när allt kommer omkring aktningsvärd.
Luttra gånggrift var säkerligen en viktig plats
Arkeologiska undersökningar tyder på att över 100 individer begravts i Luttra gånggrift, det här var säkerligen en viktig plats för dåtidens invånare. Jag kan inte låta bli att undra hur senare åldrars människor förhållit sig till stenåldersgraven.
Falbygdens gånggrifter är bara ett exempel på de fantastiska fornminnen man kan stanna till vid när man har vägarna förbi. Ser du vägskyltskringlan på de översta fotona? Just denna symbol kan vara början på ett äventyr.
Här är han, min finaste.
Läs mer om Luttra gånggrift påLänsstyrelsens webbplats, där hittar du även vägbeskrivningen till fornlämningen.
Trandansen. Länge har jag tänkt att ordet är en poetisk beskrivning av tranornas årliga möte vid Hornborgasjön. Tanken att tranorna dansar har aldrig slagit mig. Men i går såg jag deras dans med egna ögon – och wow!
Det var en högtidlig och graciös dans, kan jag likna den vid den gamla pardansen menuett? Fåglarna sträckte på sina halsar, rörde vingarna upp och ner, ner och upp samt gjorde sirliga hopp med benen. Det var inte bara två eller tio eller ens hundra tranor, i går hade över 6 000 tranor samlats vid Hornborgasjön.
Dansade, det var vad de gjorde.
Dagsutflykt till trandansen vid Hornborgasjön
Jag skulle kunna skriva sida upp och sida ner om hur snäv vardagen är numera, en klaustrofobisk känsla jag gissar att många känner igen sig i. Men trots corona och restriktioner finns det massor av saker att göra och att titta på trandansen vid Hornborgasjön är en sådan sak. Det är inte bara en sak, faktiskt, nej, att bevittna denna del av tranornas [livs]resa är en magnifik upplevelse.
I går packade jag och Christoffer en påse mat – något så planerat som picknickkorg ägnar vi oss inte åt – och körde till Hornborgasjön. Det är en bilresa på nästan tre timmar enkel väg och i dessa tider en färd utan kaffestopp på bensinmackar. Lång väg att åka, absolut, men i slutänden så värt det när jag i dag fortfarande överväldigas av intrycken från vad jag skulle kalla en nästan religiös upplevelse. Myllret, det finns inga ord för att beskriva det. Och så tranornas flykt över himlen… Bara en gudomlig hand kan ha skapat något så fulländat.
Utsiktsplats vid infocentret mellan Falköping och Skara
För att vara ärlig vet jag inte riktigt var infocentret för trandansen ligger. Det är aldrig jag som kör bilen och därmed har jag dålig koll på sådant. På den officiella webbplatsen för trandansen vid Hornborgasjön står det i alla fall att infocentret ligger utmed väg 184, mellan Falköping och Skara.
Infocentret är en officiell knutpunkt, den här coronavåren hålls det dock stängt. Som ett alternativ har man gjort en utomhusutställning med informationsskyltar och vid utsiktsplatserna har man satt upp påminnelser om att hålla avståndet: ”Håll en tranas avstånd”. Lite fyndigt, för den vuxna tranans vingbredd är cirka två meter (1,8 till 2,4 meter). Vid ett tillfälle satte jag och Christoffer oss ner på en av bänkarna och bara lyssnade.
Trandansen vid Hornborgasjön sker i mars och april
Transången är lika storartad som synen av tranorna. Mängden gör sitt. Föreställ dig ljudet av tusentals högljudda och nästan lite gnälliga fåglar. Nasalt och skorrande, så skulle nog en fågelexpert beskriva lätet. Den är inte särskilt vacker, sången, men ändå är den det på det mäktigaste vis. Konstigt att jag inte stör mig på ljudet, sa Christoffer och jag instämde. Transången kändes så rätt, sinneslugnande.
Trandansen vid Hornborgasjön sker i mars och april varje år. Det är svårt att ringa in exakta datum, naturen följer sin egen rytm. Från och med någon gång i mitten på mars till mitten på april brukar den dock äga rum. Enligt transtatistiken samlas flest tranor i början på april, vissa år har så många som 16 000 tranor uppmätts. Hisnande tanke! De 6 000 tranorna jag upplevde i går flimrar på näthinnorna och ekar i öronen. Jag vet inte vad sinnena hade gjort med ännu fler fåglar.
Mer information om tranornas årliga dans
Visit Hornborgasjön är den officiella webbplatsen för trandansen. Hit har jag själv vänt mig för att få mer information om när, var och hur jag kan uppleva tranornas årliga dans. På webbplatsen finns bland annat transtatistik och en webbkamera genom vilken trandansen kan följas.
Är det inte lite märkligt, ändå, märkligt hur jag börjat läsa böcker om fåglar i kulturen och efter detta ser de bevingade krabaterna överallt? Det är som att siktet är helt och hållet inställt på fåglarna.
Nu blev det inte bara ett utan två kulturtips. Jag ville mest bara slå ett slag för Språket-avsnittet ”Se språket i ett fågelperspektiv!” och samtidigt dela med mig av ett par fotografier från kvällens promenad i Påskbergsskogen. De föreställer en fågelholk. Ha!
”Fåglar och diktning hör samman. Till stor del beror detta på att människans första litterära försök hade bunden form och därmed kan kallas lyrik i ordets vida mening. Och fåglar har människan alltid varit omgiven av, alltid kunnat se och höra.”
– Sten Hidal
Balkongdörren öppen, fågelkvittret letar sig in i vardagsrummet. Det är förmiddag och jag ligger nersjunken i soffan med Sten Hidals Fåglar i svensk poesi framför näsan. Tänker – nej, känner djupt inom mig – att en lördag hade kunnat börja mycket, mycket sämre än så här. Det är fridfullt att börja dagen med läsning, kanske den bästa starten jag kan få.
Ett specialintresse för fåglar, är det vad jag har? Nej, inte så värst. Däremot har jag ett specialintresse för att läsa om naturen i kulturen och dit hör Hidals litteraturhistoriska bok. Jag vill dessutom lära mig mer om min närmiljö. Därför försöker jag fördjupa mig i såväl fauna som flora, strövtågen i hembygden blir rikare så.
Faktabok om fågelpoesi lyfter fram många författarskap
Med den begynnande våren har även min passion för lyrik knoppat sig. Fåglar i svensk poesi lyfter fram många för mig okända författarskap. Kan inte påstå att jag är jättebevandrad i den svenska lyriken, men nu har jag fått kännedom om flera intressanta poeter. Besökte till och med Varbergs stadsbibliotek för att låna ett par diktböcker av Joar Tiberg, Fåglar i fält och Fåglar i förorten häromdagen, vad ska denna nya bekantskap ge mig?
Äntligen lyser solen, men först i kvällningen. Jag får chans att prova mitt nya kameraobjektiv och går bort till ankdammen i Påskbergsskogen. Där är fullt av fiskmåsar, trutar eller vad det nu är för måsfåglar. Jag knäpper av kameran på långt avstånd och ändå kommer jag nära måsungen.
Fåglar i svensk poesi, jag skulle kalla boken för en faktabok. Den är skriven på ett akademiskt sätt, vilket jag tycker är lite synd. Hade gärna sett den ta ännu ett steg närmare den spänstiga essäformen, som Cord Riechelmann gör i Kråkor: Ett porträtt. Med detta skrivet upplever jag Hidal som kunnig inom fältet och jag beundrar hur väl han lyckas skapa ett sammanhållet och djuplodat tema kring den svenska fågelpoesin.
Fåglar i svenska dikter får gestalta miljöer och känslor
Jag känner ett enormt sug efter att dikta själv, förbereder mig genom att läsa dikter och skrifter i stil med Fåglar i svensk poesi. Sten Hidal lockar mig att reflektera kring fåglarna i min egen omgivning och hur jag kan använda dem som tydliga miljömarkörer. Jag tänker inte minst på måsfåglarna.
Måsarna och änderna stundom trängs i ankdammen.
För mig är fiskmåsar, trutar eller vad det nu är för måsfåglar synonyma med kusten, med Varberg. Många varbergare stör sig på måsskriken, men för mig är ljuden hemma. Så kan fåglarna användas i diktningen, för att förflytta läsaren till en annan plats eller för att skapa en viss stämning. Måsarna: en känsla av frihet.
Fåglar i svensk poesi av Sten Hidal ger inte bara en litteraturhistorisk introduktion till fågeldiktningen, boken exemplifierar också hur poeter använder naturen för att gestalta. Kanske rent av för att bevinga orden. Jag har uppskattat att få lära mig mer om svenska diktare genom ett generöst urval av deras texter.
Mer information om Fåglar i svensk poesi
Originaltitel: Fåglar i svensk poesi Serie: – Författare: Sten Hidal Översättare: – Utgivningsår: 2016 Bokförlag: Artos & Norma Sidantal: 158
Det går långa perioder utan att jag tittar på tv-serier. Har så svårt att försvinna in i serierna när jag är stressad, det blir mest att jag ser utan att se. Flera avsnitt rullar förbi och jag vet inte ens vad som utspelat sig. Det är jag, det. Men i helgen gick det väldigt bra med tittandet, det måste jag säga.
Jag känner mig nästan lite mallig över att jag lyckades påbörja science fiction-serien Snowpiercer och se hela true crime-serien Crime Scene: The Vanishing at the Cecil Hotel. Bägge serierna finns på Netflix och den sistnämnda av dem har visserligen bara fyra avsnitt, men ändå.
Elisa Lams mystiska försvinnande i Los Angeles
Vissa platser har en mörk historia, som om all världens elände drar sig till dem. Hotel Cecil i Los Angeles är en sån plats. Observera att det inte är detta hotell du ser på bilden! Fotot visar Varbergs stadshotell och Asia spa.
2013 checkar den 21-åriga studenten Elisa Lam in på hotellet – och hon kommer aldrig checka ut därifrån. Hon försvinner spårlöst och när polisen börjar söka efter henne dyker hon upp på kameraövervakningsfilmerna från hotellhissen, det sista spåret.
Elisa uppför sig märkligt, hon verkar rent av paranoid. Går ut och in i hissen, trycker på knapparna, ser sig omkring i hotellkorridoren som om någon vore där. Inspelningen väcker fasa hos den som ser den, min egen olustkänsla dröjer kvar.
Hotel Cecil har en mörk historia av brott och mord
Med tanke på Hotel Cecils mörka historia av brott och mord är det rimligt att anta att Elisa Lam rövades bort mot sin vilja och mördades. Det är i alla fall en av de inledande teorierna om hennes försvinnande.
Poliser och amatördetektiver försöker förstå varför alla hennes saker finns kvar på hotellrummet, om hon nu frivilligt bestämt sig för att ge sig av.
När Elisas kropp flera veckor senare påträffas i en av vattentankarna på hotelltaket tror många att en förövare dumpat liket där. Att hotellet ligger alldeles i närheten av Los Angeles mest utsatta område Skid Row förstärker misstankarna om ett fasligt brott.
Netflix Crime Scene: The Vanishing at the Cecil Hotel
Under fyra avsnitt vecklar Netflix Crime scene: The Vanishing at the Cecil Hotel ut mysteriet kring Elisa Lams försvinnande.
Den avslutande miniserien väver samman berättelser från Elisas liv, polisens och amatördetektivernas sökande samt från hotellets och Skid Rows historia.
Resultatet blir ett djupt porträtt av inte bara Elisa, utan av ett hotell, en stad och ett tidevarv.
Jag visste faktiskt inte att true crime kan vara så här, så mångsidig som den visat sig vara. Nu tror jag visst jag helt och hållet fastnat för Netflix true crime-serier. Har redan avverkat ett par avsnitt i Night Stalker: The Hunt for a Serial Killer – och wow.
Fasligheter, det gillar jag. Inget ljus i min vardag utan en gnutta mörker. Mitt intresse för H.P. Lovecrafts noveller går i vågor, på något sätt driver jag alltid tillbaka till de ruskiga berättelserna. På sistone har det blivit både HBO:s Lovecraft Country och novellen Cthulhu vaknar, och jag tror minsann det vankas brädspel och rollspel som utspelar sig i Lovecrafts värld.
Cthulhu vaknar alternativt The Call of Cthulhu är en av skräckförfattarens mest ikoniska noveller. Vad handlar denna Lovecraft-berättelse om? När en gammal forskare dör lämnar han efter sig mängder av anteckningar och en märklig lerfigurin, som en yngre släkting blir nyfiken på.
Den gamle mannen var expert på antika språk och hade snubblat över ett mysterium kring en varelse som förefaller uppenbara sig på vitt skilda platser. Samma varelse som figurinen föreställer, ska tilläggas, den ofattbara blandningen mellan bläckfisk, drake och människa.
Varelsen sägs komma från en uråldrig värld, en värld som är mycket äldre än människans tidsålder på jorden. Cthulhu, så kallas detta monstrum och det visar sig även i människors drömmar. Många av de som kommer i Cthulhus väg blir antingen galna eller dör, så egentligen borde den yngre släktingen låta anteckningarna vara.
Mycket av det H.P. Lovecraft skrev berör uråldriga mysterier och vetenskapsmän som utforskar dem i en relativ samtid. Jag är ju själv utbildad antropolog och klassisk arkeolog och tilltalas därför av den här formen av fantastiska världar, där det finns en föreställning om forna – stundom hotfulla – civilisationer. Ancient Aliens, typ.
Dessutom läser jag gärna om skräckvärldar som smälter samman med vår värld, min egen tillvaro blir mer spännande så.
Mer information om Cthulhu vaknar
Originaltitel: The Call of Cthulhu Serie: – Författare: H.P. Lovecraft Översättare: Oskar Källner Utgivningsår: 2016 Bokförlag: Fafner förlag Sidantal: 40 sidor (?), e-bok
Nästan varje dag möter jag löparentusiaster, det hör liksom skogspromenaderna till att bli omsprungen av snabbfotingar. Då går jag ändå raskt. När jag kopplar samman bilderna av de som löptränar med bilderna av parkbänkarna och sjukhuset i området kan jag inte längre hålla Josie Lloyds roman Löparklubben för cancersystrar borta från tankarna. Bokens verkliga historia börjar på ett sjukhus och en parkbänk.
Närmare bestämt när huvudkaraktären Keira väntar på ett cancerbesked och hon får syn på en hurtigt och självsäkert springande tjej. Vad Keira inte vet då är att deras vägar ska korsas många gånger. De har nämligen bröstcancer båda två. Den så avundsvärt hurtiga och självsäkra tjejen blir hennes största stöttepelare när de möts upp för att springa genom de värsta dagarna. Snart ansluter sig flera kvinnor och de bildar just en löparklubb för cancersystrar.
Murgrönan i Påskbergsskogen får symbolisera hur starka vi är tillsammans, om vi bara lyssnar på och möts utifrån varandras förutsättningar.
Jag har inte cancer, jag är däremot canceranhörig eller vad jag numera ska kalla mig. En sak jag inte riktigt har kunnat förstå är hur den cancerdrabbade personen lyckats leva på i stort sett som vanligt. Inte för att hen inte varit chockad eller ledsen eller så. Men från dag ett har personen bestämt sig för att allt inte ska få kretsa kring cancern och jag har många gånger tänkt att jag kanske inte skulle hantera situationen likadant.
För mig är Löparklubben för cancersystrar en aha-upplevelse. När jag följer Keira i hennes vardag – en blandning av cancerundersökningar och familjeliv – inser jag att var och en måste få äga sin egen reaktion. Det finns inget rätt eller fel när det kommer till cancerreaktioner. Nej, det viktigaste är att omgivningen är lyhörd inför vad den med cancer behöver. Även om det innebär stöd inför att springa ett maraton samtidigt som effekterna av cellgiftsbehandlingen rasar i kroppen.
Mer information om Löparklubben för cancersystrar
Originaltitel: The Cancer Ladies Running Club Serie: – Författare: Josie Lloyd Översättare: Maria Bodner Gröön Utgivningsår: 2020 Bokförlag: Etta Sidantal: 425
We use cookies on our website to give you the most relevant experience by remembering your preferences and repeat visits. By clicking “Accept All”, you consent to the use of ALL the cookies. However, you may visit "Cookie Settings" to provide a controlled consent.
This website uses cookies to improve your experience while you navigate through the website. Out of these, the cookies that are categorized as necessary are stored on your browser as they are essential for the working of basic functionalities of the website. We also use third-party cookies that help us analyze and understand how you use this website. These cookies will be stored in your browser only with your consent. You also have the option to opt-out of these cookies. But opting out of some of these cookies may affect your browsing experience.
Necessary cookies are absolutely essential for the website to function properly. These cookies ensure basic functionalities and security features of the website, anonymously.
Cookie
Varaktighet
Beskrivning
cookielawinfo-checkbox-analytics
11 months
This cookie is set by GDPR Cookie Consent plugin. The cookie is used to store the user consent for the cookies in the category "Analytics".
cookielawinfo-checkbox-functional
11 months
The cookie is set by GDPR cookie consent to record the user consent for the cookies in the category "Functional".
cookielawinfo-checkbox-necessary
11 months
This cookie is set by GDPR Cookie Consent plugin. The cookies is used to store the user consent for the cookies in the category "Necessary".
cookielawinfo-checkbox-others
11 months
This cookie is set by GDPR Cookie Consent plugin. The cookie is used to store the user consent for the cookies in the category "Other.
cookielawinfo-checkbox-performance
11 months
This cookie is set by GDPR Cookie Consent plugin. The cookie is used to store the user consent for the cookies in the category "Performance".
viewed_cookie_policy
11 months
The cookie is set by the GDPR Cookie Consent plugin and is used to store whether or not user has consented to the use of cookies. It does not store any personal data.
Functional cookies help to perform certain functionalities like sharing the content of the website on social media platforms, collect feedbacks, and other third-party features.
Performance cookies are used to understand and analyze the key performance indexes of the website which helps in delivering a better user experience for the visitors.
Analytical cookies are used to understand how visitors interact with the website. These cookies help provide information on metrics the number of visitors, bounce rate, traffic source, etc.
Advertisement cookies are used to provide visitors with relevant ads and marketing campaigns. These cookies track visitors across websites and collect information to provide customized ads.
