Lokalhistoria på Stackenäs gård i Varberg

Jag har länge tänkt att jag ska bli bättre på lokalhistoria. Om man bara är öppen för det väntar spännande öden och äventyr alltid utanför dörren, och lokalhistorien är fullpackad av berättelser. Jag försöker se det som så att jag inte behöver korsa världshav för att få försvinna in i ett dramatiskt förflutet. Det är en pågående process inom mig, kanske är jag inte riktigt där ännu, hur gärna jag än vill vara det. Jag rör mig åtminstone i den riktningen.

Stackenäs gård i Karl Gustav socken. På bilden ser du magasinet som ursprungligen var ett gästhus inför ett bröllop på 1600-talet. I bakgrunden breder den vackra sjön Fävren ut sig. Landskapet är verkligen magiskt fint här i trakten och bara utsikten gör i sin egen rätt det väl värt att besöka Stackenäs gård på Varbergs landsbygd. Vi sitter utanför byggnaden och lyssnar på föreläsarna som berättar om både gårdens och Hallands historia.

När bästa vännen Therese frågade om jag ville följa med till hennes hembygd, Karl Gustav och Kungsäter i Varberg, blev jag glad och kunde inte annat än skippa min tänkta vila för att följa med. Undrar om kroppen kommer protestera imorgon…?

I samband med att Halland fyller 400 år öppnade hembygdsföreningen dörrarna till Stackenäs gård i Karl Gustav socken, och detta under eftermiddagen idag. Det var ett unikt tillfälle att lära mig något nytt om en plats jag åkt förbi många gånger.

Här ser du ytterligare ett exempel på hur fin den gamla 1600-talsbyggnaden och Fävren-landskapet är. Det går att besöka den historiska platsen Stackenäs gård, det finns till och med en informationsskylt utanför denna byggnad.

Det var ett mysigt evenemang med hembakad fika, lotteristånd på “gammalt” vis, föreläsningar om Varbergs historia och berättelser från gården (jag hade gärna hört ännu mer om människorna som levt där). Som välbekant har Hallands tillhörighet inte alltid varit så självklar – svenskt, norskt eller danskt? Historiskt sett har gården legat i gränstrakterna mellan de nordiska länderna, och därmed befunnit sig mitt i stridernas hetta under flera århundraden.

En dag på Hallands Väderö i Båstad

fyr Hallands Väderö
Min sambo Christoffer är på väg till fyren på Hallands Väderö. Jag tycker att detta är ett fint foto att inleda med, därför fick det bli så här. Helt utan ordning och reda.

Igår morse bar det av till en dag på Hallands Väderö i Båstad. Jag och min sambo Christoffer åkte tillsammans med våra finaste familjevänner, Emel, Carl, Ville och Pontus. Sibel och Therese kunde inte följa med – annars hade gänget varit komplett.

karta Hallands Väderö
Tack för att du håller upp kartan vi fick från biljettförsäljningen i Torekov, Emel. Det ska bli så kul att upptäcka ön tillsammans. Jag har längtat.
biljett färja Hallands Väderö
Här är huset där man köper biljett till färjan mellan Torekov och Hallands Väderö. En tur- och returbiljett mellan hamnen i Torekov på fastlandet i Båstad och hamnen i Sandhamn på Hallands Väderö kostar 160 kronor.
färja Torekov Hallands Väderö
Det är många som ska åka med färjan över till Hallands Väderö denna fredagsförmiddag.
Så här ser hamnen i Torekov ut från färjan.

Namnet till trots ligger Hallands Väderö inte i Halland, utan i Skåne. Vi åkte bil från Varberg till Torekov, den lilla badorten i Båstad och från vilken färjan till Hallands Väderö avgår. Avståndet mellan Varberg och Torekov är cirka 120 kilometer.

Färjan mellan Torekov och Hallands Väderö

Som skrivet, en väldigt fin dag för en båttur. Långt därborta syns stranden i Torekov.

Under sommarmånaderna går färjan mellan Torekov och Hallands Väderö flera gånger varje dag. Tur och retur, ska det tilläggas. Det var en härlig dag, strålande sol, spegelblankt vatten och lagom värme, så den 20 minuter långa överfarten var underbar. Jag tycker alltid det är lika meditativt att blicka ut över den försvinnande kustremsan medan jag hör båten skära genom vattnet.

Naturreservatet Hallands Väderö

Jag trivs bra på vandringslederna i Söndre skog på Hallands Väderö. Svårt att göra allt det gröna rättvisa.

Hallands Väderö är ett naturreservat. Det sägs att i förhållande till storleken på tre kvadratkilometer är ön ovanligt varierande och artrik. Av det jag hann att se och uppleva av ön kan jag inte annat än att hålla med. Under mina 20 000 steg på Hallands Väderö gick jag genom skog, öppen gräsmark, förbi snåriga enebuskar, sankmark – och såklart på sandstränder och klippor.

strand Sandhamn
Stranden i Sandhamn på Hallands Väderö. Jag kan inte komma till ro – det kan jag inte på någon strand – men fint är här. Ville, vår lille kompis som är 15 månader gammal, älskar att vara här. Vattnet är kristallklart. Man kan bada, bygga sandslott, stapla stenar, samla snäckor och fiska krabbor. Bara några steg bort finns kiosken som säljer både mat och glass. Här finns även toaletter i form av utedass.

Så många som ska med färjan till ön! Det var nästan lite chockad jag såg på den strida ström av människor som steg på och av färjan till Hallands Väderö. Men vi sprider väl ut oss över ön, förutspådde jag. Faktiskt valde många att stanna i Sandhamn, för att bada i det klara, turkosglittrande vattnet. Det är också på denna plats som färjan lägger till och där öns enda kiosk finns. Trots strandens popularitet blev det aldrig riktigt trångt på den.

Medan de andra är på stranden passar jag och svågern-ish Pontus på att vandra på Hallands Väderö. Fina skogar, va?

Jag har väldigt svårt för att komma till ro på stranden, och då menar jag överlag. Jag vill gärna vara i rörelse och fixar inte det här med att lägga mig raklång på ett strandlakan. Medan de andra solade och badade gick jag och min sambos bror Pontus på en liten vandring i naturreservatet. Vi följde vandringsleden som förde oss längre och längre in i skogen. Vilken skog! Alldeles full av sagolika lövträd.

Perfekt ö för kortare vandring

I början av vår gemensamma vandring på Hallands Väderö går vi förbi de underbaraste av lövträd…
Å, perfekta klätterträd! utbrister jag och Christoffer. Givetvis måste han klättra upp i dem. Det här är en av anledningarna till att jag älskar honom – vilken annan 30-plussare hoppar liksom upp i ett träd med en sådan iver?

Hallands Väderö är perfekt för vandring. Det finns flera kortare, upptrampade vandringsleder som går genom det varierade ölandskapet. Man kan gå runt hela ön. Det gjorde dock inte vi. Lille Ville var med, han är 15 månader och på många håll är Hallands Väderö inte så barnvagnsvänlig. Vi fick helt enkelt hålla oss till de framkomliga stigarna, som var tillräckligt breda för att vi skulle kunna få med oss barnvagnen.

Kultur och historia på ön

Vi går genom skogen. Är på väg till fyren på Hallands Väderös nordvästra sida.

Det har funnits bofasta på Hallands Väderö, som har haft mänsklig aktivitet sedan stenåldern. Idag finns inga fastboende, men under sommarhalvåret betar bland annat får och hästar på markerna. Vi såg flera av de ståtliga hästarna.

Jag brukar läsa på inför mina utflykter. Jag vill veta vad det är jag ser. Platsen blir dessutom så mycket mer levande för mig om jag känner till dess förflutna, dess berättelser. Den här gången har jag inte orkat läsa på alls.

Fyren på ligger på Hallands Väderö nordvästra sida. Den uppfördes 1884 och är 13 meter hög. Det trodde jag aldrig! Svenska kyrkan hyr ut boende till sina medlemmar, och detta boende ligger just här, vid fyren.

När vi gick förbi de gamla husen och ut till fyren – för övrigt belägen på nordvästra sidan av Hallands Väderö – blev vi såklart nyfikna på öns historia. Överraskande nog upptäckte vi i våra “efterforskningar” att ön tillhör Svenska kyrkan sedan 2006, och detta sedan en uppgörelse på 1700-talet.

Genom Söndre skog, på väg till Kappelhamn…

På Hallands Väderö gick vi genom både Nörre skog och Söndre skog. Den två kilometer långa vandringen genom Söndre skog förde oss till Kappelhamn vid öns sydspets. Ett helt fantastiskt fint badställe!

Se en gammal kyrkogård! Enligt traditionen begravde man förr i tiden strandvaskare på denna plats. Vad är strandvaskare? Okända drunknade personer som flöt i land på ön. Så spännande, om du frågar mig! Strandvaskare är ju även spöken man kan ha oturen att få med sig hem efter sin fisketur.

Sandhamn har helt klart sin charm, och det är väldigt enkelt att ta sig till stranden. Man behöver bara gå ett par hundra meter från färjehamnen. Men Kappelhamn, alltså! Det är helt klart värt att traska den relativt korta biten genom skogen för att komma till denna idyll av strand, äng och gamla hus.

Nu närmar vi oss otroligt fina Kappelhamn på Hallands Väderö. En vandring på knappt två kilometer har fört oss hit.

Det är just här, i Kappelhamn, som Väderömuseet är beläget. Vi hann aldrig besöka museet, då vi var tvungna att vända tillbaka till Sandhamn för att åka med färjan till Torekov på fastlandet. Nästa gång, kanske… Och nästa gång kanske vi även får se sälarna, som lever sydväst på ön. Det hade jag tyckt mycket om.

strand Hallands Väderö
Hur härlig ser inte stranden i Kappelhamn på Hallands Väderö ut?

Kanske är det inte kört för mina rosa palettblad, trots allt?

För ungefär en månad sedan fick jag ge upp visionen om en storslagen inomhusdjungel av gröna växter och sticklingar. Då åkte mina palettblad i soporna. Somliga av dem var angripna av bladlöss, somliga av dem var ruttna. Nu är ju mina fingrar inte grönast i världen, men jag tror faktiskt att jag hade lite otur med köpen av krukväxterna och sticklingarna.

Coleus pink flamingo
Vad överraskad mamma kommer bli när hon får en stickling från min flamingo, ett riktigt knallrosa palettblad. Jag tittar till palettbladen flera gånger varje dag, de har blivit mina små bebisar och gör köksfönstret väldigt trivsamt.

Två palettblad överlevde växtkrisen här hemma, och däribland min absoluta favorit i samlingen av så kallade coleus. Min flamingo, som jag tror att just detta palettblad heter. Den ursprungliga växten frodas. Jag har till och med tagit min första stickling från den, som jag har rotat i vatten och som nu har fått massor av fina rötter.

Ett spirande hopp. Kanske är det inte kört för mina rosa palettblad, trots allt?

Nörd på Selma Lagerlöf idag…

Detta fotografi av Selma Lagerlöf togs 1928.

Nörd på Selma Lagerlöf idag, nörd på något annat imorgon. Min plötsliga fascination för Selma Lagerlöf säger ganska mycket om mig som person. Jag får lätt specifika ämnen på hjärnan och kan sedan tillbringa mer eller mindre tid med att riktigt grotta ner mig i dem. I mitt huvud hänger allt samman. Jag vet bara inte om sambanden är lika tydliga för omgivningen, som kanske en aning trött undrar vad det blir härnäst. Svårt att hänga med i svängarna, vet du! (Jag hänger knappt med själv ibland.)

Så om du tycker det är lite konstigt att bloggflödet översvämmas av blogginlägg om Selma Lagerlöfs böcker – typ om Gösta Berlings saga, En herrgårdssägen och Kejsarn av Portugallien – vet du nu vad det beror på. Mitt nörderi håller helt enkelt på att kulminera. Jag har dessutom haft för mycket värk och varit för trött för att bege mig ut och fotografera platser. Vad många säkert inte vet är att nörderi är min räddning i livet som sjuk. Det är det ultimata sättet att vända fokus bort från smärtan.

Fotografering av sommarblommor i kvällsljuset

vilda sommar blommor
Jag har inte en aning om vilka vilda blommor det är jag egentligen fotograferar. Jag vet bara att jag tycker att blomstren är vackra, att de gör mig glad. Är man naturromantiker så är man! Nedanför följer massor av blombilder från min lilla fotostund ikväll. Jag visar upp dem i samma ordning som jag fotograferat dem (med denna bild som enda undantag).

På vägen hem från den välgörande stunden i Apelviken idag gick jag över en äng. Gräset var gulnat av solen och värmen, men en och annan sommarblomma lyste upp delar av ängen. Jag går runt med en orimlig noja inför att alla vackra blommor kommer försvinna – om inte idag så imorgon – och blev därför löjligt glad över blomstren denna tokvarma julidag.

vilda sommar blommor
vilda sommar blommor
vilda sommar blommor
vilda sommar blommor

Jag bar med mig bilden av dem under eftermiddagen och inpå kvällen. När jag såg det gyllene kvällsljuset bestämde jag mig härligt spontant för att bege mig ut med kameran och fotografera blommorna jag sett tidigare.

vilda sommar blommor
vilda sommar blommor
vilda sommar blommor
vilda sommar blommor

Det är så otroligt meditativt att strosa runt med kameran i näven, att stanna upp och titta på fina saker. Att försöka skapa något nytt av det jag har rakt framför näsan. Jag har inte en aning om vilka blommor det är jag har fotograferat nu ikväll, som vanligt då. Har nämligen inte gjort slag i saken att skaffa en flora ännu.

vilda sommar blommor
vilda sommar blommor
vilda sommar blommor
vilda sommar blommor

Den ena promenaden ledde till den andra. Efter min lilla fotostund bland sommarblommorna ringde jag till pappsen för att höra om han ville med ut på en kvällspromenad. Vi går tillsammans nästan varje dag. Du kan inte ana under hur många mil vi filosoferat om livet – och bråkat om politik.  

En välgörande stund i Apelviken

När syskonbarnen skulle till Apelviken kunde jag inte hålla mig borta. Klart att jag måste plaska i havet och bygga sandslott med dem! Efter att i ett par dagar ha stannat inomhus för att slippa mer inflammation i sommarvärmen traskade jag så ner till stranden, där stora delar av familjen väntade.

Av princip lägger jag inte upp bilder på barnen i mitt liv. De är för små för att fatta beslutet om att vara med på bild i en blogg själva och jag vill inte fatta det beslutet åt dem. Här får du istället en bild på en annan representativ varelse: en fiskmås. Det var väldigt många fiskmåsar i Apelviken i Varberg idag…

Det var säkert 30 grader varmt. Minst. Hujedamej! Den gassande solen hade dock värmt upp havet så pass att badtemperaturen pendlade mellan 22 och 24 grader. Jag hade väntat mig att få en kallchock vid det första doppet – men vad härligt det var i vattnet! Sådär underbart lindrande för hela kroppen. Jag kunde riktigt känna hur inflammationen i ryggen och nacken drog sig tillbaka, så lite kompensation för den jobbiga värmen fick jag allt.

… Men mest av allt var där MYCKET folk. Alltså JÄTTEMYCKET folk. Fanns inte en parkering att få efter 11-tiden. Tur att jag bor på gångavstånd från Apelviken, sisådär en 10 minuters promenad bort.

Hur mycket värk jag än har en dag brukar jag ändå träffa syskonbarnen. Jag har kommit fram till att få vara med dem är välgörande på så många sätt att jag hellre får stå ut med ännu mera värk efteråt. Idag var inget undantag. Att få bada tillsammans med det äldsta syskonbarnet Leia, att få hålla hennes lilla hand i vattnet, att få höra hennes gapskratt segrade över allt annat idag.

Havet höll en badtemperatur på mellan 22 och 24 grader idag. Hur skönt och lindrande som helst!

Jag hade laddat för att bygga världens största sandslott. Varken Leia eller Lova var särskilt pepp på det. Nej, vi skulle istället gräva världens djupaste grop och sedan inte gräva alls. Det var mycket roligare att leka pirater och leta rätt på skatter i form av snäckor, eller att smita ner till vattenbrynet igen och igen.  

Det var ju ett sådant här sandslott jag och mina syskonbarn Leia och Lova skulle bygga. Jag fick fota någon annans sandslott istället. 🙁

När syskonbarnen lämnat Apelviken passade jag på att flyta runt i det ljumma vattnet. Det här kan ha varit den bästa smärtlindringen jag haft på flera veckor – i alla fall naturlig sådan. Jag älskar enkla, naturliga lösningar av det här slaget. Så ett tips till mina värkvänner som lider av den jobbiga sommarvärmen: leta upp ett hav eller en sjö med hyfsat varm badtemperatur och ta ett dopp.

Kreativa sätt att skilja ett brudpar i Min bäste väns bröllop

Jobb, sömn, jobb, sömn, jobb, en och annan film. Jag tog Christoffer på orden när han häromveckan sa att han gärna tittar på romantiska komedier tillsammans med mig. Igår kväll fick det bli den gamla godingen Min bäste väns bröllop med den underbart charmiga och vackra Julia Roberts i huvudrollen. Jag har tyckt om filmen sedan jag såg den på bio 1997 – så varför inte skriva om den i brist på andra händelser i den väldigt vardagliga vardagen (och medan jag väntar på att få ork till att ta tag i resten)?

Tragiskt att vara ogift när man är 28 år fyllda…?

Min bäste väns bröllop heter My best friend’s wedding i original. Julia Roberts spelar huvudrollen i denna romantiska komedi, som jag såg på bio 1997 och har sett många gånger sedan dess.

Det är tragiskt att vara ogift vid 28 års ålder. Faktiskt så tragiskt att man ingår en pakt med sin bäste vän, som dyrt och heligt lovar att gifta sig med en om båda är ogifta när det aktningsvärda 28-årsstrecket passerats. Det är i alla fall en pakt som Julianne och bäste vännen Michael ingått, berättar just Julianne under en middag med en annan vän. Jag och Christoffer skrattar unisont – vad gamla vi känner oss nu och så sjukt fånigt det är med hela den här äktenskapshetsen.

Det (o)rimliga i att skilja ett brudpar åt

Men det är verkligen inte fånigt för Julianne. Tvärtom blir det på fullaste allvar för henne när Michael ringer och säger att han har träffat sitt livs kärlek och ska gifta sig med denna om bara några dagar. Då går det upp för Julianne att hon har älskat Michael hela tiden, under deras nio år långa vänskap. Hon vägrar acceptera att han ska gifta sig med den andra och beger sig av till bröllopsfirandet fast besluten att förstöra bröllopet, att skilja brudparet åt.

Det här är alltså upptakten till en romantisk komedi om vänskap, olycklig kärlek och flera kreativa sätt att förstöra ett bröllop. Egentligen borde man ju förfäras över Juliannes fula metoder, men hur kan man vara arg när taskigheterna rör till det så för henne? När hon slits mellan sina själviska impulser och viljan att göra rätt mot den blivande bruden, som kanske inte är så dum? Det är nog ändå så att Julianne innerst inne själv tycker att beteendet är orimligt.

En av de härligaste scenerna i Min bäste väns bröllop

Nu har jag skrivit en mycket längre text om Min bäste väns bröllop än vad jag tänkte från början. Jag kan inte sätta punkt förrän jag har berättat om en av de främsta anledningarna till varför jag har sett filmen så många gånger. Rupert Everett i rollen som den där andre vännen, George. Han är gay, ska det tilläggas. Så nej, ingen spirande romans där, inte.

Julianne drar ganska så hänsynslöst in George i planerna att förstöra bröllopet. Han får spela hennes fästman – japp, svartsjukeknepet – men är inte överdrivet entusiastisk. För att ge tillbaka hittar han på den mest otroliga berättelse om hur de träffades och stämmer upp till sång på en middagsbjudning med hela brudföljet.

Låten han sjunger är Aretha Franklins I say a little prayer. Jag har älskat låten ända sedan dess, på biovisningen 1997. Än idag kan jag tycka att just denna musikaliska scen är en av de härligaste filmscenerna någonsin. Tänk dig en överklassmiddag där alla gästerna plötsligt börjar sjunga med den största iver… Superkul! Alla är sååå glada för Juliannes skull, att hon också har funnit sann kärlek i livet.

Filminformation

Originaltitel: My best friend’s wedding
Svensk titel: Min bäste väns bröllop
Produktionsår: 1997
Filmbolag: Sony Pictures Entertainment
Regissör: P.J. Hogan
Längd: 105 minuter

Sovit i 20 av dygnets 24 timmar

fatigue, sjukdomsrelaterad utmattning

Förra sommarens extremhetta slog undan benen på mig. Till skillnad från vad många tror är värme inte nödvändigtvis bra för oss med värk. Värmen kan i sig öka inflammationen i kroppen, ju mer inflammation desto mer ont. Så är det dessutom något med den kvava, fuktiga luften som min kropp inte klarar av. Kroppen drabbas av total utmattning och det finns inget annat att göra än att sova, sova, sova i en vecka, månad eller så.

Mitt i förra sommaren slutade kroppen fungera, trots järnvilja, och jag fann mig sovande i 16 till 20 av dygnets 24 timmar under juli och augusti. Den vakna tiden var jag en zombie, i en dimma. Kanske inte så märkligt då att ett av mina främsta mål för den här sommaren har varit att orka mer, hur jag nu kan påverka det? Jag har försökt hålla tågan och energin uppe, varit tacksam att jag orkat jobba och träna någorlunda och även om utmattningen så sakta smugit sig på igen.

Jag har för varje dag känt mig mer och mer stapplig. Benen skakar när jag går, marken gungar under fötterna, hjärnan kokar, det svartnar för ögonen och jag som i normalfallet har en handstyrka motsvarande en fjärdedels normalstyrka orkar långa stunder knappt lyfta fjärrkontrollen.

Fatigue – sjukdomsrelaterad utmattning när kroppen säger stopp

Det är en fantastiskt fin sommardag anno 2019 och jag har återigen legat platt fall i värkig utmattning, sovit 20 av dygnets 24 timmar. Sommarvärmen är uppenbarligen en trigger för min värk, det som till slut får kroppen att säga stopp och hamna i ett skov av så kallad fatigue, sjukdomsrelaterad utmattning.

Jag tror inte att jag kommer påverkas lika svårt av fatigue den här sommaren, inte om jag jämför med förra sommaren då jag var borta i fyra fem sex veckor. Vet inte ens hur länge eftersom tillvaron var ett töcken av smärta och sömn. Utmattningen var nog faktiskt större än smärtan, när jag tänker tillbaka på den sjukt jobbiga perioden.

Det är inte ovanligt att vi med kronisk smärta drabbas av utmattning. Våra kroppar går trots allt på högvarv hela tiden, hjärnan bombarderas med smärtsignaler och får därmed aldrig vila. Det är inte så mycket som krävs för att man ska knockas helt och hållet. För mig råkar det vara sommarvärme och lufttryck, för någon annan kan det vara vinterkyla och träning.

Ingen värk är den andra lik, men vi drabbade gör alla mer än så gott vi kan.

Läs mer om hur värme kan påverka smärta

Jag ska bli bättre på att dela med mig av bra lästips angående kronisk smärta och relaterade symtom – så här kommer ett par förslag på vidare läsning. Förra sommaren skrev jag artikeln Kan sommarvärmen göra den kroniska smärtan värre? till min andra sajt Bättre hälsa. Denna artikel är i sin tur ett referat på den engelska och läkargranskade artikeln How hot weather impacts pain på Everyday health. Förutom att berätta vad som händer i värkkroppen när det blir varmt finns i bägge artiklarna även konkreta tips på hur du kan skona kroppen lite grann från värmen.

Från Marstrand till Tjörn – roadtrip i Bohuslän

Roadtrip i Bohuslän, Pilane skulpturpark
Jag inleder detta blogginlägg med ett av mina favoritfotografier från torsdagens roadtrip i Bohuslän. Här inramas Jaume Plensas 14 meter höga Anna-skulptur i Pilane skulpturpark av gröna blad.

Hmm… en roadtrip i Bohuslän. Skulle inte det vara något? I onsdags kände jag och bästa vännen Therese spontant för att vi måste uppleva M-a-a-arstrand, Tjörn och alla andra bohuslänska platser. På torsdagsmorgonen hoppade jag in i hennes lilla SEAT och så gasade vi uppåt längs västkusten på ett sånt där härligt tantvis, med en framåtlutad kropp över ratten och näsan in i vindrutan. Jag älskar Thereses unika körstil! (Jag som inte har körkort ska såklart inte kaxa för mycket men kan inte låta bli. Det görs med 110 procent kärlek.)

Från Varberg till Marstrand

Avståndet mellan Varberg och Marstrand är närmare 12 mil. När man har gött tjejsnack susar bilfärden förbi, och det var det som hände oss. Snart var vi framme i den soldränkta turiststad vi kallar M-a-a-arstrand. Skönt att inte vara den enda som inte fattar hur man ska uttala Marstrand rätt.

Upplevelser på Marstrand

roadtrip i Bohuslän, färja i Marstrand
Här står jag och bästa vännen Therese på färjan mellan Koön och Marstrandsön i just Marstrand. På fotot syns både hamnen och Carlstens fästning i småstadssilhuetten.

I vilket fall var vi alltså framme i Marstrand, vårt första stopp på roadtrippen i Bohuslän. För att komma över till Marstrandsön måste vi först åka Marstrandsfärjan från färjeläget på Koön. Överfarten tog ett par minuter – hur smidigt som helst! Redan på färjan Lasse-Maja förstod jag varför Marstrand är ett så omtyckt resmål. Ljuvliga små trähus och kullerstensgator som ringlar upp mot Carlstens fästning; en mycket scenisk stadsmiljö i den bohuslänska skärgården.

Stadsvandring

Jag fotograferar Therese när vi går på Marstrands kullerstensgator. Är barnsligt nöjd med fotot, som fångar såväl den fina Therese som det mysiga stadslandskapet.

Klockan var strax efter 10. Än så länge var Marstrand lite morgontrött, gatorna tomma i de långa förmiddagsskuggorna. Det var fint att kunna stadsvandra utan att behöva trängas med andra turister.

roadtrip i Bohuslän, Marstrand
Ännu fler bilder på småstadslandskapet på Marstrandsön…

Marstrand är en idyllisk skärgårdsstad. Gamla trähus omgärdade av mormorsträdgårdar i blom, ett och annat litet café, småbutiker, kullerstensgator och backar. Både Carlstens fästning och havet är stående inslag i staden. 

roadtrip i Bohuslän, Marstrandsön

Carlstens fästning

Carlstens fästning var en av dagens höjdpunkter. Hela fästningen är ett museum. Man betalar inträde och får sedan ströva relativt fritt på området, som bjuder på allt från mörka fängelseceller till storslagna vyer över Marstrand och öarna runtomkring.

Carlstens fästning
Carlstens fästning fotograferad från baksidan. Det enda sättet att få med en större del av fasaden.

Bygget av Carlstens fästning började 1658. Fästningen har därefter byggts till, utvecklats under flera hundra års tid. Platsen har utsatts för två militäraktioner, en gång på 1600-talet och en annan på 1700-talet. Främst har Carlstens fästning använts som fängelse och arbetsläger. I svensk lag har det till och med funnits ett straff vid namnet marstrandsarbete.

Carlstens fästning
Så här ser det ut innanför murarna…

Vilka var fångarna på Carlstens fästning? Visserligen skickades mördare och våldtäktsmän hit, men här satt även småtjuvar och lösdrivare fängslade. När jag och Therese gick runt i fängelsecellerna och läste på skyltarna slogs vi av vilka löjliga förseelser en del av fångarna var straffade för – vi hittade även en spännande person i fästningens 1800-talshistoria. Den påhittige tjuven Lasse-Maja.

Carlstens fästning
… och så här.

Lasse-Maja hette egentligen Lars Larsson Molin. Han tjuvade mycket framgångsrikt, hade nämligen ett extraordinärt knep. Genom att klä ut sig till kvinna lyckades han gång på gång undvika att åka fast, tills han slutligen blev påkommen och dömdes till livstids marstrandsarbete i fängelset på Carlstens fästning. Lasse-Maja arbetade som kock. Han måste varit sjuhelsikes bra på matlagning för han benådades efter 26 års fångenskap.

Carlstens fästning
Tunnlar och passager förbinder de olika delarna av Carlstens fästning. Det finns en del mörka utrymmen här.

Det var alldeles varmt och vindstilla på Carlstens fästning under vårt besök. Jag som bor i Varberg, och som varit på Varbergs fästning mulna och blåsiga dagar, kan enkelt föreställa mig hur ogästvänlig denna plats annars hade kunnat vara. Atmosfären i fängelsecellerna och lönngången hade en mörk udd som det var ändå, utan att behöva förstärkning av vädret. Jag vet faktiskt inte om jag hade vågat gå i lönngången helt ensam, den fick det att kittla av ett lätt obehag i magen.

Carlstens fästning

Marstrands hamn

På vägen ner från Carlstens fästning gick vi återigen genom den charmiga småstaden, tillbaka till hamnen och färjeläget för att äta. Det var nu lunchtid och betydligt livligare på Marstrands gator. Flera av matställena ligger intill vattnet, och det var just ett av dessa ställen vi valde att slå oss ner på. Veganmaten var väl sisådär, en tråkig sallad, men utsikten över det glittrande vattnet kompenserade för den mediokra lunchen.

I väntan på färjan kom vi på den geniala idén att gå runt Marstrandsön – och missade självfallet färjan på sekunden. Eftersom färjan går med max 15 minuters mellanrum är det ingen katastrof, men efter att också ha sett den lilla strandpromenaden och badplatserna var vi redo att fortsätta vår roadtrip i Bohuslän. Vi – Therese – tantstyrde bilen mot Tjörn och Pilane skulpturpark, som hon har velat visa mig efter ett av sina studiebesök.

Från Marstrand till Tjörn

Jag och Therese är oförbätterliga tidsoptimister. När vi snackar oss samman inför våra utflykter och äventyr tror vi att vi ska hinna med hur mycket som helst. Klockan var över 13 då vi insåg att vi fick ge upp tanken på att först åka till Tjörn, därefter till Orust, Lysekil och de andra sevärda platserna i Bohuslän. Det fanns för mycket vi ville göra på Tjörn för att vi skulle hinna med något annat. Över Tjörnbron och mot upplevelserna!

Upplevelser på Tjörn

På Tjörn finns mängder av upplevelser för de konst- och kulturintresserade, som vi båda är men på olika sätt. Vår roadtrip skulle föra oss till två av de bästa sevärdheterna: Pilane skulpturpark och Nordiska akvarellmuseet. Trots alla Thereses superlativer om skulpturparken hade jag inte fattat att den skulle vara så häftig, men här var den i all sin surrealistiska prakt och dessutom på ett forntida gravfält mitt ute i ingenstans.

Pilane skulpturpark

Pilane skulpturpark… Var börjar jag? Det här kan vara något av det coolaste jag sett. Någonsin. Så är också platsen rankad som en av de 10 bästa skulpturparkerna i Europa. Redan sett från parkeringen skjuter det gigantiska, vita huvudet upp i landskapet, som ett hologram eller en pappersfigur på den knallblå himlen.

Roadtrip i Bohuslän, Pilane skulpturpark
Här avtecknar sig det vita Anna-huvudet mot den knallblå himlen. Det här fotot har jag valt att ha med för att visa hur naturen i Pilane skulpturpark ser ut.

Den spanske konstnären Jaume Plensa har gjort Anna, utan jämförelse den mest ikoniska skulpturen i Pilane. Anna-huvudet följde oss vart vi än gick i parken, och oavsett vid vilken av de 18 skulpturerna vi stannade längs promenadstigen. Flera av skulpturerna är placerade högt uppe på de bohuslänska klipporna, så jag var tvungen att klättra för att få de perfekta fotografierna. Uscha, sommarvärmen från eftermiddagssolen och träningsvärken i låren från veckans tidigare pass!

Roadtrip i Bohuslän, Pilane skulpturpark
Den här skulpturen heter What holds me back carries me further och är gjord av den tjeckiska konstnären Klara Kristalova. För att överhuvudtaget få ett skapligt fotografi av konstverket var jag tvungen att klättra upp på höjden där den står och fota under skulpturens kjol och uppåt. *Rodnar*

Glasfiber, patinerad brons, galvaniserat stål och carraramarmor är exempel på material Pilane-skulpturerna är gjorda av. Förtjusta mummel i stil med Å, DET HÄR ÄR SÅ SALVADOR DALÍ hördes från flera av besökarna, och jag kunde inte annat än att hålla med. Jag hade en surrealistisk känsla under hela besöket i Pilane skulpturpark.

Roadtrip i Bohuslän, Pilane skulpturpark
Här ramar den amerikanska konstnären Helaine Blumenfelds surrealistiska marmorstaty Taking risks in Anna-skulpturen. Så smart planerat!

Upplägget uppmuntrar till att man som besökare ska kliva in i den drömlika utställningen, uppleva den på nära håll. Det är fritt fram att klättra upp till skulpturerna, gå runt dem, känna på dem. Gå in i dem, som i fallet med skulpturen Optic Labyrinth av Conrad Shawcross. Anna-huvudet framträder som en synvilla… men så är många av skulpturerna också optiska illusioner. Mindfucking, mindbending.

Roadtrip i Bohuslän, Pilane skulpturpark
Therese är på väg in i skulpturen och labyrinten Optic Labyrinth av den brittiske konstnären Conrad Shawcross. Det här är ett fint exempel på de interaktiva konstverken i Pilane skulpturpark.

Nordiska akvarellmuseet

Roadtrip i Bohuslän, Nordiska akvarellmuseet
Nordiska akvarellmuseet från utsidan. Den vackra symboliken i att museibyggnaden ligger nere vid vattnet…

Nordiska akvarellmuseet ligger i Skärhamn och bara några kilometer från Pilane skulpturpark. Skärhamn är i sin egen rätt en sevärdhet, men museet med de så omtalade akvarellutställningarna var på väg att stänga för kvällen så vi skyndade dit.

Roadtrip i Bohuslän, Nordiska akvarellmuseet, målningar av Mats Gustafsson
Akvarellmålningar från sommarutställningen på Nordiska akvarellmuseet i Skärhamn. Konstnären är Mats Gustafsson och han är känd för sina flytande naturmotiv, målningar i rörelse och förändring. Man får inte fotografera med blixt inne på museet så ljuset i bilderna är verkligen kasst. Jag har gjort vad jag har kunnat för att stabilisera det i efterhand– men icke!

Nordiska akvarellmuseet har ett fantastiskt fint läge i hamnen. Byggnaden är modern, smälter samman med klipporna och havet. Jag har hört så bra saker om museet att jag hade väntat mig ett stort sådant. Jag upplevde det i själva verket som ganska litet.

Roadtrip i Bohuslän, Nordiska akvarellmuseet, målningar av Lars Lerin
Lars Lerins underbart fina och fängslande collage av svenska hus och hem. Jag misstänker att Therese fascinerades av det politiska budskapet i collaget, precis som jag. Vi tittade på målningarna länge.

Men den ringa storleken gjorde mig inte så mycket, för det viktigaste är trots allt kvaliteten på utställningarna. Jag tyckte mycket om det jag såg på museet, från utställningen med Mats Gustafssons levande natur- och modeakvareller till Lars Lerins akvarellmålningar av hus och hem i Sverige.

Roadtrip i Bohuslän, Nordiska akvarellmuseet, målningar av Martin Jacobson
Denna akvarellmålning är gjord av Martin Jacobson. Jag fastnade för hans naturmålningar som har sagolika stämningar och talar direkt till min fantasi. Det är precis så här jag tänker på mina skogspromenader.

Överraskande nog fick vi även se ett gäng av Gunilla Bergströms originalbilder från Alfons Åberg-böckerna. Så mycket igenkänning och nostalgi från barndomen! Att gå på den här typen av konstmuseum är inte riktigt Thereses grej – snäll kompis jag har som ändå går med – men jag är säker på att hon tyckte det var roligt att se Alfons Åberg-bilderna.

Skärhamn

Roadtrip i Bohuslän, Skärhamn
Här har du hamnen i Skärhamn på Tjörn.

Vilken kustidyll! Vår roadtrip i Bohuslän fick ett perfekt avslut i och med vår lilla vandring i Skärhamns hamnområde med rödmålade fiskebodar. Jag och Therese hade typ en deal: först Nordiska akvarellmuseet och sedan glasscaféet en bit bort.

Roadtrip i Bohuslän, Skärhamn
Jag blir nervös när jag ser hur trångt det är i Skärhamns hamn. Inget båtliv för mig, tack!

Varken glasscaféet eller restaurangerna i fiskebodarna imponerade med veganalternativen, det blev därför inget stilla, utdraget kvällsmys i hamnen, som vi hade hoppats på. Klockan var ändå efter 19 och vi var nöjda med vår upplevelserika dag, så det var dags att åka hem till Varberg.

Roadtrip i Bohuslän, Skärhamn
Skärhamn är idylliskt som sjutton.

Från Tjörn till Varberg

Du kan ju tänka dig trösten i att MAX fanns på hemvägen och som ett hägrande stopp mitt i den 14 mils långa resan från Skärhamn på Tjörn till Varberg i Halland. Jag brukar tycka att hemresor är urtrista, men just den här färden hem var rolig. Vi spelade 90-talsmusik och fulsjöng hela vägen. En kul, energigivande musikalisk nostalgitripp tillbaka till sången och dansen på tonårsrummet.  

Stapla stenar för fokus, lugn…

stenskulpturer i Varberg, staplade stenar vid Varbergs kusthotell, stenar på Subbehalvön
Här är en stenskulptur i närbild. Folk som vandrar på Subbehalvön vid Varbergs kusthotell stannar alltså för att stapla stenar på varandra. Vissa dagar är här säkert 20 30 skulpturer. Att stapla stenar är en övning i mindfulness, och som ger både fokus, lugn och medveten närvaro. Under tiden försvinner allt annat än uppgiften, de salta vindarna och det brusande havet. Det är en mäktig miljö att stanna upp och vara i.

… Eller för att det är en rolig grej. Jag vet inte när eller hur traditionen att stapla stenar på Subbehalvön vid Varbergs kusthotell började. Här är stenskulpturerna i alla fall, nästan varje dag och så även ikväll. Jag går och lyssnar på ljudboken Trollbunden, första delen i Margit Sandemos bokserie Sagan om Isfolket, men hajar till när jag ser de många stenformationerna. De ger onekligen kustlandskapet med de hårda klipporna och böljande vågorna ett smått overkligt utseende.

Jag stannar och tittar på stenarna, blir frestad att stapla sten på sten jag också, försjunka i ett totalt fokus, andas lugnt medan jag balanserar stenarna på varandra. Men det här är bara en kort runda för att lindra värken i nacken och ryggen, för att komma bort från datorn en stund och för att få nytt syre. Jag måste traska hemåt, uppbåda ett annat fokus. Nu ska jag plöja igenom uppgiftshögen . På tal om Sagan om Isfolket – så underbart att få återstifta bekantskapen med böckerna!

stenskulpturer i Varberg, staplade stenar vid Varbergs kusthotell, stenar på Subbehalvön
Stenarna kommer troligen från ett gammalt stenbrott på Subbehalvön i Varberg. Fotot ger en viss bild av hur många stenskulpturer det kan vara åt gången. Visst är formationerna ändå lite overkliga när man ser dem så här?