Lokalhistoria på Stackenäs gård i Varberg

Jag har länge tänkt att jag ska bli bättre på lokalhistoria. Om man bara är öppen för det väntar spännande öden och äventyr alltid utanför dörren, och lokalhistorien är fullpackad av berättelser. Jag försöker se det som så att jag inte behöver korsa världshav för att få försvinna in i ett dramatiskt förflutet. Det är en pågående process inom mig, kanske är jag inte riktigt där ännu, hur gärna jag än vill vara det. Jag rör mig åtminstone i den riktningen.

Stackenäs gård i Karl Gustav socken. På bilden ser du magasinet som ursprungligen var ett gästhus inför ett bröllop på 1600-talet. I bakgrunden breder den vackra sjön Fävren ut sig. Landskapet är verkligen magiskt fint här i trakten och bara utsikten gör i sin egen rätt det väl värt att besöka Stackenäs gård på Varbergs landsbygd. Vi sitter utanför byggnaden och lyssnar på föreläsarna som berättar om både gårdens och Hallands historia.

När bästa vännen Therese frågade om jag ville följa med till hennes hembygd, Karl Gustav och Kungsäter i Varberg, blev jag glad och kunde inte annat än skippa min tänkta vila för att följa med. Undrar om kroppen kommer protestera imorgon…?

I samband med att Halland fyller 400 år öppnade hembygdsföreningen dörrarna till Stackenäs gård i Karl Gustav socken, och detta under eftermiddagen idag. Det var ett unikt tillfälle att lära mig något nytt om en plats jag åkt förbi många gånger.

Här ser du ytterligare ett exempel på hur fin den gamla 1600-talsbyggnaden och Fävren-landskapet är. Det går att besöka den historiska platsen Stackenäs gård, det finns till och med en informationsskylt utanför denna byggnad.

Det var ett mysigt evenemang med hembakad fika, lotteristånd på “gammalt” vis, föreläsningar om Varbergs historia och berättelser från gården (jag hade gärna hört ännu mer om människorna som levt där). Som välbekant har Hallands tillhörighet inte alltid varit så självklar – svenskt, norskt eller danskt? Historiskt sett har gården legat i gränstrakterna mellan de nordiska länderna, och därmed befunnit sig mitt i stridernas hetta under flera århundraden.

En dag på Hallands Väderö i Båstad

fyr Hallands Väderö
Min sambo Christoffer är på väg till fyren på Hallands Väderö. Jag tycker att detta är ett fint foto att inleda med, därför fick det bli så här. Helt utan ordning och reda.

Igår morse bar det av till en dag på Hallands Väderö i Båstad. Jag och min sambo Christoffer åkte tillsammans med våra finaste familjevänner, Emel, Carl, Ville och Pontus. Sibel och Therese kunde inte följa med – annars hade gänget varit komplett.

karta Hallands Väderö
Tack för att du håller upp kartan vi fick från biljettförsäljningen i Torekov, Emel. Det ska bli så kul att upptäcka ön tillsammans. Jag har längtat.
biljett färja Hallands Väderö
Här är huset där man köper biljett till färjan mellan Torekov och Hallands Väderö. En tur- och returbiljett mellan hamnen i Torekov på fastlandet i Båstad och hamnen i Sandhamn på Hallands Väderö kostar 160 kronor.
färja Torekov Hallands Väderö
Det är många som ska åka med färjan över till Hallands Väderö denna fredagsförmiddag.
Så här ser hamnen i Torekov ut från färjan.

Namnet till trots ligger Hallands Väderö inte i Halland, utan i Skåne. Vi åkte bil från Varberg till Torekov, den lilla badorten i Båstad och från vilken färjan till Hallands Väderö avgår. Avståndet mellan Varberg och Torekov är cirka 120 kilometer.

Färjan mellan Torekov och Hallands Väderö

Som skrivet, en väldigt fin dag för en båttur. Långt därborta syns stranden i Torekov.

Under sommarmånaderna går färjan mellan Torekov och Hallands Väderö flera gånger varje dag. Tur och retur, ska det tilläggas. Det var en härlig dag, strålande sol, spegelblankt vatten och lagom värme, så den 20 minuter långa överfarten var underbar. Jag tycker alltid det är lika meditativt att blicka ut över den försvinnande kustremsan medan jag hör båten skära genom vattnet.

Naturreservatet Hallands Väderö

Jag trivs bra på vandringslederna i Söndre skog på Hallands Väderö. Svårt att göra allt det gröna rättvisa.

Hallands Väderö är ett naturreservat. Det sägs att i förhållande till storleken på tre kvadratkilometer är ön ovanligt varierande och artrik. Av det jag hann att se och uppleva av ön kan jag inte annat än att hålla med. Under mina 20 000 steg på Hallands Väderö gick jag genom skog, öppen gräsmark, förbi snåriga enebuskar, sankmark – och såklart på sandstränder och klippor.

strand Sandhamn
Stranden i Sandhamn på Hallands Väderö. Jag kan inte komma till ro – det kan jag inte på någon strand – men fint är här. Ville, vår lille kompis som är 15 månader gammal, älskar att vara här. Vattnet är kristallklart. Man kan bada, bygga sandslott, stapla stenar, samla snäckor och fiska krabbor. Bara några steg bort finns kiosken som säljer både mat och glass. Här finns även toaletter i form av utedass.

Så många som ska med färjan till ön! Det var nästan lite chockad jag såg på den strida ström av människor som steg på och av färjan till Hallands Väderö. Men vi sprider väl ut oss över ön, förutspådde jag. Faktiskt valde många att stanna i Sandhamn, för att bada i det klara, turkosglittrande vattnet. Det är också på denna plats som färjan lägger till och där öns enda kiosk finns. Trots strandens popularitet blev det aldrig riktigt trångt på den.

Medan de andra är på stranden passar jag och svågern-ish Pontus på att vandra på Hallands Väderö. Fina skogar, va?

Jag har väldigt svårt för att komma till ro på stranden, och då menar jag överlag. Jag vill gärna vara i rörelse och fixar inte det här med att lägga mig raklång på ett strandlakan. Medan de andra solade och badade gick jag och min sambos bror Pontus på en liten vandring i naturreservatet. Vi följde vandringsleden som förde oss längre och längre in i skogen. Vilken skog! Alldeles full av sagolika lövträd.

Perfekt ö för kortare vandring

I början av vår gemensamma vandring på Hallands Väderö går vi förbi de underbaraste av lövträd…
Å, perfekta klätterträd! utbrister jag och Christoffer. Givetvis måste han klättra upp i dem. Det här är en av anledningarna till att jag älskar honom – vilken annan 30-plussare hoppar liksom upp i ett träd med en sådan iver?

Hallands Väderö är perfekt för vandring. Det finns flera kortare, upptrampade vandringsleder som går genom det varierade ölandskapet. Man kan gå runt hela ön. Det gjorde dock inte vi. Lille Ville var med, han är 15 månader och på många håll är Hallands Väderö inte så barnvagnsvänlig. Vi fick helt enkelt hålla oss till de framkomliga stigarna, som var tillräckligt breda för att vi skulle kunna få med oss barnvagnen.

Kultur och historia på ön

Vi går genom skogen. Är på väg till fyren på Hallands Väderös nordvästra sida.

Det har funnits bofasta på Hallands Väderö, som har haft mänsklig aktivitet sedan stenåldern. Idag finns inga fastboende, men under sommarhalvåret betar bland annat får och hästar på markerna. Vi såg flera av de ståtliga hästarna.

Jag brukar läsa på inför mina utflykter. Jag vill veta vad det är jag ser. Platsen blir dessutom så mycket mer levande för mig om jag känner till dess förflutna, dess berättelser. Den här gången har jag inte orkat läsa på alls.

Fyren på ligger på Hallands Väderö nordvästra sida. Den uppfördes 1884 och är 13 meter hög. Det trodde jag aldrig! Svenska kyrkan hyr ut boende till sina medlemmar, och detta boende ligger just här, vid fyren.

När vi gick förbi de gamla husen och ut till fyren – för övrigt belägen på nordvästra sidan av Hallands Väderö – blev vi såklart nyfikna på öns historia. Överraskande nog upptäckte vi i våra “efterforskningar” att ön tillhör Svenska kyrkan sedan 2006, och detta sedan en uppgörelse på 1700-talet.

Genom Söndre skog, på väg till Kappelhamn…

På Hallands Väderö gick vi genom både Nörre skog och Söndre skog. Den två kilometer långa vandringen genom Söndre skog förde oss till Kappelhamn vid öns sydspets. Ett helt fantastiskt fint badställe!

Se en gammal kyrkogård! Enligt traditionen begravde man förr i tiden strandvaskare på denna plats. Vad är strandvaskare? Okända drunknade personer som flöt i land på ön. Så spännande, om du frågar mig! Strandvaskare är ju även spöken man kan ha oturen att få med sig hem efter sin fisketur.

Sandhamn har helt klart sin charm, och det är väldigt enkelt att ta sig till stranden. Man behöver bara gå ett par hundra meter från färjehamnen. Men Kappelhamn, alltså! Det är helt klart värt att traska den relativt korta biten genom skogen för att komma till denna idyll av strand, äng och gamla hus.

Nu närmar vi oss otroligt fina Kappelhamn på Hallands Väderö. En vandring på knappt två kilometer har fört oss hit.

Det är just här, i Kappelhamn, som Väderömuseet är beläget. Vi hann aldrig besöka museet, då vi var tvungna att vända tillbaka till Sandhamn för att åka med färjan till Torekov på fastlandet. Nästa gång, kanske… Och nästa gång kanske vi även får se sälarna, som lever sydväst på ön. Det hade jag tyckt mycket om.

strand Hallands Väderö
Hur härlig ser inte stranden i Kappelhamn på Hallands Väderö ut?

Kanske är det inte kört för mina rosa palettblad, trots allt?

För ungefär en månad sedan fick jag ge upp visionen om en storslagen inomhusdjungel av gröna växter och sticklingar. Då åkte mina palettblad i soporna. Somliga av dem var angripna av bladlöss, somliga av dem var ruttna. Nu är ju mina fingrar inte grönast i världen, men jag tror faktiskt att jag hade lite otur med köpen av krukväxterna och sticklingarna.

Coleus pink flamingo
Vad överraskad mamma kommer bli när hon får en stickling från min flamingo, ett riktigt knallrosa palettblad. Jag tittar till palettbladen flera gånger varje dag, de har blivit mina små bebisar och gör köksfönstret väldigt trivsamt.

Två palettblad överlevde växtkrisen här hemma, och däribland min absoluta favorit i samlingen av så kallade coleus. Min flamingo, som jag tror att just detta palettblad heter. Den ursprungliga växten frodas. Jag har till och med tagit min första stickling från den, som jag har rotat i vatten och som nu har fått massor av fina rötter.

Ett spirande hopp. Kanske är det inte kört för mina rosa palettblad, trots allt?

Nörd på Selma Lagerlöf idag…

Detta fotografi av Selma Lagerlöf togs 1928.

Nörd på Selma Lagerlöf idag, nörd på något annat imorgon. Min plötsliga fascination för Selma Lagerlöf säger ganska mycket om mig som person. Jag får lätt specifika ämnen på hjärnan och kan sedan tillbringa mer eller mindre tid med att riktigt grotta ner mig i dem. I mitt huvud hänger allt samman. Jag vet bara inte om sambanden är lika tydliga för omgivningen, som kanske en aning trött undrar vad det blir härnäst. Svårt att hänga med i svängarna, vet du! (Jag hänger knappt med själv ibland.)

Så om du tycker det är lite konstigt att bloggflödet översvämmas av blogginlägg om Selma Lagerlöfs böcker – typ om Gösta Berlings saga, En herrgårdssägen och Kejsarn av Portugallien – vet du nu vad det beror på. Mitt nörderi håller helt enkelt på att kulminera. Jag har dessutom haft för mycket värk och varit för trött för att bege mig ut och fotografera platser. Vad många säkert inte vet är att nörderi är min räddning i livet som sjuk. Det är det ultimata sättet att vända fokus bort från smärtan.

Galnaste av faderskärlekar i Kejsarn av Portugallien

Kejsarn av Portugallien betraktas av många som en av Selma Lagerlöfs vackraste böcker. Jag föredrar hennes mer sagolika verk – som Gösta Berlings saga och En herrgårdssägen – men känner samtidigt att jag inte kan motstå denna berättelse om ett smärtsamt avsked mellan förälder och barn.

Många lyfter ivrigt den komplexa psykologin bakom karaktären Jan i Skrolyckas totala sammanbrott efter att dottern Klara Gulla lämnat torpet i Värmland för livet i Stockholm. Komplex psykologi eller inte, jag tycker ändå att Kejsarn av Portugallien är en otroligt fin bok i det sorgliga.

Selma Lagerlöf böcker
Bokomslaget till Bonnier pockets 2017-utgåva av Selma Lagerlöfs Kejsarn av Portugallien. Mycket fint, eller hur? Det här är en läsvärd bok. Jag älskar början där Jan i Skrolycka ventilerar sitt missnöje över att bli pappa. Att han pratar med värmländsk dialekt gör inte saken sämre.

Jan i Skrolycka vill först inte ha barn

Jag kan inte komma på någon annan författare än Selma Lagerlöf som jag tycker skriver så bra börjor. Hon är bäst på detta, enligt min mening. Redan de första raderna i Kejsarn av Portugallien avgör saken för mig: det här är en bok jag kommer tokgilla att läsa. Vad är det som är så märkvärdigt med de inledande orden? Jan i Skrolycka vill inte ha barn. Medan frun är på väg att föda sitter han vid vedskjulet och surar över tillvaron – på värmländsk dialekt. Helfestligt och faktiskt lite otippat. Jag skrattar högt av förtjusning:

Jag undrar just om nån tänker, att jag är glad åt å ta emot det här barnet, mumlade han, där han satt, och med detsamma sparkade han till en liten vedpinne, så att den flög ända ut på gården. För det är allt nätt opp den värsta olycka, som jag kunde råka ut för. När vi gifte oss, Kattrinna å jag, så var det, för det att vi hade tröttnat på å gå som dräng å piga hos Erik i Falla å ville sätta fötterna under eget bord, men visst inte, för att vi skulle få barn.

(Stycket är direkt hämtat ur Kejsarn av Portugallien från 1914)

Sedan blir det ju ändå så att Jan i Skrolycka älskar nyfödda dottern Klara Gulla från första ögonkastet, och det är denna stora faderskärlek Kejsarn i Portugallien handlar om. Under sina unga år är Klara Gulla bara till glädje för föräldrarna. Hon charmar hela bygden, människorna och miljön som gör Selma Lagerlöfs bok så himla levande. Kejsarn av Portugallien utkom 1914 men utspelar sig på 1860- eller 1870-talet i Värmland. Lagerlöfs penna väcker liv i historien, i de svunna tiderna, som också Gösta Berlings saga är ett lysande exempel på.

Förlamande sorg när dottern flyttar

Jan i Skrolycka och dottern Klara Gulla får många lyckliga år tillsammans. När hon blir äldre drabbas hon av rastlöshet. Hon vill ut på äventyr, flytta till Stockholm och se hur långt hon kan nå där. Den dag Klara Gulla flyttar blir Jan som förlamad, bortdomnad av sorg inombords.

Det värsta slaget mot hans hjärta kommer dock något senare, när han får reda på att Klara Gulla råkat illa ut i huvudstaden. Hjärtat brister och Jans värld rämnar. Han orkar inte ens vara Jan längre, utan blir Kejsarn av Portugallien, som väntar på den upphöjda kejsardotterns återkomst.

Du kan ju tänka dig hur människorna i bygden reagerar på Jans plötsliga sinnesförvirring – Karln är alldeles tossig! Ganska snart börjar de flesta leva sig in i Jans villfarelser, eller spela med i dem. Hur kan man annat än att känna medlidande med denne man som har mist sitt allt? Det är dessutom svårt att inte tro på en person som är så övertygande…

Kejsarn av Portugalliens osvikliga faderskärlek

Selma Lagerlöfs Kejsarn av Portugallien utkom 1914, och varken före eller efter har vi väl sett ett liknande exempel på exakt hur galen faderskärlek kan bli. Rätta mig gärna om jag har fel!

Men det är ingen kontrollerande kärlek. Tvärtom sätter Jan Klara Gullas lycka i främsta rummet, han offrar till och med sin egen lycka för att hon ska få chans att förverkliga sig själv. Han tror på dottern in i det sista, som ingen annan gör. En förälders osvikliga kärlek.

Det är just nu när jag skriver dessa avslutande rader som jag inser hur sant det är att Kejsarn av Portugallien har något tidlöst över sig; vilken förälder kan inte känna igen sig i ångesten att behöva klippa navelsträngen? Förhoppningsvis är det inte lika uppslitande som i detta litterära exempel.

Så måste jag stanna upp. Vad vet egentligen jag som inte ens är förälder, jag som bara kan gissa hejvilt? Det kändes i alla fall bra att generalisera lite.

Bokinformation

Originaltitel: Kejsarn av Portugallien
Svensk titel:
Serie: Albert Bonniers klassiker
Författare: Selma Lagerlöf
Översättare:
Utgivningsår: 2017 (2014)
Bokförlag: Bonnier pocket
Sidantal: 272

Kärlekens förvandlande kraft i En herrgårdssägen

Selma Lagerlöfs Gösta Berlings saga gjorde ett starkt intryck på mig. Faktiskt så starkt att jag nu läser min sjätte Selma Lagerlöf-bok sedan slutet på juni. Det här blogginlägget kommer jag helt och hållet tillägna En herrgårdssägen, en berättelse som är lika fantastisk som Gösta Berlings saga och som har en del mörker i sig i form av en fiolspelande getabock, en skendöd samt av det skrämmande väsendet fru Sorg. Jag gillar ju det mörka – en av anledningarna till att jag är svag för Lagerlöf – men tackar heller inte nej till en bra kärlekshistoria. En herrgårdssägen innehåller såväl kärlek som kusligheter, som Selma Lagerlöfs böcker lyxigt nog brukar göra.  

Bokomslaget till Bonnier pockets 2017-version av Selma Lagerlöfs En herrgårdssägen. Återigen ett vackert omslag till ett sagolikt innehåll, som rymmer både kärlek och kusligheter. Här är 1890-talstexten omskriven så att den passar oss läsare på 2010-talet.

Motvillig student blir galen getabock

Huvudkaraktären i En herrgårdssägen heter Gunnar Hede. Han är arvtagare till den fina gården Munkhyttan, hemmet han älskar av hela sitt hjärta. Gårdens tillgångar har börjat sina och ansvaret att återställa Munkhyttans forna glans ligger nu på honom.

Visst vill Gunnar göra sitt yttersta för att rusta upp gården, det är bara det att lusten att spela fiol rasar i blodet på honom. Han måste få spela sin musik och väljer i begäret bort allt annat, som att sköta studierna vid Uppsala universitet.

När han en dag spelar på gatorna i Uppsala möter han för första gången unga Ingrid, flickan som leder sin blinde morfar och som redan då känner sig djupt berörd av Gunnar. Föga anar de att det är just Ingrid som senare ska bli Gunnars räddning.

I ett desperat försök att återupprätta Munkhyttans rikedom lägger Gunnar musiken på hyllan och blir kringresande säljare. Han kastar sig in i det djärva säljuppdraget att forsla hundratals getter från Norrland till Värmland, men kör fast i de snöpinade skogarna.

Getterna dör och Gunnar blir fattigare än någonsin. Efter en rad jobbiga händelser är det detta som knuffar honom utför galenskapens stup. Från och med nu kommer jag som läsare få känna honom som Getabocken, som getmannen med en fiol som spelar av sig själv.

Fosterdotter begravs levande

Medan Gunnar Hede i sin djuriska galenskap drar fram i skogarna skriver Selma Lagerlöf ett annat spår i En herrgårdssägen. Nu har Ingrid blivit fosterdotter i en prästfamilj. Hon duger inte så mycket till, går mest omkring och dagdrömmer. Prästerskapet förtvivlar över hennes onytta. Så händer det att de en dag påträffar Ingrid livlös. Vad de inte vet är att hon är skendöd, borttynad av otillfredsställda drömmar, och de begraver henne därför levande.

För andra gången i livet korsas Gunnars och Ingrids vägar. Getabocken hör hennes rop på hjälp och öppnar kistan. Ingrid lovar Getabocken att lära den självspelande fiolen nya låtar, om han bara vill ta med henne bort därifrån. Getabocken älskar att höra Ingrids fiolspel och förälskar sig i henne, och just då är det som om lite av Gunnar vaknar igen. Finns det hopp för honom, ett hopp i form av en ung kvinnas kärlek?

Kan kärleken vinna förståndet tillbaka?

Stycke ur Selma Lagerlöfs En herrgårdssägen

Samtidigt är Munkhyttan hårt drabbad av fru Sorg. Detta skröpliga sorgeväsen har flyttat in på gården och fyllt den med mörker, damm och fladdermöss.

Hon gick genom en massa salar och rum, hon såg dem för sig med grå lärftsöfverdrag på möblerna, tyllklädda taflor och ljuskronor, och på golfven ett tjockt lager af damm, som hvirflade upp, då hon gick. Men till sist kom hon in i ett rum, där hon aldrig förr varit, det var ett ganska litet rum, där väggarna och taket voro svarta.

 Men då hon såg bättre efter, var ej rummet svartmåladt, ej heller öfverdraget med svart tyg, utan det var så mörkt, därför öfver tak och vägg hängde flädermus vid flädermus, hela rummet var ej annat än ett stort läderlappsbo. En ruta var ute i ett fönster, så att man kunde förstå, hur djuren kunnat komma in i en sådan otrolig mängd, att de klädde hela rummet. De hängde där i orörlig vintersömn, intet enda rörde på sig, då hon trädde in.

Men hon själf greps af sådan fasa vid denna syn, att hon började rysa och darra. Det var förfärligt med denna massa af djur, som hon så tydligen såg hänga där. Alla hade de svarta vingarna svepta om sig som kappor, alla hade slagit in en enda lång klo i väggen och hängde på denna, sofvande den mest orörliga sömn.

(Stycket är direkt hämtat ur En herrgårdssägen från 1899)

Åtminstone är det just så här Ingrid föreställer sig Gunnars hem. En herrgårdssägen förvecklar sig så att hon själv får rum på den sorgehärjade gården.

Hänger på kraften i Ingrids kärlek

Gunnar Hedes mor tror nämligen att Ingrid kan få sonen att bli sig själv igen – har hon inte med egna ögon bevittnat hur han ser på den lilla fröken när denna spelar fiolen för honom? Så sätter alltså modern sitt sista hopp till Ingrid och bjuder in henne att bo på Munkhyttan.

Ingrid vet att Gunnars väl och ve hänger på henne nu. Men det är inte alla gånger så lätt att älska en galen getabock. Många gånger tvivlar hon själv på kraften i kärleken – men Selma Lagerlöf skriver gärna lyckliga slut och låter Ingrid få sin Gunnar i en dramatisk upplösning med bittra tårar och hjärtan i brand.

Med det drar ju också sorgen sig bort från Munkhyttan och jag tror att de alla sedan lever lyckliga i alla sina dagar.

Selma Lagerlöfs En herrgårdssägen från 1899

Som jag skrev inledningsvis finns det många likheter mellan En herrgårdssägen från 1899 och debutromanen Gösta Berlings saga från 1891 – läs och jämför själv, vet jag! Selma Lagerlöf väver saga i saga, verklighet i dröm, och till slut är jag som läsare bortkollrad av den oerhörda fantasifullheten.

Under min och pappas promenad igår försökte jag berätta för honom hur mycket rikare min syn på människa och natur har blivit sedan jag började läsa Selma Lagerlöfs böcker. Han såg ut som ett frågetecken. Men något i den här stilen:

Nu tittar jag på gammelmorfars gamla fiol och väntar mig att den ska spela för mig, tycker jag mig se dunkla fladdermusrum i de gamla trähusen och får jag kalla kårar när jag tänker på skendöda… Tack vare böcker som en En herrgårdssägen blir vardagen lite mera pirrig.

Bokinformation

Originaltitel: En herrgårdssägen
Svensk titel:
Serie: Albert Bonniers klassiker
Författare: Selma Lagerlöf
Översättare:
Utgivningsår: 2017 (1899)
Bokförlag: Bonnier pocket
Sidantal: 197

Fotografering av sommarblommor i kvällsljuset

vilda sommar blommor
Jag har inte en aning om vilka vilda blommor det är jag egentligen fotograferar. Jag vet bara att jag tycker att blomstren är vackra, att de gör mig glad. Är man naturromantiker så är man! Nedanför följer massor av blombilder från min lilla fotostund ikväll. Jag visar upp dem i samma ordning som jag fotograferat dem (med denna bild som enda undantag).

På vägen hem från den välgörande stunden i Apelviken idag gick jag över en äng. Gräset var gulnat av solen och värmen, men en och annan sommarblomma lyste upp delar av ängen. Jag går runt med en orimlig noja inför att alla vackra blommor kommer försvinna – om inte idag så imorgon – och blev därför löjligt glad över blomstren denna tokvarma julidag.

vilda sommar blommor
vilda sommar blommor
vilda sommar blommor
vilda sommar blommor

Jag bar med mig bilden av dem under eftermiddagen och inpå kvällen. När jag såg det gyllene kvällsljuset bestämde jag mig härligt spontant för att bege mig ut med kameran och fotografera blommorna jag sett tidigare.

vilda sommar blommor
vilda sommar blommor
vilda sommar blommor
vilda sommar blommor

Det är så otroligt meditativt att strosa runt med kameran i näven, att stanna upp och titta på fina saker. Att försöka skapa något nytt av det jag har rakt framför näsan. Jag har inte en aning om vilka blommor det är jag har fotograferat nu ikväll, som vanligt då. Har nämligen inte gjort slag i saken att skaffa en flora ännu.

vilda sommar blommor
vilda sommar blommor
vilda sommar blommor
vilda sommar blommor

Den ena promenaden ledde till den andra. Efter min lilla fotostund bland sommarblommorna ringde jag till pappsen för att höra om han ville med ut på en kvällspromenad. Vi går tillsammans nästan varje dag. Du kan inte ana under hur många mil vi filosoferat om livet – och bråkat om politik.  

En välgörande stund i Apelviken

När syskonbarnen skulle till Apelviken kunde jag inte hålla mig borta. Klart att jag måste plaska i havet och bygga sandslott med dem! Efter att i ett par dagar ha stannat inomhus för att slippa mer inflammation i sommarvärmen traskade jag så ner till stranden, där stora delar av familjen väntade.

Av princip lägger jag inte upp bilder på barnen i mitt liv. De är för små för att fatta beslutet om att vara med på bild i en blogg själva och jag vill inte fatta det beslutet åt dem. Här får du istället en bild på en annan representativ varelse: en fiskmås. Det var väldigt många fiskmåsar i Apelviken i Varberg idag…

Det var säkert 30 grader varmt. Minst. Hujedamej! Den gassande solen hade dock värmt upp havet så pass att badtemperaturen pendlade mellan 22 och 24 grader. Jag hade väntat mig att få en kallchock vid det första doppet – men vad härligt det var i vattnet! Sådär underbart lindrande för hela kroppen. Jag kunde riktigt känna hur inflammationen i ryggen och nacken drog sig tillbaka, så lite kompensation för den jobbiga värmen fick jag allt.

… Men mest av allt var där MYCKET folk. Alltså JÄTTEMYCKET folk. Fanns inte en parkering att få efter 11-tiden. Tur att jag bor på gångavstånd från Apelviken, sisådär en 10 minuters promenad bort.

Hur mycket värk jag än har en dag brukar jag ändå träffa syskonbarnen. Jag har kommit fram till att få vara med dem är välgörande på så många sätt att jag hellre får stå ut med ännu mera värk efteråt. Idag var inget undantag. Att få bada tillsammans med det äldsta syskonbarnet Leia, att få hålla hennes lilla hand i vattnet, att få höra hennes gapskratt segrade över allt annat idag.

Havet höll en badtemperatur på mellan 22 och 24 grader idag. Hur skönt och lindrande som helst!

Jag hade laddat för att bygga världens största sandslott. Varken Leia eller Lova var särskilt pepp på det. Nej, vi skulle istället gräva världens djupaste grop och sedan inte gräva alls. Det var mycket roligare att leka pirater och leta rätt på skatter i form av snäckor, eller att smita ner till vattenbrynet igen och igen.  

Det var ju ett sådant här sandslott jag och mina syskonbarn Leia och Lova skulle bygga. Jag fick fota någon annans sandslott istället. 🙁

När syskonbarnen lämnat Apelviken passade jag på att flyta runt i det ljumma vattnet. Det här kan ha varit den bästa smärtlindringen jag haft på flera veckor – i alla fall naturlig sådan. Jag älskar enkla, naturliga lösningar av det här slaget. Så ett tips till mina värkvänner som lider av den jobbiga sommarvärmen: leta upp ett hav eller en sjö med hyfsat varm badtemperatur och ta ett dopp.

Kreativa sätt att skilja ett brudpar i Min bäste väns bröllop

Jobb, sömn, jobb, sömn, jobb, en och annan film. Jag tog Christoffer på orden när han häromveckan sa att han gärna tittar på romantiska komedier tillsammans med mig. Igår kväll fick det bli den gamla godingen Min bäste väns bröllop med den underbart charmiga och vackra Julia Roberts i huvudrollen. Jag har tyckt om filmen sedan jag såg den på bio 1997 – så varför inte skriva om den i brist på andra händelser i den väldigt vardagliga vardagen (och medan jag väntar på att få ork till att ta tag i resten)?

Tragiskt att vara ogift när man är 28 år fyllda…?

Min bäste väns bröllop heter My best friend’s wedding i original. Julia Roberts spelar huvudrollen i denna romantiska komedi, som jag såg på bio 1997 och har sett många gånger sedan dess.

Det är tragiskt att vara ogift vid 28 års ålder. Faktiskt så tragiskt att man ingår en pakt med sin bäste vän, som dyrt och heligt lovar att gifta sig med en om båda är ogifta när det aktningsvärda 28-årsstrecket passerats. Det är i alla fall en pakt som Julianne och bäste vännen Michael ingått, berättar just Julianne under en middag med en annan vän. Jag och Christoffer skrattar unisont – vad gamla vi känner oss nu och så sjukt fånigt det är med hela den här äktenskapshetsen.

Det (o)rimliga i att skilja ett brudpar åt

Men det är verkligen inte fånigt för Julianne. Tvärtom blir det på fullaste allvar för henne när Michael ringer och säger att han har träffat sitt livs kärlek och ska gifta sig med denna om bara några dagar. Då går det upp för Julianne att hon har älskat Michael hela tiden, under deras nio år långa vänskap. Hon vägrar acceptera att han ska gifta sig med den andra och beger sig av till bröllopsfirandet fast besluten att förstöra bröllopet, att skilja brudparet åt.

Det här är alltså upptakten till en romantisk komedi om vänskap, olycklig kärlek och flera kreativa sätt att förstöra ett bröllop. Egentligen borde man ju förfäras över Juliannes fula metoder, men hur kan man vara arg när taskigheterna rör till det så för henne? När hon slits mellan sina själviska impulser och viljan att göra rätt mot den blivande bruden, som kanske inte är så dum? Det är nog ändå så att Julianne innerst inne själv tycker att beteendet är orimligt.

En av de härligaste scenerna i Min bäste väns bröllop

Nu har jag skrivit en mycket längre text om Min bäste väns bröllop än vad jag tänkte från början. Jag kan inte sätta punkt förrän jag har berättat om en av de främsta anledningarna till varför jag har sett filmen så många gånger. Rupert Everett i rollen som den där andre vännen, George. Han är gay, ska det tilläggas. Så nej, ingen spirande romans där, inte.

Julianne drar ganska så hänsynslöst in George i planerna att förstöra bröllopet. Han får spela hennes fästman – japp, svartsjukeknepet – men är inte överdrivet entusiastisk. För att ge tillbaka hittar han på den mest otroliga berättelse om hur de träffades och stämmer upp till sång på en middagsbjudning med hela brudföljet.

Låten han sjunger är Aretha Franklins I say a little prayer. Jag har älskat låten ända sedan dess, på biovisningen 1997. Än idag kan jag tycka att just denna musikaliska scen är en av de härligaste filmscenerna någonsin. Tänk dig en överklassmiddag där alla gästerna plötsligt börjar sjunga med den största iver… Superkul! Alla är sååå glada för Juliannes skull, att hon också har funnit sann kärlek i livet.

Filminformation

Originaltitel: My best friend’s wedding
Svensk titel: Min bäste väns bröllop
Produktionsår: 1997
Filmbolag: Sony Pictures Entertainment
Regissör: P.J. Hogan
Längd: 105 minuter

Sovit i 20 av dygnets 24 timmar

fatigue, sjukdomsrelaterad utmattning

Förra sommarens extremhetta slog undan benen på mig. Till skillnad från vad många tror är värme inte nödvändigtvis bra för oss med värk. Värmen kan i sig öka inflammationen i kroppen, ju mer inflammation desto mer ont. Så är det dessutom något med den kvava, fuktiga luften som min kropp inte klarar av. Kroppen drabbas av total utmattning och det finns inget annat att göra än att sova, sova, sova i en vecka, månad eller så.

Mitt i förra sommaren slutade kroppen fungera, trots järnvilja, och jag fann mig sovande i 16 till 20 av dygnets 24 timmar under juli och augusti. Den vakna tiden var jag en zombie, i en dimma. Kanske inte så märkligt då att ett av mina främsta mål för den här sommaren har varit att orka mer, hur jag nu kan påverka det? Jag har försökt hålla tågan och energin uppe, varit tacksam att jag orkat jobba och träna någorlunda och även om utmattningen så sakta smugit sig på igen.

Jag har för varje dag känt mig mer och mer stapplig. Benen skakar när jag går, marken gungar under fötterna, hjärnan kokar, det svartnar för ögonen och jag som i normalfallet har en handstyrka motsvarande en fjärdedels normalstyrka orkar långa stunder knappt lyfta fjärrkontrollen.

Fatigue – sjukdomsrelaterad utmattning när kroppen säger stopp

Det är en fantastiskt fin sommardag anno 2019 och jag har återigen legat platt fall i värkig utmattning, sovit 20 av dygnets 24 timmar. Sommarvärmen är uppenbarligen en trigger för min värk, det som till slut får kroppen att säga stopp och hamna i ett skov av så kallad fatigue, sjukdomsrelaterad utmattning.

Jag tror inte att jag kommer påverkas lika svårt av fatigue den här sommaren, inte om jag jämför med förra sommaren då jag var borta i fyra fem sex veckor. Vet inte ens hur länge eftersom tillvaron var ett töcken av smärta och sömn. Utmattningen var nog faktiskt större än smärtan, när jag tänker tillbaka på den sjukt jobbiga perioden.

Det är inte ovanligt att vi med kronisk smärta drabbas av utmattning. Våra kroppar går trots allt på högvarv hela tiden, hjärnan bombarderas med smärtsignaler och får därmed aldrig vila. Det är inte så mycket som krävs för att man ska knockas helt och hållet. För mig råkar det vara sommarvärme och lufttryck, för någon annan kan det vara vinterkyla och träning.

Ingen värk är den andra lik, men vi drabbade gör alla mer än så gott vi kan.

Läs mer om hur värme kan påverka smärta

Jag ska bli bättre på att dela med mig av bra lästips angående kronisk smärta och relaterade symtom – så här kommer ett par förslag på vidare läsning. Förra sommaren skrev jag artikeln Kan sommarvärmen göra den kroniska smärtan värre? till min andra sajt Bättre hälsa. Denna artikel är i sin tur ett referat på den engelska och läkargranskade artikeln How hot weather impacts pain på Everyday health. Förutom att berätta vad som händer i värkkroppen när det blir varmt finns i bägge artiklarna även konkreta tips på hur du kan skona kroppen lite grann från värmen.