Jag gjorde misstaget att gå upp så i stressen att jag skippade mina långa utomhusvistelser i fem dagar. I stället pressade jag på framför skärmen och kände mig allmänt miserabel.
Det blir som en ond cirkel, stress som föder stress när man slutar göra sakerna man mår bra av. Jag vet ju numera att inget gör mig så lugn som att tillbringa flera timmar i sträck utomhus, allra helst ska jag röra mig mellan skogen och havet.
Stressen kan göra mig väldigt disträ, på riktigt får jag så allvarliga närvaroproblem att det är läskigt. Jag känner mig avtrubbad från mig själv.
Men att bege mig ut i naturen, känna dofterna, höra ljuden, det gör susen. Jag får stresslindring nästan bums.
På nolltid går jag från att vara bedövad till att vara uppfylld. Uppfylld av ALLT. Känslan slår det mesta, den går inte att beskriva och därför ska jag inte ens försöka.
Att befinna sig på stranden i solnedgången är den perfekta platsen att gå ner i varv och börja andas i normaltakt, tycker jag. Se bara lugnet i bilderna!