Det har redan gått en vecka sedan jag och Therese besökte Yngeredsforsen och Döda fallet i Falkenberg. Du vet när man blir så inspirerad att man inte riktigt finner orden? Så har jag känt inför den här magiskt vackra platsen.
Therese går in i skogen. Kulturstigen leder dit.
Vad är det för en plats, då? Jag hade inte hört talas om den förrän Therese skrev och frågade om jag ville följa med på utflykt dit. Hon hade läst om den i turistappen A day in Halland, tror jag. Ladda ner den bums, om du inte har den. Innehåller massor av bra utflyktstips.
Yngeredsforsen ligger i en sagoskog. Det kändes faktiskt som att gå i en saga när jag gick längs den blomsterkantade kulturstigen under det knallgröna lövtäcket. Kulturstig? Ja, för inte så länge sedan verkade människan här. Vi pratar några decennier tillbaka i tiden, typ så.
Längs kulturstigen finns informationsskyltar som berättar om just Yngeredsforsens och Döda fallets historia, bland annat. Platsen har rymt ett ganska stort kraftverk kopplat till Ätran – och dessförinnan skvaltkvarnar. I Ätradalen har vattenkraften helt enkelt varit viktig.
På grund av att människan pysslat runt i området och byggt nya anläggningar är delar av forsen uttorkad, därav namnet Döda fallet. Det har gett upphov till en häftig miljö med en torrlagd fors och stenhällar att gå runt bland.
Stigen som leder till forsen må vara enkel att följa, men liiite utmanande var det allt att klättra ut till hällarna. I synnerhet som jag inte var i min bästa värkform och därmed något skakig i benen den dagen. Men det gick ju och det var sååå värt det.
Therese njuter av utsikten.
Utsikten från Döda fallet var magnifik.
Mer information om Yngeredsforsen och Döda fallet
Kulturstigen vid Yngeredsforsen och Döda fallet är förvånansvärt framkomlig – så även skogsområdet intill forsen.
Notera hur vattnet gröpt ur stenhällarna.
Tack vare grillplatser och utstakade stigar är det här ett ypperligt utflyktsmål för hela familjen. Sedan är det ju spännande att klättra vid det gamla kraftverket.
I vanlig ordning rekommenderar jag att du läser vidare på den officiella besöksplatsen, så surfa in till Falkenbergs webbplats för att få ännu mer information om stället.
Jag sitter här med värsta värken och hjärntröttheten, men vill ändå skriva några rader om det inspirerande besöket till naturreservatet Morups tånge i Falkenberg. Therese och jag besökte platsen förra fredagen, och för mig var det verkligen ett ställe med stort s.
Måsar på stranden mellan Glommens hamn och Morups tånge.
När jag gick över de ödsliga stränderna och triftgrönskande ängarna kände jag att jag klivit in i en saga. Kanske var det i en piratberättelse eller spökhistoria – eller i en selkieromans (om nu selkies egentligen är så romantiska). Platsen bjöd i vilket fall in till dagdrömmerier.
Försökte nå Morups tånge strandvägen…
Morups tånge, det ser ju ut att ligga så nära Glommen. Bara en liten, liten strand mellan Glommens hamn och naturreservatet. Även åsynen av Morups tånge fyr på andra sidan stranden lockar till att ta några kliv över stranden och sedan vara framme.
Therese på stranden mellan Glommens hamn och Morups tånge. Se det tappra leendet!
Ganska snart stötte vi på det första hindret i form av vatten och dy. Vi vadade tappert över stället – och blev både blöta och geggiga på köpet. Väl dyngsura var det ju bara att fortsätta. Trodde vi.
Till slut blev det den här vägen. Inte så pjåkiga vyer!
Men upplevelsen blev faktiskt ännu gyttjigare och till slut vände vi tillbaka för att i stället gå den asfalterade vägen mellan Glommen och Morups tånge. Mycket smidigare och definitivt vackert, det också.
Praktfullt att mötas av Morups tånge fyr
Vi gick genom grinden in i Morups tånge och i alla fall jag kände mig liten i jämförelse med den ståtliga fyren. Den är praktfull, såväl i sin reslighet som skönhet. Faktiskt påminner den mig om fyren på Anholt, det är något med självaste atmosfären runt den som gör det.
Många kreatörer åker hit för att fotografera Morups tånge fyr, som byggnaden heter, med fältet av trift som breder ut sig framför den. Det har jag märkt i mitt flöde på Instagram, som just nu domineras av stämningsfulla naturbilder.
Fyren ligger alltså mitt i naturreservatet och är ett lika självklart miljöinslag som sandstränderna, strandängarna, barrträdssnåren (?), otaliga kaninerna samt betande korna. Det var en del som solade i buskagen, något jag kan se mig själv göra i framtiden. Särskilt med tanke på att det verkar vara lugnare i reservatet än hemma i Apelviken.
Korta fakta om naturreservatet och fyren
Morups tånge har varit ett naturreservat och skyddat område sedan 1946. Det 210 hektar stora området ligger i Falkenbergs kommun och är privatägt. Bara 90 hektar av det utgörs av land.
Jag såg en massa kaniner, glada, lilla jag.
En av anledningarna till att naturområdet är skyddat är att det är rymmer oändligt många fåglar. Under sensommaren och hösten skådas de flesta arterna inom fågelsläktet vadare på platsen.
Korna betar fritt på strandängarna. Mysigt.
Fyren, då? Morups tånge fyr byggdes 1847 och moderniserades med elektricitet på 1930-talet. Den är 27 meter hög, så inte att undra på att den syns långväga. Fyren har varit obemannad sedan 1967, men den är väl omhändertagen.
Mer information om detta naturreservat i Falkenberg
Morups tånge ligger i anslutning till den pittoreska fiskeorten Glommen i Falkenberg. Där finns bekvämlighetsfaciliteter, om så skulle önskas. Annars finns det en behändig parkering utanför grinden till naturreservatet och det finns en även toalett i det.
Sagolikt med de oändliga strandängarna av trift.
Fyren har öppet ibland, dock inte under mitt och Thereses besök. Det lättaste sättet att få reda på mer om Morups tånge och fyren är att läsa vidare på Falkenbergs respektive Länsstyrelsens webbplatser.
Nu är det nästan en vecka sedan jag och bff-Therese eftermiddagsbesökte den pittoreska fiskeorten Glommen i Falkenberg. Jag har längtat efter att berätta om utflykten och så har jag ändå inte kommit till skott, upptagen av andra tankar som jag varit de senaste dagarna.
Ljuvlig grönska. Bakom hundkäxen skymtar bryggan och fiskebodarna.
Men Glommen – oj, vad fint! Jag har varit där en gång tidigare. När jag var fem eller sex år. Därför har jag inte så många minnen kvar av platsen, som du kanske förstår. Kanske en vag bild av hamnen, den var dock tio gånger charmigare än vad jag föreställt mig när jag nu återupplevde den som vuxen.
Fredagen var en perfekt dag att strosa i Glommens hamn, soligt och varmt som det var. Det var dessutom en väldigt lugn atmosfär i hamnområdet, de flesta jobbade trots allt. Men en och annan ortsbo stötte vi på, somliga pratglada och mer än villiga att berätta om platsen. Älskar sån’t! Kan lyssna i timmar.
Fiskebodar, foodtrucks och Glumstenen i Glommens hamn
Hamnen i Glommen är vad som kan beskrivas som en oexploaterad pärla, ”som Läjet i Varberg men utan kommersialiseringen”, uttryckt med Thereses ord-ish. Fiskebodarna finns kvar, så även de gamla förvaringsbyggnaderna. Är det skeppsvarv?
Strax bortom hamnen ligger Glommens fiskekrog, en regelrätt restaurang med havsutsikt. Restaurangen var stängd under vår eftermiddagsvistelse på orten. Däremot hade en foodtruck öppet i hamnen. Den serverade våfflor och glass, och för att vara en så liten ort drog den många besökare. Underbart att kunna njuta av något svalkande i hettan!
I anslutning till hamnen ligger även den så kallade Glomstenen eller Glumstenen. Stenen hamnade där under istiden och har omnämnts ända sedan vikingatiden, om jag förstått saken rätt. Förr i tiden fungerade bumlingen som riktmärke för sjöfarten, den rollen tog Morups tånge fyr över på 1800-talet.
Här har du den, Glomstenen eller Glumstenen med inskription och allt.
Det finns en inskription på stenen, den härrör från 1800-talet och förtäljer om havsytans medelnivå där och då. Två bänkar står bredvid Glumstenen, så att man kan ha picknick invid den. Utsikten från platsen är magnifik, hamnen åt ena hållet och stranden åt andra.
Öde stränder i Glommen – för att vara den halländska kusten…
När man ser Morups tånge och fyren så här verkar ju strandvägen dit busenkel…
… men att stränderna i Glommen är öde har säkerligen med tiden på dagen och året att göra. Kan tänka mig att turister kommer flockas även på denna plats under högsommaren. Om än inte som hemma i Apelviken!
Första gången någonsin jag sett strandväxten strandkål. Vacker, va!?
Jag tycker det är helt fantastiskt att kunna vandra längs ödsliga stränder, bara naturen och jag (och Therese i det här fallet). Just här smälte sanden och vattnet samman till en synvilla, det var i alla fall så jag upplevde det under strandpromenaden.
Skåda surrealismen! Det finns massor av fåglar i Glommen och de kringliggande naturreservaten, btw.
Promenaden blev inte så lång. Vi tänkte att vi skulle vandra över stranden för att komma till naturreservatet Morups tånge, det verkade ju ligga så nära. Bara sanden och blommorna mellan oss. Visserligen var sträckan kort, men den blev en dyig upplevelse med dyngsura skor och strumpor. Ha!
Vackra vyer vid Morups tånge fyr och naturreservat
Therese är på väg in i Morups tånge.
Morups tånge fyr och naturreservat förtjänar ett eget blogginlägg, så jag ska skriva och lägga upp ett här på Livetmedsandraj.se. Vilken plats, alltså! Påminner faktiskt lite om Anholt, vilket inte är helt otroligt med tanke på att den danska ön en gång i tiden hörde samman med denna plats.
Det slutade med att vi gick den asfalterade lantvägen till Morups tånge, den ack, så ljuvligt blomsterkantade vägen. Ren idyll från början till slut, ser du! Väl i reservatet breder nästan oändliga strandängar ut sig, ett kustlandskap så här års alldeles fullt av trift. Det finns inga markerade leder, men det är egentligen bara till att gå dit känslan för dig.
Vilket gult damm barren döljer. Gjorde misstaget att gå in i buskagen. Där har du den, Morups tånge fyr.
Under mitt och Therese besök var Tånge fyr dessvärre stängd. Jag tror dock fyren har öppet, då under bestämda besökstider. Att beskåda fyren utvändigt var en fullgod upplevelse, fyren är tämligen praktfull där den tronar över strandheden.
Besökarna var något fler i Morups tånge, många av dem hade med sig picknickkorgar och solstolar. De såg ut att ha en riktigt härlig sommardag i den undersköna kustnaturen. Jag fick upp en bild av att jag ska återvända hit för en stranddag längre fram.
Måndagskvällen förra veckan, jag var less på allt jobbrelaterat. Har ett projekt som ibland stressar mig enormt mycket.
Jag gick ut på en rejäl kvällsrunda, behövde andas på alla tänkbara plan. Stegen drev mig först till scillorna i Påskbergsskogen och därefter vidare till utsikten över Subbe fyr från Kåsa. Jag går i mina cirklar.
Fotografen jag senare pratar med.
Vid Kåsa stannade jag av häpnad. En tung, tung molnridå hängde bakom Subbe fyr och fyllde hela synfältet med kustdramatik när den är som mäktigast.
Solnedgångshimlen var gul, gyllene och orange, molnformationen blå, grå och lila om vartannat. Att stå och titta på molnen och fyren är inget jag gör varje kväll, men förra måndagen gjorde jag det.
Jag var inte ensam om att beundra ljusspelet den här kvällen. En dam var ute och fotograferade solnedgången och vi pratade en stund. Vi samtalade om hur lugnande – rent av meditativ – en solnedgång kan vara och hur den aldrig riktigt är densamma.
Tre minuters småprat med en främling och jag kände att jag fick en gåva. Inte många sådana möten numera, i coronatiderna vi lever.
… och hann skrämma upp mig själv på kuppen. Så kan jag sammanfatta förra fredagskvällen. Som jag redan berättat tillbringade jag en hel kväll ute i stormvädretoch när solnedgången närmade sig tänkte jag att jag lika gärna kan stanna utomhus någon timme till. Jag mår bra av mina utomhusvistelser, men det här blev lite overkill för värken.
Jag hade en idé om att om jag bara väntar in solnedgången så kommer den se magisk ut. Men icke! Jag gick runt och runt på Subbehalvön, den plats där bland annat Varbergs kusthotell är beläget och där jag har en av mina utsiktsplatser över Varbergs fästning. Den gamla kulturmiljön var ganska enslig i kvällen och jag började fantisera om hemskheter.
Det var här jag stod och fotade när jag blev rädd. Hah! Men det kan faktiskt bli riktigt ensligt och kusligt i skogsstråken. Bilden längst upp i inlägget föreställer Varbergs kusthotell under en rosa himmel – eller åtminstone under rosa moln.
Tänk om platsen verkligen är hemsökt, tänk om en seriemördare lurar bland träden eller tänk om, tänk om, tänk om… Du fattar, fantasin skenade i väg. Jag panikringde Christoffer under förevändningen att jag ville ha solnedgångstips. Där och då fick jag reda på att en klarblå himmel inte ger den färgsprakande magin. Det är tydligen molnen som avgör solnedgången.
Men jag fick med mig ett par – vad jag själv tycker – fina bilder i alla fall. Bilden på Varbergs kusthotell har till och med hotellet i fråga delat i sina insta stories, vilket är jättekul. Jag hade bara funnits på Instagram i en och en halv vecka. Nu har jag funnits där i drygt två veckor, @livetmedsandraj.se.
Väder och vind påverkar värken, det får vi som lever med smärta erfara varje dag. Fukt – eller snarare luftfuktigheten – är ett av de väderförhållanden som påverkar allra mest.
Jag borde skriva mer om forskningen kring dettai ett annat blogginlägg, noterar jag för mig själv. Så ska ske! Men även blåst är en drabbande väderlek för många. Förra fredagen blåste det nästan storm och jag tillbringade flera timmar i de isiga västkustvindarna.
Dåligt klädd.
Varbergs kusthotell, plåtad mitt på strandpromenaden (bilden längst upp). När jag vänder mig 180 grader ser jag i stället Varbergs fästning och en avsevärt gråare himmel.
Det var inget bra.
Missförstå mig inte. Jag hade hur kul som helst när jag försökte plåta vågornas skum den aftonen. För lika mycket som de riviga vindarna verkligen kan klösa min nacke fördärvad och få mig platt fall, älskar jag hur de dramatiserar kustlandskapet.
Himlen och havet, så oändligt mörkare och mäktigare i stormen. Det är svårt att inte känna sig poetisk när skummet yr och man tillsammans med ett par seglande måsar är ensam i ovädret.
Väl hemma var kroppen genomfrusen, nacken misshandlad (skulle haft halsduk) och jag var utslagen i nästan ett dygn. Inte ens ett rykande varmt bad kunde rädda situationen!
Efter det har jag haft svårt att hinna ikapp mig själv, därför lägger jag upp förra veckans fotografier först i dag.
Flera dagar i veckan, jag är så glad i våren att jag numera kan tillbringa fem eller sex eller sju timmar utomhus. Först den vanliga långpromenaden med farsgubben och sedan ytterligare några timmar med kameran i handen.
Ankaret är en av de stora samlingsplatserna på strandpromenaden i Varberg. Det är beläget vid havet, klipporna och badbryggorna.
Men det är väl egentligen inte bara den plötsliga vårkärleken som driver på stegen. Nej, det är nog kombinationen av vår och hjärntrötthet. Jag orkar liksom inte med skärmtiden som jag brukar, den ökar utmattningskänslan och gör mig alldeles skakig i kroppen.
Frisk luft och kvitter är den bästa medicinen för mig nu. Även om alla steg tär på värkkroppen mår jag så mycket bättre av intrycken från naturen. Det är som att hjärnan får tiofalt mer energi bara jag kommer ut.
I går kväll – när fotona är tagna – blåste det så kraftigt att skummet yrde från vågorna. Fotografiet visar en liten, liten bit av strandpromenaden till vänster. Rakt fram tronar Subbe fyr på Subbehalvön.
Jag känner också den största glädjen i skapandet. Kan gå helt upp i ögonblicket att fotografera havet, strandpromenaden och fyren som platserna ser ut jämte ankaret. Dagarna blir inte vad de borde bli, men de känns otroligt meningsfulla trots tröttheten.
Jag har varit för belamrad och trött för att uppdatera bloggen i veckan. Däremot har jag haft tid och ork för mina vistelser i det fria, det nödvändiga, välgörande utomhuslivet.
Efter att ha legat däckad i värk och utmattning hela eftermiddagen känner jag mig nu äntligen tillräckligt energisk för att visa bilderna från de senaste dagarnas strövande.
Jag börjar med onsdagskvällen vid Varbergs fästning. Kände mig kallad dit under hela onsdagen, så det var bara att snöra på mig skorna igen efter skrivjobbet.
Fästningen är ett väldigt speciellt inslag i Varberg, jag är så van vid den att jag inte kan tänka mig livet utan den.
När jag var yngre brukade jag fantisera om romantiska händelser som utspelat sig uppe på fästningsområdet. Jag brukade också fantisera om att bo däruppe.
Tro det eller ej, men det finns hus eller lägenheter att hyra vid Varbergs fästning. Säkerligen är det många års väntetid för att få en bostad i något av de gamla husen.
Tur det, kanske, för hur lämpligt är det för mig att bo där? Jag hade varit livrädd för de åldriga andarna och energierna.
Paradoxalt nog både tjusas och skräms jag av historiska platser. Så mycket hemskt har inte hänt på fästningen… men vem vet vilka spökhistorier min livliga fantasi hade hittat på?
Årets enda påskpyssel gick i stöpet. Jag skulle gjort en äggjakt för syskonbarnen och så måste den ställas in på grund av corona. Sån’t är livet i dessa tider. Känner mig ändå lite, lite besviken. Ville så gärna göra något kul för mina små hjärtan.
Trots att jag älskar påsken har jag varken pyntat eller pysslat här hemma. Hade en galet intensiv jobbvecka och kunde inte fokusera på andra saker än att göra, göra, göra. Faktiskt var en av de sista grejerna jag skrev om alternativ till äkta fjädrar i påskriset.
Varbergs kyrka på torget.
Jag är förtjust i idén att använda tyll i påskriset. Tycker det blir himla fint och färgglatt med tylltussarna. I det påskpyntade Varberg har man i år skippat påskfjädrarna och i stället använt just tyll i regnbågens färger. Se så tjusigt!
Jag har en ganska ny bloggkompis som är grym på påskpyssel, Lingon och musslor. Hon har såklart andra idéer om påskpynt och påskris. Det är också hon som gett mig inspirationen till äggjakten, som ju nu inte blir av.
Varbergs stadshotell och Asia spa på torget.
Tanken var att syskonbarnen skulle få leta efter chokladägg i varsin färg – alltså en färgkodad jakt – för att få ledtrådar till ett ännu större påskägg. En äggjakt inte helt olik gömma nyckel, som vi brukar leka.
Påsken är en av mina favorithögtider på året, jag älskar godiset, färgerna, pysslet och våren. Glädje rakt igenom.
Påskhelgerna brukar vara lugna hemma hos mig och Christoffer, inte heller pyntar och pysslar vi som sig bör när man faktiskt tycker om tillfället. Att vi är två trötta företagare är skälet till detta.
Men i år blir det ännu mindre påskfirande och det känns (nästan) helt okej. Mycket är olikt från tidigare påskaftnar men vissa saker är sig lika. Varberg har återigen klätts i sin påskskrud.
Påskris med tylltussar i förgrunden, Varbergs kyrka i bakgrunden.
Påsk i Varberg, ja, och den syns från varje gathörn. Stora krukor med tulpanplanteringar och höga påskris med tylltussar. Hela centrum lyser av knalliga färger och jag kan inte låta bli att skina upp jag också.
Behövs sällan mycket annat än färggladhet för att jag ska bubbla av förtjusning. Bilderna i det här inlägget tog jag redan i torsdags, på skärtorsdagen. Ville slippa trängseln som en torgdag i Varberg kan medföra.
Varbergs stadshotell och Asia spa i bakgrunden.
I och med påskhelgen vaknar Varberg på riktigt. Det är från och med nu turistsäsongen börjar och jag måste medge att jag känner mig nervös inför myllret.
We use cookies on our website to give you the most relevant experience by remembering your preferences and repeat visits. By clicking “Accept All”, you consent to the use of ALL the cookies. However, you may visit "Cookie Settings" to provide a controlled consent.
This website uses cookies to improve your experience while you navigate through the website. Out of these, the cookies that are categorized as necessary are stored on your browser as they are essential for the working of basic functionalities of the website. We also use third-party cookies that help us analyze and understand how you use this website. These cookies will be stored in your browser only with your consent. You also have the option to opt-out of these cookies. But opting out of some of these cookies may affect your browsing experience.
Necessary cookies are absolutely essential for the website to function properly. These cookies ensure basic functionalities and security features of the website, anonymously.
Cookie
Varaktighet
Beskrivning
cookielawinfo-checkbox-analytics
11 months
This cookie is set by GDPR Cookie Consent plugin. The cookie is used to store the user consent for the cookies in the category "Analytics".
cookielawinfo-checkbox-functional
11 months
The cookie is set by GDPR cookie consent to record the user consent for the cookies in the category "Functional".
cookielawinfo-checkbox-necessary
11 months
This cookie is set by GDPR Cookie Consent plugin. The cookies is used to store the user consent for the cookies in the category "Necessary".
cookielawinfo-checkbox-others
11 months
This cookie is set by GDPR Cookie Consent plugin. The cookie is used to store the user consent for the cookies in the category "Other.
cookielawinfo-checkbox-performance
11 months
This cookie is set by GDPR Cookie Consent plugin. The cookie is used to store the user consent for the cookies in the category "Performance".
viewed_cookie_policy
11 months
The cookie is set by the GDPR Cookie Consent plugin and is used to store whether or not user has consented to the use of cookies. It does not store any personal data.
Functional cookies help to perform certain functionalities like sharing the content of the website on social media platforms, collect feedbacks, and other third-party features.
Performance cookies are used to understand and analyze the key performance indexes of the website which helps in delivering a better user experience for the visitors.
Analytical cookies are used to understand how visitors interact with the website. These cookies help provide information on metrics the number of visitors, bounce rate, traffic source, etc.
Advertisement cookies are used to provide visitors with relevant ads and marketing campaigns. These cookies track visitors across websites and collect information to provide customized ads.
