Molnridå bakom Subbe fyr fyller synfältet med kustdramatik

fyr på subbehalvön

Måndagskvällen förra veckan, jag var less på allt jobbrelaterat. Har ett projekt som ibland stressar mig enormt mycket.

fyr och strand i varberg

Jag gick ut på en rejäl kvällsrunda, behövde andas på alla tänkbara plan. Stegen drev mig först till scillorna i Påskbergsskogen och därefter vidare till utsikten över Subbe fyr från Kåsa. Jag går i mina cirklar.

subbe fyr stort moln och en annan som fotograferar
Fotografen jag senare pratar med.

Vid Kåsa stannade jag av häpnad. En tung, tung molnridå hängde bakom Subbe fyr och fyllde hela synfältet med kustdramatik när den är som mäktigast.

subbe fyr bakom vass på kåsa strand

Solnedgångshimlen var gul, gyllene och orange, molnformationen blå, grå och lila om vartannat. Att stå och titta på molnen och fyren är inget jag gör varje kväll, men förra måndagen gjorde jag det.

fyr i varberg på strand

Jag var inte ensam om att beundra ljusspelet den här kvällen. En dam var ute och fotograferade solnedgången och vi pratade en stund. Vi samtalade om hur lugnande – rent av meditativ – en solnedgång kan vara och hur den aldrig riktigt är densamma.

varbergs fyr framför molnridå

Tre minuters småprat med en främling och jag kände att jag fick en gåva. Inte många sådana möten numera, i coronatiderna vi lever.

Väntade in den magiska solnedgången som aldrig kom…

väntade in den magiska solnedgången som aldrig kom

… och hann skrämma upp mig själv på kuppen. Så kan jag sammanfatta förra fredagskvällen. Som jag redan berättat tillbringade jag en hel kväll ute i stormvädret och när solnedgången närmade sig tänkte jag att jag lika gärna kan stanna utomhus någon timme till. Jag mår bra av mina utomhusvistelser, men det här blev lite overkill för värken.

varbergs fästning bakom träd med fågelholk
Det var här jag stod och fotade när jag blev rädd. Hah! Men det kan faktiskt bli riktigt ensligt och kusligt i skogsstråken.

Jag hade en idé om att om jag bara väntar in solnedgången så kommer den se magisk ut. Men icke! Jag gick runt och runt på Subbehalvön, den plats där bland annat Varbergs kusthotell är beläget och där jag har en av mina utsiktsplatser över Varbergs fästning. Den gamla kulturmiljön var ganska enslig i kvällen och jag började fantisera om hemskheter.

Tänk om platsen verkligen är hemsökt, tänk om en seriemördare lurar bland träden eller tänk om, tänk om, tänk om… Du fattar, fantasin skenade i väg. Jag panikringde Christoffer under förevändningen att jag ville ha solnedgångstips. Där och då fick jag reda på att en klarblå himmel inte ger den färgsprakande magin. Det är tydligen molnen som avgör solnedgången.

varbergs kusthotell rosa himmel
Varbergs kusthotell under en rosa himmel – eller åtminstone under rosa moln.

Men jag fick med mig ett par – vad jag själv tycker – fina bilder i alla fall. Bilden på Varbergs kusthotell har till och med hotellet i fråga delat i sina insta stories, vilket är jättekul. Jag hade bara funnits på Instagram i en och en halv vecka. Nu har jag funnits där i drygt två veckor, @livetmedsandraj.se.

Blåsigt väder, ett favoritväder… Men inget vidare för värken

blåst påverkar värk

Väder och vind påverkar värken, det får vi som lever med smärta erfara varje dag. Fukt – eller snarare luftfuktigheten – är ett av de väderförhållanden som påverkar allra mest.

varbergs kusthotell i stormen
Varbergs kusthotell, plåtad mitt på strandpromenaden. När jag vänder mig 180 grader…

Jag borde skriva mer om forskningen kring detta i ett annat blogginlägg, noterar jag för mig själv. Så ska ske! Men även blåst är en drabbande väderlek för många. Förra fredagen blåste det nästan storm och jag tillbringade flera timmar i de isiga västkustvindarna.

Dåligt klädd.

Det var inget bra.

Missförstå mig inte. Jag hade hur kul som helst när jag försökte plåta vågornas skum den aftonen. För lika mycket som de riviga vindarna verkligen kan klösa min nacke fördärvad och få mig platt fall, älskar jag hur de dramatiserar kustlandskapet.

Himlen och havet, så oändligt mörkare och mäktigare i stormen. Det är svårt att inte känna sig poetisk när skummet yr och man tillsammans med ett par seglande måsar är ensam i ovädret.

Väl hemma var kroppen genomfrusen, nacken misshandlad (skulle haft halsduk) och jag var utslagen i nästan ett dygn. Inte ens ett rykande varmt bad kunde rädda situationen!

stormvågor varbergs fästning
… ser jag i stället Varbergs fästning och en avsevärt gråare himmel.

Efter det har jag haft svårt att hinna ikapp mig själv, därför lägger jag upp förra veckans fotografier först i dag.

Kan numera tillbringa fem eller sex eller sju timmar utomhus

subbe fyr på subbehalvön

Flera dagar i veckan, jag är så glad i våren att jag numera kan tillbringa fem eller sex eller sju timmar utomhus. Först den vanliga långpromenaden med farsgubben och sedan ytterligare några timmar med kameran i handen.

ankaret på strandpromenaden i varberg
Ankaret är en av de stora samlingsplatserna på strandpromenaden i Varberg. Det är beläget vid havet, klipporna och badbryggorna.

Men det är väl egentligen inte bara den plötsliga vårkärleken som driver på stegen. Nej, det är nog kombinationen av vår och hjärntrötthet. Jag orkar liksom inte med skärmtiden som jag brukar, den ökar utmattningskänslan och gör mig alldeles skakig i kroppen.

subbe fyr genom ankaret på strandpromenaden
I går kväll – när fotona är tagna – blåste det så kraftigt att skummet yrde från vågorna.

Frisk luft och kvitter är den bästa medicinen för mig nu. Även om alla steg tär på värkkroppen mår jag så mycket bättre av intrycken från naturen. Det är som att hjärnan får tiofalt mer energi bara jag kommer ut.

subbe fyr och vågor på strandpromenaden
Fotografiet visar en liten, liten bit av strandpromenaden till vänster. Rakt fram tronar Subbe fyr på Subbehalvön.

Jag känner också den största glädjen i skapandet. Kan gå helt upp i ögonblicket att fotografera havet, strandpromenaden och fyren som platserna ser ut jämte ankaret. Dagarna blir inte vad de borde bli, men de känns otroligt meningsfulla trots tröttheten.

Fantiserade om att bo uppe på fästningsområdet

fantiserade om att bo uppe på fästningsområdet

Jag har varit för belamrad och trött för att uppdatera bloggen i veckan. Däremot har jag haft tid och ork för mina vistelser i det fria, det nödvändiga, välgörande utomhuslivet.

Efter att ha legat däckad i värk och utmattning hela eftermiddagen känner jag mig nu äntligen tillräckligt energisk för att visa bilderna från de senaste dagarnas strövande.

fästningsvallen genom buskage

Jag börjar med onsdagskvällen vid Varbergs fästning. Kände mig kallad dit under hela onsdagen, så det var bara att snöra på mig skorna igen efter skrivjobbet.

bo på fästningen i varberg

Fästningen är ett väldigt speciellt inslag i Varberg, jag är så van vid den att jag inte kan tänka mig livet utan den.

När jag var yngre brukade jag fantisera om romantiska händelser som utspelat sig uppe på fästningsområdet. Jag brukade också fantisera om att bo däruppe.

bo på varbergs fästning

Tro det eller ej, men det finns hus eller lägenheter att hyra vid Varbergs fästning. Säkerligen är det många års väntetid för att få en bostad i något av de gamla husen.

vabergs fästning på kvällen

Tur det, kanske, för hur lämpligt är det för mig att bo där? Jag hade varit livrädd för de åldriga andarna och energierna.

Paradoxalt nog både tjusas och skräms jag av historiska platser. Så mycket hemskt har inte hänt på fästningen… men vem vet vilka spökhistorier min livliga fantasi hade hittat på?

Tyll i påskriset – i stället för fjädrar

tyll i påskriset i stället för äkta fjädrar

Årets enda påskpyssel gick i stöpet. Jag skulle gjort en äggjakt för syskonbarnen och så måste den ställas in på grund av corona. Sån’t är livet i dessa tider. Känner mig ändå lite, lite besviken. Ville så gärna göra något kul för mina små hjärtan.

Trots att jag älskar påsken har jag varken pyntat eller pysslat här hemma. Hade en galet intensiv jobbvecka och kunde inte fokusera på andra saker än att göra, göra, göra. Faktiskt var en av de sista grejerna jag skrev om alternativ till äkta fjädrar i påskriset.

påsk varbergs kyrka
Varbergs kyrka på torget.

Jag är förtjust i idén att använda tyll i påskriset. Tycker det blir himla fint och färgglatt med tylltussarna. I det påskpyntade Varberg har man i år skippat påskfjädrarna och i stället använt just tyll i regnbågens färger. Se så tjusigt!

påskris med tyll utomhus

Jag har en ganska ny bloggkompis som är grym på påskpyssel, Lingon och musslor. Hon har såklart andra idéer om påskpynt och påskris. Det är också hon som gett mig inspirationen till äggjakten, som ju nu inte blir av.

Tanken var att syskonbarnen skulle få leta efter chokladägg i varsin färg – alltså en färgkodad jakt – för att få ledtrådar till ett ännu större påskägg. En äggjakt inte helt olik gömma nyckel, som vi brukar leka.

påsk i varberg hotell
Varbergs stadshotell och Asia spa på torget.

Vi får helt enkelt ha skattjakt en annan gång.

Somligt är sig likt när det är påsk i Varberg

Vissa saker är sig lika när det är påsk i Varberg

Påsken är en av mina favorithögtider på året, jag älskar godiset, färgerna, pysslet och våren. Glädje rakt igenom.

Påskhelgerna brukar vara lugna hemma hos mig och Christoffer, inte heller pyntar och pysslar vi som sig bör när man faktiskt tycker om tillfället. Att vi är två trötta företagare är skälet till detta.

påsk varbergs stadshotell och asia spa
En tulpanplantering i förgrunden, Varbergs stadshotell och Asia spa i bakgrunden.
vackra tulpaner i varberg

Men i år blir det ännu mindre påskfirande och det känns (nästan) helt okej. Mycket är olikt från tidigare påskaftnar men vissa saker är sig lika. Varberg har återigen klätts i sin påskskrud.

Påsk i Varberg, ja, och den syns från varje gathörn. Stora krukor med tulpanplanteringar och höga påskris med tylltussar. Hela centrum lyser av knalliga färger och jag kan inte låta bli att skina upp jag också.

påsk varbergs kyrka
Påskris med tylltussar i förgrunden, Varbergs kyrka i bakgrunden.
påsk i varberg hotell
Varbergs stadshotell och Asia spa i bakgrunden igen.

Behövs sällan mycket annat än färggladhet för att jag ska bubbla av förtjusning. Bilderna i det här inlägget tog jag redan i torsdags, på skärtorsdagen. Ville slippa trängseln som en torgdag i Varberg kan medföra.

I och med påskhelgen vaknar Varberg på riktigt. Det är från och med nu turistsäsongen börjar och jag måste medge att jag känner mig nervös inför myllret.

Luttra gånggrift – en ståtlig stenåldersgrav på Falbygden

luttra gånggrift på falbygen

Jag ska försöka mig på att skriva om Luttra gånggrift i Falköping. Detta trots att jag känner mig urlakad i hjärnan. Men minnet av den vackra stenåldersgraven på den så kallade Falbygden är ännu färskt och jag vill därför fånga det nu, innan det irrar bort i alla måsten och hjärntröttheten.

luttra gånggrift i falköping
Jag kände mig otroligt bortskämd. Kunde fotografera helt ostörd av andra bilister och besökare.

Falbygdens gånggrifter, det finns flera hundra av dem. De beräknas vara cirka 270 stycken och de är utspridda över ett större område. Har länge velat ströva bland stengravarna och har väl dessutom haft ganska så romantiska bilder av hur det ska gå till.

Kanske första besöket till Falbygdens gånggrifter

Det är över tio år sedan jag läste arkeologi på universitetet och jag tror det var först i fredags som jag besökte en gånggrift på Falbygden. Må så vara att det endast blev ett kort stopp på vägen hem från trandansen vid Hornborgasjön, men nu fick jag i alla fall se den ståtliga fornlämningen med egna ögon. Tack, Christoffer!

falbygdens gånggrifter

Luttra gånggrift ska vara ett riktigt praktexempel på de väldiga stenåldersgravarna. Den är också jämförelsevis välbevarad. Typiskt för gånggrifterna är att de är resta av stora stenblock. Blocken bildar såväl en kammare som en gång in till kammaren.

gånggrift i luttra
En del av mig vill så gärna krypa in under stenen. Öppningen bjuder in till det. Men nej, nej, nej! Det är livsfarligt. Finns riktigt otäcka berättelser om nyfikna som råkat illa ut.

Graven har även omgärdats av en hög, det är sannolikt samma hög som du ser på mina fotografier av fornlämningen. Välbevarad, javisst, men likväl märkt av tidens tand. Gånggriftens ålder på 5 500 till 5 000 år är när allt kommer omkring aktningsvärd.

Luttra gånggrift var säkerligen en viktig plats

Arkeologiska undersökningar tyder på att över 100 individer begravts i Luttra gånggrift, det här var säkerligen en viktig plats för dåtidens invånare. Jag kan inte låta bli att undra hur senare åldrars människor förhållit sig till stenåldersgraven.

luttra gånggrifter

Falbygdens gånggrifter är bara ett exempel på de fantastiska fornminnen man kan stanna till vid när man har vägarna förbi. Ser du vägskyltskringlan på de översta fotona? Just denna symbol kan vara början på ett äventyr.

gånggrifter på falbygden
Här är han, min finaste.

Läs mer om Luttra gånggrift på Länsstyrelsens webbplats, där hittar du även vägbeskrivningen till fornlämningen.

Vissa dagar blir det inte mer än så här och så är det bara

Vissa dagar blir det inte mer än så här och så är det bara

Det finns dagar när jag egentligen inte borde gå upp, dagar i värklivet. I dag är en sådan dag, ett förlorat slag redan från början och jag vet det ju så väl. Ändå finns det där fanskapet i mig som vill pressa på i alla fall, som inte vill kännas vid begränsningarna och som beskriver en dålig värkdag som ett förlorat slag. Bara en sådan sak, hur jag väljer att se på behovet av vila och återhämtning för kroppen. Det måste jag sluta med. Faktiskt.

snabbköp i mina hemkvarter
Numera har jag med kameran överallt. Till och med när jag går till snabbköpet. Det ger en känsla av meningsfullhet.

Vid lunchtid nådde smärtan nya höjder och jag bestämde mig för att bryta arbetsdagen och gå en vända till snabbköpet. För att köpa havremjölk och kardemummaskorpor, för att sedan göra chokladdryck att doppa skorporna i. Tröstätande när energin tryter. Jag bäddade ner mig i soffan, velade mellan flera olika serier men kunde till slut landa i Netflix true crime Night Stalker.

närbutiken i kvarteren där jag bor
Minicoop. Jag är så tacksam för att jag har ett snabbköp i mina hemkvarter. Perfekt under de extra jobbiga värkdagarna.

Vissa dagar blir det inte mer än så här – knappt mer än tusen steg till kvartersaffären – och så är det bara. Jag väljer att tro att i morgon är en annan dag (och den blir vad den blir).

Crime Scene: The Vanishing at the Cecil Hotel på Netflix

crime scene: the vanishing at the cecil hotel

Det går långa perioder utan att jag tittar på tv-serier. Har så svårt att försvinna in i serierna när jag är stressad, det blir mest att jag ser utan att se. Flera avsnitt rullar förbi och jag vet inte ens vad som utspelat sig. Det är jag, det. Men i helgen gick det väldigt bra med tittandet, det måste jag säga. Jag känner mig nästan lite mallig över att jag lyckades påbörja science fiction-serien Snowpiercer och se hela true crime-serien Crime Scene: The Vanishing at the Cecil Hotel. Bägge serierna finns på Netflix och den sistnämnda av dem har visserligen bara fyra avsnitt, men ändå.

Elisa Lams mystiska försvinnande i Los Angeles  

Vissa platser har en mörk historia, som om all världens elände drar sig till dem. Hotel Cecil i Los Angeles är en sån plats. 2013 checkar den 21-åriga studenten Elisa Lam in på hotellet – och hon kommer aldrig checka ut därifrån. Hon försvinner spårlöst och när polisen börjar söka efter henne dyker hon upp på kameraövervakningsfilmerna från hotellhissen, det sista spåret. Elisa uppför sig märkligt, hon verkar rent av paranoid. Går ut och in i hissen, trycker på knapparna, ser sig omkring i hotellkorridoren som om någon vore där. Inspelningen väcker fasa hos den som ser den, min egen olustkänsla dröjer kvar.

varbergs stadshotell och asia spa
På tal om hotell… Jag passerade Varbergs stadshotell och Asia spa i dag, ett betydligt charmigare ställe än Hotel Cecil. Om det inte hade varit för corona hade jag tränat qigong på det fantastiska spat.

Hotel Cecil har en mörk historia av brott och mord

Med tanke på Hotel Cecils mörka historia av brott och mord är det rimligt att anta att Elisa Lam rövades bort mot sin vilja och mördades. Det är i alla fall en av de inledande teorierna om hennes försvinnande. Poliser och amatördetektiver försöker förstå varför alla hennes saker finns kvar på hotellrummet, om hon nu frivilligt bestämt sig för att ge sig av. När Elisas kropp flera veckor senare påträffas i en av vattentankarna på hotelltaket tror många att en förövare dumpat liket där. Att hotellet ligger alldeles i närheten av Los Angeles mest utsatta område Skid Row förstärker misstankarna om ett fasligt brott.

Netflix Crime Scene: The Vanishing at the Cecil Hotel

Under fyra avsnitt vecklar Netflix Crime scene: The Vanishing at the Cecil Hotel ut mysteriet kring Elisa Lams försvinnande. Den avslutande miniserien väver samman berättelser från Elisas liv, polisens och amatördetektivernas sökande samt från hotellets och Skid Rows historia. Resultatet blir ett djupt porträtt av inte bara Elisa, utan av ett hotell, en stad och ett tidevarv. Jag visste faktiskt inte att true crime kan vara så här, så mångsidig som den visat sig vara. Nu tror jag visst jag helt och hållet fastnat för Netflix true crime-serier. Har redan avverkat ett par avsnitt i Night Stalker: The Hunt for a Serial Killer – och wow.