Etikett: kultur

Publicerat

Kan numera tillbringa fem eller sex eller sju timmar utomhus

subbe fyr och vågor på strandpromenaden

Flera dagar i veckan, jag är så glad i våren att jag numera kan tillbringa fem eller sex eller sju timmar utomhus. Först den vanliga långpromenaden med farsgubben och sedan ytterligare några timmar med kameran i handen.

ankaret på strandpromenaden i varberg
Ankaret är en av de stora samlingsplatserna på strandpromenaden i Varberg. Det är beläget vid havet, klipporna och badbryggorna.

Men det är väl egentligen inte bara den plötsliga vårkärleken som driver på stegen. Nej, det är nog kombinationen av vår och hjärntrötthet. Jag orkar liksom inte med skärmtiden som jag brukar, den ökar utmattningskänslan och gör mig alldeles skakig i kroppen.

Frisk luft och kvitter är den bästa medicinen för mig nu. Även om alla steg tär på värkkroppen mår jag så mycket bättre av intrycken från naturen. Det är som att hjärnan får tiofalt mer energi bara jag kommer ut.

subbe fyr genom ankaret på strandpromenaden
I går kväll – när fotona är tagna – blåste det så kraftigt att skummet yrde från vågorna. Fotografiet visar en liten, liten bit av strandpromenaden till vänster. Rakt fram tronar Subbe fyr på Subbehalvön.

Jag känner också den största glädjen i skapandet. Kan gå helt upp i ögonblicket att fotografera havet, strandpromenaden och fyren som platserna ser ut jämte ankaret. Dagarna blir inte vad de borde bli, men de känns otroligt meningsfulla trots tröttheten.

Publicerat

Fantiserade om att bo uppe på fästningsområdet

vabergs fästning på kvällen

Jag har varit för belamrad och trött för att uppdatera bloggen i veckan. Däremot har jag haft tid och ork för mina vistelser i det fria, det nödvändiga, välgörande utomhuslivet.

Efter att ha legat däckad i värk och utmattning hela eftermiddagen känner jag mig nu äntligen tillräckligt energisk för att visa bilderna från de senaste dagarnas strövande.

fästningsvallen genom buskage

Jag börjar med onsdagskvällen vid Varbergs fästning. Kände mig kallad dit under hela onsdagen, så det var bara att snöra på mig skorna igen efter skrivjobbet.

Fästningen är ett väldigt speciellt inslag i Varberg, jag är så van vid den att jag inte kan tänka mig livet utan den.

bo på fästningen i varberg

När jag var yngre brukade jag fantisera om romantiska händelser som utspelat sig uppe på fästningsområdet. Jag brukade också fantisera om att bo däruppe.

Tro det eller ej, men det finns hus eller lägenheter att hyra vid Varbergs fästning. Säkerligen är det många års väntetid för att få en bostad i något av de gamla husen.

bo på varbergs fästning

Tur det, kanske, för hur lämpligt är det för mig att bo där? Jag hade varit livrädd för de åldriga andarna och energierna.

Paradoxalt nog både tjusas och skräms jag av historiska platser. Så mycket hemskt har inte hänt på fästningen… men vem vet vilka spökhistorier min livliga fantasi hade hittat på?

Publicerat

Det öde landet av T.S. Eliot

vårblomma vintergäck

En trött och mulen dag, jag försjunker i Det öde landet av nobelpristagaren T.S. Eliot. Den modernistiska diktsviten är från 1922, men är fortfarande ett av de verk som fascinerar och inspirerar mest. Man kan ägna dagar åt att försöka uttyda innehållet och ändå inte nå hela vägen fram. Det älskar jag med sviten, som jag första gången läste när jag var 18 år och än i dag försöker begripa fullt ut.

”April är den grymmaste månaden, den driver
syrener ur den döda marken, blandar
minne och åtrå, kittlar
stela rötter med vårregn.”

– T.S. Eliot i tolkning av Jonas Ellerström

Citatet här ovanför är hämtat ur diktsvitens inledning. Den ger uttryck för ett riktigt aprilväder, ena stunden vår och andra stunden vinter. Vad kan väl växa under sådana omständigheter? Det öde landet fortsätter i samma kontrasterande anda, motsättningen mellan liv och död, hoppfullhet och hopplöshet.

”Overkliga stad,
under en vintermorgons bruna dimma
strömmade en folkmassa över London Bridge, så många,
jag trodde inte att döden hade förintat så många.”

– T.S. Eliot i tolkning av Jonas Ellerström

T.S. Eliot skrev Det öde landet i första världskrigets efterdyningar, en tid som säkerligen präglades av motsägelsefullhet. Floden Themsen – den flod London Bridge är rest över – är ännu en symbol för livet och döden. I många mytologier är vattnet länken mellan de levande och döda, och som du kanske vet troddes man färdas över floden in i dödsriket.

”När Lils man var på väg från kriget sa jag –
jag skrädde inte orden, jag sa så här till henne
DRICK UPP NU STÄNGER VI
att nu när Albert kommer hem så får du piffa upp dig lite.
Han kommer att vilja veta vad du gjort med pengarna han
gav dig
för att skaffa nya tänder. Det gjorde han, jag var där.”

– T.S. Eliot i tolkning av Jonas Ellerström

En annan anledning till att jag älskar Det öde landet är hur snyggt och fyndigt poeten väver samman den tyngsta symbolik med den lättsammaste dialog. Det citerade stycket är ju hur roligt som helst och det visar på att det finns ett liv långt bort från krigsfronten, ett liv där ett tjusigt leende spelar roll.

”Ganges var på väg att torka ut, och de slaka löven
väntade på regn, medan svarta moln
samlades långt borta över Himavant.
Djungeln kröp ihop, hukade i tystnad.”  

– T.S. Eliot i tolkning av Jonas Ellerström

Ännu en flod i diktsviten, den uttorkade Gangesfloden som ett riktigt åskoväder är på väg att välla in över. Det blir till slut regn och jorden återfuktas. Där det förr har varit ofruktbart kan det i stället börja frodas och människan får nytt hopp, tycker jag T.S. Eliot diktar om på sitt laddade sätt.

Jag har läst Det öde landet i svensk tolkning av Jonas Ellerström, läser gärna översättningar i mitt hjärntrötta tillstånd. I boken medföljer T.S. Eliots egen originaldikt The Waste Land och noter för att kunna uttolka diktsviten. Översättaren bjuder dessutom på ett lärorikt efterord. Det låter kanske mäktigt, men den här diktboken är inte omfångsrikare än 63 sidor.

Mer information om Det öde landet

det öde landet av t.s. eliot

Originaltitel: The Waste Land
Serie: –
Författare: T.S. Eliot
Översättare: Jonas Ellerström
Utgivningsår: 2004 (1922)
Bokförlag: Bakhåll
Sidantal: 63

Publicerat

Luttra gånggrift – en ståtlig stenåldersgrav på Falbygden

luttra gånggrift på falbygen

Jag ska försöka mig på att skriva om Luttra gånggrift i Falköping. Detta trots att jag känner mig urlakad i hjärnan. Men minnet av den vackra stenåldersgraven på den så kallade Falbygden är ännu färskt och jag vill därför fånga det nu, innan det irrar bort i alla måsten och hjärntröttheten.

luttra gånggrift i falköping
Jag kände mig otroligt bortskämd. Kunde fotografera helt ostörd av andra bilister och besökare.

Falbygdens gånggrifter, det finns flera hundra av dem. De beräknas vara cirka 270 stycken och de är utspridda över ett större område. Har länge velat ströva bland stengravarna och har väl dessutom haft ganska så romantiska bilder av hur det ska gå till.

Kanske första besöket till Falbygdens gånggrifter

Det är över tio år sedan jag läste arkeologi på universitetet och jag tror det var först i fredags som jag besökte en gånggrift på Falbygden. Må så vara att det endast blev ett kort stopp på vägen hem från trandansen vid Hornborgasjön, men nu fick jag i alla fall se den ståtliga fornlämningen med egna ögon. Tack, Christoffer!

falbygdens gånggrifter

Luttra gånggrift ska vara ett riktigt praktexempel på de väldiga stenåldersgravarna. Den är också jämförelsevis välbevarad. Typiskt för gånggrifterna är att de är resta av stora stenblock. Blocken bildar såväl en kammare som en gång in till kammaren.

gånggrift i luttra
En del av mig vill så gärna krypa in under stenen. Öppningen bjuder in till det. Men nej, nej, nej! Det är livsfarligt. Finns riktigt otäcka berättelser om nyfikna som råkat illa ut.

Graven har även omgärdats av en hög, det är sannolikt samma hög som du ser på mina fotografier av fornlämningen. Välbevarad, javisst, men likväl märkt av tidens tand. Gånggriftens ålder på 5 500 till 5 000 år är när allt kommer omkring aktningsvärd.

Luttra gånggrift var säkerligen en viktig plats

Arkeologiska undersökningar tyder på att över 100 individer begravts i Luttra gånggrift, det här var säkerligen en viktig plats för dåtidens invånare. Jag kan inte låta bli att undra hur senare åldrars människor förhållit sig till stenåldersgraven.

luttra gånggrifter

Falbygdens gånggrifter är bara ett exempel på de fantastiska fornminnen man kan stanna till vid när man har vägarna förbi. Ser du vägskyltskringlan på de översta fotona? Just denna symbol kan vara början på ett äventyr.

gånggrifter på falbygden
Här är han, min finaste.

Läs mer om Luttra gånggrift på Länsstyrelsens webbplats, där hittar du även vägbeskrivningen till fornlämningen.

Publicerat

Se språket ur ett fågelperspektiv i P1:s Språket

skog med fågelholk

Är det inte lite märkligt, ändå, märkligt hur jag börjat läsa böcker om fåglar i kulturen och efter detta ser de bevingade krabaterna överallt? Det är som att siktet är helt och hållet inställt på fåglarna.

Kanske är det därför blicken med en gång fastnade på det tematiska avsnittet ”Se språket ur ett fågelperspektiv!” när jag tidigare i dag letade igenom P1:s Språket-arkiv.

Fåglar i det svenska språket, det tycker jag är ett spännande tema. Kråkfötter och snorkråkor, vilka kopplingar har dessa ord till kråkan?

fågelholk i skogen

Det är sådant Språket i P1 tar upp och det är språkvetarprofessorn Henrik Rosenkvist som öser på med fascinerande samband.

Föga överraskande används ord kopplade till kråkor oftast ganska nedsättande. Dessa reflektioner stämmer väl överens med den kulturella bild av kråkfåglar som Cord Riechelmann målar upp i essän Kråkor: Ett porträtt.

Nu blev det inte bara ett utan två kulturtips. Jag ville mest bara slå ett slag för Språket-avsnittet ”Se språket i ett fågelperspektiv!” och samtidigt dela med mig av ett par fotografier från kvällens promenad i Påskbergsskogen. De föreställer en fågelholk. Ha!

Publicerat

Sov du lilla vide ung

videvisan

I mitt barndomskvarter växte tjocka videsnår och de små, små videkissarna var en alltid lika välkommen syn. Nu var de inte bara ludna knoppar, de var jamande katter som ville bli klappade, som ville att jag skulle stryka dem mot kinden. De var små barn – sagoväsen, kanske älvfolk – sovande i filtar. Var det inte så jag hade sett dem i sångboken Nu ska vi sjunga, i illustrationen av Elsa Beskow?

”Sov du lilla vide ung
än så är det vinter.
Än så sova björk och ljung,
ros och hyacinter.”

– Zacharias Topelius

Jag gick förbi ett snår med videungar i går och kunde såklart inte låta bli att drömma mig tillbaka till Videvisan och dagarna när jag verkligen trodde att världen omkring mig var befolkad av oknytt. Då var det så självklart att videkissarna i själva verket var katter eller barn eller något annat än just ludna knoppar. Videungar och videkissar, så kallas knopparna trots allt. Sådana namn måste väl ändå betyda något magiskt?

En sak vet jag i alla fall att de betyder: att det snart är vår.

Publicerat

Fåglar i svensk poesi av Sten Hidal

sten hidals fåglar i svensk poesi

”Fåglar och diktning hör samman. Till stor del beror detta på att människans första litterära försök hade bunden form och därmed kan kallas lyrik i ordets vida mening. Och fåglar har människan alltid varit omgiven av, alltid kunnat se och höra.”

– Sten Hidal

Balkongdörren öppen, fågelkvittret letar sig in i vardagsrummet. Det är förmiddag och jag ligger nersjunken i soffan med Sten Hidals Fåglar i svensk poesi framför näsan. Tänker – nej, känner djupt inom mig – att en lördag hade kunnat börja mycket, mycket sämre än så här. Det är fridfullt att börja dagen med läsning, kanske den bästa starten jag kan få.

Ett specialintresse för fåglar, är det vad jag har? Nej, inte så värst. Däremot har jag ett specialintresse för att läsa om naturen i kulturen och dit hör Hidals litteraturhistoriska bok. Jag vill dessutom lära mig mer om min närmiljö. Därför försöker jag fördjupa mig i såväl fauna som flora, strövtågen i hembygden blir rikare så.

Faktabok om fågelpoesi lyfter fram många författarskap

Med den begynnande våren har även min passion för lyrik knoppat sig. Fåglar i svensk poesi lyfter fram många för mig okända författarskap. Kan inte påstå att jag är jättebevandrad i den svenska lyriken, men nu har jag fått kännedom om flera intressanta poeter. Besökte till och med Varbergs stadsbibliotek för att låna ett par diktböcker av Joar Tiberg, Fåglar i fält och Fåglar i förorten häromdagen, vad ska denna nya bekantskap ge mig?

svenska dikter om fåglar
Äntligen lyser solen, men först i kvällningen. Jag får chans att prova mitt nya kameraobjektiv och går bort till ankdammen i Påskbergsskogen. Där är fullt av fiskmåsar, trutar eller vad det nu är för måsfåglar. Jag knäpper av kameran på långt avstånd och ändå kommer jag nära måsungen.

Fåglar i svensk poesi, jag skulle kalla boken för en faktabok. Den är skriven på ett akademiskt sätt, vilket jag tycker är lite synd. Hade gärna sett den ta ännu ett steg närmare den spänstiga essäformen, som Cord Riechelmann gör i Kråkor: Ett porträtt. Med detta skrivet upplever jag Hidal som kunnig inom fältet och jag beundrar hur väl han lyckas skapa ett sammanhållet och djuplodat tema kring den svenska fågelpoesin.

Fåglar i svenska dikter får gestalta miljöer och känslor

Jag känner ett enormt sug efter att dikta själv, förbereder mig genom att läsa dikter och skrifter i stil med Fåglar i svensk poesi. Sten Hidal lockar mig att reflektera kring fåglarna i min egen omgivning och hur jag kan använda dem som tydliga miljömarkörer. Jag tänker inte minst på måsfåglarna.

dikter om måsar
Måsarna och änderna stundom trängs i ankdammen.

För mig är fiskmåsar, trutar eller vad det nu är för måsfåglar synonyma med kusten, med Varberg. Många varbergare stör sig på måsskriken, men för mig är ljuden hemma. Så kan fåglarna användas i diktningen, för att förflytta läsaren till en annan plats eller för att skapa en viss stämning. Måsarna: en känsla av frihet.

Fåglar i svensk poesi av Sten Hidal ger inte bara en litteraturhistorisk introduktion till fågeldiktningen, boken exemplifierar också hur poeter använder naturen för att gestalta. Kanske rent av för att bevinga orden. Jag har uppskattat att få lära mig mer om svenska diktare genom ett generöst urval av deras texter.

Mer information om Fåglar i svensk poesi

fåglar i svensk poesi av sten hidal

Originaltitel: Fåglar i svensk poesi
Serie: –
Författare: Sten Hidal
Översättare: –
Utgivningsår: 2016
Bokförlag: Artos & Norma
Sidantal: 158

Publicerat

Hade en toppenhelg – och nu är det snart helg igen

gula tulpaner

Jag vill verkligen inte känna att helgen är det jag lever för, vill kunna leva även för vardagen. Den här veckan har det varit en enorm skillnad mellan toppenhelgen jag hade och de lite tyngre arbetsdagarna. Har längtat såväl tillbaka som framåt, för vilken helg det var och vilken helg jag ska få igen.

För mig började helgen på det bästa av sätt: det var städat här hemma. En städad lägenhet gör all världens skillnad för mig, får oändligt mycket lättare att koppla av. Gillar inte damm och smuts, gillar egentligen inte röra. Men det blir liksom aldrig riktigt prydligt här, särskilt inte under corona.

ha en bra dag
”Ha en bra dag”, står det på en av parkbänkarna i hemkvarteret. Tack, det ska jag!

Känslan att vakna till ett rent hem på lördagsmorgonen… Finns inga ord. Det var njutbart att flytta från sängen till soffan – efter att jag tittat på Netflix Crime Scene: The Vanishing at the Cecil Hotel halva natten – och att inte behöva tänka på måsten. I stället hade jag tillräckligt mycket ro för att kolla på Netflix Snowpiercer med Christoffer, flera avsnitt i rad.

Undersöker ett skräckinjagande hus i ett av våra brädspel

SÅ mycket tv-tittande, det händer nästan aldrig mig. Jag är jätteglad att jag fått ta del av två så spännande berättelser, känner mig rikare inombords. På kvällen blev det ännu fler berättelser, men då i form av det otroligt välgjorda brädspelet Arkham Horror: The Card Game. Det är skapat för två spelare, vilket passar perfekt nu när jag och Christoffer inte kan spela med våra vänner.

Arkham Horror: The Card Game utspelar sig i H.P. Lovecrafts värld. Jag och Christoffer spelar varsin utredare som undersöker ett skräckinjagande hus. Farliga monster och onda kulter, det är vad som pågar i huset och vi har inte lyckats fly därifrån ännu. Det här ligger också helt i linje med de andra Lovecraft-sakerna jag gjort i veckorna, som att läsa Cthulhu vaknar och kolla på Lovecraft Country.

Vi tyckte det var så roligt att kolla på tv och spela spel, Christoffer och jag, så under veckan taggar vi för en helg i samma anda. Det blir ännu mer Snowpiercer och det blir ännu mer spelande. Vi har till och med beställt hem nya bräd- och rollspel. Det känns extra kul att göra analoga saker numera, när veckorna försvinner framför skärmarna.

I dag är jag pepp på att städa, ska skapa alla förutsättningar jag kan för en så bra helg som möjligt.

Publicerat

Crime Scene: The Vanishing at the Cecil Hotel på Netflix

varbergs stadshotell och asia spa

Det går långa perioder utan att jag tittar på tv-serier. Har så svårt att försvinna in i serierna när jag är stressad, det blir mest att jag ser utan att se. Flera avsnitt rullar förbi och jag vet inte ens vad som utspelat sig. Det är jag, det. Men i helgen gick det väldigt bra med tittandet, det måste jag säga.

Jag känner mig nästan lite mallig över att jag lyckades påbörja science fiction-serien Snowpiercer och se hela true crime-serien Crime Scene: The Vanishing at the Cecil Hotel. Bägge serierna finns på Netflix och den sistnämnda av dem har visserligen bara fyra avsnitt, men ändå.

Elisa Lams mystiska försvinnande i Los Angeles  

Vissa platser har en mörk historia, som om all världens elände drar sig till dem. Hotel Cecil i Los Angeles är en sån plats. Observera att det inte är detta hotell du ser på bilden! Fotot visar Varbergs stadshotell och Asia spa.

2013 checkar den 21-åriga studenten Elisa Lam in på hotellet – och hon kommer aldrig checka ut därifrån. Hon försvinner spårlöst och när polisen börjar söka efter henne dyker hon upp på kameraövervakningsfilmerna från hotellhissen, det sista spåret.

Elisa uppför sig märkligt, hon verkar rent av paranoid. Går ut och in i hissen, trycker på knapparna, ser sig omkring i hotellkorridoren som om någon vore där. Inspelningen väcker fasa hos den som ser den, min egen olustkänsla dröjer kvar.

Hotel Cecil har en mörk historia av brott och mord

Med tanke på Hotel Cecils mörka historia av brott och mord är det rimligt att anta att Elisa Lam rövades bort mot sin vilja och mördades. Det är i alla fall en av de inledande teorierna om hennes försvinnande.

Poliser och amatördetektiver försöker förstå varför alla hennes saker finns kvar på hotellrummet, om hon nu frivilligt bestämt sig för att ge sig av.

När Elisas kropp flera veckor senare påträffas i en av vattentankarna på hotelltaket tror många att en förövare dumpat liket där. Att hotellet ligger alldeles i närheten av Los Angeles mest utsatta område Skid Row förstärker misstankarna om ett fasligt brott.

Netflix Crime Scene: The Vanishing at the Cecil Hotel

Under fyra avsnitt vecklar Netflix Crime scene: The Vanishing at the Cecil Hotel ut mysteriet kring Elisa Lams försvinnande.

Den avslutande miniserien väver samman berättelser från Elisas liv, polisens och amatördetektivernas sökande samt från hotellets och Skid Rows historia.

Resultatet blir ett djupt porträtt av inte bara Elisa, utan av ett hotell, en stad och ett tidevarv.

Jag visste faktiskt inte att true crime kan vara så här, så mångsidig som den visat sig vara. Nu tror jag visst jag helt och hållet fastnat för Netflix true crime-serier. Har redan avverkat ett par avsnitt i Night Stalker: The Hunt for a Serial Killer – och wow.

Publicerat

Det var aldrig meningen att jobbet skulle bli viktigare än vilan

jobb ska inte vara viktigare än vila

Genom sjukdom, genom sorg. Jag har alltid haft jobbet. Som jag jobbat! För varje kris ett nytt projekt och bitarna har fallit på plats igen. Tills pusslet än en gång slagits sönder och jag måste börja om.

Det är märkligt hur jobbstressen kan döva annan stress, stress som gör ondare och som ligger bortom en människas kontroll. Jag lärde mig tidigt att arbetsnarkomani är en överlevnadsstrategi och det har ju ändå funkat för mig. Saker – till och med jag – har blomstrat i de kargaste tider. Om än ansträngt, vissa gånger.

Eftersom arbetet funnits här hemma, i mina tankar, i mina fingrar och vid datorn har inget någonsin hindrat mig från att jobba mer. Bara mina egna gränser, och jag har varit gränslös. När blev jobbet viktigare än vilan? Det var aldrig meningen att det skulle bli så, men nånstans längs vägen var det precis det som hände.

Jag tror att om man – läs om jag – vågar ge vilan plats i sjukdomen, i sorgen så blir dagarna mindre av en kamp. Det finns verkligen andra delar av livet att ge kärlek och ibland måste man kanske inte heller ge allt.

Kanske räcker det att bara andas?